Katternö 3/2011

3 • 2 0 1 1 K U N D T I D N I N G E N F R Å N D I T T E N E R G I V E R K 

I äppelkungens 

rike 

Greenpeacegrundaren 

som hoppade av 

Shoppa loppis 

eller nytt? 

Bli din egen meteorolog 

Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, 

Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, Nykarleby 

Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.

Tre frågor 

n Anna-Maja Henriksson är justitieminister 

och för andra perioden 

i följd riksdagsledamot (sfp). Hon 

är sedan länge aktiv lokalpolitiker 

på sin hemort Jakobstad, där hon 

fortfarande är medlem av stadsfullmäktige. 

Som sina hjärtefrågor 

brukar Henriksson framhålla bland 

annat ett tryggt samhälle där alla 

har en plats. 

1. Det globala samfundet, också 

vårt land, har skakats och påverkats 

av omvälvande händelser 

under de senaste åren, inkluderande vansinnesdåd, terrorism, 

naturkatastrofer och ekonomiska djupdykningar. 

Vilka är de största trygghetsfrågorna för det finländska 

samhället under den närmsta tiden? 

De handlar om ekonomi, förhindrande av utslagning och tolerans 

för det som upplevs annorlunda. 

Vårt välfärdssamhälle bygger på ett starkt näringsliv och 

på god sysselsättning. Eftersom vårt land är exportberoende 

kommer en eventuell global recession att påverka vår ekonomi 

negativt, med ökad arbetslöshet och nedskärningar i den 

offentliga ekonomin som följd. Otryggheten i samhället skulle 

med säkerhet tillta, brottsligheten kunde öka och allmänt 

missnöje sprida sig. 

Att förhindra utslagning och marginalisering är av största 

betydelse för tryggheten i samhället. Arbetslöshet, drogmissbruk 

och utanförskap medverkar till ökad otrygghet. Därför är 

det preventiva och tidiga ingripandet så viktigt. 

Just nu råder en obehaglig stämning i samhällsdebatten. Att 

det måste göras upp ordlistor över olämpliga ord för de sannfinländska 

riksdagsledamöterna talar sitt eget klara språk. 

Vi måste stå upp för det öppna samhället, mot intolerans och 

inskränkthet. Den anonyma webbdebatten har blivit en tummelplats 

för radikala åsikter, och speciellt unga riskerar att 

radikaliseras i en debattkultur som blivit allt mer svartvit. 

2. I en global värld påverkar allt som sker på ett eller annat 

sätt vårt lokalsamhälle. Hur skapar man ett starkt sådant, 

rustat för oväntade händelser? 

Ett starkt lokalsamhälle bygger på mänskornas känsla av 

samhörighet och vilja att skapa den goda vardagen. Invånarna 

ska ha faktiska möjligheter att påverka hur det egna 

lokalsamhället utvecklas. Det handlar om att uppmuntra till 

föreningsverksamhet, till politisk aktivitet, att involvera folk. 

Sedan behövs en genomtänkt planering inom alla samhällssektorer 

och över olika förvaltningsgränser av hur man bäst 

förbereder sig inför oväntade händelser. Det handlar om samarbete 

mellan vård, skola, polis, media osv. 

3. Vad är livskvalitet för dig? 

Livskvalitet handlar om att känna sig trygg i sin vardag, i sitt 

jobb och hemma. Det handlar om att kunna njuta av stunden, 

att helt koppla av tillsammans med familj och vänner. 

Innehåll 

En nordlig äppelexpert 4 

Vad kan vi vänta oss av vintern? 12 

Så här spår du väder 14 

Loppishimmel och shoppingmecka 18 

Knatterö: gaser! 28 

Han lämnade Greenpeace 30 

Stenar från himlen 44 

Johanna Forsman 

KRAFTKONCENTRATION. 

Teija Löfholm hör till de 

ovanligare idrottarna. I 

mogen ålder började hon 

gå på gym och fyllda 40 

tävlingsdebuterade hon i 

strykelyftning. Sidan 24. 

Katternö 3 • 2011 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, tel. (06) 781 5300, 

fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi, www.katterno.fi Adressändringar Siv Granqvist, 

tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi Produktion Botnia Information, www.botniainformation.fi 

Projektledare Petra Nylund Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, www.storkamp.com, 

Petra Nylund, Johan Svenlin, Sonja Smedlund, Susanne Strömberg Layout Glenn Nylund, 

Annika Lillkvist, Janne Nylund Tryck Forsberg 2011 

Förändringstid 

Efter att landet begåvats med en ny regering och därtillhörande regeringsprogram 

finns det anledning att fundera på konsekvenserna för 

Katternökoncernen och dess dotterbolag. 

I regeringsprogrammet talas om en kommunreform. Statsrådet vill 

minska antalet kommuner i landet med målsättning att kommunerna ska ha 

sådan storlek att de i egen regi klarar att sköta den viktigaste servicen för 

kommuninvånarna, till exempel den grundläggande sjukvården, social- och 

hälsovården och äldreomsorgen. De förväntas alltså inte längre bilda samkommuner 

och samarbetsområden för serviceområdena. Reformen möter 

motstånd, vilket helt säkert påverkar tidtabellen för genomförandet. 

Samtidigt har vårt medlemskap i EU tvingat fram en annan reform, gällande 

kommunernas rätt att ordna service av typen vatten- och avloppsservice, 

hamnverksamhet och distribution 

och försäljning av elektricitet och fjärrvärme 

i så kallade affärsverk. Vinsterna från dessa 

verksamheter har hittills kunnat överföras till 

kommunerna utan att beskattas. Detta har 

medfört en snedvridning av konkurrensen och 

ett skattebortfall för staten – och alltså fördelar 

för de kommuner som har sådana affärsverk. Så 

är fallet till exempel i Jakobstad, Nykarleby och 

Kronoby. 

Att de ovan beskrivna reformerna kommer att 

genomföras under de närmaste åren kan anses 

som mycket sannolikt. Detta får konsekvenser 

även för Katternökoncernen, inte bara i form av 

omorganisationer i verksamheten hos ägarna, utan även i ägarstrukturen 

och därigenom i hela koncernens struktur. 

Ett gammalt uttryck säger att inget är så säkert som att allt förändras. 

I moderbolagets styrelse kommer en självklar uppgift att vara att strategiskt 

planera förändringsprocesserna. 

Utgångspunkten för oss i Katternöområdet är att våra bolags viktigaste 

uppdrag fortsättningsvis består i att sörja för att regionen, dess befolkning 

och näringsliv har tillgång till energi och tjänsterna inom energiområdet till 

ett konkurrenskraftigt pris. Vi vill fortsätta kunna styra över vårt öde i den 

värld som för närvarande utsätts för hårda prövningar, oräknat klimatförändringar 

och ekonomiska fluktuationer, och för att lyckas med det, måste 

vi vara väl förberedda. 

Vi har en given förebild i Katternöpionjären Paul Hallvar. I Pauls anda 

har vi att arbeta med en gemensam vision och oförväget söka fungerande 

lösningar. 

peter boström 

Styrelseordförande Katternö Ab 

Litar du på 

väderprognoser? 

n Kim Nygård: 

Det varierar. De som jag 

har tittat på missar ibland. 

Det hände också i somras 

att vi överraskades av regn 

och kyla när var klädda för 

fint väder. Jag brukar titta 

på sjörapporten för att få 

en bättre uppfattning om 

vindförhållanden, trots att 

jag inte ska ut på sjön. 

n Stefan Sandler: 

Ja, för det mesta. Jag har 

två appar i mobilen och 

åtminstone den ena, 

WeatherBug, är tillförlitlig. 

Lokal tidningens väderprognos 

verkar ibland 

gälla för någon annan dag. 

Det är bra att på förhand 

veta hurdant vädret blir på 

barnens fotbollsträningar. 

n Rauni Luoma: 

Ja, jag tycker att de 

håller streck. Det hör till 

mina morgonrutiner att 

beta av nyheterna på 

internet och i samma veva 

brukar jag också titta på 

väderprognoserna. Det 

viktigaste är att man får 

reda på hur vädret ska bli 

under det närmaste dygnet. 

n Piia Kangas: 

Ja, det är ytterst sällan 

som meteorologerna 

har helt fel. Jag tittar 

nästan dagligen på 

väder prognoserna, 

mest på internet och i 

lokal tidningen. Under 

sommaren är det speciellt 

viktigt att veta hur vädret 

ska bli. Den gångna 

sommarens väder och 

väder prognoser kan man 

inte klaga på. 

2 katternö katternö 3

4 katternö 

Leif Blomqvists passion för vetenskapen kring fruktträdens historia, 

smak och fortplantning är uppenbar. En titel som ”äppelkungen” är 

sålunda inte alls långsökt. Själv ler han lite försynt åt benämningen 

och berättar att han känner till en pomolog, en äppelexpert, i 

Sverige som brukar kallas just så. Om sig själv har han inte hört det 

uttrycket tidigare. Visst – han är expert och extremt kunnig inom sitt 

område. Flitigt anlitad som föreläsare i Finland, ännu oftare i Sverige 

och nyligen också på Island, delar han med sig av sin kunskap om 

äppelodling i kallare, nordliga trakter där vinterhalvåret är betydligt 

längre än sommaren. 

Kung av älskad frukt 


katternö 5

Här ståtar äppelträdssorter i långa rader. 

V 

em är egentligen Pedersörebon bakom 

en av Finlands mest kända plantskolor? 

Efter några pulsmätningar visar det sig 

att Leif Blomqvist är en nyfiken, mångsysslande 

företagare med färdigheter inom flera, 

vitt skilda områden. För vad sägs om att han 

under en period i livet samtidigt grundade en 

leksaksaffär i Jakobstad, jobbade heltid som 

grafisk fotograf på Jakobstads Tidning och 

drev en jordgubbs- och hallonodling i Lepplax 

på sammanlagt långt över en hektar. Vid sidan 

om de här jobben byggde han med hjälp av sin 

far hus åt sig själv och sin familj i hembyn. 

