Katternötidningen

Alla vill ha 

hållbarhet 

Yleisradios 

märkliga 

klimatavtal 

Österbottnisk humor 

2 • 2013 Kundtidningen från ditt energiverk 

Sofi a Forss 

orangutangforskare 

Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, 

Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, 

Nykarleby Kraftverk och Vetelin KATTERNÖ Sähkölaitos. – 1

Tre frågor 

u Tytti Isohookana-Asunmaa, 

född i Haukipudas, 

pol. dr och lektor vid Uleåborgs 

universitet. Riksdagsledamot 

för Centerpartiet 

1983–2003, kulturminister 

1991–1995. Har varit ordförande 

för bl.a. Marthaförbundet 

och Finlands ungdomsförbund. 

Det fi nns olika uppfattningar om vad ett hållbart samhälle 

är. Hur ser du på den diskussionen? 

Som historiker vet jag att livet på jorden genom historien 

har varit enormt omväxlande. Det har funnits kalla och 

varma perioder, olika grader av civilisationer. Naturen är 

skiftande. Det får mig ändå inte att tänka att vi kan leva bekymmerslöst. 

Tveklöst förändrar människan naturen. Med 

allt fl er människor på jorden frågar jag mig hur vi ska kunna 

fördela resurserna så att de räcker till för alla i framtiden. Vi 

behöver lära oss leva i vardagen på ett hållbart sätt. Kommersialismen 

och den hårda tillväxtpolitiken hetsar oss till 

överdriven konsumtion. 

Ett hållbart samhälle är decentraliserat, använder naturresurserna 

förnuftigt, minimerar konsumtionen, sysselsätter 

många. Själv är jag en återanvändare i allt jag kan, brukar 

jorden naturenligt, vår trädgård ger potatis och grönsaker 

för hela årets behov. Jag upplever dock att vi i dag 

bygger ett mycket centraliserat och kommersiellt samhälle. 

Vad är viktigt för Österbotten när det gäller hållbarhet? 

Jag bor vid Bottenviken, det är mitt Mare Nostrum, mitt liv 

och min själ. Jag sörjer över övergödningen, de allt större 

svårigheterna för fi sket, nät som smutsas ner och sälar som 

river sönder dem. Det avfall vi producerar borde renas ännu 

bättre, så att också kommande generationer får njuta av 

rent och klart vatten. 

Under påsken upptäckte jag att gäster utifrån ser Bottenviken 

som något exotiskt, genom att locka till skidåkning 

och skridskofärder på den öppna isen. Resenäringen är en 

möjlighet för oss, liksom småföretagsamheten. Det största 

hotet är centraliseringsmanin, som slår sönder samhällsstrukturen. 

Människor får inte längre bestämma om framtiden 

där de bor och om utbildningsmöjligheterna för sina 

barn. 

Hur ser livskvalitet ut för dig? 

Jag njuter av livet på Bottenvikens strand under alla årstiderna, 

som ger en rytm åt mitt liv. Jag kan sitta i oändlighet 

på strandstenarna och förundras över hur mycket energi 

det karga landskapet ger mig. 

Innehåll Ett steg mot hållbarhet? 

Fördelen med att vara liten 4 

Nödvändigt göra sin röst hörd 5 

Alla vill ha hållbarhet 6 

Politikernas dilemma 14 

Yles märkliga klimatavtal 16 

Lobbyisternas Europa 18 

Vi är själva våra norrmän 24 

Vad orangutangerna har att lära oss 26 

Matildas berättelse 32 

Fiber ger trygg kommunikation 42 

Katternö 2 • 2013 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, 

tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi , www.katterno.fi 

Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi 

Projektledare Svenolof Karlsson, www.storkamp.com Redaktörer Svenolof Karlsson, 

Johan Svenlin, Susanne Strömberg Layout Gun-Marie Wiis, Kaj Frilund, Terje Tiilikka 

Pärmbild Johanna Forsman Tryck Forsberg 2013 

Den maj gick toppmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer 

i Bryssel (Europeiska rådet) in för en ny färdriktning 

i energi- och klimatpolitiken. Detta skedde utan pukor och 

trumpeter, men beskrivs på sina håll som inledningen till ett paradigmskifte. 

Sammanfattningsvis ska större fokus nu läggas på att hålla elpriserna 

nere och mindre fokus på att rädda världen undan klimatkatastrof. 

”EU:s energipolitik måste säkerställa trygg energiförsörjning 

för hushåll och företag till överkomliga priser. Detta är särskilt 

viktigt för Europas konkurrenskraft”, sägs i slutkommunikén. 

Toppmötet betonade också att inhemska energiresurser behöver 

utvecklas ytterligare för att minska EU:s externa energiberoende, 

vilket statsminister Jyrki Katainen tog som utgångspunkt i sin kommentar 

från mötet. 

”Man talar mycket om sol- och vindkraft, men sanningen är att 

två tredjedelar av den förnybara energin i Europa kommer från bioenergi. 

På det området har vi i Finland ett särskilt kunnande. Vi har 

förutsättningar att ta en ledande roll i detta och bör satsa stort på 

forskning och utveckling av clean tech”, sade Katainen bland annat. 

Som av en händelse bytte också Europaparlamentet fokus i energi- 

och klimatfrågan genom att den april gå emot EU-kommissionens 

förslag att senarelägga utauktioneringen av en stor mängd 

utsläppsrätter. 

Eija-Riitta Korhola, som var en drivande kraft i förhandlingarna 

i detta, sammanfattar argumentet på annan plats i tidningen: ”Vi 

vill inte stöda en klimatpolitik som straffar de 

renaste industrierna i världen och outsourcar 

utsläppen samtidigt som den outsourcar jobben.” 

I Katternögruppen välkomnar vi en sådan 

ändrad färdriktning. Vi tror inte att uppdrivna 

elpriser och nedlagd industri är en fördel om 

man vill skapa ett hållbart samhälle. 

Med det här tidningsnumret försöker vi utvidga 

diskussionen om hållbarhet till att förutom 

ekologin gälla också ekonomisk, politisk 

och social hållbarhet. Alla dessa dimensioner 

är väsentliga i ett hållbart samhälle. 

Två utgångspunkter kan generellt lyftas fram: 

– Vi bör i arbetet för hållbarhet sikta in oss på rationella åtgärder 

som faktiskt kan göra skillnad. Vackert tal om miljön hjälper inte om 

ekonomin raseras. Är ’grön’ energi verkligen hållbar energi, om den 

kan konkurrera med övriga energikällor bara genom subventioner? 

– Ett utvecklingsoptimistiskt synsätt. Tekniken har utvecklats 

på ett fantastiskt sätt och det inns ingen anledning att tro att den 

utvecklingen skulle upphöra nu. Denna optimism är för övrigt välgrundad 

i historiskt perspektiv. Alla de undergångsvisioner som uttryckts 

hittills har visat sig vara fantasier. 

STEFAN STORHOLM, VD, Katternö 

Vad betyder ett hållbart 

samhälle för dig? 

u Antero Anttila, Vetil: 

”Att man kan bo kvar på sin 

hemort och ha tillgång till 

grundläggande tjänster, 

som hälsovård och skola. 

Vi tar många saker som 

självklara i dag, men ett litet 

elavbrott på tio minuter 

kan räcka för att man igen 

ska börja uppskatta de 

bekvämligheter som ingår i 

vår livsstil.” 

u Juhani Pakkala, Vetil 

”Det är inte hållbart att 

Finland betalar för andra 

EU-länders ekonomiska 

slarv. Det var inte vad vi lovades 

när vi gick med i EU. 

Våra pengar kommer att ta 

slut. Ett hållbart samhälle 

betyder också att vi måste 

hushålla med naturresurserna. 

Vi använder lite för 

mycket torv och kärnkraft 

här i landet.” 

u Ilona Meriluoto-Sparby, Esse 

”Det är en bra början att 

barn får lära sig tidigt 

att sopsortera och hantera 

naturresurser, men det 

räcker inte för att skapa ett 

hållbart samhälle. Höjda 

skatter och avgifter är ingen 

lösning. Folk måste ruskas 

om så att de värnar om varandran 

och inser att också 

deras vanor har konsekvenser.” 

u Astrid Vesterbacka, Esse 

”Vi borde minska avgasutsläppen. 

Var och en kan 

välja cykel framför bil när 

de ska ta sig mellan platser. 

Själv promenerar jag 

ganska mycket. Jag försöker 

också komma ihåg att 

alltid knäppa av lampor och 

eldrivna apparater när jag 

inte använder dem. Sopsorteringen 

hemma tar min 

bror hand om. 

2 – KATTERNÖ KATTERNÖ – 3

Fördelen i att vara liten Nödvändigt göra sin röst hörd 

u På ett energiverk som i Kronoby 

får man ibland fundera över sin litenhet. 

Inte minst när man försöker 

följa EU:s energipolitik: det (tredje) 

interna marknadspaketet, energistrategin 

för 2020, infrastrukturpaketet, 

energitjänstedirektivet, 

förnybarhetsdirektivet, direktivet 

om utsläppsrätter, direktivet om 

energieffektivisering, EU:s externa 

energipolitik, Energy 2050 Roadmap, 

för att ta några exempel. 

På nordisk nivå driver politikerna 

på en gemensam från 2015. Bland 

annat ska den bygga på timvis avläsning 

hos kunden och konvertibel 

kommunikation genom tjänste- och 

datahubbar, för att alla på marknaden 

ska kunna utbyta information 

om kunder, automatisera affärsprocesser, 

rapportera till myndigheter 

och utveckla verktyg för efterfrågestyrning. 

På fi nländsk nivå förbereds för 

energi effektiviseringsdirektivet en 

särskild lag och åtgärdsplan. En 

strategi förbereds för energieffektivisering 

av byggnader, en energisparplan 

förbereds för den statliga 

centralförvaltningens fastigheter 

och energieffektiviseringsplaner 

ska göras kommunalt. Det utreds 

om energibolagen ska åläggas energieffektiviseringsåtgärder. 

Till detta de ambitiösa planerna 

att en stor del av landets luftledningar 

ska ersättas med jordkabel. 

Enligt det lagförslag som lämnades 

till riksdagen i mars ska ett elavbrott 

få vara högst sex timmar i tätort 

(detaljplanerat område) och 36 

timmar i glesbygd. Det kräver, enligt 

underlaget, att blankledningarna 

under en femtonårsperiod ersättas 

med nedgrävd kabel. Kostnaderna 

beräknas till 3,5 miljarder euro, 

vilket motsvarar en 8–10 procents 

förhöjning av kundens helhetspris 

för elen. 

För Kronoby Elverks del är utgångsläget 

(enligt statistik i artikel 

i Kauppalehti den 13 februari) att 2 

procent av mellanspänningsnätet 

och 37,5 procent av lågspänningsnätet 

fi nns som jordkabel. 

Vad säger kunderna? 

I vårt energiverk ställer vi alltid några 

enkla frågor. Vad är kostnadseffektivt? 

Vad är rationellt? Hur ser 

kunderna, som i slutändan ska betala, 

på saken? 

Lagförslaget om övergång till 

jordkabel följer efter erfarenheterna 

av stormarna Tapani och Hannu i 

södra Finland i slutet av 2011. Hundratusentals 

elkunder blev då utan el 

alltför länge och de stora bolagens 

förmåga att återställa elnäten tog 

alltför lång tid. Det är lätt att förstå 

att man genom lagstiftning vill förhindra 

att detta sker igen. 

Men verkligheten är inte likadan 

överallt. Kronoby Elverk ansvarar 

över ett geografi skt relativt litet 

område. Vi har goda resurser tillgängliga 

vid akuta situationer (det 

vore intressant att se statistik över 

personalstorlek i förhållande till 

verksamhetsområdets storlek). 

Vi är geografi skt och mentalt nära 

kunderna. Vi har nära från ord till 

handling. Vi är fl exibla. 

I ett Kronobyperspektiv känns 

lagförslaget därför som en storstadsprodukt. 

Det är bra med jordkabel, 

men det fi nns också en gräns 

för vad som är kostnadsmässigt 

rimligt. Schablonmässigt är skillnaden 

ungefär 30 000 euro per kilometer 

(en kilometer ledning i luften 

kostar 20 000 euro, en kilometer 

nedgrävd kabel 50 000 euro). Som 

jämförelse är den summa som Kronoby 

Elverk betalat ut i ersättning 

till dem som drabbats av elavbrott 

23 euro (detta skedde under 2010). 

Förutsättningarna skiljer sig 

dessutom åt inte bara mellan tätort 

och glesbygd. Glesbygd skiljer 

sig också från glesbygd. Problemen 

med luftledningar är större i 

södra och östra Finland med dess 

täta skogar än i det jämförelsevis 

öppna österbottniska landskapet, 

där stora områden utgörs av åker 

och äng och där ellinjerna ofta följer 

älvdalarna. 

Det kan också påpekas att inte 

heller jordkabel är felfri. Och när 

den av ett skäl eller annat ska åtgärdas 

krävs grävmaskin, vilket innebär 

helt andra kostnader än arbete 

med en luftledning. 

Samarbete behövs 

Detta betyder inte att vi i Kronoby 

kan eller ska försöka klara allt 

själva. Vi är redan nu genom Kat- 

Johanna Forsman 

ternögruppen del i ett effektivt 

och mångsidigt samarbete med 

gemensam produktion, gemensam 

balanshantering och annat som bärande 

inslag. 

Samarbetet kommer också med 

nödvändighet att behöva utvidgas. 

De IT-lösningar som behöver utvecklas 

för att vi ska kunna hantera 

alla de kommande kraven är typiskt 

sådant som behöver ta fram i gemenskap. 

I det arbetet verkar det 

rimligt att inkludera också utformningen 

av elfakturorna. 

Kanske ska vi också satsa på 

ett gemensamt service/byggbolag? 

Ledningsnätet byggs ständigt 

ut och behöver också förnyas och 

underhållas. Samtidigt varierar 

behovet över tiden. En gemensam 

service/byggstyrka inom Katternögruppen 

kunde vara en rationell 

och kostnadseffektiv lösning. 

CARL-JOHAN KRONSTRÖM, 

VD, Kronoby Elverk 

En stark trend under de senaste 

åren är att kunderna 

gynnar det lokala och närproducerade. 

Viljan att stöda lokal 

företagsamhet har stigit i 

takt med att Europas ekonomi 

svajar, det må sedan gälla 

närproducerad mat eller lokal 

turism. 

Få väljer ändå energibolag utgående 

från trendfaktor. Viktigast brukar 

vara priset och kundservicen. 

Lokala energibolag kan erbjuda fördelaktiga 

villkor i de avseendena, 

vilket direkt hör ihop med den kommunala 

ägarbasen. 

Granskar man prisstatistik från 

Energimarknadsverket och Finsk 

Energiindustri, bekräftas att många 

kommunalt ägda energibolag ligger 

långt nere på prisskalan när det gäller 

värme och el. Både hushåll och 

företag drar nytta av att bolagen är 

kommunalt ägda. I positiv mening 

är de ’störningselement’ på marknaden. 

På köpet betalar de kommunalt 

ägda energibolagen dividender 

till ägaren och hjälper därmed till 

att hålla kommunalskatten nere. 

Kommunalt ägda bolag har liksom 

familjeföretag även ett ansikte. 

Kunderna märker det genom att 

kundservicen fungerar och genom 

att bolagen är snabba med att åtgärda 

elavbrott. Den gångna vintern 

upplevde vi lyckligtvis inte lika 

kraftiga stormar som runt årsskiftet 

2012. Då kunde man tydligt se styrkorna 

hos de lokalt ägda bolagen: 

god lokalkännedom om det egna 

området, nära kontakt till kunderna 

och god kunskap om deras behov. 

Följaktligen kunde de betjäna och 

informera kunderna bättre. 

Förutom låga priser och god 

kundservice har de kommunala bolagen 

också en annan fördel: de ägs 

av sina lokala kunder. Vid kommunalvalet 

väljer invånarna indirekt 

också största delen av styrelsemedlemmarna 

i bolagen. Det innebär 

att det är kommunalpolitiker, 

väl insatta i de lokala förhållandena, 

som besluter i de energifrågor 

som berör invånarna. Det här bidrar 

till transparens i beslutsfattandet. 

Betydelsen av Lokalkraft 

Trots detta har de lokala energibolagen 

fram till nyligen inte haft 

samma position som de stora bola- 

gen i den energipolitiska debatten. 

De små och stora bolagens röster 

har inte hörts på ett likvärdigt sätt. 

Det här blev till sist korrigerat hösten 

2011 då fyrtiotvå lokala energibolag 

i Finland grundade Lokalkraft 

r.f. (på fi nska Paikallisvoima r.y.). 

Lokalkraft har från första dagen 

agerat för att förbättra verksamhetsförutsättningarna 

för de små 

och medelstora energibolagen. 

Statistiken bekräftar att de lokala 

energibolagen som grupp blivit 

en betydande aktör. Lokalkrafts 

medlemsbolag har sammanlagt en 

halv miljon kunder. De är viktiga arbetsgivare, 

som sysselsätter 1400 

personer. De investerade under 

2010 för omkring 140 miljoner euro. 

Genom att de är verksamma i alla 

delar av landet representerar de på 

ett unikt sätt hela Finland. 

De viktigaste frågor som Lokalkraft 

driver är att främja äkta konkurrens 

på den kommande nordiska 

slutkundsmarknaden för el och att 

höja anseendet för inhemska bränslen. 

Betydelsen av EU 

Med detta sagt behöver dock tillläggas 

att de lokala bolagens för- 

utsättningar hela tiden förändras 

genom det lagstiftningsarbete som 

pågår i EU. Det man besluter i Bryssel 

får snabbt betydelse också i Jakobstad 

och Ylivieska. 

Just nu lönar det sig för lokalbolagen 

framför allt att följa EU:s 

planer för en gemensam europeisk 

elmarknad. Idén är att långsiktigt 

skapa en marknad där fi nländska 

konsumenter kan välja att köpa sin 

el till exempel från Grekland. Ett 

sådant system kommer i värsta fall 

att kräva stora satsningar i informationssystem, 

utan att det fi nns några 

garantier för att investeringarna 

ger motsvarande nytta. 

Vad gäller våra inhemska bränslen 

står träet just nu under akut hot 

på EU-nivå. Europakommissionen 

förbereder nämligen ett förslag om 

hållbarhetskriterier för biomassa 

som i värsta fall leder inte bara till 

ökad byråkrati och ökade kostnader, 

utan också till att fi nländska 

kraftverk kommer att behöva minska 

sin användning av energi från 

skogen. 

I fråga om torv, som ju används 

som bränsle av många lokala bolag, 

beror framtiden däremot på 

Finland egna beslut. EU lägger sig 

inte i hur torven används. Trots det 

har torvens ställning under senare 

år försämrats avsevärt genom politiska 

beslut, såsom höjd skatt och 

oklar naturskyddsklassifi cering. De 

lokala bolagen behöver med andra 

ord agera aktivt både på hemmaplan 

och i Bryssel. 

SAMI TULONEN 

Energiexpert och partner 

på konsultföretaget Aula, 

som betjänar Lokalkraft 

4 – KATTERNÖ KATTERNÖ – 5 

Karl Vilhjálmsson

Alla vill ha hållbarhet 

Hållbara lösningar, hållbart samhälle, hållbar utveckling… 

Allt ska i dag vara hållbart. Men vad betyder det? Ingen 

vill väl ha något som inte är hållbart? Vi lyssnade på Stig 

Gustavson och Per-Olof Eriksson, två av Finlands och Sveriges 

stora industriprofi ler. På de följande sidorna berättar de hur 

de ser på hållbarhetsdiskussionen. 

6 – KATTERNÖ KA K KA K AATT 

TT TTER ER ERNÖ NÖ KATTERNÖ – 7 

Karl Vilhjálmsson

u STIG GUSTAVSON 

Dipl.ing. Tekn. högskolan, hedersdr Tammerfors 

tekn. universitet och Aaltouniversitetet, 

bergsråd. Viktigaste VD-jobb: 

Konecranes 1994–2005. Nu styrelseordf. 

i Konecranes, Cramo, Handelsbanken 

Finland, Ahlström Capital, År Packaging, 

Dynea, Mercantile. Silvermedaljör i 

snapslandskampen Sverige-Finland (som 

medlem i doakören). 

u PER-OLOF ERIKSSON 

Civ.ing. KTH, hedersdr Luleå tekn. universitet. 

Viktigaste VD-jobb: Sandvik 

1984–1994. Tidigare styrelseuppdrag 

bl.a. Volvo, Assa Abloy, SSAB, Sandvik, 

Handelsbanken, Skanska, SKF, Preem 

Petroleum, KTH. Styrelseordf. i Svenska 

Kraftnät 1992–2003, nu bl.a. i Ferronordic 

Machines. Styrelsemedlem i Svenska 

Bridgeförbundet. 

Råvaror, energi, miljö, klimat… Håller allt på att gå fel? 

Stig Gustavson och Per-Olof Eriksson 

känner varandra på olika sätt. Båda 

har industriell bakgrund och har 

verkat i varandras länder. Båda har under 

en period hjälpt investeringsbolaget Industri 

Kapital. Båda är styrelseproffs på högsta 

tungviktsnivå. 

Stig arbetade – i Filipstad, 

Värmland, i Per-Olofs hemtrakter, med 

att bygga skogsmaskiner. Stig är liksom 

Per-Olof även medlem i IVA (den svenska 

Ingenjörsvetenskapsakademin) och är 

ordförande för Teknikakademin i Finland, 

som bland annat står bakom Millenniumpriset. 

När Stig och Per-Olof nu träffas i Helsingfors 

är utgångsfrågan: Hållbarhet – 

vad menas med det? 

Begreppet myntades i rapporten 

från den så kallade Brundtlandkommissionen: 

Hållbar utveckling är att tillgodose 

dagens behov utan att äventyra kommande 

generationers möjligheter att tillgodose 

sina behov. 

Deinitionen kan vid en första anblick 

verka rimlig. Men vad innebär det att ”tillgodose 

dagens behov”? Äta sig mätt? Ha en 

egen smart phone? Egen bubbelpool? Och 

vad vet vi om kommande generationers 

”möjligheter att tillgodose sina behov”? 

Räknar vi till exempel med att framtidens 

tekniknivå är den samma som i dag – eller 

sker en teknikutveckling? 

Och vad menas med ”äventyra”? Får 

människan inte ta någon risk? Vad är en 

risk? Vem bestämmer vad som är en risk? 

Två skolor 

I takt med att alla börjat förespråka hållbarhet 

har begreppet urvattnats till att 

allt mer helt enkelt bli synonymt med ’bra’ 

eller ’rätt’, säger Martin Andersson och 

Christer Gunnarsson i sin bok Hållbarhetsmyten 

(SNS Förlag, ). 

De konstaterar att begreppet odlas av 

två väsentligt olika skolbildningar: en 

teknologioptimistisk, som ser framför sig 

en omställning till ”grön teknik”, och en 

utvecklingsförnekande, som pläderar för 

en framtid utan ekonomisk tillväxt. Detta 

senare synsätt har fått starkt fäste vid 

västerländska universitet, enligt Andersson 

och Gunnarsson. 

Ännu en begreppsglidning har skett. Ett 

hållbart samhälle förutsätter många olika 

slag av hållbarhet, till exempel ekonomisk, 

social, politisk. Men en variant har allt mer 

börjat ges företräde framom de övriga: 

den ekologiska. 

Som företagsledare har Per-Olof Eriks- 

son och Stig Gustavson haft att fokusera 

främst på ekonomisk hållbarhet. 

Per-Olof: ”Jag är känd för att personligen 

inte slösa i onödan och jagar ständigt effektivitet 

och produktivitet i de verksamheter 

som jag deltar i. Just det är huvudskälet 

till att jag intresserar mig för frågor 

om hållbarhet.” 

”Många som vill ha ett ’grönt’ samhälle 

tänker främst med hjärtat men har svag 

kunskap om fakta. Det inns en bra sak i 

de gröna argumenten: att vi inte ska slösa 

med resurser. Men när de gröna idéerna 

omsätts i praktiken får de ofta motsatt 

effekt, till exempel biobränslen och vindkraft, 

som snarast järmar oss från ett 

hållbart samhälle.” 

Stig: ”Grön politik börjar vara en anakronism. 

Vikten av miljöhänsyn erkänns i dag 

av alla, de grönas mission är completed… 

De gröna har därför glidit ut mot populism 

och har svårt att skapa en meningsfull debatt.” 

Allvarligt är att vi fått en klyfta i synen på 

teknik. 

Stig: ”Med vettigt ingenjörsarbete kan 

man lösa många problem, inte minst i miljöfrågor, 

men många är teknikrädda och 

förknippar teknik med något ont. Teknik 

ligger bakom samhällets stora framsteg, 

och det är omöjligt att backa från ny teknik 

till gammal teknik.” 

Media har ett stort ansvar genom sin 

världsbild av hot och katastrofer. Trots att 

jorden enligt objektiva mått stadigt blir en 

allt bättre plats att leva på. 

Stig: ”Medias stora problem är bristen på 

sakkunskap. Finns överhuvudtaget någon 

journalist i Finland som har ingenjörsexamen? 

