Katternötidningen

Matilda och Frans fi ck sju barn. Vivi föddes under
en färd till New York 1881 och fotograferads följande
år i Sidney. Under henne syskonen Elly och
Elsie.
sig. Hon nämner julklapparna – ”ju lera desto
bättre och alla små ögon lyste af fröjd
och de små benen ville knappast hållas i
styr och fötterna vid golfvet; och till och
med gråhårsmannen blef smittad af barnahjertats
glädje och glömde för en stund
bort lifvets oro och bekymmer och blef ett
gladt leende barn såsom för längesedan.”
Hur irades jul på Rapide?
Jakobstads Museum Jakobstads Museum
”Åhja – vi irade den så godt vi kunde. Gubbarna
drucko toddy, vi delade ut små ’klappar’
åt hvarandra, pratade och funderade
om alla våra kära hvilka den qvällen sågo
en stor lucka i familjeringen […] Och så åto
vi äfven lutisk (ehuru den var något hård)
och gröt (fast den var litet bränd) och tårtor
hvilka smakade rätt bra ehuru der ej
fanns en droppe grädde uti dem. […] Sedan
kröpo vi till kojs och somnade som snälla
barn – dock ej för att hinna till ottesången,
tvärtom sofvo vi till inpå blanka förmiddagen.”
Motvinden börjar till sist ge med sig. Den
januari passeras Madeira, tre dagar senare
Kanarieöarna och den januari Kap
Verde. Skeppet förs nu fram av passaden,
medelhastigheten är elva knop. En tumlare
gör sällskap och simmar runt fartyget i alla
möjliga bukter.
Nu ser Matilda också de första spring-
iskarna (lygiskar), som är synnerligen
kvicka och i svärmar gör långa skutt i luften
och alltid mot vinden. Ibland består
frukosten på Rapide av lygiskar som under
natten fallit ned på däck.
”De är omkring ett qvarter [en järdedels
aln, c. cm] långa. Hafva en glänsande blå
färg och hvita jäll. De likna inska storströmmingarna
men äro nära dubbelt så
breda i ryggen. Köttet är mycket hvitt och
stekad i smör liknar iskens smak temligen
sikens.”
Matilda frågar sig varför de gör sina lygfärder.
”Kanske voro de utsatta för förföljelser
af buniter [stor makrillisk som hos
oss säljs som konserverad tonisk] eller del-
iner hvilka liksom vi ha smak för lygisk.
Ett fenomen som fascinerar Matilda är
det gnistrande skenet i vattnet nattetid
där skeppet forsar fram. ”Från hvarje våg
framskummar tusentals gnistor, eller små
stjernor, hvilka hafva ett fosforiskt sken,
likt lysmaskens i hemlandet. Ibland är
skenet så starkt, att det lyser upp hela fartygets
sida och efter oss skimrar en lång
lysande rand, likt en väg beströdd med silfverstjernor.”
Matilda beskriver säkert en variant av
mareld, som olika organismer, bland annat
plankton, åstadkommer genom bioluminiscens.
En ovanligt lång resa
På Karlsdagen den januari passeras
linjen, alltså ekvatorn. Det betyder att förstagångsresenärerna
har att förvänta sig
något upptåg. Det sker så att havsguden
Neptunus uppenbarar sig för att uppbära
lösen för sitt skägg. ”Gubben var dekorerad
på det besta med skinpäls och tatueringar
och her hjälpte inga undanlykter.”
Förstagångsfararna blir alltså av med
sitt skägg, men Matilda behandlas milt.
”Jag ick min runda person räddad med en
snapps och hvetebullar och har nu prevelegium
på att oantastad få resa från ena polen
till den andra.”
Först den mars passeras Godahoppsudden.
De snabbaste seglatserna från England
till Indien brukar gå på dygn, men
ännu efter dygn är Rapide inte mycket
mer än halvvägs. Här långt söderut ser de
valar, albatrosser, en bläckisk och en pakett,
det vill säga en passagerarbåt destinerad
till Australien. Fartyget för en hel hop
segel trots hård vind.
