Katternötidningen

Karl Vilhjálmsson
Hållbar politik – vad är det?
Politikers uppdrag är att fatta beslut.
Men den ständiga frågan är om man
kan lita på beslutsunderlaget. Hur ser
hela bilden ut? Och hur ser en hållbar
lösning ut?
Ole Norrbacks kommentar till Stig
Gustavsons och Per-Olof Erikssons
inte så positiva syn på politiker (se
s. –) är att det inte är någon mening att
nedvärdera politikerna. De jobbar med
sina förutsättningar och måste agera med
ett bredare ansvar än man gör i näringslivet.
Däremot är det legitimt att kräva att de
politiska besluten fattas på en god kunskapsbas.
Ett ständigt dilemma för politiker
är att de vet för lite och att vissa intressenter
och experter gör sig mer hörda mer
än andra.
”Som politiker måste man försöka lyssna
på alla sidor. Höra också dem som har
annan syn på saken. Bekanta sig med motbilder”,
säger Ole Norrback.
I hållbarhetsdiskussionen hör miljöfrågorna
till dem som det är svårast att förhålla
sig till, säger han. Det är experternas
värld. Men kan man lita på att experterna
verkligen har de relevanta kunskaperna
och även det omdöme som behövs?
”När jag dimitterades som folkskollärare
fanns sådant som miljöskydd
knappast ens som begrepp. Sedan växte
miljörörelsen fram, vilket var nödvändigt
och positivt. Nu har miljöfrågorna haft
hög prioritet i lera årtionden, men lyssnar
man till vissa grupper inns det fortfarande
ingen ände på vad som ska skyddas och
förbjudas”, säger Norrback.
”Om man oroar sig för lygekorrens
tillvaro, ska då riksdagsmännen ge sig ut
i skogen för att leta lygekorrspillning?
När miljövärden sägs vara hotade, blir
man som politiker lätt beroende av några
få experter, ibland självutnämnda. Om
Ole Norrback, välkänd efter sexton år som riksdagsman,
tolv år som minister, åtta år som sfp:s
partiledare och – efter att han 1999 lämnade politiken
– nio år som ambassadör. Idag är Ole Norrback
bland annat ordförande för Nordiskt gränshinderforum,
Svenska pensionärsförbundet och Vasa
Universitet.
de larmar på och inga motargument förs
fram, blir man som politiker lätt inlåst i ett
hörn.”
Alla dessa misstag
Det förenklar inte saken att experterna
emellanåt uppenbart misstar sig. I jol slog
Vasabladet stort upp bilden av en tilltufsad
svan, som av två specialister (veterinärer)
beskrevs vara utsatt för upprörande
misshandel. Det blev inte en lika stor
artikel när ornitologen Hans Hästbacka
påpekade att just så ser svanar ut när de
ruggar.
Ett välkänt exempel är miljöexperternas
förväxling av den nordatlantiska storskarven
(Phalacrocorax carbo) och den
kinesiska (ibland kallad euroasiatiska)
storskarven (Phalacrocorax sinensis). På
mindre än tjugo år har antalet häckande
skarvpar i Finland ökat från till omkring
, utan att de fått jagas.
”På grund av felklassiiceringen har den
kinesiska storskarven, en invaderande art
som inte naturligt hör hemma i vår fauna,
fått föröka sig ostört, ohejdat smutsa ner
miljön och äta hur mycket fredad isk som
helst”, konstaterar Ole Norrback.
I frågor som dessa inns uppenbart en
växande klyfta mellan den urbana eliten,
som gärna tar sig ett tolkningsföreträde,
och folket på landet. Miljöpolitiken formuleras
med ett storstadsperspektiv.
”Björnar beskrivs som gosedjur. I sagorna
är Bamse snäll och Arne Alligator vegetarian.
I mina ögon är det här att våldföra
sig på naturen. Barnen ges en falsk världsbild.”
”Det är inte så att jag har något emot
björnar och vargar. En liten vargstam på
– djur i Brunnsparken skulle vara
helt rätt. Men när människor på landet
inte längre vågar röra sig fritt i skogen, då
har det gått snett”, säger Ole Norrback.
Eller ta den omhuldade betesmarken, en
biotop skapad genom mänsklig aktivitet.
”Men tänk tanken att man skulle försöka
skapa nya betesmarker, skulle vi då kanske
se demonstranter som motsätter sig
åverkan i skogen? Bevarandet av status
quo har blivit ett självändamål.”