Mitt intryck är att journalisterna 

undviker allt som har med teknik att göra. 

De är dödsskraja för att skriva fel.” 

Tar våra råvaruresurser slut? 

Det korta svaret är NEJ! Hittills har råvarorna, 

tack vare teknikutvecklingen, nästan 

undantagslöst blivit billigare (mätt i 

fast valuta). Om en viss råvara blir för dyr, 

hittar man i regel ett billigare alternativ. 

Stig och Per-Olof hänvisar båda till att 

materien i grund är oförstörbar. Den byter 

bara form. 

Per-Olof: ”Väldigt få atomer lämnar vår 

jord (det skulle då vara med rymdskepp). 

Allt annat inns kvar! Det enda människan 

gör är att blanda om atomerna (ofta till ett 

lägre energitillstånd), och det kan bli litet 

svårare (dyrare?) att få tag i den råvara vi 

vill ha, men det är alltid möjligt att få fram 

råvarorna, om vi har tillgång till energi.” 

Per-Olof berättar att han tidigt greps 

av Romklubben och dess pessimistiska 

budskap i boken Tillväxtens gränser . 

Boken har genom åren spridits på otaliga 

språk i många miljoner exemplar och 

fått oerhört genomslag i västerlandet. 

Romklubben förutspådde, med stöd av 

extrapoleringar och datamodelleringar 

av ledande forskare vid MIT (Massachusetts 

Institute of Technology), att jordens 

tillgångar snart skulle ta slut och att den 

snabba befolkningsökningen skulle leda 

till en tidigare aldrig skådad massvält på 

jorden. 

Till exempel skulle världens kopparreserver 

vara uttömda , bly , kvick- 

silver , naturgas , olja , silver 

, tenn , volfram , zink . 

Verkligheten har gått åt precis motsatt 

håll. Till exempel uppskattades kopparreserverna 

till miljoner ton. Sedan 

dess har miljoner ton producerats i 

världen, medan reserverna i dag uppskattas 

till miljoner ton. Oljereserverna 

uppskattades av Romklubben till miljarder 

fat. Sedan dess har nästan miljarder 

fat utvunnits, medan de nu kända 

oljereserverna uppskattas till minst 

miljarder fat. 

På motsvarande sätt har inga av de katastrofer 

som utmålades ägt rum. Den 

globala livsmedelsproduktionen har mer 

än tredubblats på femtio år, trots att åkermarken 

bara ökat med procent. 

skulle jordens befolkning vara miljarder, 

enligt Romklubben. FN:s senaste 

prognos ligger på – miljarder år 

och mycket större än så tror moderna 

prognoser inte att världens befolkning någonsin 

kommer att bli. 

I stort sett överallt på jorden lever människorna 

längre, är friskare, svälter mindre 

och mår bättre. I fråga om de lesta 

av FN:s millenniemål ligger vi klart före 

tidtabellen. Även miljöförstörelsen minskar 

i takt med att människor genom ökat 

välstånd börjar prioritera miljön. 

Tar energin slut? 

Det korta svaret är NEJ! Vår sol tillför så 

stora mängder energi att vi aldrig någonsin 

kan förbruka lika mycket. Åter är det 

en ekonomisk fråga. Om ett energislag blir 

för dyrt, hittar man snart ett billigare alternativ. 


Karl Vilhjálmsson 

Per-Olof Eriksson och Stig Gustavson är utvecklingsoptimister. ”Det handlar inte om att resurserna håller på att ta slut. Det fi nns ingen anledning till 

krisåtgärder och dåligt underbyggda reformer”, säger de. 

För en detaljerad genomgång av Romklubbens 

utsagor och det faktiska utfallet, se 

vetenskapsjournalisten Ronald Bailey på 

tidskriften Reason.

”Vindkraften subventioneras på fem olika sätt, ändå är den en förlustaffär” 

Industrins kontakter mellan Finland och Sverige är väl utvecklade, och Per-Olof Eriksson och Stig Gustavson har under många år rört sig i samma kretsar 

och engagerat sig i liknande saker. 

Per-Olof: ”Om vi slopar alla subventioner 

och skatter, så är nog naturgasen just nu 

det billigaste och mest lexibla energislaget, 

tävlande med vattenkraft där de naturliga 

förutsättningarna för sådan inns. 

På många ställen är kol lättillgängligast 

och därmed det optimala alternativet, vilket 

situationen i världen nu även visar.” 

”Den ekonomiska kalkylen bör få avgöra 

vilket energislag man väljer”, säger han. 

”När de fossila energikällorna börjar bli 

för dyra så får vi gå över till andra källor 

som kärnkraft, solenergi, biobränslen och 

kanske i enstaka fall vindkraft.” 

Stig: ”Den stora saken just nu är att skiffergasen 

är i färd med att ändra energibalansen 

i världen. Till exempel slår den ut 

vindkraften. Den här har betydelse inte 

minst för Ryssland som gasleverantör, 

eftersom energipriserna nu går ner, och 

framför allt då gaspriserna ” 

Tyskland, med sin enorma subventionering 

av vindkraft och solceller, lyfts ofta 

fram som ett positivt exempel, men Stig 

och Per-Olof håller inte med alls. 

Stig: ”Tyskarna har fått Europas dyraste 

el [för varje kilowattimme betalar slutkunden 

nästan fem cent till det tyska stödsystemet] 

och oerhörda problem med ledningsnätet. 

Det påstås att en av få grupper 

som tjänar på die Energiewende är de tys- 



ka tandläkarna. De har en egen pensionskassa, 

vars VD förstod att tidigt köpa upp 

attraktiva lägen för vindmöllorna som nu 

arrenderas ut för dyra pengar.” 

”Jag råkade vara i Tyskland när Angela 

Merkel beslöt stänga kärnkraftverken. 

Hon kanske är en duktig politisk taktiker, 

men i ett samhällsperspektiv agerade hon 

strategiskt vansinnigt. En jordbävning i 

Japan ska inte kunna stänga ner kärnkraften 

i Tyskland!” 

Per-Olof: ”Min gissning är att man i 

slutändan inte kommer att stänga ned den 

tyska kärnkraften. Man har inga rimliga 

alternativ för sin baskraft. Att göra sig beroende 

av naturgas från Ryssland är omöjligt 

av politiska skäl.” 

Den mångsubventionerade 

vindkraften 

Stig och Per-Olof är alltså inga vänner av 

vindkraft. Den är för dyr, produktionen 

kan inte styras och den intermittenta 

(svajiga) el den alstrar innebär en enorm 

påfrestning på ledningsnäten. 

Per-Olof: ”Vindkraften i Sverige subventioneras 

på fem olika sätt: genom koldioxidbeskattning 

(som driver upp elpriset), 

genom elcertiikat (i Finland har vi i stället 

inmatningstariffer), genom att vissa ägarformer 

slipper betala elskatt och moms, 

genom att vindkraftbolagen slipper betala 

nätutbyggnaden, genom att de slipper stå 

för kostnaderna för att bygga den reservkraft 

som krävs när det inte blåser. 

Och trots allt detta stöd är vindkraften 

i Sverige just nu ändå en förlustaffär för i 

stort sett alla involverade. 

Logiken förstärks inte av att Sverige 

från tidigare har ett överskott på el och 

inte behöver tillskottet från vindkraften. 

Stig: ”Våra matartariffer för vindkraften 

i Finland innebär en större subvention än 

vad som inns i något annat europeiskt 

land. Subventionerna är tidsbegränsade, 

vilket förklarar den väldiga brådskan just 

nu för att få upp nya snurror.” 

Han nämner en vindmölla i Mariehamn. 

”Jag hade möjlighet att kolla hur mycket 

el den producerat under elva år. Bara 

procent av fulleffektsenergin hade producerats. 

Med en sådan verkningsgrad betalar 

man inte tillbaka någon investering! 

Byggs vindmöllorna till havs, blir kanske 

verkningsgraden högre, men underhållskostnaderna 

orimliga.” 

Både Stig och Per-Olof ser mer positivt på 

solkraft, ”men vi har ju inte förutsättningar 

för den i Finland”. 

Stig: ”Spanien är ett dystert exempel. Man 

har storsatsat på solceller, men en stor del 

av anläggningarna står oanvända för att 

nätet inte klarar att ta emot elen.” 

På sikt kan säkert el från sol produceras 

storskaligt till rimliga priser i Saharaöknen. 

Men energin måste också kunna lag- 

ras och transporteras dit den ska. Ett storprojekt 

för detta, Desertec, har övergetts 

av bolag som Siemens och Bosch efter miljarder 

i utvecklingskostnader. Ett beroende 

av el från Sahara är heller knappast 

önskvärt från säkerhetssynpunkt. 

I praktiken skriker Europa just nu efter 

reglerkraft, som kan jämna ut den intermittenta 

elen. Gasturbiner och vattenkraft 

är de alternativ som inns, all annan 

energiproduktion är för trögreglerad. Men 

storskalig vattenkraft är en sällsynt lyx. 

Stig: ”Om inte Sverige hjälpte till med vattenkraft, 

skulle Danmark inte kunna ha så 

mycket vindkraft. Och Tyskland har stora 

problem vare sig det blåser [vad ska man 

göra av överskottet av el?] eller inte blåser 

[vad ska man göra åt underskottet av el?]. 

Man behöver ett enormt överdimensionerat 

nät för att klara de problem som vind- 

och solkraft förorsakar. Men det här vill 

inga politiker tala om.” 

Gas i Finland? 

Även på närmare håll inns exempel på 

kontraproduktiv politik, säger Stig. Helsingfors 

vill ersätta sina stora kolkraftverk 

med ett bioenergieldat kraftverk. 

Följden blir knappast någon vinst för miljön 

och framför allt inte för plånboken. 

Stig: ”Det är rent stolligt. Bioenergi har låg 

energitäthet, vi kommer att få en ström av 

tung lastbilstraik som ska in till stan med 

sin vedlast.” 

Skulle Finland kunna satsa på gas? 

Stig: ”Gas är utmärkt. Men vi behöver i så 

fall ler leverantörer än en. Vi kan inte lita 

bara på Ryssland. Jag besökte Konecranes 

fabrik i Ukraina, vi ick stänga den lera 

veckor på grund av att gastillförseln hade 

stoppats. Ryssarna behövde gasen själva. 

Ryssland har svårt att få fram den gas som 

de åtagit sig att leverera.” 

I jol importerade Finland procent av 

sin el. Mycket av den produceras av gamla 

ryska kärnkraftverk, i tiden byggda med 

militär teknologi. 

Stig: ”Om vi ska ha kärnkraft, så är det i 

Finland och Sverige vi ska ha den. Jag hade 

ett samtal med Luc Oursel, som nu är VD 

för Areva [som bygger den nya stora kärnreaktorn 

i Olkiluoto]. Det är första gången 

man träffat på en lagstiftare som är så rigorös 

med föreskrifterna.”

”Vi vill ha en ärlighet i debatten, och ödmjukhet inför de uppgifter vi har framför oss” 

Att reaktorbygget är kraftigt försenat beror 

enligt Stig på underskattning av detta, 

men också i hög grad på att samarbetet 

mellan leverantörerna (franska) Areva 

och (tyska) Siemens är ”urdåligt”. Faktum 

är att samma reaktortyp i Kina byggs på 

budgeterad tid och kostnad. 

Förstör människan miljön? 

Det korta svaret är JA! Nämligen om vi syftar 

på en hälsosam miljö för människan, 

med bra luft och vatten samt en giftfri 

omgivning. Miljöproblemen blir uttalade 

framför allt i stora städer som växer fram 

snabbt. 

Bland miljöproblemen nämner Stig diffusa 

utsläpp från lantbruket. Per-Olof lyfter 

fram läkemedel som kommer ut i vattendragen. 

”De är svåra att spåra, och tydligen 

används penicillin i vissa länder utan 

urskillning, vilket skapar resistens. Vi kan 

säkert lösa det här problemet också, men 

det behöver nog ägnas en hel del resurser.” 

Stig: ”Samtidigt ska man betänka att de 

medicinska framstegen är de som människan 

har haft mest nytta av. Vi är mycket 

friskare än förr, har mycket mindre ont, 

mår bättre, lever mycket längre. Inte var 

det bättre förr!” 

Per-Olof: ”Om man pressar folk, så erkänner 

de den saken. Men något gör att människor 

i vår kultur hellre vill beskriva saker 

i svart.” 

Att jorden ska bli så överbefolkad att den 

blir obeboelig är en sådan seglivad dystopi. 

Per-Olof: ”Alla studier tyder på att befolkningstillväxten 

avstannar när människor 

uppnår en viss levnadsstandard, så detta 

behöver inte regleras [vilket för övrigt 

skulle ställa oss inför ett omöjligt moraliskt 

dilemma: vilka människor ska få innas 

på jorden och vilka inte?].” 

Till exempel i Bangladesh har födelsetalen 

nu sjunkit till , barn per kvinna. 

Stig: ”Nativiteten minskar med ökad elektriieringsnivå 

och stigande välstånd. Det 

handlar om kunskaper och upplysning.” 

Ett land med betydande miljöproblem är 

Kina. 

Stig: ”Jag var där nyligen, vid -tiden började 

det bli mörkt. Jag ick förklaringen: 

’It’s only the afternoon fog, Sir’. Det är uppenbart 

att till exempel bilismen och uppvärmningen 

i de stora städerna skapar en 

ohälsosam miljö.” 

Han kommenterar att Kina styrs av ett 

tillväxtimperativ. ”Det de kinesiska ledarna 

mest fruktar är social oro. Därför 

måste det kinesiska folket kunna se fram 

emot en bättre framtid. Det krävs förutom 

fortsatt tillväxt även en större frihetsgrad 

för människor. Det är en balansgång som 

sätter de nya kinesiska ledarna på prov.” 

Per-Olof: ”Kinas problem har helt klart 

ökat. Jag är också rädd för att landet har 

att vänta en baksmälla av sin ettbarnspolitik, 

när man får en stor övervikt av gamla 

människor.” 

Han fortsätter: ”Vi har visat i våra utvecklade 

samhällen att vi med ny teknik 

kan bevara vår miljö rimligt hälsosam. 

Problemen kan lösas, också i Kina, även 

om det kommer att innebära stora kostnader. 

Här är min poäng just att resurser inte 

ska slösas på fel saker. Ekonomiska kalkyler 

bör därför avgöra i vilken ordning vi 

angriper problemen.” 

Påverkar människan jordens 

klimat på ett farligt sätt? 

Det korta svaret är NEJ! Rädslan för att 

ökad koldioxidhalt i atmosfären ska orsaka 

en skenande ökning av temperaturen 

har orsakat ett gigantiskt resursslöseri 

och skrämt många människor alldeles i 

onödan. 

Per-Olof ifrågasatte tidigt klimatalarmismen. 

”Med klimatet som argument har 

politiska beslut fattats som kostat ofantliga 

summor, utan att koldioxidemissionerna 

minskat annat än marginellt. Men trots 

detta, den ökande halten av koldioxid i 

vår atmosfär, så ökar inte längre jordens 

medeltemperatur. IPCCs datamodeller 

stämmer inte. Bygger man på ett grundantagande 

som är fel, så blir allt annat fel 

också.” 

”Jag var med och arrangerade ett seminarium 

i Sverige riksdag dit vi bjudit in 

några av världens ledande klimatforskare. 

Av riksdagsmän kom sju. Eftersmaken 

var att politikerna inte ens vill lära sig ämnet.” 

Per-Olof har vid andra tillfällen tagit 

upp klimatfrågan med svenska politiker 

och visat att temperaturen inte stigit som 

i de modeller som politikerna hänvisar 

till, att klimatkänsligheten skrivs ner allt 

mer av forskarna, och så vidare. Men alla 

argument och hänvisningar till fakta viftas 

bort. Så här föll orden från en ledande 

svensk politiker: ”Ja, men du måste förstå 

att koldioxid är en bra sak att beskatta!” 

Per-Olof: ”Det är inget fel att fråga vilken 

den bästa skattebasen är. Men man måste 

också fråga vilka effekter skatterna, eller 

för den delen subventionerna, får. Just nu 

håller man med klimatargument på och 

mördar vår skogsindustri. Brännvärdet i 

massaved har genom politik gjorts högre 

än det pris som skogsindustrin kan betala.” 

En konsekvens av EU:s klimatpolitik är 

att den gett Europa en långtgående påreglering 

av energisektorn, både europeisk 

och nationell, efter den avreglering som 

EU omhuldade på -talet. 

Betyder ett hållbart samhälle 

ett oföränderligt samhälle? 

Det korta svaret är NEJ! Människan har i 

alla tider levt med förändringar orsakade 

av naturkrafter eller människan själv. 

Vi behöver inte sträva efter att varje organism 

ska innas kvar oförändrad. Det 

skulle åter innebära ett gigantiskt slöseri. 

Per-Olof: ”Naturen har alltid förändrats. 

Det får vi acceptera även i framtiden. Vi 

får nöja oss med att försöka bibehålla en 

hälsosam och trivsam miljö. Redan detta 

kommer att kräva resurser.” 

Hans slutsats: ”Undvik klåingriga politiker 

som tror att de kan reglera vårt samhälle 

med politiska metoder! Styrande 

skatter och subventioner förstör sunda 

kalkyler, när man på ett systematiskt sätt 

försöker prioritera nödvändiga åtgärder.” 

Vad är politikernas roll? 

Stig: ”Det stora problemet är politikernas 

fundamentala okunskap om naturvetenskapliga 

metoder och empiri och hur 

man tar till sig ett forskningsperspektiv. 

Många har väl inte ens en begreppsapparat 

som skulle hjälpa dem att fånga in den 

diskussion som vi nu för.” 

Han berättar att han föreläste i riksdagen 

om energipolitik. ”En riksdagsman 

kom efteråt och frågade: Vad är det för 

skillnad på en kilowatt och en kilowattimme?” 

Stig: ”Folk har svårt att ta till sig stora tal 

och små tal. Samtidigt blir mätmetoderna 

bättre och bättre. Alkometrarna kan nu 

göras så exakta att de ger utslag om man 

gått förbi ett fyllo… Det skapar en grogrund 

för att larma med stora rubriker 

även vid extremt små mätvärden. Folk 

förstår helt enkelt inte hur litet det lilla är.” 

Per-Olof: ”Politikerna ska gripa in när det 

är fråga om människofarliga aktiviteter.” 

Stig: ”De ska ge stabila ramar, generella 

regler. Politiska punktinsatser leder undantagslöst 

till osäkerhet och ett instabilt 

system, där ingen vill investera. Reglerna 

ska heller inte avvika för mycket från resten 

av världen. Vi har inte patent på sanningen.” 

Ska Sverige och Finland gå före i den omställning 

som förespråkas i miljö- och klimatsammanhang? 

Stig: ”Den som går först på marknaden 

gör inga pengar. Visst ska vi ligga långt 

framme i ledet, men det skadar oss om vi 

går långt före andra…” 

Per-Olof: ”Danskarnas vindkraft är ett exempel. 

De ville gå före och trodde de var 

bäst i världen. I dag är hela vindkraftsbranschen 

och inte minst det danska 

laggskeppet Vestas en skugga av vad det 

var… och storhetstiden kommer aldrig tillbaka. 

Resultatet är att Danmark har gjort 

sig beroende av eltillförsel utifrån, har 

stora koldioxidutsläpp i energiproduktionen 

och mycket höga elpriser.” 

Hur ska man resonera inför den enorma utbyggnad 

och uppgradering av elnäten som 

EU:s energipolitik förutsätter? 

Stig: ”Det inns rum för innovationer och 

intelligenta lösningar, speciellt på transmissionsområdet. 

Den lönsammaste investeringen 

i dag handlar om transmissionen. 

Konsumtionen i Europa bildar inte ett 

likformigt mönster. En lösning ligger i att 

bättre matcha energikapacitet med energibehov 

över alla gränser.” 

Paralleller till euron 

Per-Olof ser paralleller mellan miljödiskussionen 

och diskussionen om euron: 

”Jag var emot att Sverige skulle ansluta 

sig till euron. Min kollega i näringslivet 

Rune Andersson och jag framhöll att konstruktionen 

kring euron inte var hållbar. 

Man kan inte köra i gång en ny valuta på 

det sättet. Innan man tar ett sådant steg 

måste man skapa en politisk union.” 

Stig: ”Det är sant, man kan inte ha lokal 

beskattningsrätt och samtidigt en gemensam 

valuta, det går inte ihop. Men jag har 

i det här ändå lite motsatt åsikt. Vi såg att 

euron var ett halvfärdigt bygge, men attityden 

var då att vi skulle vara med och 

driva saken vidare i stället för att stå utanför 

och låta det kollapsa. Det skulle inte 

ha varit solidariskt.” 

Stig: ”Jag har den principiella åsikten att 

om vi får större överstatlighet i Europa, så 

blir denna med nödvändighet lik den typ 

av samförstånd som vi har mellan Finland 

och Sverige. Inte som de har det i Sydeuropa. 

Om man kunde skapa någon form 

av Europas Förenta Stater, så skulle den 

konstruktionen komma att präglas av vårt 

synsätt här i Nordeuropa.” 

Per-Olof: ”Men faktum är att de fyra friheter 

som ska bära EU:s marknad är långt 

från förverkligade. Det tar minst ett par 

generationer till innan de är på plats.” 

Stig erkänner detta: ”Det är intressant att 

se att Sverige, genom att man stått utanför 

euron, har behövt föra en mer konsekvent 

politik. De som varit med i euron har inte 

haft samma incitament att göra det… med 

de följder vi ser i dag.” 

Bli politiker? 

Politiker behövs i ett demokratiskt samhälle, 

men hur får vi kunniga och kloka politiker? 

Per-Olof: ”Det är ett stort problem att så få 

kan tänka sig att jobba som politiker. Följden 

blir dålig kvalitet i de politiska besluten. 

Europrojektet är för mig ett exempel 

hur man fattar långtgående beslut på lösa 

boliner.” 

Stig: ”Det är ett speciellt yrke att göra politik 

och kohandla.” Han nämner att han 

lera gånger allvarligt har tillfrågats om 

att ställa upp i riksdagsvalet. ”Mitt svar 

har varit att det är omöjligt, vad skulle jag 

i riksdagen att göra?” 

Per-Olof: ”Nej, du skulle inte stå ut med att 

bara snacka…” 

Miljö- och klimatfrågorna är av en art som 

politiskt behöver hanteras internationellt. 

Ofta framförs att vi i de frågorna behöver 

extra kraftfulla styrmedel. 

Per-Olof: ”Jag ser i detta ett obehagligt 

inslag om ett övernationellt styre. Allra 

tydligast syns det i klimatfrågan, där man 

vill lägga enorma skattepengar på oklara 

projekt som griper djupt in i individernas 

liv och där man inte sällan ser de demokratiska 

processerna som ett hinder.” 

Vad betyder det att så mycket handlar om 

att bli återvald? Är det ett hinder för relevanta 

politiska beslut? 

Stig: ”Det inns ett positivt exempel, Estland. 

När de hade sin kris, bet de i det sura 

äpplet, och regeringen blev återvald i alla 

fall. Lettland följde sedan exemplet. Lettland 

var allra värst ute, men också de har 

klarat sig bra genom enorma ekonomiska 

problem.” 

Per-Olof: ”Ja, men de är exemplen som 

bekräftar regeln. Normalt klarar inte vår 

demokrati stora ’interna devalveringar’. 

Att de baltiska staterna haft den här disciplinen 

tror jag är ett arv från en ickedemokratisk 

period då man var van att lyda.” 

Gemensamt budskap 

Hur sammanfattar Stig och Per-Olof ett gemensamt 

budskap om hållbar utveckling? 

”Vi vill ha en ärlighet i debatten, en faktabaserad 

debatt och ödmjukhet inför 

de stora forskningsuppgifter som vi har 

framför oss. Men vi är också utvecklingsoptimister. 

Det handlar inte om att resurserna 

håller på att ta slut. Det inns ingen 

anledning till krisåtgärder och dåligt underbyggda 

reformer.” 

En gemensam oro känner de inför tendensen 

mot bristande kunskaper i teknik: 

”Vi behöver ler unga människor som lär 

sig naturvetenskap!” 

SVENOLOF KARLSSON 



Hållbar politik – vad är det? 

Politikers uppdrag är att fatta beslut. 

Men den ständiga frågan är om man 

kan lita på beslutsunderlaget. Hur ser 

hela bilden ut? Och hur ser en hållbar 

lösning ut? 

Ole Norrbacks kommentar till Stig 

Gustavsons och Per-Olof Erikssons 

inte så positiva syn på politiker (se 

s. –) är att det inte är någon mening att 

nedvärdera politikerna. De jobbar med 

sina förutsättningar och måste agera med 

ett bredare ansvar än man gör i näringslivet. 

Däremot är det legitimt att kräva att de 

politiska besluten fattas på en god kunskapsbas. 

Ett ständigt dilemma för politiker 

är att de vet för lite och att vissa intressenter 

och experter gör sig mer hörda mer 

än andra. 

”Som politiker måste man försöka lyssna 

på alla sidor. Höra också dem som har 

annan syn på saken. Bekanta sig med motbilder”, 

säger Ole Norrback. 