Något år innan dess hade han utbildat sig till 

amatörteaterledare under ledning av Kristina 

Ågren, en utbildning som han anser att har 

präglat hans liv mer än mycket annat. 

”När jag ännu gick i skolan i Lepplax trodde 

nog ingen att jag någonsin skulle hålla föreläsningar 

inför flera hundra människor, vilket 

jag ofta gör idag. Som barn led jag av en nästan 

sjuklig blyghet, pappren rasslade om jag skulle 

stå inför hela klassen och säga något. Men 

under teaterutbildningen blev jag tvungen 

att bearbeta min blyghet, jag lärde mig att stå 

inför folk och bjuda på mig själv. Det har jag 

fortfarande nytta av idag.” 

Hallonpojken 

Att det trots alla olika projekt blev växterna 

som idag är hans huvudsakliga levebröd faller 

antagligen tillbaka på hans tidiga arbetserfarenheter, 

säkert också på det faktum att han 

kommer från en jordbrukarfamilj i Lepplax. 

Sinne för affärer och odling har han delvis ärvt 

av sin mormor som var ensamförsörjare efter 

kriget. 

”Hon sålde bland annat hallon på torget 

i Gamlakarleby för att dryga ut sin inkomst. 

Som liten pojke brukade jag få följa med och 

jag såg ju då bara den roligaste delen av arbetet. 

När jag var kring 19 år hade jag själv en jordgubbsodling 

med några anställda.” 

Jordgubbarna hittade sina köpare och odlingen 

omfattade snart en nästan en hektar 

stor hallonodling, vars skörd likaså såldes på 

torgen i närregionen. 

”Det händer sig ibland att någon ännu kommer 

ihåg mig från den tiden och kallar mig 

hallonpojken.” 

TÅLIGT VIRKE. Vid Blomqvists plantskola i Lepplax 

ses resultatet av Leif Blomqvists idoga arbete genom 

åren. Här växer en av Finlands största samlingar av 

vinter härdiga äppelträdssorter. 


Tips för 

hemmaodlaren 


■ En gård utan äppelträd 

är som ett hem utan kök 

– ett par äppelträd är för 

många gårdsägare därför 

ett måste. Att fruktträden 

även behöver skötsel för 

att må bra och för att ge en 

god skörd är däremot inte 

lika självklart. Leif Blomqvist 

ger äppelträdsägaren 

goda råd och sätter 

dessutom fingret på de 

vanligaste misstagen: 

VÄXTUNDERLAGET. Orsaken till att ett äppelträd mår dåligt 

hittas ofta under jorden. Ett äppelträd behöver ett 50 

centimeter djupt och 1,5 till 2 diameter brett område med 

lucker matjord för att trivas. Viktigt är att rötterna inte blir 

stående i en vattengrop under vintern eftersom rötterna 

då tar skada av is och syrebrist. Det här kan undvikas genom 

att marken dräneras eller genom att plantera trädet 

på en kulle. 

BESKÄRNING. Beskär med måtta och eftertanke. Ett äppelträd 

bör beskäras för att det ska få en gles och lagom 

luftig krona. En luftig krona torkar snabbt upp efter regn 

och dagg, och förhindrar därmed skorv och andra sjukdomsangrepp. 

En vanlig missuppfattning är att ett äppelträd 

ska beskäras tidigt på vårvintern. Leifs råd är att 

nyplanterade träd beskärs i maj månad, när temperaturen 

är över 0 grader. Äldre äppelträd bör beskäras i början 

av augusti. På grund av vårt nordliga läge måste vi ändå 

vara ganska återhållsamma med beskärningen för att inte 

äventyra övervintringen. 

UNDVIK VARTANNAT ÅRS BÖRDIGHET. En del äppelträdssorter 

har den egenskapen att de vartannat år bildar 

så många äppelkartar att de samtidigt inte orkar bilda 

blomämnen för följande år. Då lönar det sig att gallra kartarna 

för att få större frukter av bättre kvalitet samt skörd 

varje år. 

GÖDSLING. I våra trakter kan vi inte gödsla lika mycket 

som man gör på varmare breddgrader. En bra tumregel 

är att gödslingen är lagom när ett nyplanterat träd växer 

30–40 centimeter per år. Ett skördeträd får lagom mycket 

gödsel när det växer 20 centimeter i året. Om trädet får 

för mycket kvävegödsel hinner det inte avmogna inför 

vintern och tar då lättare skada av kylan. Gödsla alltså 

med måtta och kom ihåg att kalka. Om pH-värdet är för 

lågt kan växten inte tillgodogöra sig näringen. 


Nyfiken med färdigheter inom flera, vitt skilda områden. 

BELÖNAD. Våren, sommaren och hösten är den absolut brådaste tiden för Leif Blomqvist och hans anställda på plantskolan. Den största belöningen för hårt arbete 

är att en kund kommer tillbaka och berättar att hon fått så goda äpplen. Då vet Leif att äppelplantan rotat sig hos den rätta ägaren. 

Detektivarbete 

Leif utökade så småningom med svarta vinbär. 

Det var då som hans intresse för förökning av 

plantor fick sin början. Att sälja svartvinbärsplantor 

på lördagstorgen visade sig nämligen 

vara en lukrativ affär. 

”Jag sålde flera tusental plantor varje höst 

i Jakobstad och Vasa. Många hade tröttnat på 

sina ”Brödtorp-buskar”, en svartvinbärssort 

som gärna växer längs marken och som är svår 

att beskära. ”Öjebyn” som jag då förökade är 

upprättväxande och lättskött.” 

Från bärbuskarna var steget inte långt till 

fruktträden, och rätt tidigt började han också 

syssla med förökning. 

Verksamheten vid Blomqvists plantskola 

är idag unik eftersom Leif har tagit vara på 

otaliga gamla äppelsorter, bland annat sådana 

sorter som under första halvan av 1900-talet 

såldes vid Syrings plantskola i Gerby i Vasa. 

Många av dem har han fått tag på genom tidningsannonser 

för att sedan resa land och rike 

runt för att få tag på skott. 

Äpplen för alla smaker 

Det händer sig även att äppelträdsägare själva 

tar kontakt med Leif Blomqvist för att be honom 

ta tillvara en speciellt god variant. 

”Sorten ’Gustavs bästa’ är ett sådant träd. 

En något äldre herreman från Laihela besökte 

oss flera somrar i rad för att ge smakprov på 

äpplet. Jag var tvungen att hålla med honom, 

smaken var speciell och sorten fick sitt namn 

efter den mannen.” 

Resultatet av Leif Blomqvists idoga arbete 

kan beskådas på plantskolan. Här ståtar äppelträdssorter 

i långa rader. Rotsystemet eller 

grundstammen är ofta densamma, den tåliga, 

köldhärdiga, ryska ”Antonovka”. Själva 

träden består av olika sorter lämpade för våra 

förhållanden och för olika tycke och smak. För 

äpplet är inte bara ett äpple. 

”Äpplet är ju vår mest älskade frukt, men 

det finns så många olika smaker. För mig är det 

livskvalitet att kunna välja och vraka vilken 

sort jag ska ta. Smaken varierar, men bäst gillar 

jag äpplen som har något extra, och ju äldre 

jag blir, desto mer ska de smaka. Äpplet ska ha 

sting och kraft i form av både sötma och syrlighet, 

något som ofta fattas i de äpplen som 

kommer söderifrån. Äpplen som odlats här 

får mer smak och arom eftersom de mognar 

långsammare. Till konsistensen vill jag att de 

har tuggmotstånd.” 

En av Leifs drivkrafter är viljan att hjälpa sina 

kunder att hitta äpplen som smakar ”rätt”. 

”Det är synd om man köper ett äppelträd 

och väntar flera år på att få frukt för att sedan 

inse att äpplena inte faller en i smaken. Därför 

vill jag hjälpa kunderna att veta vad de får och 

delar gärna med mig av skötselråd. Min mor 

ville att jag skulle bli lärare, och på sätt och 

vis var hon inne på rätt spår. Jag tycker om att 

hjälpa folk att lyckas med det de gör.” 

Johanna Forsman Johanna Forsman 

sonja smedlund 

Ympa dig ett 

familjeäppelträd 

■ Gillar du inte smaken på dina egna äpplen? Då 

kan du experimentera med att ympa in nya äppelsorter 

på det träd som redan står på din gård. 

Redan under romartiden var det vanligt att man 

ympade in olika äppelsorter på ett och samma 

moderträd för att bekvämt kunna sträcka ut handen 

och sätta tänderna i sin favoritfrukt, berättar 

Leif Blomqvist. Han förevisar en liten äppelträdsplanta 

vars moderträd är av sorten ”Sparreholmsäpple” 

men som har fått grenar av andra sorter inympade: 

Det päronsmakande ryska ”Konfetnoje”, 

det stora platta och milda ”Förlovningsäpplet”, 

och ”Astrakan storklar”, som karakteriseras av 

sin genomskinlighet och sin speciella arom – alla 

fyra sorter på ett och samma träd. 

Att hemmaodlare ympar in olika äppelsorter är 

idag vanligare i Sverige än i Finland. 

”Här tror vi att det är så svårt, folk vågar inte 

prova trots att det är väldigt enkelt”, säger Leif 

Blomqvist. 

På sin egen gård har han ett cirka 15 år gammalt 

äppelträd med 45 olika äppelsorter, inte 

långt ifrån världsrekordet som torde vara 50 olika 

äppelsorter på samma träd. 

”Fördelen med familjeäppelträd är att de är 

självpollinerande, eftersom det finns flera olika 

äppelsorter i samma träd. Det behövs alltså bara 

ett äppelträd för att det ska bära frukt. Dessutom 

är det en rolig hobby”. 

Ympning 

■ Ympning kan göras både på unga 

plantor och på lite äldre träd. Den 

bästa tidpunkten för ympning är i 

början av maj, då tillväxtperioden 

just har börjat. Ympkvistarna ska 

tas från ett träd i vintervila (mellan 

november och april) och av föregående 

års skott. Ympkvistarna 

förvaras i noll graders temperatur 

i hög luftfuktighet tills själva ymp- 

ningen görs. En lämplig plats för 

förvaringen är under snön. Samma 

metod används av äppelodlare för 

förökning av äppelträd. 