”Man kunde ej afundas passagerarna ombord
der ehuru de sluppo fram, hvilket vi
ej gjorde, ty på dylika fartyg forceras så
gruligt med segelföringen att det ej sättes
i fråga fast hela däcket ligger under vattnet
– hufvudsaken är att det går fort.”
På Matildadagen den mars uppvaktas
Matilda med en munter polska, framför av
en av matroserna på iol. Också ”Lärkan
slår i skyn sin drill” och Marseljäsen ingår
i repertoaren.
Den april får de Madagaskar inom synhåll,
det första land de skymtat sedan Madeira.
Lyckligtvis är vädret gynnsamt, vilket
gör det möjligt att tack vare den kända
positionen synkronisera kronometern, för
första gången på hela resan.
Efter detta rör de sig emellertid knappt
ur läcken. Den maj skriver Matilda att de
nu nära en månad haft stiltje. Ett så fullkomligt
lugn har inträtt att skeppet inte
ens styrt. Solen bränner som glöd, det är
svårt att hitta svalka. Havsvattnet är –
grader, luften på dagarna grader, dricksvattnet
grader.
Om två veckor kommer brödförrådet att
ta slut. Man försöker utan resultat fånga
isk tills man slutligen lyckas harpunera
en haj. En matros kastar ut kroken med ett
stycke haj på, och knappt är den ute förrän
en delin, hajens värsta iende, blir halad
upp på däck. Inom minuter får man upp
sju deliner, vilket innebär mat för lera dagar.
”Köttet är välsmakande, ungefär som
gäddans”, upplyser Matilda.
Rapide som livräddare
Den maj kommer till sist en bris som fyller
seglen. ”Våga vi hoppas att ändtligen
förlossningens timme ska slå för oss från
detta förtrollade still-belte”, frågar Matilda.
Hemma i Jakobstad är man väl medveten
om att Rapide nu är mycket försenad
– sedan några år, , inns nämligen
telegraisk förbindelse från Bombay till
London, och därifrån är det en smal sak att
Utsnitt ur den handskrivna tidning Frivakten som Matilda gav ut för fartygets besättning.
skicka meddelandet vidare till Otto Malm i
Jakobstad. Men inget sådant telegram har
ju ännu gått i väg.
”Men hvad är att göra? Hemma fälla de
väl sina modiga tårar öfver oss. Hvad ville
vi ej gifva för att kunna med ett tecken säga
dem: ännu innas vi bland de lefvandes antal
på jorden”, kommenterar Matilda.
Den maj får de en indisk djonk i sikte.
En båt sätts ut och närmar sig Rapide. Det
är fråga om fyra indiska män som bara önskar
en sak: dricksvatten.
”Det blef nu att grundligt undersöka vårt
vattenförråd och ehuru vi ingalunda kunde
beräkna huruvida det återstående af
vårt vattenlager blir tillräckligt för oss, så
ville kaptenen icke tåla de arma menniskorna
låta fara utan vatten, utan fyllde deras
kärl med den dyrbara varan. – Sjelfva
få vi vara ytterst sparsamma med vattnet,
på länge har ej en regndroppe fallit.”
Matilda kan nu betrakta indierna närmare.
”De var ingnidna på kroppen av en mörk
olja – huden var derföre så glänsande som
vore den fernissad. Kaptenen isynnerhet
hade ett synnerligen godt utseende – alla
hade utmärkt vackra tänder hvita som
perlemor. Håret var rakt och glänsande
svart, äfven så var skägget som var krusigt,
långt och tunt. – Toiletten utgjordes af
ett par stycke bomullstyg viradt på hufuvdet
som en turban. I öronen buro de stora
vridna metallringar och på högra armen
en slags amulett af glas fästad med två
hvarf segelgarn.”
De fyra indierna begriper inte ett ord engelska,
men kommunikationsförsöken ger
vid handen att de legat i stiltje i tretton
dagar och varit utan vatten i två. ”Deras
tacksägelse var rörande. De slöto tillsam-
mans händerna och lyfte dem upp till pannan.
Till afsked sade de: salame sahib! [frid,
herre!] och skakade högra handen framför
sina ögon.”
Nu äntligen kommer den efterlängtade
vinden. Den maj skriver Matilda att ”det
är en ljulig musik att höra kettingarnas
rasslande som nu hålla på att ställas i ordning
tills vi få ankra i hamnen”. Följande
dags morgon ser de det höga landet på den
indiska östkusten tydligt. Många båtar
syns.