I hållbarhetsdiskussionen hör miljöfrågorna 

till dem som det är svårast att förhålla 

sig till, säger han. Det är experternas 

värld. Men kan man lita på att experterna 

verkligen har de relevanta kunskaperna 

och även det omdöme som behövs? 

”När jag dimitterades som folkskollärare 

fanns sådant som miljöskydd 

knappast ens som begrepp. Sedan växte 

miljörörelsen fram, vilket var nödvändigt 

och positivt. Nu har miljöfrågorna haft 

hög prioritet i lera årtionden, men lyssnar 

man till vissa grupper inns det fortfarande 

ingen ände på vad som ska skyddas och 

förbjudas”, säger Norrback. 

”Om man oroar sig för lygekorrens 

tillvaro, ska då riksdagsmännen ge sig ut 

i skogen för att leta lygekorrspillning? 

När miljövärden sägs vara hotade, blir 

man som politiker lätt beroende av några 

få experter, ibland självutnämnda. Om 

Ole Norrback, välkänd efter sexton år som riksdagsman, 

tolv år som minister, åtta år som sfp:s 

partiledare och – efter att han 1999 lämnade politiken 

– nio år som ambassadör. Idag är Ole Norrback 

bland annat ordförande för Nordiskt gränshinderforum, 

Svenska pensionärsförbundet och Vasa 

Universitet. 

de larmar på och inga motargument förs 

fram, blir man som politiker lätt inlåst i ett 

hörn.” 

Alla dessa misstag 

Det förenklar inte saken att experterna 

emellanåt uppenbart misstar sig. I jol slog 

Vasabladet stort upp bilden av en tilltufsad 

svan, som av två specialister (veterinärer) 

beskrevs vara utsatt för upprörande 

misshandel. Det blev inte en lika stor 

artikel när ornitologen Hans Hästbacka 

påpekade att just så ser svanar ut när de 

ruggar. 

Ett välkänt exempel är miljöexperternas 

förväxling av den nordatlantiska storskarven 

(Phalacrocorax carbo) och den 

kinesiska (ibland kallad euroasiatiska) 

storskarven (Phalacrocorax sinensis). På 

mindre än tjugo år har antalet häckande 

skarvpar i Finland ökat från till omkring 

, utan att de fått jagas. 

”På grund av felklassiiceringen har den 

kinesiska storskarven, en invaderande art 

som inte naturligt hör hemma i vår fauna, 

fått föröka sig ostört, ohejdat smutsa ner 

miljön och äta hur mycket fredad isk som 

helst”, konstaterar Ole Norrback. 

I frågor som dessa inns uppenbart en 

växande klyfta mellan den urbana eliten, 

som gärna tar sig ett tolkningsföreträde, 

och folket på landet. Miljöpolitiken formuleras 

med ett storstadsperspektiv. 

”Björnar beskrivs som gosedjur. I sagorna 

är Bamse snäll och Arne Alligator vegetarian. 

I mina ögon är det här att våldföra 

sig på naturen. Barnen ges en falsk världsbild.” 

”Det är inte så att jag har något emot 

björnar och vargar. En liten vargstam på 

– djur i Brunnsparken skulle vara 

helt rätt. Men när människor på landet 

inte längre vågar röra sig fritt i skogen, då 

har det gått snett”, säger Ole Norrback. 

Eller ta den omhuldade betesmarken, en 

biotop skapad genom mänsklig aktivitet. 

”Men tänk tanken att man skulle försöka 

skapa nya betesmarker, skulle vi då kanske 

se demonstranter som motsätter sig 

åverkan i skogen? Bevarandet av status 

quo har blivit ett självändamål.” 

Försvarar klimatskeptikerna 

I klimatfrågan tvekar Ole Norrback inte 

att försvara skeptikerna. 

”Debatten om den globala uppvärmningen 

har fått drag som påminner om en 

religiös trosfejd. De som vågar ifrågasätta 

den allmänna uppfattningen osynliggörs 

eller stämplas. Rön som inte sammanfaller 

med den åsikt som anses som förhärskande 

beaktas inte eller framställs som 

helt irrelevanta”, säger han. 

”Jag kan för lite för att veta vem som har 

rätt i de vetenskapliga frågorna, men den 

modiga minoritet, som vågar ifrågasätta 

den mera allmänna (tros)uppfattningen, 

måste mötas med samma respekt av oss 

”Visst behöver vargen 

livsrum. En liten vargstam 

på 30–40 djur i Brunnsparken 

skulle vara helt rätt.” 

alla och inte minst i medierna. En vetenskaplig 

(tros)fejd, som kostar oss konsumenter 

enorma belopp, utan att vi kan 

var säkra på att satsningarna verkligen 

behövs, kan inte vara klok!” 

Om hypotesen om en skenande uppvärmning 

är fel, så blir också politiken i 

klimatfrågan fel, konstaterar Norrback. 

Social stabilitet 

Vad gäller samhällets ekonomiska, politiska 

och sociala dimensioner verkar den 

sistnämnda vara den mest hållbara. Trots 

alla konjunktursvängningar är samhället 

socialt stabilt och människor är friskare 

och mår bättre. 

”Mitt eget pensionärsförbund, med 

aktiva medlemmar, är ett bra bevis 

på det”, säger Ole Norrback. 

Med den ekonomiska och politiska hållbarheten 

är det alltså sämre ställt. Framför 

allt är Norrback skeptisk till ’inansindustrin’, 

som lever på spekulation, rykten, 

förväntningar och kortsiktighet och skapar 

oro. 

”På sådana grunder kan ingen hållbar 

ekonomi bygga. Jag brukar säga att börsmäklare 

borde få bättre betalt ju färre 

affärer de gör, som ett incitament för att 

prioritera långsiktighet.” 

Han beklagar att lera europeiska politiker 

åren efter millennieskiftet ”kanske 

inte var de mest briljanta”: Schröder, Chirac, 

Berlusconi. Till exempel var Tyskland 

och Frankrike bland de första länder som 

bröt mot konvergenskriterierna, det vill 

säga de krav som en medlemsstat måste 

fylla för att få införa euron. 

”Jag minns från min ambassadörstid i 

Aten väl ett möte med EU:s inansministrar, 

då just den frågan fördes på tal. Man 

kan tänka vad man vill om grekisk moral, 

men Tyskland och Frankrike visade här 

ett dåligt exempel för de övriga.” 

Trots allt är Ole Norrback Europasinnad: 

”Vi behöver mer Europa, inte mindre!” 

Mer gemensam inanspolitik, penningpolitik 

och skattepolitik. ”Det är inte 

hållbart när alla nu driver sin egen skattepolitik, 

till exempel tävlar om att sänka 

bolagsskatten mer än övriga.” 

Norrback efterlyser politiker som vågar 

ta debatten. ”Europa behöver samarbeta 

och växa ihop, men politikerna glider med 

i en populistisk trend åt andra hållet. Man 

är kortsiktigt nationalistisk i stället för 

hållbart europeisk.” 

”Man ska inte vara politiker om man är 

rädd att förlora röster! Som politiker är 

ens uppgift att bygga samhälle. Människor 

är kloka nog för att förstå det.” 

Är överstatlighet av godo? 

Ole Norrback: ”Miljöfrågorna är internationella, 

skitig luft stoppar inte vid gränsen. 

Ekonomin är global – då bör också 

reglerna vara det. Livet är internationellt, 

och det inns ingen väg tillbaka från det. 

Men lagstiftningen är ofta nationell.” 

Metoden för att hantera detta är subsidiaritetsprincipen, 

som brukar sammanfattas 

så att besluten ska fattas på lägsta 

ändamålsenliga nivå. Så nära de människor 

som besluten gäller som möjligt. 

Men fortfarande, trots EU-medlemskapet 

sedan många år, tänker lagstiftarna 

övervägande nationellt. Ole Norrback har 

sett många exempel på detta som ordförande 

för Nordiska ministerrådets Gränshinderforum. 

Man avlägsnar visserligen 

hinder, men man skapar samtidigt nya. 

Nya gränshinder uppstår till exempel 

genom att EU-direktiv implementeras 

olika i olika länder. Trots att syftet är det 

motsatta, säger Ole Norrback, som inte 


Ole Norrback


Tidigare politikerkolleger ger Ole Norrback gott betyg. Omdömena kan sammanfattas som 

att man i början kunde förledas av Norrbacks fryntliga framtoning, men snart lärde man att 

han var en sakligt orienterad och skicklig politiker som stod för sitt ord. 

ser någon nationell nytta med skilda 

regler. ”Revirtänkandet dominerar, 

och motverkar hållbara lösningar.” 

Hållbar information? 

Men det inns ännu ett avseende där 

Ole Norrback efterlyser hållbarhet, 

nämligen i fråga om information. 

Här har medierna hamnat fel. 

”Medierna är otroligt viktiga när 

vi formar vår världsbild. Genom förslappad 

journalistik sviker man oss 

mediekonsumenter. Sättet att hantera 

informationslödet är inte hållbart”, 

säger han. 

Ett problem är en utbredd attityd 

av tvärsäkerhet, kombinerad med 

okunnighet, vilket är förödande för 

en kunskapsprocess. Ett annat problem 

är tron att ytlighet vinner i 

konkurrensen om läsarnas intresse. 

”Mediernas möjlighet ligger tvärtom 

i att göra det komplicerade begripligt. 

Journalistik är den enda 

bransch jag vet där ökad konkurrens 

verkar sänka kvaliteten. Man tror 

att det gäller att vara först med nyheter. 

Men det är nog ett kraftfullare 

konkurrensmedel att göra skeenden 

och sammanhang begripliga.” 

Trenden mot ytligare innehåll i 

media innebär inte en hållbar utveckling, 


”Tyvärr inns ett starkt beroende 

mellan den politiska och den journalistiska 

populismen. Båda behöver 

varandra för att kunna sälja sina undermåliga 

produkter.” 


Yles mär kliga klimatavtal 

Medias representanter brukar lyfta fram sitt 

journalistiska oberoende och vikten av att 

mångsidigt redovisa kunskap, åsikter och 

diskussioner. Detta är för public servicebolaget 

Yleisradio även inskrivet i lagboken. 

Trots detta ingick Yleisradio och Meteorologiska 

institutet, som är ett statligt ämbetsverk, den maj 

det här avtalet (i svensk översättning): 

SAMARBETSAVTAL 

Yleisradio Ab och Meteorologiska institutet (avtalsparterna) 

överenskommer följande om att 

inleda ett ömsesidigt samarbete gällande ett 

nationellt projekt med namnet UPPFÖLJNING AV 

KLIMATFÖRÄNDRINGEN: 

1. Avtalsparterna uttrycker sin avsikt att på alla 

sätt skapa förutsättningar för UPPFÖLJNING AV 

KLIMATFÖRÄNDRINGEN under åren 2007–2010. 

Yleisradio strävar till att i sina nyhets-, fakta- och 

vetenskapsprogram skapa journalistiska helheter 

om klimatförändringen så att den berör fi nländarnas 

vardag. I denna publiceringsverksamhet 

använder sig Yleisradio enligt eget övervägande 

av alla sina distributionskanaler. För att följa klimatförändringen 

erbjuder Meteorologiska institutet 

Yleisradio bakgrundsmaterial och tillgång 

till sina experter. Huvudprincipen är att båda 

aktivt informerar varandra i frågor som hänför sig 

till projektet. Meteorologiska institutet strävar till 

att använda Yleisradio som en central kommunikationskanal. 

2. Yleisradio står för programproduktionen och har 

det journalistiska ansvaret. 

3. Samarbetsavtalet mellan Yleisradio och Meteorologiska 

institutet binder ingendera parten vad 

gäller produktionernas antal, sändningstider och 

kostnader. Ifall det blir fråga om programserier 

som fi nansieras gemensamt, fattas särskilt beslut 

om detta på skriftlig basis. 

4. Detta avsiktsavtal förpliktigar inte parterna att 

delta i varje projekt. Parterna kan utan hinder 

av samarbetsavtalet delta i projekt tillsammans 

med andra samarbetsparter. 

5. Detta avtal kan ändras bara skriftligt. Ändringarna 

träder i kraft genast efter att berörda tillläggsavtal 

undertecknats. Avtalsparterna har 

rätt att avsluta detta avtal en månad efter att det 

uppsagts skriftligt. 

6. Avtalet är i kraft 1.5.2007–31.12.2010. 

Yle åtar sig alltså att göra sig till 

tolk för Meteorologiska institutets 

uppfattning i klimatfrågan. 

Till och med formerna bestäms 

i avtalet: aktualitets-, fakta- och 

vetenskapsprogram ska användas. 

Skyldighet att bevaka 

hela fältet 

Hur stämmer avtalet överens med 

Yles uppdrag? 

Bo Göran Eriksson, jurist, tidigare 

medlem i Hufvudstadsbladets 

styrelse och väl förtrogen 

med publicistiska frågeställningar: 

”Yle borde inte kunna binda sig 

på detta sätt och inskränka den 

redaktionella frihet som public 

servicemedia ovillkorligen bör ha. 

Det är otänkbart att till exempel 

Hufvudstadsbladet eller Helsingin 

Sanomat skulle gå in för något sådant.” 

”Enligt Yle-lagen ska Yle i samhällsfrågor 

stå för mångsidighet 

i fråga om fakta, åsikter och diskussioner. 

Redan när avtalet ingicks 

var klimatförändringen en 

väldigt omstridd fråga, där många 

synpunkter kunde göras gällande. 

Det är Yles skyldighet att bevaka 

hela fältet. Genom avtalet har Yles 

klimatrapportering fått slagsida”, 

säger Bo Göran Eriksson. 

Ole Norrback: 

”Ett public serviceföretag som 

Yle kan inte ingå ett avtal av den 

här arten! Det står entydigt i strid 

med bolagets programregler om 

saklighet och opartiskhet. Här 

förbinder sig Yle att vidarebefordra 

en parts åsikter, vilket tydligt 

strider mot Yles roll.” 

”Meteorologiska institutet förbinder 

sig dessutom att använda 

Yle som sin centrala informationskanal. 

Det kan rimligen inte 

ett statligt ämbetsverk göra. Dess 

skyldighet är att ge information 

till alla massmedier på samma 

grunder. Det här är ett av de underligaste 

avtal jag läst.” 

För Yles trovärdighet är det vik- 

tigt att alla eventuella avtal av den 

här arten offentliggörs omedelbart, 


MOT stod emot 

Avtalets naiva utformning gjorde 

att Bo Göran Eriksson först hade 

svårt att tro att det var äkta (”Det 

förefaller hopkokat av glada amatörer”). 

Avtalet har även mörkats; 

det har veterligen aldrig lagts ut 

på Yles eller Meteorologiska institutets 

informationssidor. 

Att avtalet blev känt beror på 

Yles egen MOT-redaktion. En anledning 

var att Meteorologiska 

institutet trots samarbetsavtalet 

vägrade svara på kritiska frågor 

som MOT ställde i klimatfrågan. 

MOT-redaktionen lade då ut avtalet 

på nätet. 

Martti Backman, som vid den 

tiden arbetade på MOT-redaktionen, 

berättar att Yles ledning 

informerades innan avtalet lades 

ut: ”Yles ledning försökte inte hindra 

detta. Utan tvekan har avtalet 

dock kraftigt bidragit till att göra 

Yles klimatrapportering ensidig. 

Vi på MOT var en liten ö som inte 

lät oss påverkas.” 

’Goda’ saker som revideras 

Frågan är givetvis varför avtalet 

kom till. Det som kan noteras är 

att det tidsmässigt sammanfaller 

med det policybeslut som BBC:s 

ledning tog om att sluta tillämpa 

sina objektivitetsprinciper i klimatfrågan. 

Mycket tyder på en 

samordnad internationell aktion 

för att stoppa skeptisk klimatrapportering 

i media. 

Betyder det något om Meteorologiska 

institutet i sitt sätt att 

beskriva klimatfrågan menar sig 

företräda den ’förhärskande vetenskapliga 

uppfattningen’? 

Bo Göran Eriksson: ”Historiskt 

sett har den förhärskande uppfattningen 

kunnat gälla allt från 

lobotomi till rasrenhet. Sådant 

och mycket annat var ’goda’ saker 

på sin tid, precis som många uppfattar 

kampen mot klimathotet i 

dag. Revideringarna kom senare.” 

En dimension av detta är att 

samma personer ofta sitter på 

lera stolar i de kretsar som deinierar 

klimatfrågorna och fattar 

beslut om dem. Till exempel är 

Meteorologiska institutets generaldirektör 

Petteri Taalas även 

ordförande i Finlands nationella 

arbetsgrupp för IPCC, medlem i 

inländska WWF:s styrelse och 

ledamot av regeringens framtidsgrupp. 

Taalas agerar alltså både som 

ämbetsman och politisk rådgivare 

på högsta nivå samtidigt som han 

företräder den starkt ifrågasatta 

organisationen IPCC och leder en 

aktionsgrupp. 

Bilden bör också kompletteras 

med att Meteorologiska institutet 

regelbundet arrangerar utbildningar 

i klimatfrågan för medierepresentanter. 

Utbildningar där 

kritiken mot klimathypoteserna, 

att döma av seminarieprogrammen, 

är kliniskt frånvarande. 


Bo Göran Eriksson, 

bl.a. tidigare överdirektör 

på handels- och 

industriministeriet och 

industriråd vid Finlands 

OECD-delegation. 

Martti Backman, bl.a. 

tidigare redaktör på 

Yles MOT-redaktion 

och chefredaktör för 

Suomen Kuvalehti och 

Iltalehti. 


EU behöver sina lobbyister 

Många i energibranschen höjde på 

ögonbrynen åt besluten vid EU:s 

toppmöte den 22 maj. Inte bara åt 

den nya nyanseringen i klimatfrågan, 

utan också åt att EU håller fast vid 

att ”fullborda den inre energimarknaden” 

senast 2014. Med ländernas 

vitt skilda utgångspunkter och varierande 

viljor, hur ska det gå till? 

Stora investeringar behöver göras i 

ny och intelligent energiinfrastruktur, 

för att säkra en oavbruten energiförsörjning 

till överkomliga priser, 

och detta bör i första hand inansieras av 

marknaden”, framhålls i slutdokumentet 

från toppmötet. 

Men samtidigt som investeringsbehovet 

är närmast astronomiskt ligger investeringsviljan 

i energisektorn på historiskt 

låga nivåer. Inte minst beror det på den 

politiska risken. Kan man verkligen lita på 

att EU:s politiker vet vad de gör? 

”Om Europa blir en egen energimarknad 

, eller något annat år är egentligen 

inte det relevanta. Det viktiga är att 

det sker en konkret integration”, Sami Tulonen, 

energiexpert på konsultbyrån Aula 

Europe. 

Men ännu är elmarknaden i hälften 

av EU:s medlemsländer reglerad. Alla 

länder har olika former av stödsystem för 

energikällor som de vill gynna. Och de beskattar 

elen på varierande sätt. 

I lera länder har de höga elpriserna 

blivit ett reellt hot mot regeringarna. I 

Tyskland och Storbritannien har växande 

grupper inte råd att betala elräkningarna. 

I Bulgarien ick regeringen avgå i vintras 

efter uppror mot höga elpriser. 

För att inte tala om industrin. Sedan 

har industrins elpriser stigit med 


Sami Tulonen och Henri Satuli kom båda till Bryssel 1996. Sedan tre år driver de konsultbolaget Aula Europe. Båda har arbetat också i Europaparlamentet, Sami 

en längre period även inom kärnkraftsindustrins FORATOM, Henri vid EK:s (Finlands Näringslivs) Brysselkontor. 

procent i Europa medan de i USA sjunkit 

med procent. Som effekt söker sig den 

elintensiva industrin bort. 

Och bakom allt detta inns en maktstruktur 

med stora spänningar. EU-kommissionen 

vill ha mer makt, de nationella 

regeringarna vill inte ge bort sin. 

Lobbyistens roll 

Hur jobbar man som lobbyist i allt detta? 

Faktum är att utan lobbyister skulle EUsystemet 

stanna. EU-kommissionen har 

ingen motpart, på det sätt som regeringarna 

på nationell nivå har en opposition 

att förhålla sig till eller ett parlament att 

stå till svars inför, säger Sami Tulonen. 

Kommissionen är därför beroende av 

att lyssna till olika grupper, för att få in relevanta 

synpunkter och anpassa politiken 

till verkligheten. 

I det lilla välorganiserade Finland kan 

lobbying verka lite skumt. ”I Finland inns 

en övertro på organisationer. I EU gäller 

det att ta plats och delta i spelet på de villkor 

som inns”, säger Sami Tulonen. 

”I Bryssel uppskattar man lobbyister 

som förstår den politiska miljön och processerna 

och som känner människor i 

olika kretsar. Men arbetet måste ske långsiktigt 

och med ödmjukhet och tålamod.” 

Det personliga förtroendet är avgörande, 

det kan ta tio år att bygga och man kan 

rasera det på tio minuter. Man ska inte tro 

att det går att plocka lågt hängande frukter, 

säger Sami Tulonen. 

”Det är viktigt att förstå att det inte 

handlar om envägskommunikation. Alla 

lobbar alla. Allt hör holistiskt ihop. X säger: 

’Gå också till Y!’ Kommissionen använder 

lobbyister för att söka konsensus.” 

”En bra lobbare är en content provider, 

som berättar som det är, inte är ute för att 

släcka bränder, som förstår helheten och 

behovet av uppföljning och som är sakligt 

konstruktiv. Och förstår att en del av EUbesluten 

förbereds också i Helsingfors.” 

Och kanske viktigast av allt: med gnäll 

vinner man inga segrar! ”Man vinner alltid 

på att berätta en positiv historia, undvika 

att vara negativ.” 

Energi inbjuder till politik 

Energifrågorna har alltså en central ställning 

i EU, men de är inte precis de lättaste. 

Energiförsörjningen är strategiskt viktig 

och inbjuder till att göra politik. 

”Ett problem är förstås de olika geogra- 

iska förutsättningarna. Behoven är olika 

i norr och söder. I Finland har vi byggt energisnålt 

i trettio år, i Sydeuropa har man 

inte haft det behovet.” 

Men kanske är den mentala delen den 

som är svårast att hantera? Sami Tulonen 

har undrat mycket över tyskarnas paradoxala 

hållning i energifrågorna. 

”Die Energiewende stämmer inte med 

det tyska effektivitetstänkandet. Är stoppet 

för kärnkraften och satsningen på sol 

och vind ett sätt att bearbeta ett trauma 

efter kriget? På andra sidan gränsen, i 

Frankrike med kärnkraftreaktorer, är 

kärnkraften en ickefråga.” 

Kanske är hållningen ett arv av Hegels 

idealism, funderar Sami Tulonen. ”Om 

man riktigt tror på något, så blir det så!” 

Men Finland ger också exempel på irrationellt 

beteende: ”Torven är Finlands stora 

misslyckande. Vi har inte lyckats sälja in 

torven i EU, och orsaken ska helt sökas hos 

oss själva”, säger Sami Tulonen. 


Europeiska rådet vid möte i mars 2013. 

EU:s behov av drivers 

u Varför har EU under det senaste årtiondet 

drivit energi- och klimattemat så hårt? 

Sami Tulonen tar fasta på att politiska projekt 

behöver drivers, något som gemensamt 

kan motivera och driva samarbetsparterna till 

de insatser och uppoffringar som behövs. 

När EU-projektet kom i gång på femtitalet, då 

under namnet Europeiska kol- och stålgemenskapen, 

var det i första hand ett fredsprojekt. 

Man skulle bygga en samarbetsstruktur för 

att aldrig få krig igen. Detta var en driver i EUutbyggnaden 

ännu in på nittiotalet. 

Med Berlinmurens fall i slutet av 1989 dog 

det kalla kriget. Lämpligt i tiden dök mobiltelefonin 

(GSM) upp som en ny driver. Mobiltelefonin 

var till sin natur gränsöverskridande men 

hämmades av att telekomsektorn var nationell 

och strikt reglerad. 

De europeiska länderna avreglerade och pri- 

Länder med reglerade slutkundspriser för el och/eller 

gas markerade med rött. Länder utan reglering 

av slutkundspriser eller med en planerad utfasning 

av regleringar markerade med grönt. (Källa: Europeiska 

kommissionen) 

vatiserade telekomsektorn och gav mobiltelefonin 

frihet, vilket konkret bidrog till att knyta 

ihop Europa. Stora stödpengar pumpades sedan 

in för att driva fram följande teknikgeneration, 

3G, i tävlan med USA och Japan. I praktiken 

stressade man på för mycket, en bubbla 

skapades som 2001–2003 gav upphov till en 

telekomkris. 

En ny driver behövdes, och i det läget låg klimathotet 

lämpligt till. Inför kommande globala 

katastrofscenarier skulle man glömma mindre 

futtiga problem, förstärka de europeiska 

strukturerna ytterligare och minska beroendet 

av (importerad) fossil energi. Kulmen på detta 

nåddes synbarligen 2007, med en extra alarmistisk 

IPCC-rapport och Al Gore som prisbelönad 

skräckfi lmsproducent. 

Men nu tonar EU alltså ner klimatfrågan. Vad 

blir nästa driver? 