Snittet i den ungefär lika grova 

grundstammen och ympkvisten 

görs med en speciell ympningskniv. 

De mellan tre och fyra centimeter 

långa snittytorna kan fogas ihop 

med hjälp av ymptejp. 


Karolina Isaksson 

KAFFEREP STÄRKER. Gemenskapen är viktig, det ska vara roligt att gå till jobbet, tycker Tony Forsbacka 

som gärna fikar med kollegorna Ellinor Haglund och Pekka Siekkinen. 

L E K T R I S G Ä N G E T 

Tony är helst ett steg före 

n Tony Forsbacka och hans team gör sitt bästa för 

att verka i det dolda. 

”Det är svårt att göra reklam för vårt jobb. När 

vi syns minst går det bäst”, säger Tony Forsbacka, 

drifttekniker på Nykarleby Kraftverk. 

Hans primära uppgift är att hålla områdets elnät 

i skick och därmed minimera elavbrotten för 

kunderna. 

”Det gäller att följa med belastningar i elnätet 

och vid behov planera mer transformatorkapacitet 

så att man hela tiden ligger ett steg före”, förklarar 

han. 

De årliga höststormarna brukar ställa till med en 

del skador på elnäten, men på dem rår inte människan. 

”Nej, det är onödigt att sitta och vänta på att 

stormarna ska komma. Det gäller att kontinuerligt 

underhålla linjerna, röja bort undervegetation och 

se till att man är förberedd. Motorsågarna ska vara 

servade och bilarna tankade när man behöver 

rycka ut.” 

Beprövade system och väldefinierade ansvars- 

10 katternö 

Mats Sandström 

områden gör det lättare att hantera akuta problem. 

”Det är också viktigt att vi känner varandra och 

kan lita på kollegorna när vi rycker ut och står inför 

svåra situationer i terrängen.” 

Han har varit anställd på Nykarleby Kraftverk 

sedan 1985 och har under åren haft ett antal skiftande 

arbetsuppgifter. 

”På ett litet elverk får man pröva på många olika 

arbeten. Oberoende av vilka arbetsuppgifter jag 

haft genom åren har jag alltid trivts väldigt bra på 

jobbet”, berättar Tony Forsbacka. 

Han har också en regelbunden kundkontakt 

eftersom han tar emot nyanslutningar som kommer 

in. 

"Med en regelbunden kundkontakt i olika ärenden 

får man också en viktig lokalkännedom om vad 

som är på gång ute i bygden. Var det byggs mera, 

vartåt elförbruknigen är på väg. Under min tid har 

elbolagens roll i samhället förändrats till att bli en 

mera serviceinriktad leverantörsverksamhet. En 

utveckling i rätt riktning.” 

Wisepro lär hus 

att spå väder 

n Ett hus som tar in prognoser om de närmaste 

dagarnas väderlek kan reglera inomhusvärmen 

bättre jämfört med ett hus som enbart reagerar 

på realtidstemperaturen. Det är idén bakom Alavieskaföretaget 

Wisepros produkter, som hämtar 

väderprognoser från internet och beaktar dem vid 

uppvärmningen. 

”Med hjälp av förhandsinformationen höjer man 

energieffektiviteten betydligt, samtidigt som man 

uppnår en behagligare reglering av inomhustemperaturen”, 

säger Wisepros VD Janne Känsäkoski. 

Enligt honom kan man sänka energiförbrukningen 

med upp till 10–20 procent genom att installera 

företagets system. 

Parametrarna som reglerar uppvärmningen 

beaktar förutom utomhustemperaturen även den 

inverkan som vind, regn och sol har på byggnaden. 

TITTAR FRAMÅT. ”Wisepros system hämtar väderprognoser 

automatiskt från internet och anpassar 

dem till byggnaden”, säger Janne Känsäkoski, VD 

på Wisepro, som belönades av YIT för innovationen 

i tävlingen Energianero. 

Varm sommar 

n Efter den kalla vintern kom för 

Finlands del en varm vår och sommar 

2011. Allra varmast relativt sett var 

april och juni. 

Den globala medeltemperaturen 

har nu, om man sammanställer de 

viktigaste mätserierna, visat en svagt 

fallande trend i snart tio år. 2011 ser 

som helhet ut att bli tydligt kallare 

än 2010. 

Vad gäller havscirkulationen El 

Niño/La Niña i Stilla havet, som är den 

enskilda faktor som kanske starkast 

påverkar de kortsiktiga globala temperaturtrenderna, 

inträdde den i kallt 

läge (La Niña) i augusti. Prognosen är 

att La Niña kraftigt fördjupas under 

det närmaste halvåret. 

Det kan noteras att havsnivån, enligt 

det globala värdet från University 

of Colorado, inte stigit överhuvudtaget 

under de tre senaste åren. 

I media gick i början av september 

notiser om att det arktiska istäcket 

’aldrig’ varit så litet som i år. Påståendet 

bygger på ett mycket kort tidsperspektiv: 

heltäckande uppgifter om 

isläget finns bara genom de satellitbilder 

som började tas 1979. De facto 

var istäcket dessutom mindre 2007. 

I ett lite längre perspektiv, från år 

1900, kan man följa temperaturutvecklingen 

i Arktis genom den brittiska 

HadCRUT-serien (se nederst på 

sidan). Det framgår då att 1930- och 

1940-talen var ungefär lika varma i 

Arktis som 1990- och 2000-talen. 

Kurvan nertill visar avvikelsen från 

temperaturmedelvärdet 1928–2011 

Kloten visar månadens temperaturavvikelse 

från medeltalet 

1998–2006. Illustrationerna har 

gjorts av professorn i fysisk geografi 

Ole Humlum. 

April 

Maj 

Juni 

Juli 

Augusti 

Den startar 

med en kick 

n Många ställer in sina cyklar på långförvaring 

när vinterns slarvigt plogade cykelbanor blir tungtrampade. 

Med en elassisterad cykel får man sin 

vardagsmotion och dagliga dos av frisk luft året 

runt utan att svetten sprutar när man kommer fram till jobbet. 

ENERGI 

SMART 

Elassisterade cyklar har ännu inte slagit igenom i Finland, men i Tyskland 

och Holland är var fjärde cykel som säljs utrustad med en hjälpande elmotor. 

Rent juridiskt är de inte motordrivna fordon eftersom man själv måste trampa 

för att cykeln ska drivas framåt. Ett nyladdat batteri håller i cirka 80 kilometer 

i blandad körning. När det blir tomt fungerar cykeln som en helt vanlig velociped 

tills man laddar litiumbatteriet igen. En display på styrstången visar 

batterinivån och därifrån kan även graden av assistans från motorn regleras. 

Katternötidningen passade på att testa en åttaväxlars Helkamamodell med 

en Panasonic-elmotor inför vintersäsongen. Formgivningen har vissa futuristiska 

drag i ramen, men styret, sadeln och pedalerna ger samma känsla som 

en vanlig cykel. Elmotorn på 10 ampère och batteriet finns inkapslade ovanför 

pedalerna. När hjälpen behövs som mest – vid starten, i motvind och i tunga 

uppförsbackar – sätter den smidigt in extrakrafter i tramptagen. Mest märks 

hjälpen i hög växel och motlut, då man börjar undra om det fanns något otilllåtet 

i frukostgröten. 

Under årets mörka månader är det viktigt att trafikanter syns, inte minst 

cyklister. Inte helt otippat är belysningen integrerad i elcykeln. Man trampar 

själv strömmen till LED-lampan, men inte med den gammalmodiga dynamon 

som tryckte fast snö och slask mot fälgen. Nej, mycket har hänt sedan man 

lärde sig cykla. 


EXTRAMUSKLER. Elmotorns momentgivare känner av det motstånd som träffar 

pedalerna och sätter in extrakrafter när man kämpar i motvind och 

i uppförsbackar. 

katternö 11

Hur blir den kom mande vintern? 

Hur blir den kommande vintern? 

Efter två kalla och snöiga vintrar 

i rad är det väl osannolikt att det 

blir en tredje? 

”Ingen kan veta det. Men 

en för nuftig inställning är att 

alltid stå rustad för en hård 

vinter”, säger Reijo Solantie, 

tidigare övermeteorolog vid 

Meteorologiska institutet. 

Reijo Solantie är en Stadin kundi, alltså 

infödd helsingforsare. Som så mycket 

annat är också det relativt. 

”Min farfars farfarsfar kom från Värmland, 

deltog i slaget i Oravais och stannade sedan i 

Finland. Släkten hette Silén före namnbytet 

till Solantie”, berättar Reijo. 

Efter lång tjänstgöring vid Meteorologiska 

institutet gick Reijo Solantie i pension häromåret. 

Han har efter det synts i spalterna 

med kritik som kan sammanfattas i åsikten 

att hans forna arbetsgivare lägger för mycket 

fokus på att informera om klimatförändringarna 

långt framåt i tiden och för lite på vad som 

händer just nu. 

”Det verkar vara medialt sexigare med hotfulla 

framtidsscenarier än att påminna om 

vikten av att rusta sig för de skador som klimatet 

av i dag kan vålla. Obalansen är farlig 

speciellt därför att denna mångfaldigas när 

klimatfrågorna silas genom media.” 

”Detta har om och om igen lett till överraskningar 

som blivit dyra för samhället, vilket 

de senaste snövintrarna bevisar bara alltför 

väl”, säger Reijo Solantie. 

Svårt förutspå vädret 

Vi sätter Reijo Solantie på prov. Hur väl kan 

man förutspå vintervädret? Hur blir den kommande 

vintern? 

”Att försöka förutspå nederbördsmängder 

och temperaturer många månader i förväg 

ger oftast dåligt resultat. Att ge prognoser om 

snötäcket, som påverkas av både nederbördsmängder 

och temperaturer, är ännu osäkrare.” 