Halv tio kommer lotsen ombord. De får
veta att Hoppet med kapten Mattson, som
lämnat Hull fyra dagar före Rapide, redan
lossat och lastat färdigt i Bombay och för
en vecka sedan inlett återfärden. Halvfyra
kommer dubasch-båten ut med ett knippe
brev som anlänt från fränder och vänner.
Det framgår att man i Jakobstad närmast
betraktat dem som förlorade. Efter
stormen strax efter avfärden från England
hade nämligen ett namnbräde med namnet
Rapide drivit i land på den engelska kusten.
”Så kommer åter dubasch-båten ut med
färskt bröd, färsk mjölk, frukter, bananas,
pineaples o.s.w. grönsak etc etc. och för
frun en bukett blommor. Will ni skratta
åt mig om jag var litet frestad att rent af
kyssa – mjölklaskan. Och jag tvilar på om
gudarnas nektar smakade bättre än ett
glas skön frisk mjölk – sedan man ej smakat
den på dagar.”
Nya resor
Rapide stannar i Bombay i sex veckor. Återfärden
till Europa inleds den juli, och precis
fyra månader senare, den november,
ankommer fartyget till Bremerhafen, den
stora tyska hamnen vid Nordsjön.
Här möts Frans Peterson av besked från
Otto Malm att han ska överta befälet på ett
annat av dennes fartyg, nämligen fregatten
Equator. Denna ligger för tillfället i Shields,
grannhamn till Newcastle på den engelska
sidan. Frans och Matilda hinner under ett
par veckor lära känna Bremen, men tar den
december sitt bohag och följer som passagerare
med ångfartyget Sperger över till
Shields. Med på denna resa inns en annan
kaptenshustru, Emilia Mattsson, och den
nyligen födde sonen Gustaf, sedermera
känd som journalisten och författaren
Guss Mattsson.
Matilda återser nu Newcastle för några
dagar, men den december inleds en ny
långfärd, denna gång till Singapore.
När Equator korsar linjen äger den händelse
rum som skildras på öppningsbilden
i den här artikeln. Bara några få i besättningen
har korsat ekvatorn tidigare, och
den stora majoriteten har beslutit att de i
kraft av sitt överläge ska förhindra upptåg.
De lyckas förhindra rakningen, men däremot
inte att veteranerna döper dem så rejält
i vatten att de inte har en torr tråd kvar
på kroppen. En enda undkommer, skeppets
konstapel, som hållit sig undan akterut,
tills också han får sig en pyts över huvudet
”just som han sitter vid kryssmasten och
fantiserade i månskenet”.
Den april , dagar efter avfärden
från Shields, ankommer Equator efter
en sjömils färd till Singapore.
Vid det laget har Matilda övergått från
att skriva dagbok till att ge ut en tidning,
Frivakten, för besättningen. Hon skriver
den själv för hand, utgivningen sker varje
lördag, och tidningen går sedan från man
till man i besättningen. Att den är populär
läsning råder inget tvivel om.
Matilda följer under lera år framåt Frans
på hans färder. Från Singapore styr Equator
mot Batavia och därifrån till Farmouth
i England. Matilda kommer efter det att
uppleva både Australien och Amerika och
föder två av sina barn på havet. gör
hon reseanteckningar under en resa från
Java till New York.
Hemma i Jakobstad etablerar Frans och
Matilda senare under -talet en bok-
och pappershandel. avslutar Frans
sjömanskarriären och blir direktör för
Föreningsbanken i Jakobstad. lyttar
familjen till Helsingfors, efter att Frans fått
tjänst som bankman där. Bokhandeln i Jakobstad
övertas av Matildas syster Lotti
Sandström.
SVENOLOF KARLSSON
Den här artikeln baseras främst på den bok Matilda
Petersons resejournal 1872–74, 1881 (red.
Guy Björklund) som gavs ut av Jakobstads museum
1991. Ett stort tack till museet och dess personal för
fotografi erna av familjen Peterson och målningen av
barken Rapide.
38 – KATTERNÖ KATTERNÖ – 39