OECD-länder i Europa 

Så här har slutanvändarnas elpriser för industrin 

exklusive skatter utvecklats sedan 2005. I OECD:s 

europeiska länder har priset stigit med 37 procent, i 

Japan med 17 procent (som följd av att kärnkraftverken 

släcktes ner), medan priserna i USA har fallit 

med 4 procent. (Källa: IEA) 


USA 

Japan

Trivs ute på fältet. Kjell Enkvist håller Esse Elektro-Krafts elnät i skick tillsammans med sina kollegor. 

Kjell bytte kavel mot kabel 

u Att få jobba ute i friska luften är 

något av en dröm för Kjell Enkvist. 

Han kom till Esse Elektro-Kraft i juni 

2012 som nyutbildad elmontör och 

stortrivs med sina arbetsuppgifter. 

”Jag får göra allt möjligt, allt från 

att klättra i elstolpar och koppla 

ledningar till att gräva ner kablar. 

Att koppla ändboxkablar har blivit 

lite av en specialitet för mig”, berättar 

han. 

Innan han kom in i elbranschen 

arbetade han 26 år som bagare 

och ansvarade de tio sista åren för 

ett bageri i Nykarleby. Till slut blev 

hans allergi så besvärlig att han av 

läkare rekommenderades att byta 

bransch. 

”Det kändes tråkigt för jag trivdes 

som bagare, men hälsan kommer 

först.” 

Han sökte in till en treårig elmontörsutbildning 

och fi ck tonåriga 

klasskompisar. 

Glen Ahlskog tar över i Kronoby 

uVid midsommar får Kronoby Elverk 

ny VD. Carl-Johan Kronström 

går i pension och Glen Ahlskog efterträder 

honom. 

– Jag började här redan i april 

och har mycket nytt att ta in om 

branschen i stort. Nu försöker jag 

lära mig hur elköp och -försäljning 

fungerar och förlitar mig på Johnny 

Hagas stora kompetens att driva de 

praktiska projekten inom elverket, 

säger Glen Ahlskog. 

Han är uppvuxen i Nedervetil och 

har bott i Karleby sedan 1986, när 

han kom till Sähköliike Tekno som 

elingenjör. Han fortsatte arbeta på 

företaget i 25 år också efter att det 

blev uppköpt av Lemminkäinenkoncernen 

2010. 

Före utnämningen till Kronoby- 

VD arbetade Glen Ahlskog som 

servicechef på Lemminkäinen Talotekniikka 

i Karleby, men nu gör han 

alltså en nystart på karriären inom 

en annan gren av elbranschen. 

– Här på Kronoby Elverk råder 

en familjär stämning. Inom distributionsområdet 

har det byggts 

mycket nytt på senare år. Även om 

trakterna är kända för mig sedan 

barnsben behöver jag lära känna 

Kronoby bättre. 

Under sommarhalvåret tillbringar 

han en stor del av sin fritid på 

kolonistugan i Tullbacken i Karleby. 

Gärna i sällskap med tonårsbarnen, 

en dotter på fjorton år och en son på 

sjutton. 

– Jag odlar inte så mycket, mest 

gräsmatta och blommor. Den används 

mer som en fritidsstuga än 

som en odlingslott, säger Glen Ahlskog. 

Johanna Forsman Johanna Forsman 

”Det tog lite tid att bli van med 

den nya omgivningen. Jag var i en 

annan fas i livet jämfört med när jag 

gick bagarutbildningen i unga år. 

Som vuxen tog jag studierna på ett 

annat allvar och bestämde mig för 

att satsa på goda betyg.” 

Nu har han fl yttat från Nykarleby 

till Ytteresse för att ha närmare till 

det elnät som han regelbundet dejourerar. 

På fritiden sätter han sig 

gärna på cykeln och om vädret är 

fi nt kan han trampa fl era timmar i 

ett pass. 

”Jag har motionsidrottat hela 

mitt liv. Nu blir det allt oftare att 

jag tar min mountainbike på en tur i 

skogen. Jag har cyklat en hel del på 

tävlingscykel också, men den kräver 

jämna vägar och sådana är ofta 

tättrafi kerade.” 

Tävlingskarriären har han avslutat. 

”Jag var med i Nykarleby Cykelklubb 

och deltog bland annat i Botniacyklingen 

fl era år. Numera har 

jag trappat ner cykelintresset till en 

motionshobby.” 

Kjell Enkvist ser nu fram emot 

sin första semester som elmontör. 

Under studierna gällde det att sommarjobba 

för att skaffa praktik. 

”Klart att jag ställer upp om det 

skulle behövas någon extrainsats 

under semestern, men vad jag har 

förstått hör det till undantagen.” 


Vardagsfest. I mars dukade Vetelin sähkölaitos upp med kaffe och tårta för att fi ra 

100 år av elupplysning i Vetil. 

Vetil fi rar milstolpar i år 

u Det har gått hundra år sedan 

Aato Laasanen började producera 

el med vattenkraft i Heikkilänkoski. 

Han fi ck med tiden andra att tända 

på idén och fl era nya elkraftverk 

kom i gång i Vetil. 

I mars fi rades jubileet med öppet 

hus på Vetelin sähkölaitos. Kunder 

och samarbetspartners droppade 

in i en jämn ström för att uppvakta 

jubilaren och prata energi över en 

tårtbit och kaffe. 

Dessutom är det 40 år sedan det 

kommunalt ägda elbolaget Vetelin 

sähkölaitos grundades och förenade 

ett tiotal små enskilda elproducenter 

i trakten. 

– I början använde Vetilborna el i 

första hand till belysning, men efter 

hand blev användningsområdena 

fl er. Nu växer elkonsumtionen med 

någon procent varje år, tack vare 

att nya jordbruk startas och gamla 

automatiseras, berättar VD:n Juha 

Kauppinen. 

I dag levererar Vetelin säkölaitos 

el till cirka 2 000 hushåll. Förutom 

en tillfällig nedgång för ett par år sedan, 

när Outokumpu upphörde med 

sin stålproduktion i Vetil, fortsätter 

konsumtionen stadigt att öka. 

Vattenkraften är fortfarande 

stark i Vetil. Två av de viktigaste 

milstolparna vad beträffar elproduktion 

passerades 1997 och 2006, 

när vattenkraftverken Patana och 

Pihlajamaa invigdes. 

– Cirka en femtedel av den el som 

Vetelin sähkölaitos säljer är egenproducerad. 

Det är en hög andel om 

man jämför med många andra elbolag, 

konstaterar Juha Kauppinen. 

Lättare 

lämna in elskrot 

u Från första maj gäller en ny lag som gör att du inte längre behöver 

sätta dig i karavanen till sopstationen på lördagsförmiddagarna bara 

för att dumpa din gamla dammsugare. Elapparater som är mindre än 25 

centimeter kan lämnas in till närmaste elektronikaffär eller stormarknad 

(till exempel Prisma eller Citymarket), medan större apparater, som 

dammsugare, lämnas in till en specialaffär där det säljs motsvarande 

nya maskiner. 

Apparaterna ska helst lämnas in kompletta med alla delar, men utan 

förpackningar. Glödlampor och dammsugarpåsar avlägsnas och sorteras 

separat, medan färgpatroner gärna får sitta kvar i skrivaren. De nya 

energisparlamporna innehåller kvicksilver och lämnas därför in skilt till 

butik eller sopstation. 

Insamlingsnätet växte rejält i och med den nya lagen genom att de 

drygt 400 insamlingsplatserna för elektronikskrot kompletterades 

med 2 800 butiker. Därifrån samlas elektronikavfallet sedan in och 

transporteras vidare till en hanteringsanläggning. 

De enskilda apparaterna styckas i nästa steg maskinellt och manuellt 

för att skilja åt metaller från plast, glas och övriga material. I första 

gallringen avlägsnas farliga ämnen som kvicksilver, kadmium och bly 

för att transporteras vidare till en anläggning för problemavfall. 

Järn, aluminium, magnesium, koppar, zink och rostfritt stål hör till 

de metaller som skiljs ut med industriella processer. Ädelmetallerna på 

kretskort utvinns i regel med kemiska processer. 

Plastmaterial återanvänds bland annat som råvara för fl eecetyger 

och sopsäckar. Nya bildrör tillverkas av glas som återvunnits från kasserade 

tv-apparater och monitorer. En stor del av metallerna blir komponenter 

i nya mobiltelefoner. 

Traditionella glödlampor, batterier och lösa ackumulatorer omfattas 

inte av den nya insamlingslagen. De måste fortfarande lämnas till sopstationen. 


Det här är Elly och Ener. De 

är tolv år och tvillingar och 

tycker mycket om att undersöka 

saker. De frågar om allt 

möjligt. Varför det då? Varför 

då då? 

Här tycker vi om frågvisa 

barn. Det är roligt att försöka 

förstå hur allt hänger ihop. 

Allt är inte som man först tror! 

I den här Katternötidningen 

snackas mycket om hållbarhet. 

Det är ett ord som många 

tycker om att använda. 

Inte vill man ju att 

saker ska gå sönder. 

Det är klart att 

man vill att saker 

ska vara hållbara. 

Men vad menas med hållbarhet? 

Håller människan på att göra slut på naturens rikedomar? 

Så kan det väl inte vara. Jorden 

och naturen har ju funnits i 

fl era tusen miljoner år och 

människan bara en kort tid! 

Men materia kan inte försvinna. 

Den fi nns alltid kvar 

och ingår i olika kretslopp. 

En atom ingår en tid kanske i 

en sten, sen i en växt eller en 

människokropp. Så blir den 

kanske trä som brinner upp 

eller jord som det växer i. Och 

så blir den en del av en sten 

igen. 

Jag har en bok om ekologi. I den 

beskrivs hur jorden får sin energi 

från solen. Vi har energin till låns 

ett tag, den gör att växter och 

djur kan leva, men sedan strålar 

energin tillbaka till rymden. 

Elly och Ener tycker det är sorgligt att 

se hur människor ibland smutsar ner. 

Jättekonstigt! 

Men materia kan 

inte förstöras. 

Allra värst är när människan släpper ut gifter i 

naturen. Så att djur och till och med människor dör. 

Det är hemskt. Men jag tänker ofta på vad 

farfar säger. Att det ändå var värre förr. 

Vi går och hälsar på farfar! 

Farfar är den klokaste människa de vet. 

Han är nästan alltid i sin stora trädgård. 

Det är sant, förr förstod man inte att avfall 

var ett problem. Men man lärde sig, och i 

dag har vi många miljöregler. Vattnet och 

luften är renare nu än när jag var barn och 

man skräpar inte ner lika mycket. 

Folk säger så olika. På TV:n är det så 

mycket katastrofer och hemskheter. 

Ni vet att jag tycker att de 

överdriver. Det är många som 

vill skrämmas. Annars tror de att 

ingen lyssnar. 

Farfar kan namn på massor 

av växter och djur och bryr 

sig mer om naturen än 

någon annan. 

Men nu ställer han en knepig fråga. 

Tror ni att naturen 

bryr sig om oss? 

Elly och Ener vet inte vad de ska svara. Då säger farfar så här: 

När människan är borta om många, 

många år kommer naturen att fi nnas 

kvar. Den bryr sig inte om oss. 

Naturen förändras hela tiden, men 

den dör inte förrän solen slocknar 

om miljarder år. 

Elly och Ener tänker på vad 

mamma och pappa berättat. 

Förr hade man inte ens 

säkerhetsbälten i bilarna. 

Man hade inga mobiler att ringa 

med när det hände olyckor. 

Elly och Ener vet förstås att det 

ändå fi nns mycket sorgligt kvar i 

världen. Det hjälper inte alltid att 

de är nyfi kna barn som tar reda 

på saker själva. Sådana gånger är 

farfar den som tröstar bäst. 

Bilarna bolmade ut giftiga avgaser. 

Och vi människor har en speciell 

gåva. Vi är fi ffi ga! Vi kan inte 

styra över naturens krafter, men 

vi kan lösa nästan alla problem. 

Jorden räcker till för alla människor. 

Många barn dog i sjukdomar 

som i dag kan botas. 

Och man var mycket, mycket fattigare. 

Ni är smarta barn, och det fi nns 

underbara saker att upptäcka! 

Bara en sak ska ni alltid akta 

er för: när man skräms med att 

jorden går under! 

Illustrationer: Terese Bast 

Text: Svenolof Karlsson 


Hur bär man sig åt för att vara rolig 

i Österbotten? Och vad säger våra 

skratt om oss själva? Vi frågade en 

österbottning som valt skrattet som 

sitt yrke, Alfred Backa. 

De sociala medierna ger tillgång till 

hela världens humorskatt, men de är 

också en ny kanal för österbottnisk 

humor. Youtubesuccéerna Do får it na, He 

va na och Karalåtin är några exempel på 

traditionell svenskösterbottnisk humor i 

nytt format. 

”Den österbottniska humorn bygger på 

självdistans och självironi, i samma anda 

som revytraditionen”, säger Alfred Backa. 

Alfred Backa kommer till vår mötesplats 

i Oravais centrum med andan i halsen och 

en strulande cykel, bara någon minut efter 

avtalad tid. Halvvägs från hembyn Österby 

har kedjan hoppat av kugghjulen och 

resten av vägen ick han springa med cykeln. 

Inte så kul. 

Numera bor han i Vasa, där han till vardags 

gör humorinslag för Radio XM och 

HSS Medias dagstidningar eller skriver 

nya skämt för sina ståuppshower. Flera av 

hans Youtubeklipp är visade tiotusentals 

gånger. Barndomsskildringen Do får it na, 

till tonerna av Loreens Eurovisionslåt Euphoria, 

över gånger. 

”Det är roligt när folk kommer fram 

och pratar om mina klipp. Visningarna på 

Youtube ger i sig inga inkomster, men jag 

får in mer ståuppbokningar när visningarna 

ökar”, säger han. 

Han har försörjt sig som komiker i ett 

par års tid och det var i Oravaisrevyn som 

hans tidiga komikerkarriär började. 

”Jag har hängt med i revygänget i tolv år 

och det är där jag har fått min humorfostran. 

I år skrev jag delar av revyn och tidigare 

år har jag också stått på scenen. När 

jag skulle börja försörja mig som komiker 

tog jag mycket intryck från rikssvenska förebilder, 

men ju längre jag hållit på, desto 

mer har jag återvänt till revytraditionen.” 

Sega stugsittare 

Den österbottniska revytraditionen härstammar 

från -talet. Liksom tidigare 

fyllde publiken också i år ut bänkarna i 

samlingshusen i byarna. De ick som vanligt 

skratta åt världens stora frågor blan- 

Vi är själva våra norrmän 

Det lokala är roligast, säger österbottningen som försörjer sig på humor 

Kul på dialekt. Alfred Backa hör till den unga 

generation österbottniska komiker som fått sin humorfostran 

på revyscenen. ”I början hämtade jag 

inspiration från komiker i Sverige, men ju längre 

jag hållit på desto mer har jag återgått till den lokala 

revytraditionen.” 

dade med knutpatriotiska aktualiteter. 

”Det hör till mina favoriter att skämta 

om världsfrågorna inom ekonomi och politik 

och få det att kollidera med lokalsamhället.” 

Hur är det att arbeta med humor i Österbotten? 

”Det svåra är att få ut folk ur stugorna. 

När de väl kommer till en fest eller en show 

tycker de att det är roligt, men tröskeln att 

ta sig ut är förvånansvärt hög.” 

ST YRKOR: 

- bra kontaktnät 

- god arbetsvilja 

och engagemang 

- självdistans 

MÖJLIGHETER: 

- mycket utrymme 

för nya idéer 

- en rik natur 

Alfred Backas snabb-SWOT om Österbotten 


Vad gör österbottnisk humor österbottnisk? 

”Vi har självdistans och skämtar gärna 

om vår småskalighet. Det är inte så stort 

och häftigt här, men vi vet om det och det 

är helt okej. Vi behöver inte driva med 

andra, vi är själva våra egna norrmän”, 

skrattar Alfred Backa. 

Han har inte noterat några förbjudna 

ämnen, så länge man tar hänsyn till att 

det ibland inns barn i publiken. Men han 

möter ofta publik som inte är van vid provokativ 

humor. 

”En del skruvar på sig och är rädda för att 

mina skämt ska uppfattas som stötande av 

någon annan. Till exempel när jag skämtat 

om religion har inte religiösa personer tagit 

illa upp, men däremot har jag fått höra 

att andra i publiken oroat sig över att några 

ska känna sig påhoppade. En överdriven 

omtänksamhet”, funderar han. 

Själv är bäste dräng 

Att driva med moral och livsstil är en annan 

svår balansgång. 

”Österbottningar är ganska fromma och 

jobbar hårt med kroppsarbete, förutom 

jag själv då förstås. Folk vet att jag är österbottning 

och därför accepterar de att jag 

skämtar om Österbotten. Men skulle en 

person utifrån dra samma skämt, skulle 

reaktionerna nog vara annorlunda.” 

SVAGHETER: 

- långa avstånd 

- bundenhet till 

gamla vanor 

HOT: 

- pengacentrering 

- utfl yttning 

I den mån det inns säkra skrattsalvor, 

lockas de fram av dialektala skämt. Det 

lokala är roligast, förutsatt att komikern 

själv är på hemmaplan. 

”Jag kan inte åka till Karleby och skoja 

om Kokkoladialekt, eftersom jag vet mindre 

än publiken om det ämnet. Om publiken 

däremot består av folk från olika ställen, 

kan jag skämta om fördomar mellan 

byar och kommuner.” 

Ett drag i den österbottniska mentaliteten 

är att själv är bästa dräng. Hur är det 

att ta betalt för att vara rolig i en sådan 

mental miljö? 

”Det händer att någon i publiken drar 

egna skämt, men de vill nog snarare bidra 

till showen än häckla mig som komiker. 

Och vanligt folk är ofta roligare än utbildade 

komiker”, tycker Alfred Backa. 

Funkar också på Åland? 

En stor del av skämten tar Alfred Backa 

från sin vardag, när han handlar mat, läser 

skyltar eller tjuvlyssnar på människor 

omkring honom. 

”Man behöver hela tiden förnya sitt lager 

av skämt. Det är en levande process 

där man testar nya och tar bort gamla.” 

I sommar ska Alfred Backa uppträda på 

Åland. Den stora frågan är om han kan låta 

bli att skämta om ålänningarnas dialekt? 

”Vi får se. De har samma typ av humor 

och självdistans som vi, så det ska nog gå 

bra.” 

Hur stort är steget över språkgränsen 

då? Känns det i humoravseende som en 

annan värld? 

”Jag tror inte att skillnaden är så stor. 

Jag har själv både lyckats och misslyckats 

med att roa inskspråkiga. Men det går 

ändå inte att bara översätta humor rakt 

av och förvänta sig att det ska fungera på 

andra språk. Det inns alltid små nyansskillnader 

som man måste lära sig.” 

Det är bra att växla perspektiv, säger Alfred Backa 

och visar bokstavligen vad han menar. 


Till sist måste jag bara fråga om Youtubesuccén 

Do får it na. Är det en självupplevd 

historia? 

”Ja, i alla fall som jag kommer ihåg det. 

Min morfar dog när jag var liten, men jag 

minns att jag inte ick röra vid några saker 

hemma hos honom.” 

En annan bekännelse är att Alfred 

Backa felaktigt blivit förknippad med en 

annan Youtubesuccé, He va na. 

”Egentligen är det min kompis Jakob 

Nylunds låt, men av någon orsak har jag 

fått äran för den. Rätt ska vara rätt.” 

He va na! 

JOHAN SVENLIN 

I nästa nummer gör vi ett försök att fånga in 

humorn i den fi nska delen av Österbotten. 


Vad orangutangerna 

har att lära oss 

Var går gränsen mellan människa och apa? Och hur ser skillnaderna 

ut? I Indonesiens regnskogar och i olika zoologiska trädgårdar har 

orangutangforskaren Sofi a Forss sett att människan har mycket att 

lära av sin släkting i djurvärlden. 

Jakobstads huvudgata. De som 

möter Soia Forss på trottoaren 

ler åt henne. Och orsaken 

är klar. Soia håller en stor brun 

orangutang i famnen. Det ser gulligt 

ut. En vuxen kvinna bär ett 

stort mjukisdjur, liksom en mamma 

sin lilla baby, mitt i staden. Sådant 

ser man inte varje dag. 

Mjukisdjuret har Soia nyss lånat 

från en affär inför fotograferingen 

för den här artikeln. Destinationen 

är fotostudion på samma gata. Där 

möts vi. 

Studion doftar av nykokt kaffe. 

Soia ser mig i ögonen och hälsar 

artigt, frågar hur läget är. Jag känner 

hennes närvaro. Hon är klädd i 

en trevligt sliten ylletröja och snäva 

jeans. I örat hänger ett vackert 

orange örhänge från Indonesien. 

Om man skulle beskriva Soia med 

ett ord från sagans värld, skulle hon 

kunna vara en regnskogens ’ekofe’. 

Dagen innan har Soia lugit från 

Tyskland till hemtrakterna i Jakobstad. 

Hon har sovit bara ett par timmar 

men är ändå fräsch. Då fotografen 

ber henne ta apan i famnen, 

tittar hon i dess knappögon och ler 

mot den. Hon låter apan sitta på axlarna. 

Poserandet går som en lek. 

Denna kvinna saknar ’varumärke’ 

och ’streckkod’. Marknadskrafternas 

propaganda inte har bitit på 

henne. 

”Viktigt för mig är resorna och 

människorelationerna, mötena och 

ett liv med känslor. Dator och kamera 

måste jag ha, men i övrigt sätter 

jag inte värde på det materiella”, 

säger hon. 

97 procent lika 

Soia Forss har bott utomlands nästan 

halva sitt liv. Tio år i Schweiz, 

två i Indonesien och resten i Finland. 

I dag har hon ett hem både i 

Finland och Schweiz. Till Indonesien 

är dörrarna också alltid öppna. 

”I mitt tycke är jag alla dessa tre 

länders medborgare. Från dessa 

kulturer har jag tagit de bästa bitarna. 

I hjärtat är jag inländare, 

men min livsstil är inte inländsk.” 

Under jolåret avslutade Soia 

sitt första forskningsprojekt i den 

zoologiska trädgården i Dortmund, 

Tyskland. Där forskade hon 

om apor i fångenskap. Nästa zoo 

hon ska till är i England, sedan till 

Münster i Tyskland. 

”Aporna intresserar mig därför 

att de är så nära människan. 

En orangutang har till procent 

samma DNA som vi. Apan och människan 

är lika nära varandra som 

lejonet är nära tigern”, säger Soia. 

”Intelligensens evolution är en 

av det mest utmanande och intressanta 

frågorna i evolutionen, både 

psykologiskt och antropologiskt 

sett. Ska vi kunna beskriva män- 

26 – KATTERNÖ KA K TT TTER ER E NÖ N 

KA KATT KATTERNÖ TT TTER ER ERNÖ NÖ – 27 


Sofi a Forss, orangutangforskare.

Fysiskt arbete på zoo är vardag för Sofi a Forss. Här i Twycross i England. 

niskans intelligens, måste vi förstå hur den 

fungerar också hos djuren. Speciellt hos de 

djur som är oss närmast.” 

Soia är magister i naturvetenskap från 

Zürichs universitet, med inriktning på evolutionär 

antropologi. Arbetet med doktorsavhandlingen 

är långt på väg, rubriken är 

Test av den kulturella intelligensen hos aporna: 

fångenskapens inverkan och den tidiga 

miljöns betydelse. 

En grundläggande fråga är hur kulturen 

kan deinieras med en evolutionär utgångspunkt. 

Vad kan aporna berätta om 

den kulturella intelligensen? Utvecklar 

man högre kognitiva färdigheter, om man 

lever i en rikare social miljö? 

Au pair i Schweiz 

Redan som liten licka trivdes Soia på 

sommarvillan och i naturen. Och speciellt 

intresserad var hon av djur. 

Kommunikation. 

Fredrik Forss 

”Med ett skimmer kommer jag ihåg de 

tidiga morgnarna, då jag bongade fåglar 

med pappa. Allt som hade med sjön att göra 

fascinerande: deliner, plankton och alger.” 

Efter studentexamen åkte Soia till 

Schweiz som au pair. Efter ett år var det slut 

med barnskötseln, men inte med Schweiz. 

Hon började läsa biologi på universitetet, 

senare också antropologi. Efter en kurs 

av zoologen och antropologen Carel van 

Schaik blev hon intresserad av orangutangernas 

värld. 

besökte Soia första gången Indonesiens 

regnskog för att forska om apor. 

Den nästan ett år långa resan gjorde stort 

intryck. Då gällde forskningen apans och 

människans likheter, olikheter och korsningspunkter, 

apornas kultur och moderns 

och ungarnas relation. Soia undersökte 

vilka kognitiva färdigheter aporna delade 

med människan. 

Dagarna i den heta regnskogen var tunga 

och intensiva. 

”Vi gick i skogen femton timmar om dagen 

fyra dagar i veckan för att följa aporna. 

Konditionen steg och benmusklerna blev 

starkare”, skrattar Soia. ”På kvällarna 

gällde det att anteckna dagens händelser, 

äta och tvätta kläderna. Som tidsfördriv 

såg vi ibland någon ilm. Jag lärde mig att ta 

hand om mig själv och leva enkelt.” 