Prognoser för hela årstider är visserligen på 

gång och i testskedet har man uppnått lovande 

resultat, säger Reijo Solantie. För vägledning 

om den kommande vintern och kanske fram- 

Reijo Solantie, tidigare övermeteorolog vid Meteorologiska 

institutet i Helsingfors. Hur vinterns väder 

blir vet ingen. Det man dock kan säga säkert är att 

det är klokt att rusta sig väl för den. 

Karl Vilhjálmsson 

”Det verkar vara 

medialt sexigare 

med hotfulla 

framtidsscenarier än 

att påminna om vikten 

av att rusta sig för de 

skador som klimatet av 

i dag kan vålla.” 

för allt om hur man ska rusta sig inför den, är 

dock en klok början att bekanta sig med historisk 

statistik. 

”Här i norra Europa bestäms vintern i huvudsak 

av de förhärskande vindarna. Om 

sydvästvinden är stark och dominerande, blir 

vintern mildare än vanligt. Om sydostlig och 

ostlig vind är lika vanlig som sydvästvinden, 

får vi också långa perioder av kyla.” 

Snötäcket bestäms av kombinationen temperatur 

och nederbördsmängd. Ju kallare vinter, 

desto större del av nederbörden kommer 

i form av snö och desto mindre andel av snötäcket 

äts upp av töväder. 

”Under milda vintrar är nederbördsmängderna 

i allmänhet större än under kalla. I Lappland, 

där det sällan förekommer töväder även 

om vintern är mild, påverkar nederbördsmängderna 

mera än tö. Det betyder att milda 

vintrar i Lappland är lite snörikare än kalla.” 

I övriga Finland och i Sverige är kalla vintrar 

däremot snörikare än milda. Till exempel 

i Sverige söder om 60:e breddgraden är 

vintrarna så milda, att tjocka snötäcken bara 

förekommer under vintrar som är kallare än 

normalt. 

Havsmiljön är speciell 

Snö uppstår när kall och varm luft möts och 

luften innehåller fuktighet. Havsmiljö har 

därför sina egna förutsättningar, säger Reijo 

Solantie. 

”Också under kalla vintrar är vattnet delvis 

öppet i Bottenhavet och Finska viken vintern 

igenom. Största delen av Östersjön är isfri så 

gott som hela vintern. Vid hård vind och kyla 

avger det varma havet mycket fuktighet, vilket 

ofta medför talrika snöbyar vid kusten.” 

Under kalla vintrar uppstår svår snöyra 

också i sådana områden där terrängen tvingar 

luften att stiga, då det blåser från sydost eller 

ost. Till exempel i Nyland, där både havet och 

terrängens form bidrar till snöyra under kalla 

vintrar, växlar snömängden mellan vintrarna 

mera än någon annanstans i Finland. 

”Nyland är också ett bra exempel på vad 

som händer då samhället bortser från klimatet. 

Vintrar med dominerande sydostvindar 

är utan undantag mycket snörika i Nyland, 

medan vintrar med litet sydostvind nästan 

alltid är mycket snöfattiga.” 

Statistiken visar att vintrar av den förstnämnda 

typen gärna kommer klumpvis. Mellan 

dem kan det råda långa perioder med milda 

vintrar. En sådan period varade från vintern 

1988–89 till vintern 2008–09. 

Mot den bakgrunden utställde Reijo Solantie 

och hans forskarkollega Achim Drebs 2003 

en varning i en gemensam rapport: ”I synnerhet 

nu, då sydvästvindar har dominerat sedan 

vintern 1988–89, är det skäl att minnas att 

även ett tillfälligt avbrott i sydvästvindarna 

för med sig helt andra snöförhållanden i Nyland; 

under perioder med dominans av sydostvindar 

har Nyland ofta fått mera snö än Ijo 

älvs tillrinningsområden, som är Finlands 

snörikaste.” Så inträffade till exempel under 

1950- och 1960-talen. 

Varning för döva öron 

”Den här varningen ljöd för döva öron, mycket 

på grund av den ensidiga fokuseringen på 

det framtida klimatet. Man glömmer bort att 

anpassa sig till de rådande förhållandena, eftersom 

uppmärksamheten bara riktas på hur 

vi ska förbereda oss på och stoppa en framtida 

klimatförändring.” 

”Följden har under de två senaste vintrarna 

varit kaos i tågtrafiken i Helsingfors, något 

man ännu inte återhämtat sig från. För att 

undvika större skada borde Meteorologiska 

institutet –och i Sverige SMHI – i mycket högre 

grad lägga fokus på klimatvariationerna i 

kortare tidsperspektiv, på 5–10 år.” 

EU-kommissionen förhåller sig ännu mera 

likgiltigt till vinterförhållandena än de finländska 

myndigheterna, säger Reijo Solantie. 

”Då kommissionen fastställer LFA-stöden, 

som ersätter lantbruket för de olägenheter 

som det kalla klimatet förorsakar, likställer 

den södra Finland, med dess fyra månader 

långa vinter, med regioner i Storbritannien, 

Frankrike och Tyskland, där det kan gå år utan 

att man ens upplever en vinter.” 

Kommissionen manipulerar på det sättet 

grunderna för lantbruksstödet till fördel för 

de större staterna, säger Reijo Solantie. 

”Finlands regering har upprepade gånger 

och på ett förödmjukande sätt som tiggarpojkar 

bett kommissionen om lov att få förlänga 

tiden för tilläggsstöd till de finländska odlarna, 

stöd som de facto betalas ur de finska skattebetalarnas 

börsar.” 

Titta på statistiken 

De t bästa svaret på frågan om hur kall och 

snörik vintern blir i en region ges av sannolikhetsfördelningarna 

i de senaste 50 årens 

statistik, säger Reijo Solantie. 

”På grund av långsamheten i den förväntade 

klimatförändringen får man på så sätt en 

riskbedömning för riklig snömängd och kyla 

som är lite i överkant. Men månne inte en viss 

’överförsiktighet’ mest är till nytta?” 

Hurudana vintrar kan vi då vänta oss om 50 

år? 

”Baserat på datakörningarna antas vintertemperaturen 

vara omkring tre grader högre 

och nederbördsmängden cirka 20 procent 

större än nu. Svåra snölägen förekommer mera 

sällan, men försvinner inte helt.” 

Hur kan man anpassa sig till ett sådant klimat? 

”Helsingforsarna kan enkelt ta reda på det 

genom att studera Borås, som i dag har ett vinterklimat 

som motsvarar det som förväntas i 

Helsingfors. I Tammerfors kan man studera 

nuläget i Helsingfors.” 

Milda vintrar för med sig betydande fördelar, 

säger Reijo Solantie: 

”Det går åt mindre energi för uppvärmning 

och det behövs mindre plogning. Grödor som 

sås på hösten, som råg, övervintrar bättre och 

ger större och säkrare skörd. Men i väntan på 

det som ska komma är det ödesdigert att glömma 

nuläget!” 

svenolof karlsson 

petra nylund 


Bli din egen meteorolog! 

Väderprognoserna på webben 

är populära. Det man ska tänka 

på är dock att de i allmänhet 

produceras helt automatiskt och 

alltså inte – som till exempel 

prognoserna i TV – tolkas och 

bearbetas av en meteorolog. 

Nätprognoserna kan se 

imponerande detaljrika ut, med 

temperaturer och nederbördsmängder 

angivna timme för 

timme anpassat just för din 

hem ort. Men ibland stämmer 

prognoserna dåligt eller inte 

alls. Hur ska man förhålla sig 

till det? 

Här återges utdrag ur ett 

samtal i ämnet mellan Svenolof 

Karlsson på Katternötidningen 

och Anders Persson, meteorolog 

med lång prognoserfarenhet, nu 

på det europeiska vädercentret 

ECWMF i Reading, England. 

En av slutsatserna är att 

det är klokt att försöka bli sin 

egen meteorolog. Se datorprognoserna 

som ett underlag 

som du tolkar utgående från 

de behov just du har! 

Rob Hine 

Svenolof Karlsson: Hur kommer väderprognoser 

från datorer till? 

Anders Persson: Principerna bygger 

på en vision av den franske filosofen Pierre 

Simon de Laplace (1749–1827) att ett hypotetiskt 

superintellekt, som känner positionen 

och hastigheten för varje partikel i universum, 

borde kunna räkna ut allt som har hänt 

och allt som kommer att hända. 

I det här fallet alla molekylerna i atmosfären? 

Ja, och delvis i marken och i haven också. Sådant 

görs inte i en handvändning, men meteorologerna 

har kommit en bit på vägen genom 

att dela upp jordens atmosfär i miljontals luftvolymer 

eller beräkningskuber med 15–30 km 

sidor och 30–100 m höjd. Datorn beräknar 

hur deras temperatur, fuktighet och rörelse 

förändras i 10–15 minuter långa intervall. 

Beräkningen avser inte bara vad som sker 

inom luftvolymen, som vattenångas kondensering 

utan också in- och utgående strålning 

samt påverkan av kalla berg eller varma hav. 

Det riktigt komplicerade består i växelverkan 

med andra närliggande luftvolymer. 

Det låter minst sagt komplicerat… 

Det är förvånansvärt att vi kan förutsäga 

vädret överhuvudtaget! Och ändå är det här 

bara halva jobbet. Den andra halvan består i 

att innan beräkningarna inleds bestämma 

temperaturen, fuktigheten, lufttrycket och 

rörelsen (det vi kallar vind) för var och en av 

dessa miljoner luftvolymer. Det arbetas med 

att öka observationernas antal och kvalitet 

och med att finslipa metoderna för hur observationerna 

ska integreras i de matematiska 

datorberäkningarna. 