Försvarar klimatskeptikerna
I klimatfrågan tvekar Ole Norrback inte
att försvara skeptikerna.
”Debatten om den globala uppvärmningen
har fått drag som påminner om en
religiös trosfejd. De som vågar ifrågasätta
den allmänna uppfattningen osynliggörs
eller stämplas. Rön som inte sammanfaller
med den åsikt som anses som förhärskande
beaktas inte eller framställs som
helt irrelevanta”, säger han.
”Jag kan för lite för att veta vem som har
rätt i de vetenskapliga frågorna, men den
modiga minoritet, som vågar ifrågasätta
den mera allmänna (tros)uppfattningen,
måste mötas med samma respekt av oss
”Visst behöver vargen
livsrum. En liten vargstam
på 30–40 djur i Brunnsparken
skulle vara helt rätt.”
alla och inte minst i medierna. En vetenskaplig
(tros)fejd, som kostar oss konsumenter
enorma belopp, utan att vi kan
var säkra på att satsningarna verkligen
behövs, kan inte vara klok!”
Om hypotesen om en skenande uppvärmning
är fel, så blir också politiken i
klimatfrågan fel, konstaterar Norrback.
Social stabilitet
Vad gäller samhällets ekonomiska, politiska
och sociala dimensioner verkar den
sistnämnda vara den mest hållbara. Trots
alla konjunktursvängningar är samhället
socialt stabilt och människor är friskare
och mår bättre.
”Mitt eget pensionärsförbund, med
aktiva medlemmar, är ett bra bevis
på det”, säger Ole Norrback.
Med den ekonomiska och politiska hållbarheten
är det alltså sämre ställt. Framför
allt är Norrback skeptisk till ’inansindustrin’,
som lever på spekulation, rykten,
förväntningar och kortsiktighet och skapar
oro.
”På sådana grunder kan ingen hållbar
ekonomi bygga. Jag brukar säga att börsmäklare
borde få bättre betalt ju färre
affärer de gör, som ett incitament för att
prioritera långsiktighet.”
Han beklagar att lera europeiska politiker
åren efter millennieskiftet ”kanske
inte var de mest briljanta”: Schröder, Chirac,
Berlusconi. Till exempel var Tyskland
och Frankrike bland de första länder som
bröt mot konvergenskriterierna, det vill
säga de krav som en medlemsstat måste
fylla för att få införa euron.
”Jag minns från min ambassadörstid i
Aten väl ett möte med EU:s inansministrar,
då just den frågan fördes på tal. Man
kan tänka vad man vill om grekisk moral,
men Tyskland och Frankrike visade här
ett dåligt exempel för de övriga.”
Trots allt är Ole Norrback Europasinnad:
”Vi behöver mer Europa, inte mindre!”
Mer gemensam inanspolitik, penningpolitik
och skattepolitik. ”Det är inte
hållbart när alla nu driver sin egen skattepolitik,
till exempel tävlar om att sänka
bolagsskatten mer än övriga.”
Norrback efterlyser politiker som vågar
ta debatten. ”Europa behöver samarbeta
och växa ihop, men politikerna glider med
i en populistisk trend åt andra hållet. Man
är kortsiktigt nationalistisk i stället för
hållbart europeisk.”
”Man ska inte vara politiker om man är
rädd att förlora röster! Som politiker är
ens uppgift att bygga samhälle. Människor
är kloka nog för att förstå det.”
Är överstatlighet av godo?
Ole Norrback: ”Miljöfrågorna är internationella,
skitig luft stoppar inte vid gränsen.
Ekonomin är global – då bör också
reglerna vara det. Livet är internationellt,
och det inns ingen väg tillbaka från det.
Men lagstiftningen är ofta nationell.”
Metoden för att hantera detta är subsidiaritetsprincipen,
som brukar sammanfattas
så att besluten ska fattas på lägsta
ändamålsenliga nivå. Så nära de människor
som besluten gäller som möjligt.
Men fortfarande, trots EU-medlemskapet
sedan många år, tänker lagstiftarna
övervägande nationellt. Ole Norrback har
sett många exempel på detta som ordförande
för Nordiska ministerrådets Gränshinderforum.
Man avlägsnar visserligen
hinder, men man skapar samtidigt nya.
Nya gränshinder uppstår till exempel
genom att EU-direktiv implementeras
olika i olika länder. Trots att syftet är det
motsatta, säger Ole Norrback, som inte
14 – KATTERNÖ KATTERNÖ – 15
Ole Norrback