Hjälpsam kultur 

Soia beskriver indonesisk kultur som 

hjälpsam och familjeinriktad. Man har inte 

så snäva regler. ”Kulturen är deinitivt an- 

Fredrik Forss 

norlunda än den inländska. Vi lever med 

mycket förväntningar och är i jämförelse 

kalla”, funderar Soia. 

Men visst har Indonesien sina mindre 

goda sidor också: kvinnan kan inte alltid 

säga vad hon vill. Människorna skräpar ner 

och har inte vad vi skulle kalla hög arbetsmoral. 

Klasskillnaderna är enorma. 

Indonesien, med sina miljoner invånare, 

kunde vara mer organiserat. Mycket 

sker på ’Guds försyn’. Men människor lever 

i fred med varandra med olika religioner. 

”I Indonesien ska du helst tro på något, 

annars uppfattas du vara fördömd.” Själv 

tror Soia inte på Gud, men nog på en högre 

makt. 

I Indonesien talas inte engelska. Soia lärde 

sig det indonesiska språket bra på några 

månader. Hon skrev upp tio nya ord dagligen, 

tränade tills hon kunde dem. ”Ganska 

snabbt började jag bara kommunicera.” 

Två livsfarliga sjukdomar 

reste Soia på nytt till Indonesien. Hon 

planerade avsluta forskningen för sin avhandling. 

I två månader hade hon adressen 

på Borneo, därefter nio månader på Sumatra. 

Men nu gick allt inte som det skulle. So- 

ia ick två livsfarliga sjukdomar: denguefeber 

och malaria. 

”Jag var i väldigt dåligt skick. Hamnade 

på sjukhus i två veckor. Mamma lög ner 

till Indonesien och sedan lög vi hem till 

Finland. Jag måste tillfälligt avbryta mitt 

arbete.” 

Soia var sjukskriven i två månader. I 

Orangutanger är vilda djur, även i 

zoo, och med den kraft de har kan de 

lätt omedvetet skada en människa. 

Att gå in i en orangutangbur är livsfarligt, 

inte ens djurskötarna får gå in 

ensamma. Även om Sofi a jobbar med 

orangutanger och utför experiment 

med dem sker det alltid genom galler 

eller fönster. 

I Bukit Lawang på Sumatra (bilden 

till höger) har Sofi a i varje fall kunnat 

hälsa på en halvvild population. 

Där är orangutangerna så tillvanda 

med människor att de accepterar att 

ta emot mat av dem och skaka tass 

med dem. 

Fredrik och Sofi a Forss 


”Det är ljuvligt att se hur modern håller ett ständigt öga på sin småtting, ser till att vara nära” 

Finland var det jobbigt. Hon upplevde hur 

människorna var fåfänga. Stressade. ”Det 

kändes som om alla hade glömt varför de 

levde. Människor tänkte inte på goda saker. 

Jag blev irriterad av höga ljud och allt kaos 

jag upplevde.” 

Palmoljan är största hotet 

I Soias beskriver djungeln som ett paradis. 

Men något snällt sagoland är det inte. På TV 

får man fel bild. 

”Sanningen är annorlunda. Det doftar 

starkt unket. Marken har lömska gropar 

och växtligheten är tät. Under trädkronorna 

är det fuktigt och hett. Det händer saker 

hela tiden. Man hör ljud från olika djur och 

det prasslar i buskarna. Bakom träden kan 

man möta ormar, tigrar, fåglar, grodor och 

insekter...” 

Orangutanger är de största djur som lever 

i träd. Honan väger kilo, hanen 

kilo. Tyvärr värnar alla inte apornas liv. 

Forskare varnar för att orangutangerna 

kommer att dö ut om – år. Därför att 

deras miljö, träden, huggs ner på grund av 

odling av palmolja. 

Palmolja används i en mängd livsmedelsprodukter 

och kosmetika, som body lotions, 

hudkrämer med mera, berättar Soia 

Forss. Framför allt produceras palmoljan 

i Malaysia och Indonesien och blir en billig 

råvara för den västerländska industrin. 

Samtidigt hjälper palmoljan de fattiga länderna 

att växa ekonomiskt. 

”Men allt detta har ett pris“, säger hon. 

”Regnskogen på de stora öarna Sumatra 

och Borneo skövlas snabbare än någonsin 

för att ge plats för palmoljeplantager. De 

skogarna är det enda livsrum orangutangerna 

har kvar i sitt naturliga tillstånd. Och 

inte enbart orangutangerna, utan också 

Sumatras tigrar, elefanter, noshörningar 

och andra djur försvinner i takt med att 

skogsområdena krymper.“ 

Fjärmad från naturen 

Soia är särskilt intresserad av hur aporna 

i naturen uppfostrar sina ungar. Det berättar 

mycket om människans relation till naturen. 

”Man förstår hur mycket människan har 

järmat sig från sin egen biologi. I naturen 

lär sig ungarna framför allt genom att härma 

sin mamma.” 

Soia ser mängder av likheter mellan 

apan och människan. Människan är också 

beroende av det hon ser andra göra: speciellt 

föräldrar, lärare och dem man lever 

närmast. Våra erfarenheter och vår miljö 

formar oss till det vi är. Allt – precis allt – 

vad vi har upplevt och gjort i livet påverkar 

oss. Varje människa som vi har mött påverkar 

oss. 

Den västerländska människan lever i 

ett färdigt överlöd. ”Och allt är så inkapslat. 

Man ser inte mycket spontanitet eller 

hjälpsamhet. Livet är noga planerat”, funderar 

Soia. 

Då hon är i Finland, önskar hon att vi 

skulle tänka mera med hjärtat och mindre 

med hjärnan. Hon funderar varför vansinnesdåd 

med skjutvapen är så vanliga i vårt 

land. Handlar det om att människor är rädda 

för eller glömmer att visa sina känslor 

mitt i all rationalitet? Sällan hör man till 

exempel människor säga att de tycker om 

varandra. 

Närhet är jätteviktigt 

Hur skiljer sig människans och apans kommunikation? 

”Närhet är jätteviktigt för aporna. Det är 

den största skillnaden. Eftersom aporna 

inte kan tala, betonas den fysiska närvaron. 

I naturen är det ljuvligt att se hur modern 

håller ett ständigt öga på sin småtting, 

ser till att vara nära, visar saker och 

ting, använder mycket tid på uppfostran 

och skötsel”, säger Soia. 

”Jag tycker också att det är naturligt och 

viktigt för människobarn att få fysisk närhet. 

Det är viktigt att röra vid varandra och 

kramas.” 

Soia har ännu inte egna barn. Men tankar 

på det inns nog. Hon skulle till exempel 

inte låta sitt barn sova avskilt från första 

början. ”Jag tror att det är bra för barn att 

länge sova nära sina föräldrar. Jag tror att 

många gör ett misstag i det.” 

I djungeln följde Soia sex orangutangmammor 

och deras ungar. För mamman 

går mesta tiden till att se till ungen och 

bygga boet (varje dag bygger hon ett nytt). 

Orangutangmammor är ensamförsörjare. 

Pappan är inte närvarande. Hans insats inskränker 

sig till aveln. 

Nio år med mamma 

Orangutangmamman och ungen lever tillsammans 

i upp till nio år. Först efter det är 

ungen mogen för ett självständigt liv. Honan 

får bara en unge åt gången och parar 

sig inte förrän ungen är självständig. 

I det vilda kan orangutangerna bli upp 

till år gamla, medellivslängden är kanske 

– år. En hona får – ungar under 

sin livstid. De förökar sig alltså mycket 

långsamt, vilket bidrar till att utrotningshotet 

är så allvarligt. 

”Intressant är att det inns en skillnad 

mellan Borneo och Sumatra. I Borneo blir 

ungarna vuxna på – år, medan utvecklingen 

och den sociala kontakten i Sumatra 

är mer långdragen. Ungarna diar ibland 

ännu i -årsåldern och sedan följer de i 

mammans fotspår och håller sig i hennes 

närhet ett par år till”, säger Soia. 

Faktum är att orangutangerna är de djur 

som spenderar längst tid med sina mammor. 

Man antar att denna tid är mycket 

viktig i deras utveckling intellektuellt. 

Även om ungarna är fysiskt utvecklade att 

leva ett liv i regnskogen, måste de lära sig 

många kognitiva färdigheter innan de klarar 

sig på egen hand. 

”Ju större hjärna ett djur har, i förhållande 

till kroppsstorleken, desto längre tid tar 

utvecklingen. Det är priset för ett så pass 

komplext organ”, kommenterar Soia. 

Till det värsta hör att våldtäkter sker 

också i djungeln. ”Det var förfärligt att se. 

Honan skrek och hade sin unge nära sig 

som var i panik och förgäves försökte köra 

bort hannen.” 

Bättre problemlösare i fångenskap 

Det är styrkt att apor i fångenskap är bättre 

problemlösare än vilda apor. 

”De undersöker sin omgivning mer”, säger 

Soia. ”Kanske det inte inns samma tid 

för det i djungeln? Där handlar allt mer om 

att överleva.” 

Också andra saker skiljer apor i fångenskap 

och i naturen. ”I fångenskap är de 

mycket lugnare. De har mera fritid. Och 

därför har de också mera hull.” 

Av det kan man dra slutsatsen att aporna 

inte har mycket fysisk aktivitet i ett zoo. 

Det sociala livet är däremot rikare. Mycket 

mera intensivt, för att aporna lever i grupp. 

I naturen är aporna ofta ensamma. 

Aporna i fångenskap överraskar också 

genom sitt kunnande. Soia har undersökt 

hur de reagerar på nya objekt, mat 

och okända människor. Också problemlösningsförmågan, 

minnet och inlärningsförmågan 

har testats. Till exempel har det 

gällt för aporna att lista ut verktyg för att 

komma åt honung i en burk. Eller att placera 

färger i rätt ordningsföljd för att nå ett 

visst resultat. 

”Det har förundrat mig hur bortskämda 

orangutanger kan vara. De vet exakt hur de 

får sin vilja fram. På grund av deras envishet 

kan det också vara jättesvårt att få dem 

att byta bur.” 

Varje apa har sin historia 

I arbetet lär Soia sig känna varje orangutangs 

personlighet, eftersom man i ett 

zoo kommer nära varje individ. Varje apa 

har sin historia. Den individuella bakgrunden 

spelar en mycket stor roll för 

uppförandet. 

”I fångenskap utvecklar aporna ett eget 

sätt att kommunicera med sina skötare. 

Om de vill något, så sträcker de ut handen. 

Om de är otåliga eller arga, så spottar de på 

en. Gnälla kan de också.” 

Byteshandel fungerar ofta bra. ”Om du 

ger mig den där, så får du det här.” 

”Det har gjort stort intryck på mig att 

aporna i fångenskap beter sig helt annor- 

‘I love not man less, but nature more’ 

lunda än i det fria. Det har varit häftigt att 

se det ur det perspektivet.” 

Efter disputationen planerar Soia fortsätta 

med forskning. Eller kanske arbeta 

i någon naturskyddsorganisation. Helst 

utomlands. Till exempel i Australien, Nya 

Zeeland eller England. 

”I Finland bosätter jag mej troligen först 

när egen familj blir aktuell”, berättar Soia, 

som har en tatuering vars text lyder: I love 

not man less, but nature more. 

SUSANNE STRÖMBERG 



I texten beskrivs orangutangen som en apa, men 

enligt vetenskaplig terminologi är den en människoapa. 

Orangutanger hör liksom schimpanser och 

gorillor till släktet människoapor, som bör särskiljas 

från mindre apor (monkeys) som evolutionärt ligger 

längre från människan.

Matil das berättelse 

Skeppets konstapel har lyckats hålla sig undan 

hela dagen. Men till sist får också han en pyts över 

huvudet just som han sitter vid kryssmasten och 

fantiserar i månskenet. På de följande sidorna kan 

du ta del av Matilda Pettersons unika berättelse 

som kaptenshustru på de stora haven. 

32 3 – KATTERNÖ KA K KA KKATT A TT TTER ER ERNÖ NÖ KA K KA KKA KKATTERNÖ A AATT 

TT TTER ER ERNÖ NÖ N – 33 

Gun-Marie Wiis

Den september inleder barken 

Rapide sin färd från hamnen i Jakobstad. 

Det är ett av fartygen i redaren 

Otto Malms stora lotta, och målet är att 

via Köpenhamn och Hull segla till Indien. 

Det här är precis vid den tid då ångfartygen 

börjar ersätta segelfartygen. Stor betydelse 

får Suezkanalen, som invigts 

och som kortar ner resorna från Europa till 

Indien avsevärt. Segelfartyg som Rapide 

klarar dock inte kanalen, utan måste ta sig 

den vanliga långa vägen runt Afrika. 

Kaptenen på Rapide heter Frans Peterson, 

år, född och uppvuxen i Jakobstad. 

Det ovanliga är att hustrun Matilda är med 

på skeppet. Matilda, år, är dotter till 

handlande Matias och Matilda Sandström 

i Nykarleby. Frans och Matilda är nygifta, 

så detta kunde beskrivas som en bröllopsresa. 

Någon större sjövana har Matilda uppenbarligen 

inte, men nu inleds alltså ett 

äventyr till havs. Hur långt det ska bli vet 

varken hon eller Frans. Havets vindar går 

inte att förutse. Inte heller vilka order redaren 

kommer att ge när skeppet når sin 

destination. 

Hur resan kommer att arta sig vet vi dock 

ovanligt väl, eftersom Matilda från första 

dagen skriver dagbok. 

En första incident 

Vid avfärden den september är vädret 

i Jakobstad ruskigt. Det regnar och är 

tjocka, man ringer emellanåt i klockan för 

att uppmärksamma andra seglare på det 

stora barkskeppet. I kaptenens kajuta på 

akterdäck förlorar Matilda Mässkärs båk 

ur sikte och snart är kusten försvunnen 

bakom dimmorna. 

”Det är en underlig och obeskrilig känsla 

som bemägtigar sig en då man hör ankaret 

lättas upp, ser seglen sättas till och stäfven 

vändas från hemlandets kust utåt det vida 

hafvet”, inleder Matilda sin dagbok. 

Hon ilosoferar över sjömannens uppgift 

att oberoende av omständigheterna hantera 

fartyget: 

”För sjömannen innes intet skydd för 

storm och regn – ut måste han, högt i topp, 

för att berga in seglen som eljest skulle 

trycka fartyget ned i djupet, och på sin 

post står han qvar, om åska och blixt slår 

omkring honom, här gäller icke gods och 

guld, här gäller det hans lif!” 

Någon kväll senare på Östersjön, precis när 

Matilda har lagt sig, hör hon rop och skrik. 

”Kaptenen kommenderade: ’spring och 

ring i klockan!’ hvilket hastigt åtlyddes. 

Barken Rapide, det skepp som hyste Matilda 

Peterson under den första långresan 

1872–1873, enlig en oljemålning av F. Tudgay. 

Tillsammans med maken Frans bodde Matilda 

på akterdäck i en kaptenskajuta som inkluderade 

separat sängkammare. Också det övriga 

befälet hade hytter på akterdäck, medan besättningen 

i övrigt hade sina utrymmen i ruffen 

på fördäck. 

Strax derpå hördes kommandot: ’ror i lä’ 

och rasslandet af skot och block, samt det 

buller som en vändning åstadkommer.” En 

kollision är på gång. 

”Oklädd som jag var, var icke situationen 

alltför behaglig. En mötande skonert hvilkens 

skyldighet det varit att falla af emedan 

han legat för ’babords halsar’, hade 

emedlertid icke gjort detta utan hade 

fartygen derföre varit helt nära att sammanstöta. 

Genom den hastiga vändningen 

blefvo vi denna gången räddade.” 

Det var inte sista gången Matilda skulle 

uppröras över nonchalans mot sjöreglerna. 

Hon kommenterar också att stiltje inte är 

någon garanti mot olyckor, och särskilt inte 

om dyningen gräver. 

”Att ligga i stiltje är icke behagligt för ett 

köpmansfartyg […] den faran är att, då en 

myckenhet af seglare ligga och drifva, de 

kunna råka i sammanstötning och sönderhacka 

varandra, utan att manskapet med 

bästa vilja i verlden kunde företaga något 

som kunde hindra katastrofen.” 

Jakobstads Museum Jakobstads Museum Jakobstads Museum 

Frans Peterson, född 1842, gick som många andra 

Jakobstadspojkar till sjöss i de tidiga tonåren. 1863 

avlade han skepparexamen. Han tog avsked ur den 

Malmska handelsfl ottan 1892, efter trettiotre år 

på havet. 

Matilda Peterson, född 1848, följde sin man på 

havet i två repriser, 1872–1874 och under de första 

åren av 1880-talet. 

Det livliga Köpenhamn 

Köpenhamn blir en positiv upplevelse. Här 

råder liv och rörelse natt och dag. 

”Fyrhjuliga tvåspanniga forvagnar, vagnar, 

omnibuser, dragkärror, gnissla ständigt 

mot gatstenarne. Sommaren om 

hvimlar staden af främlingar, i synnerhet 

sjömän af alla nationer. Polisen i staden 

måste vara utmärkt ordnad, ty ingenstädes 

hörde man hvarken skrål eller oväsende, 

tvertom råder öfverallt största ordning. 

Druckna personer sågs t.ex. aldrig 

ute på gatan.” 

I Köpenhamn besöker hon operahuset och 

balettens musik vacker och väl instrumenterad, 

i övrigt är föreställningen dock 

ett narrspel. Hon besöker industriutställningspalatset 

med en oändlig mängd av 

sevärda saker från alla möjliga branscher 

av konst och industri. Hon noterar att iskmarknaden, 

i motsats till den i Helsingfors, 

bjuder ut också död isk, ”endast lundror 

såg jag hoppa lefvande i korgen”. 

Danskarna får den här karakteristiken: 

”Danskarna äro i allmänhet ett artigt och 

vänligt folk – huruvida den sistnämnda 

egenskapen sträcker sig längre än till 

ytan, vill jag ej åtaga mig att afgöra. Fruntimmerna 

äro i allmänhet snarare fula 

än vackra – det inns i deras ansigten någonting 

glåmigt och duskigt – en ren och 

vacker hy ser man icke så ofta. – Männen 

äro då jemförelsevis bättre lottade, man 

ser många ina karl-ansigten i Köpenhamn 

– dessa omdömen naturligtvis med många 

undantag, och beror hufvudsakligast på 

hvars och ens tycke och smak.” 

Den danska kungafamiljen eller den ryska 

storfursten Alexander, för tillfället på besök 

[han var gift med den danska prinsessan 

Dagmar och skulle komma att tillträda 

som rysk tsar ], får hon inte syn på, men 

hon vet berätta att den kungliga danska familjen 

i sitt dagliga liv lever ganska enkelt 

och anspråkslöst, ”hans majestet kuskar 

ofta egenhändigt sitt fordon”. 

Färden över Nordsjön till England blir 

jobbig med ihållande storm och stark sjögång. 

Traiken är livlig, segelfartyg och ångfartyg 

om vart annat, och Matilda gör iakttagelsen 

att många ångare använder segel: 

”Det är förvånansvärdt. Engelsmannen 

har stenkol i sitt eget land så att han hittils 

försedt nära nog halfva verlden med 

kol – han för emedlertid segel på sina resor 

och begagnar sig endast i motväder af sin 

maschin. Finnen deremot som köper sina 

kol, han brassar på immerfort [oavbrutet], 

och besvärar sig icke engång med att hissa 

upp sina segellappar om vinden vore än så 

gynnsam.” 

Men hushållar engelsmannen med kolen på 

ångarna, så måste eljest landet i sin helhet 

konsumera en ofantlig mängd dagligen av 

den varan, säger Matilda: ”Ty hela kusten 

är alldeles insvept i rök och långt ut på 

Nordsjön har man redan en så stark känning 

af kol-lukten att man kan inbilla sig 

resa på ångbåt.” 

Det märkliga England 

Hur ska man som en främling, om man inte 

ens kan språket, kunna förstå en annan 

miljö? 

”Man gör sig naturligtvis många oriktiga 

föreställningar och uppfattar orätt en hel 

hop saker och ting”, konstaterar Matilda. I 

England bekantar hon sig närmare framför 

allt med städerna Hull och Newcastle, och 

beskrivningen utfaller inte särskilt positivt. 

I hela staden är byggnaderna som följd av 

den ständiga kolröken överdragna med en 


smutsig gulbrun färgton ”som gör att man 

förbiser deras vackra byggnadsstil”. Gatstenarna 

är av en så lös beskaffenhet att de 

vid regn blir till en lervälling, som färgar av 

sig på kläderna. 

Det är gott om kyrkor och pubar och 

ont om teatrar och musikhus. På tisdagar, 

fredagar och lördagar kommer lantfolk 

till stan och bjuder ut sina produkter. Hon 

nämner tidningspojkarna, som vandrar 

omkring och med höga gälla skrik utropar 

namnet på sin tidning, ofta med ett nummer 

av den virat kring mössan. De engelska 

hästarna (säkert shirehästar) drar gruvligt 

tunga forvagnar, och hästarna själva är 

”ofantligt höga, nära nog fot, och groflemmade 

och välgödda i proportion […] de 

likna mera elefanter”. 

Hon beser en staty av kung Vilhelm III 

och nämner att gjutaren Mr Sheemaker, 

”sedan han fullbordat sitt arbete, då först 

observerat att han glömt bort stigbyglarna 

samt att han av grämelse deröfver skulle 

hängt sig”. 

Hon beskriver hur i de fashionabla handelsbutikerna 

vid market-place ”varorna 

äro utbredda med en sådan smak att man 

frestas köpa utan att vara i behof”. 

Om maten anser hon att engelsmännen 

serverar den smakfullt, men anrättar den 

smaklöst. Matsedeln är enformig och särskilt 

kvällsmaten, som vanligen består av 

te med trögätna kakor och pudding, står 

hos Matilda inte högt i kurs. ”Men för att 

göra Engelsmännen rättvisa så måste 

medgifvas att hans biff är utmärkt. Wisserligen 

händer att nära nog att bloden 

Newcastle Libraries 

Newcastle i april 1887. krigsfartyget HMS Victoria har nyss lämnat varvet och passerar Swing Bridge. Luften 

var här som nästan överallt i England fylld av sot. 

rinner kring tänderna på en, men bra smakar 

den.” 

Tidens tecken 

Ett tidens tecken är emigranterna. Man ser 

på Hulls gator skaror av svenskar som är 

på väg till det förlovade landet Amerika. En 

annan sak i tiden är strejkerna. 

”Engelska folket vet icke hvad det vill. 

Oupphörligt ha strikes inträffat i sista 

somras och det så fullständigt att köpmännen 

sjelfva och deras klerkar lärer lossat 

och lastat ångarena, emedan arbetare ej 

stod att fås. Arbetstiden ha blifvit förkortad 

mycket och lönen ofantligt uppdriven. 

Och ändå bedrifs arbete mycket lamt och 

vågar man göra en anmärkning så troppar 

arbetarena af.” 

I ett försök att förbättra ordningen har regeringen 

förordnat att alla värdshus och 

public-rooms ska stänga senast kl. på 

kvällarna, vilket magistraten i Hull tidigarelagt 

till .. 

”Detta har väckt grulig förbittring i Hull 

och medan vi varit här hafva tvenne upplopp 

inträffat då Pöbeln varit församlad, 

rusiga män klifvit upp på upphöjda platser 

och hållit tal och folkhopen slagits och 

skrålat […] Engelska folket tyckas vara 

alltför mycket begifna på starka drycker 

och det är ingenting ovanligt att se berusade 

qvinnor slå klöfver på gatorna.” 

Matilda störs också av att alla tigger peng- 

Järnvägsviadukten ovanför Dean Street i Newcastle. 

Tåget ilade fram i en vansinneshastighet över 

70 km i timmen, enligt Matildas berättelse. 

ar, på inare eller grövre sätt, börjande 

med lotsen och sedan med alla de många 

tjänstemän som ett fartyg har att göra med 

under hamnuppehållet. Mutor skulle vi väl 

kalla det i dag. 

Och framför allt återkommer Matilda till 

den ständiga kolröken. ”Jag har ej sett ett 

svårare ställe än Hull, att kunna hålla sig 

ren och snygg och för den, som likt mig, 

måste vara utrustad med kjol-fållar, är det 

nära nog en omöjlighet.” 

”Hvad ansigtet beträffar är det icke utan 

att äfven det är i fara för nedsmutsning, 

och detta förorsakas av den täta kolröken 

som hvilar öfver nära nog hela England. 

Man går ut rentvättad och med den allra 

bästa förhoppning att man åtminstone visat 

sig i den mest fördelaktiga dager man 

blifvit utrustad med, och emedlertid händer 

det ofta att man antingen fått extra 

mustascher eller lösa ögonbryn eller andra 

tillfälliga prydnader efter en kort promenad 

genom sot och kolrök. Näsdukarna får 

man ej tala om, jag går i borgen för att den 

inaste ladys näsduk i Hull ser ut som den 

värsta snusares i Jakobstad.” 