Anders Persson vid en så kallad EFIkarta (EFI = 

Extreme Forecast Index) på centret för medellånga 

väderprognoser ECWMF. På kartan visas en 

situation i mitten av september då EFI 3–4 dagar i 

förväg varnade för högre sannolikheter än normalt 

för mycket kraftiga vindar över Finska viken, södra 

Sverige och Baltikum (rött), högre sannolikheter än 

normalt för stora regnmängder i centrala Finland 

(grönt) och ovanligt höga sannolikheter för en 

värmebölja i sydöstra Europa (gult och orange). Det 

är ett exempel på en datorprodukt som inte ger mer 

detaljer eller information än vad som är motiverat. 

”Den lovar mindre men håller mer”, är Anders 

Perssons kommentar. 


”Användarna borde uppmärksammas på att en del av ansvaret för dåliga prognoser faktiskt ligger på dem själva, 

genom att kräva kategoriska besked som vi meteorologer inte alltid kan lämna!” 

Är inte satelliterna till hjälp? Jo, men matematiken 

att omvandla satelliternas strålningsinformation 

till temperatur och fuktighet är 

oerhört komplicerad. Visuella observationer 

av moln och väder används inte direkt av datorn. 

I stället räknar den ut vad det bör vara för 

väder utifrån uppgifter om lufttryck, temperatur, 

vind och fuktighet. 

Är det därför som datorprognoserna ibland 

inte stämmer ens i inledningen? Precis. Men 

trots att vädret är ”framräknat” stämmer det 

ändå ofta hyggligt. Meteorologerna arbetar intensivt 

med metoder för att på ett matematiskt 

konsistent sätt låta datorn ”få kännedom om” 

det verkliga vädret. Tills de här problemen 

lösts är användarna hänvisade till att justera 

prognosen, också därför att de har tillgång till 

egna väderiakttagelser flera timmar senare 

än datorn, som ju vid en viss tidpunkt måste 

avbryta insamlandet av observationer och påbörja 

beräkningarna. 

Så vi som använder de automatiska datorproducerade 

nätprognoserna behöver bli våra 

egna meteorologer? Ja, ni måste delvis ta på 

er det jobb som meteorologen inte hinner 

göra. Är till exempel datorprognosen i nuläget 

3 grader för varm, är det troligt att den är 

för varm också under resten av dagen. Den 

kan vara för varm därför att det är en tidig vårmorgon 

och det är ”klart” väder i stället för 

prognostiserat ”mulet”. Av samma skäl kan 

den mulna datorprognosen frampå dagen visa 

sig vara för kall, eftersom solskenet i den klara 

luften fått en chans att värma upp luften. 

När jag följt datorprognoserna för min egen ort 

har jag ibland upptäckt samma typ av fel dag 

efter dag. Kan inte sådant korrigeras? Datorprognoserna 

kan vara fel på ett systematiskt 

sätt av tre anledningar. De fysikaliska processerna 

närmast jordytan är komplicerade och 

är svåra att beskriva exakt. För det andra, när 

datorn räknar ut vädret måste den dessutom 

ha korrekt information om markförhållandena. 

Är snön på orten inte ren, torr och vit 

som modellen antar, utan smutsig och våt, är 

vädret troligen molnigare och mildare än vad 

datorn antar. En del platser ligger dessutom 

lite ”udda” till och inte är korrekt representerade 

i modellen, till exempel bergshöjder eller 

halvöar som är mindre än beräkningskuberna 

jag berättade om inledningsvis. 

Datorprognosen säger att det ska 

bli +18°C om 5–6 dygn. Om det just nu (vid 

samma tid på dygnet) är runt +18°C, om det 

brukar vara runt +18°C så här års och om förra 

prognosen sade cirka +18°C kan man i de 

flesta fall acceptera +18°C som en trovärdig 

prognos. Men om något av det följande är 

uppfyllt bör prognosen justeras neråt, mer 

ju fler av villkoren som är uppfyllda: 

a) det är +11°C idag 

b) det brukar vara +11°C så här års 

c) förra prognosen sade +11°C 

Om användarna t.ex. bestämmer sig att 

+15°C är det mest troliga får de dock inte 

glömma att det kan bli varmare och att +18°C 

fortfarande är en möjlighet, om än liten. Har 

användarna tillgång till fler datorprognoser 

kan justeringen göras mer noggrant, i synnerhet 

om också datorproducerade väderkartor 

finns tillgängliga. 

Vad borde användaren av datorprognoserna 

alltså göra? För det första övertyga sig om 

att felen verkligen är systematiska och inte 

bara tillfälliga fel. De korrektioner som verkar 

fungera behöver sedan kritiskt följas upp; 

systematiska fel är ofta säsongsberoende. 

Eftersom meteorologerna jobbar med att förbättra 

datorprognoserna, kan det också hända 

att vissa av de systematiska felen plötsligt 

försvinner. Genom att till exempel reducera 

storleken på beräkningskuberna blir datorn 

plötsligt medveten om berghöjder och halvöar 

som tidigare inte fanns med. 

Men ofta ser inte felen i väderprognoserna ut 

att följa någon systematik… Ja, det är en följd 

av den berömda ”fjärilseffekten”, det vill säga 

att de värden på temperatur, lufttryck, fuktighet 

och vind som åsätts var och en av beräkningskuberna 

inledningsvis inte är exakta. 

Dels är de medelvärden över kuben, dels kan 

de påverkas av felaktiga eller inexakta observationer 

eller oförmåga hos de matematiska 

systemen att rätt tolka korrekta observationer. 

Trots all dessa svårigheter är faktiskt analysfelet 

i den fria atmosfären av storleksordningen 

någon tiondels grad i temperaturen. Det är 

inte så dåligt. 

Hur som helst, om felen råkar vara tillräckligt 

stora eller inträffar i delar av atmosfären 

där det ”står och väger”, kan de utlösa en kedjereaktion 

med konsekvenser som ofta sprider 

sig nervinds, från väster mot öster. Orsakerna 

till en felaktig tredygnsprognos över Europa 

kan ofta sökas i utgångsläget över västra Atlanten, 

en felaktig femdygnsprognos över 

utgångsläget över västra Nordamerika eller 

nordöstra Stilla Havet. 

Hur ska man kunna korrigera för sådant? För 

att tackla detta problem har meteorologerna 

utvecklat ett så kallat ensemblesystem: det utgångsläge 

datorn har räknat fram accepteras 

inte helt, utan 50 modifierade och lika troliga 

utgångslägen utifrån vilka datorn beräknar 50 

alternativa prognoser. 

Om dessa är i stort sett identiska, kan man 

säga att så här blir vädret oberoende av eventuella 

fel i utgångsläget. Om de är olika, kan 

man säga vad som är mer eller mindre troligt 

beroende på proportionen prognoser som givit 

dessa resultat. 

Det här med att datorprognoserna är olika från 

olika väderinstitut, hur ska man hantera det? 

Genom att titta på inte bara de senaste, utan de 

2–3 senaste prognoserna. Den vanlige användaren 

kan då bygga upp sin egen lilla ”miniensemble” 

och utifrån den bestämma vad som 

är den mest troliga prognosen utifrån vad som 

är gemensamt och dessutom bilda sig en grov 

uppfattning om osäkerheten och alternativa 

utvecklingar. 

Men om jag vill veta vad det i verkligheten ska 

bli för väder??? Hade vi meteorologer, med 

eller utan datorhjälp, vetat hur vädret ”blir” 

hade vi givetvis sagt det. Men vi är aldrig 

hundra procent säkra och därför är det alltid 

en klok politik att fråga vilket är det troligaste 

vädret framgent. Naturliga följdfrågor är därför 

’Hur säker är du på det?’ och ’Vilka andra 

möjligheter är rimliga?’. Allmänheten borde 

uppmärksammas på att en del av ansvaret för 

’dåliga prognoser’ faktiskt ligger på dem genom 

att kräva kategoriska besked som vi inte 

alltid kan lämna! 

Det låter som om ni meteorologer vill undandra 

er ansvar… Tvärtom, det är användarna 

som är betjänta av att vi erkänner vår osäkerhet 

i stället för att låtsas att vi inte har någon. 

Temperatur 

En schematisk bild av principen för ensembleprognossystemet (EPS = Ensemble Preciction System). 

Den röda kurvan visar en typisk temperaturprognos (för mitt på dagen) 6dygn framåt. De 10 blå kurvorna 

symboliserar 10 alternativa, lika möjliga prognoser som genererats genom att modifiera utgångsläget på 

ett sätt som simulerar kompensationer for möjliga fel. Sju av dessa prognoser visar att man kan lita på 

huvudprognosen (den som presenteras på nätet) och att temperaturen håller sig runt 10 grader C. Men tre 

av prognoserna anger ett kalluftsinbrott med risk för frost. Alltså 70 procent chans att vädret är oförändrat, 

30 procent att det sker ett kalluftsinbrott. Ensemblesystemet på ECMWF laborerar med 50 alternativa 

prognoser. 

Denna attityd till väderprognoser är speciellt 

viktig när vi hotas av extremt men också svårprognoserat 

väder som orkanvindar eller förödande 

skyfall. De automatiska prognoser som 

ges till exempel på Internet kan vara tillfredsställande 

under normala förhållanden, men är 

det knappast i situationer med extremväder. 

Då är sannolikheter eller andra riskbedömningar 

oundvikliga. 

Men är det inte svårt att förstå sig på sannolikheter… 

Jag tror inte det. Många tycker ju om 

spel där sannolikheter ofta är själva idén. Om 

du skulle ordna ett garden party och risken var 

30 procent för skurar, skulle du kanske hyra 

ett skyddande tält om dina gäster inkluderar 

Tarja Halonen, kronprinsessan Victoria och 

Esa-Pekka Salonen, men kanske inte om gästerna 

är gamla skolkompisar eller grannar. 

Men om man vill ha mer detaljerade prognoser? 

Vi vill alla ha mer detaljerade prognoser 

Anders Persson 

dagar 

i tid och rum, men med trovärdiga detaljer. 

De detaljer som datorn räknar fram bestämts 

av storleken på beräkningskuben. Av rent beräkningstekniska 

skäl kan den på sin höjd beskriva 

vädersystem som till ytan är tio gånger 

större än beräkningskubens omfång. Men bara 

därför att datorn beräknar vädret med stor 

detaljrikedom behöver man inte presentera 

resultaten med samma detaljrikedom. Denna 

förföriska detaljrikedom blir mer och mer vilseledande 

ju längre prognosen är. 

Men vad är det för mening att beräkna detaljerna 

om de inte stämmer? Jo, ju större matematisk 

detaljrikedom, desto bättre prognoser 

av de stora vädersystemen. Dessa beror av energiutbytet 

med de mindre systemen. De små 

detaljerna behövs för att beskiva detta utbyte 

i ”näringskedjan” mellan de små och stora vädersystem, 

liksom bakterier och insekter behövs 

för att hålla oss, giraffer och elefanter vid 

liv – och de behöver oss! 

Vad kan de vanliga användarna göra med 

osäkra datorprognoser på nätet? Med ett kritiskt 

öga lär sig användarna snart vilka detaljer 

som i allmänhet är att lita på. Väderfenomen 

eller vindmönster som är kopplade till geografin 

är mer tillförlitliga än de som inte är det. 

Vädertypen kan prognostiseras fem dagar, 

ibland en vecka framåt, men de dagliga väderväxlingarna 

av regn, moln och snö bara hälften 

av denna tid, det vill säga cirka tre dygn i 

grova drag. 

Vad har prognoserna för träffsäkerhet? Att 

mäta träffsäkerhet är den enklaste men mest 

ofullständiga sättet att mäta prognoskvaliteten. 

Den ger bra utfall på orter där där det ofta 

regnar eller sällan regnar. Mer avancerade bedömningsmetoder 

ger mer rättvisande resultat, 

men är mer komplicerade, i synnerhet om 

det gäller att utvärdera sannolikhetsprognoser. 

De är komplicerade därför att sannolikhetsprognoser 

är så nära kopplade till själva 

beslutsprocessen, som ju alltid måste ta hänsyn 

till en mängd osäkerhetsfaktorer. 

Du ha alltså två huvudbudskap: att användarna 

av webbinformationen borde fungera som 

sina egna meteorologer och att vi måste acceptera 

väderprognosernas osäkerhet. Inte bara 

”acceptera”, utan ta det till god nytta. Värdet 

av en prognos ligger inte bara i information 

om vad som är mest troligt, utan lika mycket 

i hur säker eller osäker informationen är. Den 

som ska ta beslut har då möjlighet att ge väderprognosinformationen 

den vikt den förtjänar 

i det aktuella läget och därmed på ett optimalt 

sätt ta hänsyn till andra viktiga faktorer. 


Där köpglädjen 

blomstrar 

De 


senaste åren har lopptorgen i Jakobstad upplevt ett uppsving, 

både i antal och proffsighet. Samtidigt, i Ylivieska, växer handeln 

med nya varor så det knakar. Följ med till de båda orterna och undersök 

de motsägelsefulla trenderna: är vi trötta på konsumtions festen 

eller shoppingsugna som aldrig förr? Och hur kan en liten ort som 

Ylivieska ha en så livskraftig handel? 

DAGENS FYND? Under sommarens måndagskvällar 

förvandlas Jakobstads torg till 

lopptorg, till brädden fylld av köpare och 

säljare. Det råder loppissug som aldrig förr. 


Efter konsumtionsfesten 

Här möts fyndjakt och hjälparvilja 

Då prylar samlas där hemma 

nästan av sig själv kan man inte 

låta bli att tänka på om inte livet 

skulle kännas lättare med lite 

mindre. Ibland slänger man en 

del, för något till återvinning eller 

ger bort något. Vilken roll spelar 

lopptorgen i strömmen av saker? 

Varför är de så populära? Handlar 

det om samlande, ekonomiskt 

tänkande, äventyrslystnad eller 

ekologiska ideal? Vad är det vi letar 

efter? Och vem går på loppis? 

I 

Jakobstad finns en hel rad av välfungerande 

lopptorg. Exemplen är många: Retro, 

Amidahallen eller järnvägsloppiset, Åldringsvännerna, 

Nada Nord, Missionsstugan, 

Lähetyspirtti, Lähetystori och förstås, måndagstorget 

på sommaren. För att inte tala om 

den årliga Juthbacka-marknaden i Nykarleby 

och alla privata loppisförsäljningar. 

Retro är egentligen en återvinningscentral, 

men loppiset har en viktig ställning. 

”Folk är trötta på konsumtionsfesten. Därför 

har vi så många kunder. Varor kommer 


KLÄDER OCH IDEAL. ”Ett sätt att sätta något gott 

i omlopp är att frivilligjobba och sälja donerade 

kläder”, säger Raili Ryynänen. 

och går och utrymmena börjar bli trånga. Vi 

har faktiskt fått ett bra mottagande i nejden”, 

säger försäljare Anne Sormunen. 

Enhetschef Stefan Wicklén håller med: 

”Ofta lämnar folk saker vid bakdörrens insamlingspunkt 

och stiger sedan in för att köpa 

’nytt’. Ibland förundras jag över att människor 

kommer hit med fungerande hushållsmaskiner. 

Vad är det för poäng med det? Duger bara 

nyaste nytt? ” 

Carola Sandberg med dottern Ebba i shoppingkärran 

synar ett par barnbyxor. Hon 

köper nästan alla kläder till sina fem barn på 

loppis. 

”Vi har ett stort behov av kläder och hittills 

har bara vår elvaåriga dotter börjat motsätta 

sig loppiskläder. Det är inspirerande att gå på 

loppis, här vet man aldrig vad man kan hitta. 

En gång i veckan går jag igenom alla loppisar, 

annars får jag abstinensbesvär”, skrattar hon. 

Sandberg sätter ingen budgetgräns för sig 

själv – men det gäller bara på loppis. 

”Här möts behovet och glädjen att göra 

fynd”, konstaterar hon. 

”Automatloppis” lockar 


NYTTA OCH GLÄDJE. 

”Det gäller att gå på 

loppis en gång i veckan, 

så att inget går en förbi. 

Barnkläder står alltid 

på min lista”, säger 

Carola Sandberg. 

Amidahallen är Jakobstads enda ”automatloppis”, 

där privatpersoner kan sälja saker utan 

KRING EN KAFFEKOPP. 

Att umgås en stund hör 

till på Lähetystoris café. 

Här sitter bland andra 

grundarmedlemmen Aino 

Mäenpää (i mitten) med 

sin man Kaj Mäenpää. 

att själva stå bakom bordet. Det är också störst 

med sina 2 000 kvadratmeter och 200 försäljningsbord 

och här kan man hitta allt från 

bildäck till antikviteter. Den som säljer här 

prissätter och ordnar sina saker själv. Köparna 

kollar in utbud och priser, plockar varorna 

i shoppingkorgar och betalar i en gemensam 

kassa. Smidigt och enkelt, som i en ”riktig” 

butik. Sandra Nordvik sorterar filmer, kläder 

och spel som hon ska sälja. 

”Det här är hela familjens grejor som vi 

egentligen inte behöver längre. Jag handlar 

själv här ungefär en gång i månaden, allt möjligt 

nödvändigt”, säger hon. 

Sätt det goda i omlopp 

I stadsdelen London ligger Lähetystori. Där 

”jobbar” försäljare Raili Ryynänen i talkoanda. 

”Här i stan finns loppisar för alla smakinriktningar. 

Vi har drivit loppis i 17 år nu och 

vinsten går i sin helhet till missionärer”, säger 

hon. 

Det är Salem-församlingen som driver Lähetystori. 

I det lilla caféet dricker bland andra 

grundarmedlemmen Aino Mäenpää kaffe 

tillsammans med sin man Kaj Mäenpää. 

”Vi kommer hit en gång i veckan för att 


träffa bekanta. Men visst blir det att vi köper 

ett och annat också”, skrattar de. 

Lähetyspirtti ligger alldeles intill Jakobstads 

nya polishus. Också här är försäljarna 

frivilligarbetare. En del av dem stickar sockor 

och väver mattor till försäljning, berättar försäljare 

Tuula Rintala. Hon påpekar att deras 

verkliga skattkammare ligger lite längre in: 

biblioteket. Där står Verkka Puro och ordnar 

i hyllorna för att skapa mera plats för romanerna. 

Han är själv en flitig läsare och handlar 

böcker från loppisets bibliotek. 

”De svenskspråkiga kunderna är färre, jag 

vet inte varför. Jag tror att lopptorg som inte 

driver affärsverksamhet lyckas bättre. All vår 

vinst går till hjälpbehövande utomlands”, säger 

han. 

Ska man generalisera, verkar barnfamiljer 

och pensionärer dra mest nytta av lopptorg. 

Kan det vara så, att den typiska loppisbesökaren 

är en lite mera äventyrslysten och modig 

person än genomsnittet? En som vågar korsa 

gränser, som har fantasi och som är en fyndare 

med stort F? Kanske det. 

susanne strömberg 

Varför går du 

på loppis? 


Katarina Eklund: 

■ ”Jag kommer för prylarna. Varje sak bär på 

sin egen historia och kanske försöker man 

hitta en speciell känsla eller ett visst minne 

i prylarna.” 


Stina Ehrström: 

■ ”Nu råder verkligen loppisboom, men själv 

har jag gått på loppis i 20 år. Jag säljer för att 

jag vill bli av med onödiga saker och köper 

då jag behöver något eller då jag hittar något 

trevligt.” 


Mira, tillsammans med Soraya, 6 

och Nora, 11: 

■ ”Här träffar man bekanta som man kanske 

annars inte stöter på. Vi gör det här mest för 

barnens skull. De tycker om att få sälja saker 

på riktigt.” 


Den lilla staden som blev shoppingmecka 

POPULÄR CENTRALORT. ”Det var Kärkkäinens 

affär som satte i gång det i tiderna och till en 

början sålde man i bussar. Folk kommer hit från 

omkringliggande områden, eftersom det är så pass 

långt till Uleåborg och Karleby”, är pizzaförsäljare 

Heli Hilliahos analys av Ylivieskas popularitet. 