Det farliga havet 

Precis när Rapide är färdiglastad och klar 

att gå till sjöss utbryter ett så häftigt oväder, 

med stormar från norr, att det är en 

omöjlighet att ge sig i väg. Dagligen inkommer 

sorgliga notiser om fartyg som gått under 

med passagerare och besättning. Svåra 

översvämningar har skett längs Jyllands 

och Tysklands kuster. 

Under väntetiden umgås Matilda och 

Frans med en rad landsmän: kaptenerna 

Blomberg, Lagerstam, Fogelholm, Humble, 

Winter, Laurén, Hamström, Jakobson, 

Dahlberg och Nyman nämns. De träffar 

också tre unga innar, von Essen, Lehtonen 

och Mustonen, som vistas på orten för att 

studera engelska och merkantila saker. 

En viktig händelse för Matilda är ankomsten 

av en möbel som ska bidra till trevnaden 

ombord på fartyget, nämligen ett 

piano. Det är knepigt att få in det, men till 

sist står det väl fastsurrat i kajutan. 

Vid ett tillfälle ligger Rapide mellan ett 

åländskt skepp där frun inns ombord och 

en engelsk bark, där styrmannens fru och 

småttingar vistas. ”Der var således grannfruar 

på båda sidor.” 

Ännu hinner Matilda åka tåg mellan 

Shields och Newcastle, tretton kilometer 

på elva minuter, det vill säga med en hastighet 

över km i timmen. 

”Det bär av så att man ser föremålen blott 

skymta förbi med en fart med hvilken vår 

inska jernväg icke tål någon jemförelse, 

ibland öfver husen, ibland under vägarna 

och genom bergen. I Newcastle går jernvägsbron 

så högt öfver loden, att segelfartyg 

kunna gå derunder. Det är en egen 

känsla då man första gången far öfver hus 

och boningar, folk och fä – obehagliga förefaller 

mig tunnlarna med sitt mörker, sitt 


New York 

Newcastle 

Hull 

Madeira 

Kanarieöarna 

Kap Verde 

Ekvatorn 

dofva rassel och kolröken som sväfvar in i 

vaggonerna.” 

Mot Indien 

Den december, nästan tre månader efter 

avfärden från Jakobstad, kommer man äntligen 

i väg från England på väg mot Bombay 

i Indien. Redan andra dagen börjar motvinden, 

och man kommer ingen varit. På femte 

dagen nås Rapide av en orkan. 

”Sjön gick i väldiga vågor och spolade tidvis 

öfver fartyget. Stormen tryckte hela 

fartyget likasom så fast ned att skeppet i 

minuttal stod stilla på vågorna ehuru de 

hvälfde himmelshögt. Hela Rapide darrade, 

det knakade öfverallt i fartyget. En 

våg slog förifrån öfver och bortryckte 

med en gång förstängstagseglet. Icke lång 

stund derefter hördes det utifrån såsom 

då man stryker en tändsticka efter väggen 

– det var förmärsseglet som gick med ett 

enda drag och ej lång stund derefter med 

nästa by gick stormärsseglet. Nu ligga vi 

och driva med endast apan på, fartyget 

var omöjligt att manövrera och för att 

fullkomna nattens fasa ropar utkiken ’seglare 

i lä – ett grönt ljus!’ Rapide hade inga 

krafter – man försökte ringa i klockan för 

att göra den andra seglaren uppmärksam 

på att falla undan. Förgäves! Han var lika 

redlös som vi utan segel och förmåga att 

reda sig. Det var ett fasansfullt ögonblick 

Köpenhamn 

Bremen 

Jakobstad 

Godahoppsudden 

Madagaskar 

Bombay 

[…] Då försökte kapten sätta till ’mesanen’, 

det enda segel vi utom apan hade qvar. 

Och genast seglet ick vind började fartyget 

’lova’ och vi kommo lyckligt förbi den 

andra olycksbrodern. Så var då den faran 

öfverstånden – men hvart skulle vi drifva? 

Här kunde ingen mänsklig makt göra någonting 

– det gällde att låta gå på – efter 

Guds försyn och öfverlämna åt Honom att 

sörja för oss arma dödliga.” 

Det slutade väl för Rapide också den här 

gången, men alldeles säkert måste orkanen 

ha åstadkommit många olyckor för 

de skepp som legat närmare den engelska 

kusten, förmodar Matilda. 

Motvind och nya stormar följer, men nu 

inträder man ändå i ett slags långtidslunk. 

Varje dag är den andra tämligen lik, medseglarna 

blir allt sällsyntare. Ofta går det 

dagar utan att man får syn på andra skepp. 

”Hjertligen önska vi att komma längre söderut 

och få det rigtigt godt och varmt”, 

skriver Matilda. 

Julnostalgi 

Nu stundar också jul. Men inte på det vanliga 

sättet. ”Det är bra underligt att ämna 

ira Jul utan att hafva julljus och julgran 

och klingrande bjellror och snö – och hvad 

mera är julottan.” 

Matilda minns hemmajularna som i ett 

skimmer, med alla kära ansikten omkring 

Ungefär så här var rutten för Rapide i den 

berättelse som vi refererar här. Senare skulle 

Matilda komma ett besöka bland annat 

Singapore, Sidney och New York. 

Singapore 

Batavia 

Sidney

Matilda och Frans fi ck sju barn. Vivi föddes under 

en färd till New York 1881 och fotograferads följande 

år i Sidney. Under henne syskonen Elly och 

Elsie. 

sig. Hon nämner julklapparna – ”ju lera desto 

bättre och alla små ögon lyste af fröjd 

och de små benen ville knappast hållas i 

styr och fötterna vid golfvet; och till och 

med gråhårsmannen blef smittad af barnahjertats 

glädje och glömde för en stund 

bort lifvets oro och bekymmer och blef ett 

gladt leende barn såsom för längesedan.” 

Hur irades jul på Rapide? 

Jakobstads Museum Jakobstads Museum 

”Åhja – vi irade den så godt vi kunde. Gubbarna 

drucko toddy, vi delade ut små ’klappar’ 

åt hvarandra, pratade och funderade 

om alla våra kära hvilka den qvällen sågo 

en stor lucka i familjeringen […] Och så åto 

vi äfven lutisk (ehuru den var något hård) 

och gröt (fast den var litet bränd) och tårtor 

hvilka smakade rätt bra ehuru der ej 

fanns en droppe grädde uti dem. […] Sedan 

kröpo vi till kojs och somnade som snälla 

barn – dock ej för att hinna till ottesången, 

tvärtom sofvo vi till inpå blanka förmiddagen.” 

Motvinden börjar till sist ge med sig. Den 

januari passeras Madeira, tre dagar senare 

Kanarieöarna och den januari Kap 

Verde. Skeppet förs nu fram av passaden, 

medelhastigheten är elva knop. En tumlare 

gör sällskap och simmar runt fartyget i alla 

möjliga bukter. 

Nu ser Matilda också de första spring- 

iskarna (lygiskar), som är synnerligen 

kvicka och i svärmar gör långa skutt i luften 

och alltid mot vinden. Ibland består 

frukosten på Rapide av lygiskar som under 

natten fallit ned på däck. 

”De är omkring ett qvarter [en järdedels 

aln, c. cm] långa. Hafva en glänsande blå 

färg och hvita jäll. De likna inska storströmmingarna 

men äro nära dubbelt så 

breda i ryggen. Köttet är mycket hvitt och 

stekad i smör liknar iskens smak temligen 

sikens.” 

Matilda frågar sig varför de gör sina lygfärder. 

”Kanske voro de utsatta för förföljelser 

af buniter [stor makrillisk som hos 

oss säljs som konserverad tonisk] eller del- 

iner hvilka liksom vi ha smak för lygisk. 

Ett fenomen som fascinerar Matilda är 

det gnistrande skenet i vattnet nattetid 

där skeppet forsar fram. ”Från hvarje våg 

framskummar tusentals gnistor, eller små 

stjernor, hvilka hafva ett fosforiskt sken, 

likt lysmaskens i hemlandet. Ibland är 

skenet så starkt, att det lyser upp hela fartygets 

sida och efter oss skimrar en lång 

lysande rand, likt en väg beströdd med silfverstjernor.” 

Matilda beskriver säkert en variant av 

mareld, som olika organismer, bland annat 

plankton, åstadkommer genom bioluminiscens. 

En ovanligt lång resa 

På Karlsdagen den januari passeras 

linjen, alltså ekvatorn. Det betyder att förstagångsresenärerna 

har att förvänta sig 

något upptåg. Det sker så att havsguden 

Neptunus uppenbarar sig för att uppbära 

lösen för sitt skägg. ”Gubben var dekorerad 

på det besta med skinpäls och tatueringar 

och her hjälpte inga undanlykter.” 

Förstagångsfararna blir alltså av med 

sitt skägg, men Matilda behandlas milt. 

”Jag ick min runda person räddad med en 

snapps och hvetebullar och har nu prevelegium 

på att oantastad få resa från ena polen 

till den andra.” 

Först den mars passeras Godahoppsudden. 

De snabbaste seglatserna från England 

till Indien brukar gå på dygn, men 

ännu efter dygn är Rapide inte mycket 

mer än halvvägs. Här långt söderut ser de 

valar, albatrosser, en bläckisk och en pakett, 

det vill säga en passagerarbåt destinerad 

till Australien. Fartyget för en hel hop 

segel trots hård vind. 

”Man kunde ej afundas passagerarna ombord 

der ehuru de sluppo fram, hvilket vi 

ej gjorde, ty på dylika fartyg forceras så 

gruligt med segelföringen att det ej sättes 

i fråga fast hela däcket ligger under vattnet 

– hufvudsaken är att det går fort.” 

På Matildadagen den mars uppvaktas 

Matilda med en munter polska, framför av 

en av matroserna på iol. Också ”Lärkan 

slår i skyn sin drill” och Marseljäsen ingår 

i repertoaren. 

Den april får de Madagaskar inom synhåll, 

det första land de skymtat sedan Madeira. 

Lyckligtvis är vädret gynnsamt, vilket 

gör det möjligt att tack vare den kända 

positionen synkronisera kronometern, för 

första gången på hela resan. 

Efter detta rör de sig emellertid knappt 

ur läcken. Den maj skriver Matilda att de 

nu nära en månad haft stiltje. Ett så fullkomligt 

lugn har inträtt att skeppet inte 

ens styrt. Solen bränner som glöd, det är 

svårt att hitta svalka. Havsvattnet är – 

grader, luften på dagarna grader, dricksvattnet 

grader. 

Om två veckor kommer brödförrådet att 

ta slut. Man försöker utan resultat fånga 

isk tills man slutligen lyckas harpunera 

en haj. En matros kastar ut kroken med ett 

stycke haj på, och knappt är den ute förrän 

en delin, hajens värsta iende, blir halad 

upp på däck. Inom minuter får man upp 

sju deliner, vilket innebär mat för lera dagar. 

”Köttet är välsmakande, ungefär som 

gäddans”, upplyser Matilda. 

Rapide som livräddare 

Den maj kommer till sist en bris som fyller 

seglen. ”Våga vi hoppas att ändtligen 

förlossningens timme ska slå för oss från 

detta förtrollade still-belte”, frågar Matilda. 

Hemma i Jakobstad är man väl medveten 

om att Rapide nu är mycket försenad 

– sedan några år, , inns nämligen 

telegraisk förbindelse från Bombay till 

London, och därifrån är det en smal sak att 

Utsnitt ur den handskrivna tidning Frivakten som Matilda gav ut för fartygets besättning. 

skicka meddelandet vidare till Otto Malm i 

Jakobstad. Men inget sådant telegram har 

ju ännu gått i väg. 

”Men hvad är att göra? Hemma fälla de 

väl sina modiga tårar öfver oss. Hvad ville 

vi ej gifva för att kunna med ett tecken säga 

dem: ännu innas vi bland de lefvandes antal 

på jorden”, kommenterar Matilda. 

Den maj får de en indisk djonk i sikte. 

En båt sätts ut och närmar sig Rapide. Det 

är fråga om fyra indiska män som bara önskar 

en sak: dricksvatten. 

”Det blef nu att grundligt undersöka vårt 

vattenförråd och ehuru vi ingalunda kunde 

beräkna huruvida det återstående af 

vårt vattenlager blir tillräckligt för oss, så 

ville kaptenen icke tåla de arma menniskorna 

låta fara utan vatten, utan fyllde deras 

kärl med den dyrbara varan. – Sjelfva 

få vi vara ytterst sparsamma med vattnet, 

på länge har ej en regndroppe fallit.” 

Matilda kan nu betrakta indierna närmare. 

”De var ingnidna på kroppen av en mörk 

olja – huden var derföre så glänsande som 

vore den fernissad. Kaptenen isynnerhet 

hade ett synnerligen godt utseende – alla 

hade utmärkt vackra tänder hvita som 

perlemor. Håret var rakt och glänsande 

svart, äfven så var skägget som var krusigt, 

långt och tunt. – Toiletten utgjordes af 

ett par stycke bomullstyg viradt på hufuvdet 

som en turban. I öronen buro de stora 

vridna metallringar och på högra armen 

en slags amulett af glas fästad med två 

hvarf segelgarn.” 

De fyra indierna begriper inte ett ord engelska, 

men kommunikationsförsöken ger 

vid handen att de legat i stiltje i tretton 

dagar och varit utan vatten i två. ”Deras 

tacksägelse var rörande. De slöto tillsam- 

mans händerna och lyfte dem upp till pannan. 

Till afsked sade de: salame sahib! [frid, 

herre!] och skakade högra handen framför 

sina ögon.” 

Nu äntligen kommer den efterlängtade 

vinden. Den maj skriver Matilda att ”det 

är en ljulig musik att höra kettingarnas 

rasslande som nu hålla på att ställas i ordning 

tills vi få ankra i hamnen”. Följande 

dags morgon ser de det höga landet på den 

indiska östkusten tydligt. Många båtar 

syns. 

Halv tio kommer lotsen ombord. De får 

veta att Hoppet med kapten Mattson, som 

lämnat Hull fyra dagar före Rapide, redan 

lossat och lastat färdigt i Bombay och för 

en vecka sedan inlett återfärden. Halvfyra 

kommer dubasch-båten ut med ett knippe 

brev som anlänt från fränder och vänner. 

Det framgår att man i Jakobstad närmast 

betraktat dem som förlorade. Efter 

stormen strax efter avfärden från England 

hade nämligen ett namnbräde med namnet 

Rapide drivit i land på den engelska kusten. 

”Så kommer åter dubasch-båten ut med 

färskt bröd, färsk mjölk, frukter, bananas, 

pineaples o.s.w. grönsak etc etc. och för 

frun en bukett blommor. Will ni skratta 

åt mig om jag var litet frestad att rent af 

kyssa – mjölklaskan. Och jag tvilar på om 

gudarnas nektar smakade bättre än ett 

glas skön frisk mjölk – sedan man ej smakat 

den på dagar.” 

Nya resor 

Rapide stannar i Bombay i sex veckor. Återfärden 

till Europa inleds den juli, och precis 

fyra månader senare, den november, 

ankommer fartyget till Bremerhafen, den 

stora tyska hamnen vid Nordsjön. 

Här möts Frans Peterson av besked från 

Otto Malm att han ska överta befälet på ett 

annat av dennes fartyg, nämligen fregatten 

Equator. Denna ligger för tillfället i Shields, 

grannhamn till Newcastle på den engelska 

sidan. Frans och Matilda hinner under ett 

par veckor lära känna Bremen, men tar den 

december sitt bohag och följer som passagerare 

med ångfartyget Sperger över till 

Shields. Med på denna resa inns en annan 

kaptenshustru, Emilia Mattsson, och den 

nyligen födde sonen Gustaf, sedermera 

känd som journalisten och författaren 

Guss Mattsson. 

Matilda återser nu Newcastle för några 

dagar, men den december inleds en ny 

långfärd, denna gång till Singapore. 

När Equator korsar linjen äger den händelse 

rum som skildras på öppningsbilden 

i den här artikeln. Bara några få i besättningen 

har korsat ekvatorn tidigare, och 

den stora majoriteten har beslutit att de i 

kraft av sitt överläge ska förhindra upptåg. 

De lyckas förhindra rakningen, men däremot 

inte att veteranerna döper dem så rejält 

i vatten att de inte har en torr tråd kvar 

på kroppen. En enda undkommer, skeppets 

konstapel, som hållit sig undan akterut, 

tills också han får sig en pyts över huvudet 

”just som han sitter vid kryssmasten och 

fantiserade i månskenet”. 

Den april , dagar efter avfärden 

från Shields, ankommer Equator efter 

en sjömils färd till Singapore. 

Vid det laget har Matilda övergått från 

att skriva dagbok till att ge ut en tidning, 

Frivakten, för besättningen. Hon skriver 

den själv för hand, utgivningen sker varje 

lördag, och tidningen går sedan från man 

till man i besättningen. Att den är populär 

läsning råder inget tvivel om. 

Matilda följer under lera år framåt Frans 

på hans färder. Från Singapore styr Equator 

mot Batavia och därifrån till Farmouth 

i England. Matilda kommer efter det att 

uppleva både Australien och Amerika och 

föder två av sina barn på havet. gör 

hon reseanteckningar under en resa från 

Java till New York. 

Hemma i Jakobstad etablerar Frans och 

Matilda senare under -talet en bok- 

och pappershandel. avslutar Frans 

sjömanskarriären och blir direktör för 

Föreningsbanken i Jakobstad. lyttar 

familjen till Helsingfors, efter att Frans fått 

tjänst som bankman där. Bokhandeln i Jakobstad 

övertas av Matildas syster Lotti 

Sandström. 


Den här artikeln baseras främst på den bok Matilda 

Petersons resejournal 1872–74, 1881 (red. 

Guy Björklund) som gavs ut av Jakobstads museum 

1991. Ett stort tack till museet och dess personal för 

fotografi erna av familjen Peterson och målningen av 

barken Rapide. 


Energin är gratis, men egen el har sitt pris 

Mikroproduktion den nya trenden 

Solljuset och vinden är gratis, och 

många lockas av att omvandla energin 

i dem till el. Ett gott råd är dock att 

bekanta sig väl med förutsättningarna, 

innan man inleder mikroproduktion 

hemma på gården. En realistisk ekonomisk 

kalkyl skadar inte heller. 

Trenden att gynna det närproducerade 

lockar allt ler att producera också el 

själva, så kallad mikroproducerad el. 

Egen vindmölla, några solpaneler, ett litet 

vattenkraftverk eller en biobränsleanläggning, 

för att ta till vara naturens resurser 

och få egen el, inget kan väl vara bättre? 

Också politiskt driver man på mot mer 

mikroproduktion. I regeringens klimat- och 

energistrategi, som presenterades i mars, 

främjas förnybar småskalig energi, även om 

man konstaterar att potentialen för mikroproduktion 

i Finland är ganska liten. 

– Det man behöver tänka på är att solpaneler 

ger mest el de tider när efterfrågan på 

el generellt är som minst, både sett till dygn 

och årstid. Mikroproduktionsutrustningen 

har en lång återbetalningstid, säger Seppo 

Tupeli, VD på Herrfors-Nät. 

Använd egen el 

Just nu inns ett förslag om en nettodebiteringsmodell, 

där hushåll kan mata in el under 

goda väderförhållanden sommartid och 

få ut motsvarande mängd när solen ligger 

bakom moln och vinden tagit paus. 

– Arbets- och näringsministeriet lät göra 

en utredning i jol om nettodebitering. Den 

största ekonomiska nyttan får man ändå om 

man kan använda den el man producerar 

själv. Då slipper man både överföringsavgifter 

och skatter. Med dagens låga elpriser 

är den ekonomiska nyttan med att sälja 

sin överskottsel ganska liten, säger Bettina 

Lemström, överinspektör på arbets- och näringsministeriet. 

På elmarknaden måste el dessutom säljas 

samma timme som den produceras, påpekar 

hon. 

Energikonsultbolaget Motiva har tillsatt 

två arbetsgrupper för att föreslå förenklingar 

och ge rekommendationer gällande 

mikroproduktion. Nästa år är det tänkt att 

elbolag ska kunna rapportera sina tariffer 

på Energimarknadsverkets prisjämförelsetjänst, 

både för el som säljs och köps av mikroproducenter. 

Inga statsbidrag 

Mikroproduktion ska, enligt regeringens 

förhoppning, få en betydande roll när det 

gäller att minska mängden köpt el. Vill man 

sälja sin överskottsel, måste man installera 

en tvåvägsmätare och ingå avtal med sitt 

elhandelsbolag. De statliga subventionerna 

för inmatning och investering gäller inte för 

mikroproduktion. 

– Nej, det krävs stora volymer för att upp- 

Gun-Marie Wiis 

fylla kriterierna för inmatningstariffen och 

energistödet kan inte beviljas privatpersoner, 

säger Bettina Lemström. 

För att deinieras som mikroproduktion 

får generatorn ha en maxkapacitet på högst 

kVA och i första hand producera el för det 

egna hushållet och mata endast små kvantiteter 

el ut i nätet. 

– Vi är ännu i en fas när privat elproduktion 

i liten skala är relativt oreglerad. Det 

kommer att behövas en tydligare lagstiftning 

i takt med att mikroproduktionen ökar, 

säger Seppo Tupeli. 

Viktigt att informera 

Som mikroproducent behöver man inga 

speciella tillstånd, men man bör informera 

nätbolaget om att man kopplat in en produktionsanläggning 

i nätet. 

– Det är mycket viktigt att man meddelar 

nätbolaget att man är mikroproducent av 

el. Matar man el till nätet samtidigt som vi 

stängt av ett avsnitt, till exempel för att utföra 

servicearbeten, skapar man risker för 

våra montörer, säger Seppo Tupeli. 

Utrustningen ska också uppfylla vissa 

normer, bland annat ska den vara EMC-godkänd 

(Electromagnetic Compatibility) och 

ge rätt kvalitet på el. 

– Det inns risk för övertoner, som ger elproblem 

både åt dig själv och åt dina grannar. 

Normalt ska el ha en frekvens på omkring 

Hertz. Övertoner kan förstöra elapparater 

och störa andra våglängder i omgiv- 

Dygnskurva: elförbrukning i hushållet och solcellernas produktion 

hushållets elförbrukning 

el producerad av solceller (en dag när solen skiner) 

ningen, till exempel radio- och tv-signaler, 

säger Seppo Tupeli. 

Dessutom bör systemet ha en automatisk 

frånskiljare, som kopplar ur nätet om det 

uppstår störningar. Annars riskerar nätet 

längre fram att kortslutas. 

Den utrustning som inns på marknaden 

har varierande kvalitet. 

– En del utrustning uppfyller de krav som 

ställs i våra förhållanden på ett bra sätt, men 

en del utrustning gör det inte. Branschorganisationen 

Finsk energiindustri har generellt 

rekommenderat inländska nätbolag 

att godkänna produktionsutrustning som 

uppfyller kraven i Tyskland. Där inns redan 

en jättemarknad, framför allt inom solenergi, 

säger Bettina Lemström. 

JOHAN SVENLIN 

Bengt Stridh är doktor 

i materialvetenskap, 

forskare på ABB och 

solcellsfantast. På sin 

intressanta blogg kommentarer 

han solcellsfrågor 

och presenterar 

driftstatistik för den 

egna solcellsanläggningen. 

Det bör kanske 

påpekas att Gäddeholm 

ligger betydligt längre 

söderut än i våra trakter 

och därför generellt 

har starkare solinstrålning. 

Ett Et års produktion 

från fr den danska 

vindkraften. vi 

En egen 

vindmölla vi följer 

samma sa oregelbundna 

mönster, m räkna med 

att at den står stilla 

eller el producerar obetydligt 

ty en stor del av 

tiden. tid 

Elproduktion E 

från 

solceller s varierar 

kontinuerligt k 

beroende 

e på strålningen 

från f solen. Här visas 

faktisk f elproduktion 

under u året hos Bengt 

Stridh S i Gäddeholm 

utanför u Västerås. 

Schematisk illustration av förbrukningen i ett typiskt hushåll och elproduktionen hos en solcellsanläggning 

en solig dag. Hushållet förbrukar minst el på natten med en mindre topp på morgonen och 

den största förbrukningen på kvällen. Solcellsproduktionen står i direkt proportion till solens höjd 

på himlen. Med solceller kan man minska den mängd el man köper in och får i vissa lägen ett överskott 

som man i princip kan sälja. 

Adress till bloggen är 

http://bengts.blogg. 

viivilla.se/. 

Mikroproduktion 

politiskt gynnad 

Det fi nns en politisk välvilja i fråga om mikroproducerad 

el, men det betyder inte att frågeställningarna 

kring den är okomplicerade. 

En komplikation är till exempel att politikerna 

valt att specialbeskatta el. Det återstår att se 

i vilken mån politikerna nu vill särbehandla 

mikroelproducenter skattemässigt. 

El är ingen banal produkt: kvalitetsskillnaderna 

är stora, installation kräver teknisk kompetens, 

och el kan som bekant vara livsfarlig. 

Lagar och bestämmelser är just nu under förändring, 

det är alltså skäl att aktivt följa med 

vilka beslut som politiker och myndigheter 

fattar. 

Den som vill fördjupa sig i ämnet hittar mycket 

information på nätet. 