Det är fart i näringslivet i Ylivieska, 

och den tycks öka. Det 

märks i form av många bilaffärer 

och jättelika supermarkets. Hur 

kan så mycket finnas i en så liten 

stad? Och varför har staden en 

sådan attraktionskraft? 

Det känns som att komma till Amerika 

då man kör in på shoppingområdet. 

Man möts av storbutikernas höga 

och färgglada reklampelare: Kärkkäinen, Lidl, 

Citymarket och det nya Prisma. Ylivieska har 

14 000 invånare. Staden ligger logistiskt bra 

till, med vägar och järnväg. Till Seinäjoki är 

det 200 kilometer, till Uleåborg 130. Ylivieska 

ligger i en knutpunkt. Om man räknar in närområdet 

har staden en köpkraft på över 72 000 

personer. De största kundströmmarna kommer 

från Reisjärvi, Haapajärvi, Haapavesi, 

Pyhäjärvi och Pihtipudas. 

Johanna Forsman Johanna Forsman 



GOTT OM PLATS. Det finns shoppingutrymme i det 

nya köpcentret. ”Totalytan inklusive lager ligger på 

16 000 kvadratmeter”, säger VeliMatti Haarala på 

Prisma. 

KÄRKKÄINEN BÖRJADE. ”Här fanns tidigare bara 

fält. Nu finns det mera prylar än någon behöver. 

Kärkkäinen startade allt då de började sälja penslar 

och verktyg i en liten butik och i dag har det vuxit 

till ett enormt shoppingcenter i två våningar. Med 

våra 16 bilaffärer är det lätt att hitta ett for don som 

passar”, säger Rauni och Mauri Salminen. 

Det började med bilar 

Allt började med bilhandeln, som slog rot här 

på 1980 och -90-talen. Följande milstolpe kom 

2001, då Kärkkäinen öppnade sitt varuhus. 

”Vi har alltid haft företagandet i blodet här. 

En annan viktig orsak till utvecklingen är att 

här finns förståelse för företagande. Mycket 

har åstadkommits genom åren tack vare samarbete 

mellan företagarna och staden. Man ser 

helt enkelt till att det finns förutsättningar för 

företagande och för att nya företag ska kunna 

etablera sig i staden”, säger Keijo Pesonen, VD 

för YTEK Oy, Ylivieskas teknologicenter. 

Ylivieska stad delar ändå inte ut direkta understöd 

till företagare. 

”Alla nyinvesteringar och utbyggnader utgår 

helt från företagarna. Här finns helt enkelt 

både idéer och skaparkraft.” 

Infrastrukturen fungerar 

Enligt Keijo Pesonen är det viktigt att infrastrukturen 

fungerar bra. 


SER FRAMÅT. ”Handel och service blomstrar, men 

vi får inte glömma industrin. Utvecklingen har dock 

tagit fart även där”, säger Keijo Pesonen. 

BILARNA DRAR. ”Ylivieska har dragningskraft, 

i synnerhet på veckosluten då folk kommer från 

landskommunerna. En av våra verkliga juveler är 

bilhandeln. Här säljs massor av bilar i förhållande 

till invånarantalet”, säger Jari Mikkola. 

”Det är viktigt att stadens service, eller 

den så kallade attraktionskraften, är bra: det 

handlar om hälsovård, utbildning, kultur och 

fritid. Yrkeshögskolan är mycket livskraftig, 

speciellt när det gäller forskning och utveckling, 

och det är ju viktigt ur företagarsynvinkel. 

Också ett tillräckligt stort och mångsidigt 

tomtutbud är avgörande för företag”, säger 

han. 

Grovt räknat finns det omkring 800 företag 

i staden. 

”Visst ryms det alltid fler, men det här är 

också ett bra antal. Då har vi heller inte räknat 

med jordbruk, fastighetsbolag och bostadsbolag.” 

Men Pesonen menar att det ännu finns saker 

som kan utvecklas. 

”Handel och service utgör 75 % av näringsstrukturen. 

Utöver det borde vi få någon 

annan typ av ryggrad. Just nu är den största 

utmaningen att skapa flera jobb inom industrin.” 

Men där har också skett en positiv utveckling. 

I till exempel Koskipuhto industriområde 

har det investerats ett par miljoner euro. Utöver 

allt det här hoppas Pesonen att ylivieskaborna 

skulle räta på sig lite grann och vara stolta 

över alla positiva signaler och mätresultat. 

”Vi är nog lite för anspråkslösa.” 

Matematik på nytt sätt? 

I det splitternya Prisma glänser det ljusa golvet, 

så stort, att man kunde köra omkring med 

en liten bil. Varorna tornar upp sig och 16 kassor 

är i gång. Prismas direktör och projektledare 

Veli-Matti Haarala är nöjd. 

”Försäljningsytan ligger på omkring 10 000 

kvadratmeter. Vi har satsat extra mycket på 

bruksvaror, där ungefär en tredjedel är sådant 

man dagligen behöver. Ylivieska har långa 

traditioner som handelsplats och här lyckas 

både du och din konkurrent. Butikerna stöder 

varandra, eftersom ett plus ett inte alltid blir 

bara två”, säger Haarala. 

susanne strömberg 


ETT KRAFTPAKET 

med komet karriär 

Vissa hittar sina talanger senare än andra. 

Teija Löfholm var 40 år när hon inledde sin 

tävlingskarriär. Bara ett år efter att hon 

började gå på gym hade hon bärgat både 

FMguld och EMsilver. 

24 katternö 


SIKTAR UPPÅT. ”Jag kan förbättra mina resultat i alla tre 

momenten. I knäböj har jag lyft mer på träning än mitt officiella 

personliga rekord 110 kg och samma gäller för bänkpressen, 

där jag har 77,5 kg som tävlingsrekord”, säger Teija Löfholm. 

katternö 25

Redo för marklyft. Råstyrka, teknik och koncentration. Och så lite mer råstyrka. 


TUNG METALL. Teija Löfholm har alltid föredragit 

kroppsarbete framför skrivbordsjobb. På gymmet 

bygger hon upp sin styrka för att orka med det 

hårda jobbet som svetsare. 

Det är måndag kväll. Teija Löfholm har 

veckans första arbetsdag bakom sig 

och kommer till gymmet för att köra 

ett vanligt tvåtimmarspass. Som svetsare består 

jobbet av tunga arbetsmoment. En stor del 

av arbetsdagen ägnar hon åt att montera ihop 

och löda ihop radiatorer med gassvets. 

”Jag trivs jättebra med jobbet, men det är 

tungt, främst för axlarna. För att orka med det 

och undvika belastningsskador började jag 

träna på gym”, berättar Teija Löfholm. 

Att byta till skrivbordsjobb var inte att 

tänka på. 

”Jag har prövat på det också, men det är 

inget för mig. Jag vill ha ett arbete där jag får 

ta i ordentligt.” 

Så 2008 gick hon till gymmet, fick ett träningsprogram 

och satte igång med att bygga 

upp en grundkondition. Ett halvt år senare 

frågade gymägaren Tapio Hepokangas, som 

även är aktiv inom föreningen Pietarsaaren 

Voimailijat, om hon var intresserad av att 

börja tävla i styrkelyftning. 

”Jag tog en funderare, diskuterade saken 

med min man och tyckte att det var värt att 

pröva på.” 

I December samma år gjorde hon sin första 

tävling, stadsmästerskapen i Jakobstad. Det 

kändes bra och redan i februari 2009 var hon 

redo för veteran-FM för 40-åringar i bänkpress. 

Där blev det guld direkt. Två månader 

senare tog hon ett nytt guld i FM i styrkelyft. 

Resultaten gav henne en inbjudan till EM i 

styrkelyft i Tjeckien i juli 2009, där hon tog 

hem en silvermedalj. 

Hon har själv ingen entydig förklaring till 

kometkarriären. 

”Någon har förklarat för mig att jag har en 

grundstyrka i kroppen. Jag har haft kroppsarbeten 

under flera år och dessutom har jag en 

egen häst. En del av styrkan har jag nog arbetat 

upp i stallet.” 

Förra året spolierades Teijas tränings- och 

tävlingssäsong bland annat av en axelskada 

som uppstod när hennes häst ryckte till. Det 

blev först en axeloperation för Teija och sedan 

vila. I november 2010 återupptog hon träningen 

och ställde siktet på EM i Tjeckien i juli 

2011. Där bärgade hon en EM-silvermedalj till 

och satte samtidigt personliga rekordet 315 kg. 

Av dem tog hon 110 kg i knäböj, 75 kg i bänkpress 

och 130 kg i marklyft. 

”Mitt mål för i år är att göra 350 kg. Det känns 

rimligt, jag kan bättra i alla tre grenar. Jag vet 

det för jag har gjort bättre resultat på träning.” 

Segrarinnan i sommarens EM-final, Eva 

Buxbom från Danmark, landade på slutre- 

TEKNIKGREN. ”Det är viktigt att man använder rätt 

teknik och lyfter rätt, annars ökar skaderisken. De 

skador jag haft det senaste året, i axel och knä, har 

uppstått utanför gymmet”, säger Teija Löfholm. 

sultatet 402,5 så det krävs framsteg av Teija 

Löfholm för att ta den ädlaste valören i ett EM. 

Teija Löfholm tävlar i 57 kg:s klassen. Det 

innebär att hon och hennes medtävlare i samma 

klass måste vara under 57 kg när de väger 

in sig i en tävling. 

”Två veckor före en tävling brukar jag minska 

på godis och andra delikatesser. Om det 

behövs tömmer jag kroppen på vätska, men 

det tar ju också på krafterna så det bästa är att 

vikten hålls på samma nivå.” 

En del idrottare, inte minst inom teknik- 

och styrkegrenar, drabbas av nervositet under 

tävlingar och floppar när det gäller. Det gäller 

inte Teija Löfholm. 

”I tävlingar måste man taktikera i förhållandet 

till motståndarna och spela på en viss 

säkerhet, men trots det brukar jag oftast göra 

mina bästa resultat på tävling.” 