Småskalig vindkraft 

u Det fi nns olika typer av småskaliga vindkraftverk. 

Vissa modeller monteras på byggnader, 

andra står för sig själva. Den vanligaste 

typen har en rotor med en horisontell axel. De 

tekniska skillnaderna mellan olika modeller är 

betydande. 

Den viktigaste förutsättningen för ett vindkraftverk 

är att det blåser bra på platsen. En 

liten förändring i vindstyrkan har stor betydelse. 

Om vindhastigheten fördubblas, blir 

den producerade energin åtta gånger större. Ju 

högre läge, desto bättre vind. 

Ett vindkraftverk på 2 kilowatt kan vid en 

medelvind på 7 meter per sekund producera 

omkring 3 000 kilowattimmar per år. 

Solceller 

u Solceller omvandlas solljuset direkt till el. 

Solcellen består av en tunn skiva av ett halvledarmaterial 

där elektroner frigörs och skapar 

elektrisk ström. Processen pågår så länge solcellen 

är belyst. Vanligt är att solceller seriekopplas. 

Solceller ska inte förväxlas med solfångare, 

som omvandlar solljuset till värme, oftast i 

form av varmvatten. 

De vanligaste solcellerna har en verkningsgrad 

på omkring 15 procent. En solig dag på 

våra breddgrader ger en kvadratmeter solceller 

cirka 150 watt. En ny anläggning på 1 kilowatt 

på en oskuggad yta rakt mot söder med 

30–50 graders lutning producerar cirka 950 

kilowattimmar per år och tar upp en yta av 8 

kvadratmeter. 

Källa: Energimyndigheten, Sverige 


Solel Solel per dygn (KWh)

Fyra grabbar som löste ett problem: Mikael Sundström, Robert Ståhl, Sebastian Storholm och Tomas Tallkvist. 

Fiber ger trygg kommunikation 

Elbranschen är äntligen mogen för iberkommunikation. 

Katternö och JNT visar vägen. 

Det blir allt vanligare med 

elkraftverk i periferin, 

långt från bebyggelse. Det 

kräver goda kommunikationer 

och därför har Katternö tillsammans 

med JNT utvecklat ett nytt 

uppmärksammat koncept. 

– Upplägget föddes för ett par 

år sedan när vi skulle förnya 

kommunikationen till våra egna 

vattenkraftverk. Vi tog kontakt 

med JNT i mars för att få in 

deras telekomexpertis och planerade 

tillsammans passiva iberförbindelser 

till vattenkraftverken, 

berättar Robert Ståhl, 

ICT-chef på Katternökoncernen. 

Lösningen med så kallat passiv 

iber används inom andra 

branscher, men inom energiöverföring 

har äldre kommunikationsstandarder 

hittills dominerat. 

– Det handlar inte om någon 

rymdvetenskap, vi har bara anpassat 

en etablerad teknologi 

till ett nytt område. Det skulle 

inte förvåna mig om andra följer 

efter och börjar använda samma 

koncept, säger Tomas Tallkvist 

på JNT och huvudarkitekt för 

konceptet med passiv iberförbindelse. 

Gammalt och dyrt 

När Katternös nya vindkraftspark 

Ristivuori i Merijärvi, cirka 

kilometer norr om Karleby, 

skulle kopplas till stamnätet i 

slutet av var det naturligt 

att använda samma lösning. 

Stamnätsbolaget Fingrid 

ställde som krav att vindparken 

måste kunna kopplas bort automatiskt 

via bolagets station 

i Mehtäkylä, om det uppstod 

störningar. Bland kraven fanns 

att förbindelsen skulle vara 

tillräckligt snabb och pålitlig. 

Sedan kom kruxet – vanlig iberkommunikation 

över IP ick inte 

användas. 

– Det hade ju varit möjligt 

att köra med ett gammalt beprövat 

koncept enligt Fingrids 

föreskrifter, men när vi tittade 

närmare på dem insåg vi att de 

är både gamla och kostsamma, 

berättar Robert Ståhl. 

Fingrid behövde alltså övertygas 

om att iber och IP är pålitliga 

teknologier som redan 

framgångsrikt används för ändamålet. 

– Det fanns en tveksamhet i 

början. Men efter en noggrann 

genomgång var Fingrid och vi 

överens om fördelarna i iberlösningen, 

så vi behövde inte 

Fördelen med passiv fi ber enligt 

Robert Ståhl, ICT-chef på 

Katternökoncernen: 

”Ingen strömkrävande utrustning 

fi nns mellan knut- och ändpunkterna. 

Alla knutpunkter har 

dieselsäkrad strömförsörjning. 

Kommunikationen är därför ytterst 

tillförlitlig och hålls aktiv 

så länge som diesel fi nns att 

få på marknaden. Vi kan därför 

upprätthålla både data- och telekommunikation 

långt efter att 

andra kommunikationsnät slagits 

ut. Det kräver ju förstås att 

vi har elförsörjningen tryggad 

på vårt håll också. Den saken är 

dock i våra egna händer.” 

Johanna Forsman Puhuri Oy 

Vindkraftsparken i Ristivuori, som kopplades till stamnätet i början av vintern, är först i Finland med distansfrånkoppling över fi berförbindelse. 

tänka om, säger Sebastian Storholm, 

nätverksexpert på Herrfors. 

Mäter mera 

Viljan att uppgradera en teknisk 

standard är ofta en generationsfråga. 

– Det stora steget sker ofta 

när man vågar släppa den gamla 

tekniken och lita på att den nya 

fungerar. JNT har iberkablar 

från i bruk och vi vet att iber 

är en pålitlig och hållbar teknologi, 

tillägger Tomas Tallkvist. 

Tack vare iberförbindelsen 

kan vindkraftsparken Ristivuori 

övervakas mer detaljerat än 

med traditionell koppartrådsteknologi. 

– När man öppnar för större 

kapacitet ser man ofta nya möjligheter 

att få in en ler nyttiga 

mätvärden. Det är vanligt också 

inom andra branscher, säger 

Tomas Tallkvist. 

– Ristivuori kan tack vare sin 

infrastruktur kommunicera 

också annat än siffervärden. 

Vi kan till exempel få in rörliga 

bilder i realtid och en utskickad 

montör har tillgång till snabba 

dataförbindelser i kommunikationen 

med centralen, säger 

Mikael Sundström, Katternös 

MicroSCADA-expert. 

En mer omfattande dokumentation 

ger också en säkrare 

grund när garantiärenden ska 

avgöras. 

– Leverantörerna av vindkraftverk 

ger garantiservice, 

förutsatt att det inns en kontinuerlig 

kommunikation till och 

från vindparken, förklarar Sebastian 

Storholm. 

Kvartetten tror att deras koncept 

kommer att bli etablerat 

också bland andra bolag som 

ägnar sig åt kraftöverföring. 

– Testerna vi gjort visar närmast 

perfekta resultat. Fiber är 

i många fall det mest lönsamma 

ekonomiskt och vi kommer att 

köra med den här typen av kommunikation 

i kommande vindkraftsprojekt 

under en lång tid 

framöver, säger Robert Ståhl. 

JOHAN SVENLIN 


Mikael Nybacka 

JNT har i dag byggt ut fi berförbindelser till över av hälften av 

hushållen i verksamhetsområdet. Det gör JNT till det ledande fi - 

berbolaget i Finland. 

”Fiberförbindelser ger överlägsen kapacitet, och exemplet Ristivuori 

visar att man i stora sektorer av samhället ännu inte sett 

vilka möjligheter fi ber ger. Det handlar inte bara om att få en snabb 

förbindelse till Internet, utan om att man med en stabil höghastighetsuppkoppling 

kan rationalisera arbetsprocesser och utveckla 

nya tjänster”, kommenterar JNT:s VD Maria Höglund. 

I ett samhällsperspektiv innebär fi ber också trygghet. En fl imrande 

TV-bild kan man leva med, även om det irriterar. Men gäller det 

liv eller död eller en väsentlig samhällsfunktion måste man kunna 

lita på att kommunikationen fungerar, säger hon.

Eija-Riitta Korhola låg bakom EU-kommissionens historiska förlust i Europaparlamentet. 

Den 16 april led EU-kommissionen 

en historisk förlust när Europaparlamentet 

röstade ner förslaget att 

senarelägga auktionerna av ett stort 

antal utsläppsrätter. Eija-Riitta Korhola, 

som ledde den vinnande sidan, 

har nu nominerats till kandidat i MEP 

Awards 2013 (årets Europaparlamentariker). 

Handeln med utsläppsrätter för koldioxid 

inleddes som ett försök av EU 

–, permanentades för perioden 

– och förlängdes igen för 

åren –. Tanken är att industrier 

och andra verksamheter ska betala för att få 

släppa ut koldioxid och att de utsläppsrätter 

som beviljas av EU ska kunna köpas och 

säljas fritt. 

På så sätt ska marknaden själv styra mot 

en utsläppsminskning. 

Utvecklingen har dock knappast gått som 

EU tänkt sig, vilket framgår av prisutvecklingen 

för utsläppsrätterna (se uppe till 

höger). Ännu var priset uppe i euro 

per ton koldioxid. I spåren av inanskrisen 

minskade efterfrågan på utsläppsrätter, vilket 

sänkte prisnivån till euro. 

började priset sedan falla igen. I juli 

föreslog kommissionen att EU som ett 

motmedel skulle senarelägga auktionerna 

av miljoner utsläppsrätter för åren 

– till –. 

”Tillgången på utsläppsrätter och internationella 

krediter förväntas tillfälligt öka 

Lehtikuva, Jussi Nukari 

Dödskyss för utsläppshandeln? 

Rekordlågt pris på koldioxiden efter Europaparlamentets beslut 

väsentligt på kort sikt. Detta förvärrar den 

redan betydande och oförutsedda effekten 

av den makroekonomiska utvecklingen”, 

lyder motiveringen hos kommissionen, som 

mot bakgrund av ”sådana exceptionella omständigheter” 

önskade fullmakt att ”utjämna 

obalanser mellan tillgång och efterfrågan 

[…] för att säkerställa en välfungerande 

marknad”. 

Men förslaget antogs alltså inte av parlamentet. 

När Eija-Riitta Korhola som ’skuggrapportör’ 

i frågan för EPP (Europeiska 

folkpartiet) före omröstningen meddelade 

att en majoritet i gruppen motsatte sig förslaget, 

sänkte det omgående koldioxidpriset, 

som kort efter omröstningen var nere i 

, euro per ton. 

Omröstningen slutade – och ärendet 

återremitterades. EU-kommissionen 

förmodas nu återkomma med ett modiierat 

förslag, men i lobbyistkretsar ser man kommissionens 

chanser att lyckas som högst 

osäkra. 

Konstellationerna i lobbyarbetet visar 

att den tunga industrin motsatte sig kommissionens 

förslag, medan tunga aktörer i 

energibranschen stödde det. ”, miljoner 

européer är utan jobb, och höga energipriser 

är inte det som vänder utvecklingen”, 

kommenterade generaldirektören för Eurofer 

(de europeiska stålindustriernas organisation), 

Gordon Moffat. 

Hans ten Berge, generalsekreterare för elindustrins 

organisation Eurelectric, varnar 

för risken att EU:s medlemsstater nu inför 

olika skattesystem för kol och koldioxid. 

”Kommissionens förslag skulle ha inne- 

Prisutvecklingen för utsläppsrätterna under de olika 

handelsperioderna. Våren 2013 ligger prisnivån 

på omkring 3 euro per ton koldioxid, vilket kan jämföras 

med 34 euro i början av 2008. 

burit en höjning av elpriset både för konsumenterna 

och industrin. Under den pågående 

lågkonjunkturen skulle det innebära en 

onödig risk”, säger Eija-Riitta Korhola, som 

efter segern i parlamentet mottagit ”kopiöst 

med gratulationer”. 

I ett brev till Financial Times kommenterar 

hon att Europeiska folkpartiets ställningstagande 

inte bara handlar om att 

skydda jobben och ekonomin i Europa, utan 

också bottnar i en äkta omsorg om miljön: 

”Vi vill inte stöda en klimatpolitik som 

straffar de renaste industrierna i världen 

och outsourcar utsläppen samtidigt som 

den outsourcar jobben.” 

Nomineringen av Eija-Riitta Korhola till 

’årets Europaparlamentariker’ (inom kategorin 

energifrågor) ses som en erkänsla för 

hennes insatser i förhandlingarna före omröstningen. 

Vad betyder Europaparlamentets beslut, 

Stefan Storholm? 

”Europa har lågkonjunktur, och det ska enligt 

logiken för utsläppsrättssystemet återspeglas 

i ett lågt pris på utsläppsrätter. Nu 

vill EU-kommissionen få upp priset på dem i 

alla fall. Säg att en högkonjunktur står inför 

dörren. Riskerar vi då ett utsläppspris som 

dopas ytterligare utöver det rådande systemet?” 

”Alla i energibranschen önskar spelregler 

som gäller långsiktigt. Ju mer man går in och 

manipulerar systemet, desto större osäkerhet 

skapar man inför investeringarna”, säger 

Stefan Storholm. 


The Economist 

tonar ner klimathotet 

En tydlig vändning i beskrivningen 

av klimatfrågan har skett 

inom internationella media. 

Mest uppmärksamhet har en artikel 

i The Economist väckt. 

Den brittiska veckotidningen The 

Economist brukar nämnas när man 

söker exempel på respekterade tidskrifter. 

I numret för den mars i år 

publicerades en lång artikel med utgångspunkt 

i att jordens temperatur 

inte har stigit på femton år, trots den 

ökade koldioxidhalten. 

Artikeln frågar om det kanske var 

så att -talet, då temperaturen 

steg snabbt, var en anormal period. 

The Economist beskriver den så 

kallade klimatkänsligheten, vars 

utgångspunkt är att temperaturen 

enligt fysikens lagar ska stiga med 

ungefär grad för varje fördubbling 

av koldioxidhalten. Frågan är vad förstärkande 

faktorer (som vattenånga) 

betyder. IPCC menar att förstärkningsfaktorerna 

är starka och ger en 

tredubbling av temperaturhöjningen, 

inom ett spann mellan –, grader 

”och högre värden kan inte uteslutas”. 

The Economist refererar rapporter 

som tyder på mycket lägre klimatkänslighet, 

i intervallet ,–, grader 

varmare vid fördubblad koldioxidhalt. 

Artikeln beskriver aerosolernas 

(olika smutspartiklar, av naturligt 

eller mänskligt ursprung) roll, som 

sänker temperaturen, och nämner 

även en studie som menar att de naturliga 

variationerna i klimatet är 

underskattade. 

The Economist gissar att klimatkänsligheten 

är lägre än den de tongivande 

forskarna hittills laborerat 

med och konstaterar att det i så fall 

förändrar hela frågeställningen. 

Klimatretoriken bygger på hög klimatkänslighet, 

medan den förda klimatpolitiken 

inte gör det, säger The 

Economist och sammanfattar: Då 

nu de värsta domedagsscenarierna 

förefaller mindre sannolika, kan det 

innas skäl för en mer avslappnad klimatpolitik. 

BBC citerar skeptiker 

u BBC har nu börjat referera också 

kritiker när prins Charles propagerar 

för långtgående aktioner för att rädda 

världen undan en klimatkatastrof. 

Prins Charles höll sitt senaste klimattal 

inför en samling politiker och 

forskare i London i början av maj. 

Prinsens åsikt är att det är ”självmord 

i stor skala” att inte bekämpa 

klimatförändringen, enligt BBC. 

Prinsen uppmanade nu politikerna 

att våga ta sig an den storm det skulle 

innebära att gå emot skeptikerna. 

BBC citerar därefter Benny Peiser, 

som förestår en skeptisk tankesmedja: 

”Prinsen gör sig knappast populär 

genom att attackera halva det brittiska 

folket […] Prinsen kanske skulle 

ta ett samtal med sin far, som är känd 

som skeptiker.” 

Prinsens utspel ”handlar inte om 

vetenskap, det är apokalyptisk retorik 

som förgiftar debatten”, kommenterade 

Peiser också. 

Katternötidningen 

piratkopierad 

Intervjun med professor Lennart Bengtsson i 

senaste tidningsnummer, där han uppmanar 

till att inte skrämmas med klimatet, har väckt 

gensvar i hela världen. 

På Sveriges ledande miljöblogg The Climate Scam (www. 

theclimatescam.se) uppmärksammades inte bara Bengtssonintervjun 

utan hela Katternötidningen genom en serie 

inlägg under en hel vecka. 

Inom någon dag spreds innehållet och kommenterades 

på andra bloggar över hela världen. Även en engelskspråkig 

piratversion av Bengtssonartikeln dök upp, ett klart 

brott mot upphovsrätten. 

Det bidrog till uppmärksamheten 

att Dagens Nyheter samma 

dag som Katternötidningen 

publicerade en utförlig intervju 

med Lennart Bengtsson. 

Kedjereaktionen har fortsatt 

under våren. Jyllands-Posten, 

ledande dansk tidning, ägnade 

Bengtsson och hans budskap en 

fördjupningsartikel i mars, och 

tyska Der Spiegel uppmärksammade 

Bengtsson på sina vetenskapssidor 

i april. 

I Sverige satte Lennart Bengtsson 

ner foten i klimatfrågan i energibranschens 

tidning ERA. I de svenska meteorologernas 

egen tidning Polarfront medverkar han med en artikel 

’Varför är den globala uppvärmningen så långsam?’: 

”…[de femton åren utan uppvärmning] har inte fått någon 

medial uppmärksamhet utan vi har i stället överhopats 

av ständiga exempel på en raskt och hotfullt 

framskridande global uppvärmning. Hittar man inga 

globala signaler, så kan man hämta inspiration från 

otaliga exempel på katastrofala väderhändelser. En del 

av våra meteorologiska kollegor har tyvärr aktivt bidragit 

med detta. Den globala uppvärmningen har tagits ur 

meteorologernas händer och sköts numera av medias 

egna ’specialister’ eller utvalda personer utan egentlig 

meteorologisk kompetens.” 

Sam Sammanfattningsvis m 

fi nns i in- 

ter ternationella r 

medier ändå en 

tre trend e mot en mer kritisk hållning 

ni 

i klimat- och energifrå- 

g ggorna. 

Särskilt tydligt är det- 

tta 

i Tyskland, där till exempel 

Der Spiegel det senaste året 

publicerat en lång artikelserie 

som kunnigt och kritiskt 

granskar energi- och 

klimatpolitiken. 


Jorden blev i genomsnitt 6 procent grönare (”ökad produktivitet”) under perioden 

1982–1999, baserat på satellitmätningar. Illustration Robert Simmon, NASA Earth 

Observatory. 

Det växer allt 

bättre på jorden 

Koldioxidhalten i atmosfären 

håller precis på att 

nå ppm (miljondelar), 

och effekterna är mycket positiva 

för växtligheten, visar lera 

nya studier. 

Dessutom, konstaterar FN:s 

livsmedels- och jordbruksorganisation 

FAO i sin senaste rapport, 

har skogsavverkningen i 

världen minskat. Det höggs ner 

ungefär dubbelt så mycket tropisk 

skog under perioden – 

som under –. Till 

exempel minskade Brasiliens 

avverkning med procent 

mellan och . 

I Dagens Nyheter konstaterar 

Anders Bolling (vetenskapsjournalist 

som porträtterades 

i Katternötidningen /) att 

européerna lyckades skövla det 

mesta av den skog som i dag är 

försvunnen under tidsepoker 

då befolkningen var mindre än 

en tiondel av dagens. 

”Medelhavet kringgärdades av 

vidsträckta skogar under romartiden. 

Träden användes till 

allt: byggnader, båtar, bränsle, 

kärl. Den skövlade marken 

blev åker. 

Europa utom dagens Ryssland 

var för år sedan 

skogstäckt till procent. Andelen 

är i dag ungefär procent, 

och den har inte minskat 

sedan mitten av förra århund- 

radet utan i stället ökat en 

aning.” 

Under våren har även två 

studier (i Nature och Nature 

Geoscience) meddelat att regnskogen 

inte alls är så känslig 

för global uppvärmning som 

vissa tidigare rapporter gjort 

gällande. I själva verket gynnas 

skogen mer av ökande koldioxidhalt 

än den missgynnas av 

den ökad värme. 

För växthusodlare kanske 

detta inte är förvånande. I växthus 

håller man ofta en förhöjd 

koldioxidkoncentration; nivån 

– ppm brukar beskrivas 

vara gynnsam. Till exempel 

behöver växterna vid denna 

nivå färre klyvöppningar för 

att ta upp koldioxiden och kräver 

mindre vatten. 

För Finlands del är effekten 

inte minst att nettoackumulationen 

av koldioxiden i skogen 

ökar. Skogen blir alltså en allt 

effektivare kolsänka. Våra skogar 

har i modern tid aldrig växt 

så bra som nu och bidrar till att 

kraftigt minska Finlands nettokoldioxidtillskott 

till atmosfären. 

Sett i ett långt perspektiv 

har vi i dag låg koldioxidhalt i 

atmosfären. Under jordens historia 

har halten varierat med 

minst en faktor . 

Trä ger större 

utsläpp än kol 

u Brittiska miljöorganisationer 

protesterar mot ett regeringsförslag 

att skattesubventionerna 

trä som biobränsle. 

Argumentet är att trä ger värre 

koldioxidutsläpp än kol, berättar 

The Guardian. 

Subventionen är del av ett 

paket för att ersätta kol med 

biomassa i den brittiska kraftproduktionen. 

kommer 

miljoner ton biomassa att brännas 

årligen, enligt planen, och 

huvuddelen av det är hela träd. 

Räknat på en fyrtioårsperiod 

ökar det växthusgasemissionerna 

med procent jämfört 

med kol, sägs i en studie Dirtier 

than coal?, som nu bland annat 

Friends of the Earth och Greenpeace 

hänvisar till. 

Miljöorganisationerna kräver 

att regeringen och industrin 

slutar hålla för öronen och 

erkänner att världens skogar 

inte utgör en obegränsad källa 

för förnybar energi. 

Bland annat krävs att regeringen 

börjar göra skillnad på 

olika slags biomassa och stöder 

bara sådan biomassa som produceras 

hållbart. 

Det är bättre att använda 

trä för att bygga hus, tillverka 

möbler och liknande än att 

bränna upp det. Så länge trä är 

trä binder det kol, men bränner 

man trä produceras koldioxid, 

konstaterar miljöorganisationerna. 

Elbil ger större 

utsläpp än diesel 

u En elbil som drivs med en 

europeisk elmix ger större koldioxidutsläpp 

än en dieselbil, 

visar en jämförelse från Volkswagen. 

Detta beror dels på att en så 

stor del av elen inte produceras 

utsläppsfritt, dels på att själva 

produktionen av elbilen ger så 

stora koldioxidutsläpp. Framför 

allt beror detta på tillverkningen 

av batteriet. 

Volkswagenkoncernen tillverkar 

lera hundra bilmodeller 

och har länge satsat stort på energieffektivering. 

Beräkningen 

baseras på hur mycket koldioxid 

en bil i Golklassen, inklusive 

tillverkningen av dess bränsle, 

åstadkommer under hela sin 

livstid. 

Dieselbilen vinner också över 

en så kallad plugin-hybrid. 

Bara om elbilen till hundra 

procent körs på så kallad förnybar 

el vinner den över dieselbilen. 

Men elbilens utsläpp 

är ändå så stora som gram 

koldioxid per kilometer. 

Volkswagens jämförelse visar 

för diesel gram koldioxid 

per kilometer (varav 

gram från bilens tillverkning), 

medan alternativet elbil + europeisk 

energimix innebär g/ 

km (varav gram från biltillverkningen). 

Ur Volkswagens jämförelse: 

gram per km (varav tillverkning) 

Elbil + förnybar el . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .75 (74) 

Elbil + energimix Europa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .162 (74) 

Elbil + energimix Kina. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258 (74) 

Hybrid + energimix Europa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 (67) 

Diesel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .150 (40) 

Bensin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 208 (39) 

Vintern lång och kall 

När under året 

är jorden varmast? 

u Jordens medeltemperatur räknad 

över hela året är omkring 14 

grader. Men varierar medeltemperaturen 

med årstiderna? Hos 

oss i Finland är ju skillnaden stor 

mellan sommar och vinter, men 

uppvägs det av att situationen är 

omvänd på andra sidan jorden? 

Svaret är att jordens medeltemperatur 

under året varierar 

mellan 12 och 16 grader. Varmast 

är jorden under vår fi nländska 

°C MÅNATLIG MEDELTEMPERATUR 

22 

20 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

sommar och kallast under vår vinter. 

Som framgår av illustrationen 

når medeltemperaturen på norra 

halvklotet under juli upp till 21 

grader, medan den i januari sjunker 

till 8 grader. 

Många faktorer påverkar detta. 

En viktig sådan är att största delen 

av jordens landområden fi nns 

på norra halvklotet, och att solljuset 

värmer luften mer över land 

än över hav. 


December 

Januari 

Februari 

Mars 

u Att den gångna vintern började 

tidigt och slutade sent framgår 

tydligt av de här kloten, som anger 

avvikelserna från medelvärdet av 

de genomsnittliga temperaturerna 

1998–2006. Februari var varmare, 

men december och mars betydligt 

kallare än snittet, vilket bland annat 

yttrade sig i att Östersjön nådde sitt 

maximala istäcke rekordsent, den 

29 mars. 

För en stor del av Europa var alla 

vintermånaderna kallare än medelvärdet. 

I Tysklands fall handlade 

det om den femte vintern i rad under 

medelvärdena. 

Den globala medeltemperaturen 

har räknat över hela vintern inte visat 

någon tydlig tendens. Också 

den södra oscillationen i Stilla havet, 

som märkbart påverkar den 

globala medeltemperaturen, har 

hållit sig mellan värdena för den 

varma El Niño och svala La Niña. 

De arktiska och antarktiska havsisarnas 

utbredning har under en 

stor del av våren överskridit det 

trettioåriga (1979–2008) jämförelsevärdet. 

I skivande stund (25 maj) 

är den sammanlagda istäckta ytan 

omkring 450 000 kvadratkilometer 

större än genomsnittligt. 

I Sverige uppmärksammade 

SMHI den 12 april att man inte haft 

någon storm (defi nierat som 10 

Beaufort medelvind, det vill säga 

minst 24,5 sekundmeter) i svenska 

farvatten sedan den 12 mars året 

innan, vilket innebar den längsta 

stormfria period man någonsin uppmätt, 

395 dagar. Den 25 maj är rekordet 

uppe i 438 dagar. 

I fi nländska farvatten har under 

samma tid noterats en 10 Beauforts 

storm, namngiven som Antti, den 

29–30 november. 25 sekundmeter 

uppmättes då på fl era sjöstationer 

vid Finska viken. 

I Finland utfärdas stormvarning 

vid 9 Beaufort (20,8–24,5 sekundmeter). 

Den lokala storm, som drabbade 

Jakobstadsregionen den 17 

september i fjol, uppmättes på Kalllan 

till 23 sekundmeter. 

Klotillustrationerna har gjorts av professorn 

i fysisk geografi Ole Humlum på 

basis av dataleverantören GISS. 

apr 

maj 

jun 

jul 

aug 

sep 

okt 

nov 

dec 

jan 

norra hemisfären 

södra hemisfären 

globalt 

Planerade kolkraftverk 

u Över 40 procent av världens el produceras av kol. För Finlands del 

är siffran omkring 8 procent, och stora resurser satsas hos oss på att 

försöka ersätta kolet med andra energikällor.I övriga världen byggs 

kolkraften emellertid ut mer än någonsin. Kartan visar den planerade 

kolkraftsutbyggnaden mätt i megawatt. I Europa är Tyskland, Polen och 

Ukraina de stora byggarna av nya kolkraftverk, men som synes är den 

planerade utbyggnaden i Kina och Indien av en helt annan dimension. 

Totalt omfattar den planerade utbyggnaden av ny kolkraft i världen 

omkring 1,4 miljoner megawatt. Det motsvarar närmare tretusen kärnkraftreaktorer 

av den typ som fi nns i Lovisa. 

En annan jämförelse: den totala installerade effekten vid Finlands 

samtliga kraftverk, om alla typer räknas med, motsvarar ungefär en 

hundradel av den planerade kolkraftsutbyggnaden i världen. 

feb 

mar 

apr 

Källa: John Kehr 

Källa: World Resources Institute

Merkurius 

Vad kan vi vänta 

av den nya IPCC-rapporten? 

Klimatpanelen IPCC presenterar 

sin nya rapport, den femte i ordningen, 

i Stockholm i september. 

För en tid sedan läcktes utkastet 

och har diskuterats livligt på olika 

bloggar. Kan man säga något nu 

i förväg om vad som kommer att 

postuleras i den nya rapporten? 

Jalle: Det var det andra utkastet 

(second order draft) av de två första 

delarna (WGI, WGII) som läcktes ut 

strax före årsskiftet. Dels av ekonomen 

Alex Rawls, som var expert 

reviewer för WGI, dels genom tre 

dataminnen som skickades till journalisten 

Donna Laframboise (se en 

presentation av henne i Katternötidningen 

1/12). 

Rawls anser att IPCC bluffar med 

siffrorna. Systematic fraud (systematiskt 

bedrägeri) är hans egna 

ord för det. Rawls har beskrivit saken 

närmare på den stora bloggen 

www.wattsupwiththat.com. 

Jag har inte läst utkastet i dess helhet, 

men efter vad jag sett i referat på 

nätet har man bland annat ”glömt” 

tidigare uppvärmningsprognoser 

som inte slagit in och gjort nya som 

startar många år senare. Då syns det 

inte att de tidigare varit felaktiga. 

Venus 

Jorden 

Jarl Ahlbeck är docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi. 

Du kan ställa frågor till honom på www.katterno.fi . 

Mars 

Ceres 

Jupiter 

Klimatforskare som står IPCC 

nära har antytt att klimatkänsligheten 

(alltså den förväntade temperaturhöjning 

som beror på koldioxidhalten) 

kommer att skrivas ned i 

den nya rapporten och att man inte 

längre kommer att koppla uppvärmning 

till mer extremväder. Men det 

återstår att se, förtroendet för IPCCprocessen 

är inte det bästa. 

En fråga många ställer är varför 

rapporten ska vara så hemlig. Det 

strider mot grundläggande principer 

om transparens. Varför gör man 

rapporten i en sluten krets och inte 

öppet på Internet? 

De här tre minnesstickorna, som skickades 

till Donna Laframboise, visade sig 

innehålla utkastet till del två av IPCC:s 

kommande rapport. 

Saturnus 

Uranus 

Planeterna i vårt solsystem samlade på rad. Förutom de åtta stora planeterna också 

fem så kallade dvärgplaneter, Ceres (inom asteroidbältet), Pluto, Haumea, Makemake 

(inom Kuiperbältet) och Eris längst ut. En gissning är att uppemot 200 nya dvärgplaneter 

ännu fi nns att upptäcka i vårt solsystem, framför allt inom Kuiperbältet. 

Baserat på Wikipedia 

Vad kan vi veta om liv 

på andra planeter? 

Man upptäcker allt fl er planeter 

som anses ha betingelser för att 

hysa liv. Hur mycket planeter fi nns 

det egentligen och vilka är kraven 

för att liv verkligen ska kunna 

uppstå? 

Jalle: Det beror på vad man menar 

med liv. Liv kan existera utan yttre 

syre (till exempel anaeroba bakterier) 

bara det får näring, syre och 

energi från kolföreningar med kolväte-syre. 

Någon form av kolhydrater 

måste det alltså fi nnas. Samt 

vatten! Svavel får också fi nnas. 

Utan kol och väte och syre inget liv. 

Liv i ”vanlig” bemärkelse som 

uppstår i miljö av vatten, syre, koldioxid 

och solstrålning vid lagom 

temperatur tror jag däremot är ganska 

osannolikt. Vi är alla produkter 

av en lång rad osannolikheter, eller 

av en högre makt om man så vill. 

Vetenskapen har inte kunnat syntetisera 

en enda levande cell hittills 

och har ingen aning om hur det 

skulle gå till. 

Neptunus 

Pluto 

Haumea 

Makemake 

Eris 

PLANETER 

DVÄRGPLANETER 

Men visst är det spännande med 

alla de planeter som framför allt 

rymdteleskopet Kepler nu är i färd 

med att upptäcka. Den nyaste siffran 

jag sett var 817 upptäckta planeter 

utanför vårt solsystem, och 

de blir snabbt fl er. Några av dem är i 

storlek ungefär som Jorden och ligger 

på lagom avstånd från sina solar 

för att liv ska vara tänkbart. 

Börjar man räkna hur många planeter 

det rimligen kan fi nnas i Vintergatan 

hamnar man på ett stort 

antal miljarder. Antalet stjärnor i vår 

galax räknas bara de till minst 200 

miljarder. Och Vintergatan är bara 

en av kanske 200 miljarder galaxer. 

Tanken svindlar minst sagt. 

En stark indikation på att en planet 

har liv är just förekomst av syre. 

Syrgasmolekylen är instabil, men 

på Jorden upprätthålls atmosfärens 

syrgashalt genom att levande organismer 

ständigt producerar syre 

genom fotosyntes. Syre kan visserligen 

bildas också utan levande organismer, 

men bara i små mängder. 

Hur länge har 

temperaturen stått still? 

Att temperaturen inte har stigit 

på jorden de senaste femton åren 

nämndes av professor Lennart 

Bengtsson i förra Katternönumret. 

Saken har bekräftats också av 

klimatprofi ler som förre chefen på 

NASA James Hansen, IPCC-chefen 

Rajendra Pachauri och brittiska 

Met Offi ce. Däremot anges olika 

längd på den period som uppvärmningen 

stått still. Varför säger 

man olika? Borde inte en sådan 

sak kunna bestämmas ganska entydigt? 

Jalle: Det fi nns inga regler för när 

man ska inleda beräkningen av en 

trend. Problemet är att även slumpvisa 

dataserier (ta till exempel sista 

siffran från en serie telefonnummer 

i telefonkatalogen och rada dem i 

tidsföljd…) kan bilda en trend, om 

man inte räknar över en tillräckligt 

lång tid (tillräckligt många sista 

siffror). Ju kortare tidsperiod man 

tar, desto större (men osäkrare) blir 

trenden. Man kan alltså få fram just 

en sådan trend som man vill ha, om 

man fritt får välja startpunkt och 

slutpunkt. 

När det gäller globala temperaturer 

kan man välja att utgå från olika 

mätserier (de vanligaste är UAH, 

RSS, HadCRUT, GISS – de två första 

baseras på satellitmätningar, de 

senare inkluderar också mätningar 

på marknivå). Serierna ligger nära 

varandra, men de små variationerna 

gör att man får olika resultat då 

man räknar fram signifi kanta trender: 

nämligen ingen signifi kant ökning 

av temperaturen enligt UAH på 

19 år, RSS på 23 år, HadCRUT4 på 18 

år, GISS på 17 år. 

IPCC-chefen Pachauri nämnde 

17 år i en intervju i vintras. Han tilllade 

att uppvämningspauserna kan 

bli så långa som 30-40 år. Det är en 

helomvändning av honom som milt 

sagt är häpnadsväckande. 

Man brukar säga att en klimattrend 

kräver en serie som omfattar 

minst 30 år, men även detta är bara 

en åsikt (Lennart Bengtsson har förespråkat 

50-årsserier). Ännu värre 

blir det om temperaturen för ett år 

på något sätt är relaterad till temperaturen 

för föregående år. Detta 

kallas autokorrelation, och då kan 

dataserien under långa tider krypa 

uppåt eller nedåt och ser inte alls 

slumpmässig ut. 

Detta kallas random walk (slumpmässig 

rörelse) och är så lömskt 

att även rutinerade statistiker går 

i fällan och tror att det verkligen är 

fråga om en trend. Börskurser är 

typiska exempel på random walk, 

vilket har lurat många placerare genom 

åren. 

Stapeldiagram med konfi densintervall för temperaturskillnaderna, enligt elementär 

statistik. Staplarna är gröna inom konfi densintervallet och blå utanför. Om konfi - 

densintervallet skär nollinjen för temperaturskillnaden så är denna alltså inte signifi 

kant. Denna illustration är speciell såtillvida att temperaturen för åren 1992–1994 

kompenserats för effekten av det stora utbrottet av vulkanen Pinatubo i juni 1991 

(askan i atmosfären beräknas ha sänkt temperaturen under tre år framåt). Det ger 

resultatet att vi efter 1991 bara hittar ett signifi kant kallare år (1996) än 2012. Diagram 

gjort av Pehr Björnbom, professor i kemiteknik. 

Den röda linjen visar det uppvärmningsscenario som NASA:s James Hansen presenterade 

1988 i det som blev ett startskott för global warming-politiken. 

Äventyr vid Matterhorn 

En dag i september 2012 klafsade två genomvåta bergsturister vid 

foten av Matterhorn in i ett alphus av stock med kaffeservering i 

bottenvåningen. Där satt en man med två unga damer och åt ärtsoppa. 

– Ni måste vara britter, utropade mannen på dålig engelska. Bara 

britter yrar omkring i Alperna i hällregn! 

– Vi är från Finland, svarade vi och beställde kaffe med Apfelstrudel. 

Då damerna genast serverade oss förstod jag att de var husets 

invånare som hade kaffeserveringen som sidoknäck. 

Telefonen ringde och mannen svarade: – Taugwalder i telefon! 

Jag kom dunkelt ihåg något om den första bestigningen av Matterhorn 

år 1865. Far och son Taugwalder ledde en brittisk expedition. 

Vid nedstigningen brast repet och britterna Douglas, Hudson 

och Hadow omkom liksom bergsguiden Croz, medan expeditionens 

ledare Whymper klarade sig tillsammans med far och son Taugwalder. 

Whymper, en brittisk överklassakademiker, blev berömd och 

skrev böcker om bestigningen där han utmålade sig som en hjälte. 

Orsaken till olyckan påstod han vara att pappa Taugwalder hade 

kapat repet för att rädda sig och sin son. 

Taugwalder, en enkel bergsbo, hade ingen chans att försvara sig 

mot anklagelserna och blev fråntagen sina guiderättigheter. 

– Är du ättling till Peter Taugwalder, frågade jag. 

– Javisst, jag har bestigit alla fjäll här högre än 4000 meter och 

lett femtio grupper upp till toppen av Matterhorn. Jag är bergguide 

till yrket precis som alla mina förfäder! 

– Vad hände här år 1865, frågade jag. 

– Whymper var en fräck lögnare, utropade Taugwalder. De dumma 

britterna tror fortfarande på hans fria fantasier! Fortfarande köper 

turisterna hans lögner som pocketbok i Zermatt. 

– Allt var Whympers fel, han kapade det bättre repet och lämnade 

bitarna på toppen eftersom han ville rusa upp före italienarna. Han 

bestämde alpinisternas ordningsfölj i repet vid nedstigningen mot 

bättre vetande och körde över Peter Taugwalder med argumentet 

att den som betalar bestämmer! 

Taugwalders upprördhet gick inte att missta sig på. Tiden läker 

inte alla sår. 

Regnet hade upphört. Matterhorns hisnande 

vita Tobleronemassiv gnistrade i solen. 

Ända dit upp till toppen skulle vi själva kunna 

klättra. Om vi betalade 2000 euro åt en guide 

och bevisade att vår fysik skulle räcka till. 

Vi avstod. 


Temperaturskillnad /°C 

0,3 

0,2 

0,1 

0,0 

–0,1 

–0,2 

–0,3 

–0,4 

–0,5 

–0,6 

1979 1982 1985 1990 

1995 2000 2005 2008 2012 

Jarl Ahlbeck 

PS I bokhandeln i Zermatt fanns förutom Whympers bok även en ny 

bok Sanningen om Matterhorn 1865. Författaren heter Taugwalder, 

men är inte samma man som vi träffade i alpstugan.


LEDER LÅNGT. Sneda stolpar har bytts 

ut i Purmo-Kortesjärvi. 

– Ellinjerna får utstå en hel del slitage, 

säger Tommi Kontiainen. 

Blixtskadad 

linje byttes ut 

u ESSE ELEKTRO-KRAFT 

Vintern är den bästa tiden om man 

arbetar med ellinjer i terrängen. På 

våren är markerna våta, mjuka och 

svårtillgängliga och på sommaren 

måste det beaktas i renoveringsarbetet 

att de fl esta åkrar är odlade. 

– Jo, under vintern är det bra att 

komplettera de dagliga rutinerna 

med underhållsarbete. Vi inspekterar 

linjer och byter ut stolpar och kablar 

som är slitna. På sommaren har 

vi fullt upp med annat, konstaterar 

Tommi Kontiainen, montör på Esse 

Elektro-Kraft. 

Den gångna vårvintern har han 

bland annat ägnat sig åt att byta ut 

slitna stolpar och gammal kabel på 

en fem kilometer lång sträcka i trakterna 

mellan Purmo och Kortesjärvi. 

– Linjen var skadad av blixtnedslag 

och stolparna stod sneda efter 

många år av tjäle. Vi har bytt ut alla 

stolpar och dragit nya ledningar. 

Det tog knappt fem veckor, säger 

Tommi Kontiainen. 

Permo får ny 

transformator 

u JAKOBSTADS ENERGIVERK 

Tillväxten de senaste tio åren, 

främst i Larsmo och på Granholmens 

industriområde, har gjort att 

också elförbrukningen ökat. Nu 

pågår arbetet med att skaffa en ny 

transformator som ska stå bredvid 

och backa upp transformatorn vid 

Permo elstation. 

– Det fanns med i beräkningarna 

redan 1999, när Permostationen 

byggdes, att det skulle komma att 

behövas större kapacitet i framtiden. 

Nu har belastningen ökat till 

den grad att vi behöver höja distributionssäkerheten 

med en transformator, 

säger Henrik Snellman. 

Permostationen omvandlar 110 

kV el från stamnätet till 20 kV och 

matar största delen av luftledningsnätet 

inom energiverkets distributionsområde. 

Förutom till Larsmo 

och Granholmen levereras el till 

Varvet, Hällan, Fäboda, Pörkenäs, 

Killingholmen, Staraby, Sandsund 

från Permo elstation. 


DUBBEL KAPACITET. En parallelltransformator 

kommer att installeras i Permo 

och tas i bruk i början av 2014. 

– Samtidigt grävs även en ny 20 kVkabel 

till Granholmens industriområde, 

säger Henrik Snellman, tf VD på Jakobstads 

Energiverk. 

KARTLAGDA HOT. Vetelin sähkölaitos 

vill vara på den säkra sidan. 

– Elförsörjningen är livsviktig för krisberedskapen, 

konstaterar Juha Kauppinen. 

Nu har Vetil 

en krisplan 


u VETELIN SÄHKÖLAITOS 

Under våren har infrastrukturen i 

Vetil fått en grundlig kartläggning 

ur säkerhetssynpunkt. Tillsammans 

med Vetil kommun och ett konsultbolag 

har Vetelin sähkölaitos gjort 

en riskanalys och en beredskapsplan 

för olika tänkbara eventualiteter. 

– Utifrån beredskapsplanen ser 

vi över vår verksamhet så att vi klarar 

av en eventuell kris. Planen kan 

uppdateras i takt med att samhället 

förändras, säger Juha Kauppinen, 

VD på Vetelin sähkölaitos. 

I planen identifi eras fl era hotbilder 

som kan slå till mot det moderna 

IT-samhället. 

– Oväder och stormar drabbar 

också andra delar av samhället än 

elförsörjningen. Vi kan råka ut för 

naturkatastrofer och i Vetil fi nns 

konstgjorda sjöar. Även om de sköts 

väl och övervakas kontinuerligt 

fi nns en risk för översvämning om 

en vall skulle brista. 

Andra tänkbara hot som kan orsaka 

kaos i elsystem är vandalism, 

terrorism eller vilda djur som förirrar 

sig. 

Mera vatten 

från Jeppo 

u NYKARLEBY KRAFTVERK 

Det behövs större kapacitet i Jeppo 

vattenverk för att säkra dricksvattenförsörjningen 

i Nykarleby. När 

efterfrågan är som störst går vattenverken 

i Kovjoki och Jeppo på 

högvarv. 

– Belastningen på vattenverket i 

Kovjoki är stor, eftersom både Nykarleby 

och Pedersöre tar vatten 

därifrån. Genom att bygga ut vattenverket 

i Jeppo kan vi sprida riskerna, 

säger Ben Ingman, driftchef 

på vatten och avlopp inom Nykarleby 

Kraftverk. 

Ett gammalt byggnadstillstånd 

har gått ut och under försommaren 

skickas en ny ansökan in till myndigheterna. 

– Vi har låtit göra geologiska undersökningar 

för att se hur grundvattenområdet 

runt Gunnarskangan 

breder ut sig. Där det är som djupast 

bygger vi en brunn och pumpar vattnet 

vidare till reningsverket i Jeppo, 

säger Ben Ingman. 

Efterfrågan på vatten har ökat i 

området under de senaste åren. 

– Pälsnäringen går bra och det 

gäller för oss att hänga med så att 

företagen kan utvidga sina verksamheter. 

Dessutom har fl era små 

lokala vattenbolag knutits ihop med 

vårt nätverk, förklarar Ben Ingman. 


LÅNGSIKTIGT. Nykarleby Kraftverk har 

inte ännu tagit något byggbeslut. 

– Det kan ta upp till fem år innan det nya 

vattenverket är klart för drift, säger Ben 

Ingman. 

UNDERLÄTTAR UNDERHÅLL. En svårtillgänglig 

sträcka med 20 kV-linje har 

grävts ner under marken. ”En stor del 

av linjen ligger långt ifrån bilvägar och 

därför har den varit krävande att underhålla”, 

säger Johnny Haga. 

Ny jordlinje 

i Kaitfors 

u KRONOBY ELVERK 

Under vårvintern togs en gammal 

högspänningslinje ner och ersattes 

av en jordkabel nära Kaitfors kraftverk 

i Nedervetil. 

”Det är en viktig sträcka för ringmatningens 

skull”, säger Carl-Johan 

Kronström, VD på Kronoby Elverk. 

Det handlar om en sträcka på 

uppemot två kilometer som var 

svårtillgänglig för servicearbeten. 

Den gamla luftlinjen gick över en 

mosse och bars upp av uttjänta 

stolpar. Själva renoveringsarbetet, 

där två grävmaskiner användes för 

att gräva och täcka över kabeldiket, 

tog två veckor. 

”Vi hade tre avbrott på den här 

sträckan under de senaste tre åren. 

Nu ligger kabeln 1,5 meter under 

marken. Risken att någon gräver av 

jordkabeln är liten jämfört med den 

tidigare risken att få träd över luftlinjen”, 

säger Johnny Haga, arbetsledare 

på Kronoby elverk. 

Esse Elektro-Kraft 

u Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, 

Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) 

Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh 

Tel. växel: 020 766 1900 

Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023 

Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911 

Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb 

www.eekab.fi 

Herrfors 

u Levererar el till Maxmo, Oravais, 

delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska 


Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad), 

(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby), 

385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv) 

Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais, 

Pedersöre, Terjärv), fjärrvärme: (08) 426 350/ el: 

044 781 5375 (Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 

(Jakobstad), (08) 411 0401 (Ylivieska) 

• www.katterno.fi 

Jakobstads Energiverk 

u Levererar el till Jakobstad, Larsmo 

och Sandsund i Pedersöre 


Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079 

Fakturafrågor: 786 3448 

www.jpenergy.net 

Kronoby Elverk 

u Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre 

och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh 

Tel. växel: 824 2200 

Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005 

Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld 

www.kronoby.fi /elverk 

Nykarleby Kraftverk 

u Levererar el inom staden Nykarleby 


Tel. växel: 785 6111 

Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520 

Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 

www.nykarlebykraftverk.fi 

Vetelin Sähkölaitos 

u Levererar el till Vetil 

(utom Polso, Kivikangas och Nykänen) 

Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh 

Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600 

Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali 

www.vetelinsahkolaitos.fi 



Nu leds åskan 

bort från linjen 

u HERRFORS 

I april förnyades en 110 kV-linje 

mellan Ytterbråtö och Kronoby 

centrum. Sträckan på drygt tre km 

utrustades med åskledare, nya stolpar 

och nya kablar. 

– Det var en förebyggande åtgärd 

för att hålla nätet i gott skick. Linjen 

har saknat åskledare och vi har haft 

ett avbrott på grund av blixtnedslag 

i snitt vart femte år. De gamla stolparna 

var slitna och stod nedsänkta 

i marken utan betongfundament, 

säger Alpo Pitkälä, projektchef på 

Herrfors. 

Nya stolpar med stabila fötter 

grävdes ner och nu står stolparna 

stadigare. 

– Den största utmaningen i planeringen 

var att se till att distributionsområdet 

för Kronoby elstation 

skulle få tillräcklig mycket el under 

tiden som den gamla linjen togs ner 

och ersattes med den nya linjen. 

Operationen tog sju dagar och 

gynnades av de kalla aprilnätterna. 

Först när linjen återinvigdes kom 

ruskvädret och gjorde åkrarna leriga. 


STÅR STADIGARE. Högspänningslinjen 

mellan Ytterbråtö och Kronoby centrum 

har rustats upp under våren. 

VD Ingvar Kulla 

VD Stefan Storholm 

Tf VD Henrik Snellman 

VD Carl-Johan Kronström 

VD Tony Eklund 

VD Juha Kauppinen

52 – KATTERNÖ 

Jag är uppvuxen i Kaskö och har 

alltid bott nära havet. Många ser 

havet som ett lugnt element, men 

jag förknippar det med sommar, lek 

och skoj. 

Många som träffar mig säger lite 

förvånat att de inte kunnat tro att jag 

faktiskt är så här energisk på riktigt. 

Men nej, jag har inget alter ego. För 

mig har det alltid varit fullt ös. Visst 

kan jag sjunga lugnare låtar också, 

men i grunden är jag ingen balladtjej. 

I musikbranschen lär man sig att ta 

motgångar och vända dem till kreativ 

inspiration. Jag har haft bra låtskrivarperioder 

när jag känt ett revanschsug 

i kroppen. 

Krista Siegfrids 

artist

Katternötidningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?