I september sKULLe Teija Löfholm ha åkt 

till Kanada på VM-tävlingar, men valde att 

operera sitt knä. 

”Jag kände av knäskadan redan i våras, innan 

jag åkte till EM i Tjeckien, men jag beslöt att satsa 

allt på ett kort där, bära eller brista. Det blev 

förstås värre och nu måste jag åtgärda det.” 

Hon har fått löften om att hon kan börja 

träna ganska snart efter operationen. 

”Det hade varit onödigt att åka till VM i 

Kanada när jag inte är i fullt slag. Det kommer 

fler tävlingar, jag är ju bara i början av min tävlingskarriär. 

Flera av mina konkurrenter har 

hållit på med styrkelyft i flera årtionden, så jag 

känner mig som en nybörjare.” 

De sportsliga framgångarna har sporrat 

henne att träna minst tre–fyra gånger per 

vecka på gymmet. Dessutom rider hon fyra– 

fem gånger per vecka och har familj med man 

och två döttrar. 

”Styrkelyftningen är ju trots allt en hobby, 

inget som jag måste göra. Samtidigt vill jag 

förbättra mina resultat så ibland behöver jag 

en spark i baken för att tända till på ett träningspass.” 

En annan faktor som drar henne till gymmet 

är de andra stamgästerna. 

”Det är alltid kul att komma hit och höra det 

senaste. På gymmet hittar man olika typer av 

människor och stämningen är trevlig. Oftast 

tränar jag ensam, men det finns alltid någon 

som hjälper till och säkrar om jag tränar med 

stora vikter.” 

Och på gymmet tänker Teija Löfholm tillbringa 

en stor del av hösten för hon har bestämt 

att 350 kg ska knäckas i år. 

johan svenlin 

26 katternö katternö 27 

Johanna Forsman

Redaktör: Petra Nylund 

Illustrationer: Annika Lillkvist 

Vår värld är full av gaser. Vi 

går omkring bland gaser hela 

tiden, eftersom allt det vi kallar 

luft är gaser. Somliga gaser 

är livsviktiga, andra farliga, 

en del nyttiga, men vad har de 

gemensamt? Deras form. De är 

inte fasta eller flytande och du 

kan inte ta på dem, för de är ju, 

just det: gaser. 

n Biogas skapas då mikroorganismer 

mumsar på biologiskt material, som till 

exempel växtrester eller matrester i en 

syrefri miljö. Det kallas också rötning. 

Gaserna som bildas är metangas och 

koldioxid. 

Patrik Jonsson Scanpix Sweden / Lehtikuva 

Eld behöver också syre för att brinna. 

Därför ska man inte öppna fönster och dörrar vid eldsvåda, då tar elden fart. 

Är det för att alla de levande ljusen använder så mycket syre som lucian och 

tärnorna ibland svimmar? Nej, ljuslågor förbrukar minimalt med syre. Lucia 

svimmar nog bara för att det är för spännande eller för att hon stått för länge. 

Bakteriemums blir biogas 

Biogas kan användas för att producera 

el. Så gör man till exempel i Vasa. Matavfall 

och annat lämpligt avfall samlas in 

vid Stormossen, och där jobbar bakterier 

fram biogas ur soporna. Gasen används 

sedan för att göra el. 

Gaser n 

Puh! Kroppen 

behöver massor av syre 

då man sportar! 

Vi måste ha syre för att leva. Vi andas in 

syre ur luften och andas ut kol dioxid. Båda 

är färglösa gaser. Så vad är det som syns då 

man andas ut i kall luft, ”rök molnet” som 

kommer ur munnen på fotbolls spelaren 

Cristiano Ronaldo här på bilden? Det är 

vattenånga i utandningsluften som kyls ner 

ute i luften och blir till minimala droppar. 

I rymden finns inget syre, så astronauterna är 

tvungna att ha syre med sig från jorden. Så stjärnor, som 

är brinnande gasklot, får fart i sin eld av kärnreaktioner. 

Jason Cairnduff / Lehtikuva 

Helium passar 

bäst i ballonger 

Helium är en gas som är lättare än luft. 

Därför används den för att få ballonger 

att sväva. Du kanske vet att man låter 

som Kalle Anka om man andas in helium? 

Det beror på att ljudhastigheten är högre 

i helium. Ljudet åker alltså fortare fram. 

Men obs: Det kan vara farligt att andas in 

helium! Gasen tränger undan luften som 

du behöver. Att andas in helium direkt från 

en heliumflaska kan spränga lungorna. 

Låt alltså bli att låta som Kalle Anka! 

Vad är en prutt? Åhh, fy! 

n Pruttar är en gasblandning som består av 

kväve och några andra gaser som bildas då 

kroppen smälter maten. Att vi har luft i våra 

tarmar beror på att vi sväljer en del luft då vi 

äter och dricker. Det som ibland luktar illa om 

pruttarna är gasen metan, som också kallas 

sumpgas. 

Naturgas ger energi 

n Långt nere i jorden finns naturgas, som bildats 

av växter och organismer under miljoner år. Naturgas 

används för att producera värme och el. Det 

finns mycket naturgas i bland annat USA, Ryssland, 

Iran och Norge. Man transporterar gasen till 

platserna där den ska användas i långa rör (kallas 

pipelines) eller med specialfartyg. 

Akta dig för 

brandgaser! 

n Kom ihåg att många farliga gaser 

frigörs då något brinner. Därför kan 

gaserna vara lika farliga som elden vid 

en eldsvåda. En av dem är den osynliga 

och luktfria gasen kolmonoxid (blanda 

inte med koldioxid!), som bildas då något 

brinner svagt, som till exempel glöden 

i öppna spisen. Kolmonoxiden kan vara 

dödlig. Det är därför är det viktigt att 

inte skjuta spjället förrän allt slocknat! 

Då man bränner naturgas frigörs koldioxid i luften, 

men mycket mindre än då man bränner olja och 

kol. Koldioxid är viktig för att växter ska kunna växa, 

men då koldioxiden ökar i luften (i atmosfären) blir 

växthuseffekten långsamt kraftigare. Du vet ju att 

det är varmt i växthus. Att det är tillräckligt varmt 

på jorden beror på att atmosfären är vårt ”växt- 

Vår skyddsbubbla 

Atmosfären är det gashölje som ligger 

runt jorden och skyddar allt liv. Det är atmosfären 

som håller bort skadlig strålning från 

solen och rymden och håller jorden tillräckligt 

varm. Atmosfären består till största delen av 

gaserna kväve (78%) och syre (21%), alltså 

det vi kallar luft. 

Ozonlagret är en del av atmosfären. Det 

skyddar oss från solens ultravioletta strålning, 

som kan vara skadlig i höga doser. Ozonlagret 

ligger högt uppe i luften, 10–50 km ovanför 

marken. 

hus”, som håller kvar värme som stiger upp från 

jordens yta i stället för att värmen skulle ”rymma” 

ut i rymden. Ingen vet säkert vad som händer om 

växthuseffekten blir kraftigare. En del vetenskapsmän 

menar att det kan bli varmare, medan andra 

menar att andra saker påverkar temperaturen mer 

än koldioxid. 


En avhoppares 

bekännelser 

Det enda tänkbara förhållningssättet till fakta är att 

erkänna dem, säger Patrick Moore, en av Greenpeaces 

grundare. Och förr eller senare måste du välja. Söker 

du problem eller lösningar? 

Patrick Moore bestämde sig för det senare. Och 

blev hatobjekt för många av världens miljöaktivister. 


Dominic Schaefer

” Jag valde kurser vid universitetets alla fakulteter. 

Jag ville medvetet vara gränsöverskridande. Alla vetenskapsområden hänger ihop.” 

Patrick Moore i september 1971, 24 år, dagarna före Greenpeaces första protestaktion. 

Patrick Moore är ett barn av skogen och 

havet. De första sju åren växte han bokstavligen 

upp på vattnet, i ett flytande 

läger för skogshuggare i Winter Harbour, en 

djup vik på västsidan av Vancouver Island, 

bara fem minuters båtfärd från öppet hav. 

Vancouver Island täcks här av en jättelik 

regnskog. Vägförbindelse till den större världen 

fick Winter Harbour först vid den tid då 

Patrick fjorton år gammal skickades för att gå 

i skola i British Columbias huvudstad Vancouver, 

400 kilometer hemifrån. Då, 1961, bodde 

75 personer i Winter Harbour. I dag är de fast 

boende elva. 

”Jag visste inte som barn att jag bodde i en 

regnskog. För oss var det helt enkelt ’skogen’ 

och det regnade nästan jämt. Min lekplats var 

ett färskt kalhygge, men vi visste inte vad ett 

sådant ord betydde, vi kallade det ’öppningen’.” 

Winter Harbour var centrum för skogshuggning 

och flottning, och Patricks far Bill 

Moore var den som drev och ledde verksamheten, 

ärvd efter farfadern Albert. 

”Av pappa lärde jag mig ledarskap. Hans lott 

blev att efter farfars död ta över verksamheten 

vid 21 års ålder och bli chef för 60 skogshuggare, 

alla äldre än han själv. Han lärde mig att 

någon måste ta ansvar för att beslut blir fat- 

tade, hemma, på arbetsplatsen och i samhällets 

ledning.” 

Modern Beverly var dotter till en fiskare, en 

pionjär som var med etablerade ett kooperativ 

som framgångsrikt konkurrerade med de 

stora bolagen inom fiskeindustrin. 

”Mamma lärde mig att tänka. Hon var agnostiker, 

introducerade Bertrand Russells 

filosofi för mig och förklarade hur viktigt det 

är med kunskaper, att lära sig nya saker hela 

livet.” 

Att växa upp omsluten av en regnskog satte 

förstås sin prägel. ”Det gav mig ett lugn i att 

Bastun som Torsten Ahlström byggde i Winter 

Harbour. 

Patrick Moore 

Patrick Moore 

vara ensam. Det var en lycka att ströva omkring 

i skogen och fångas av olika sinnesstämningar. 

Det gav mig en djup uppskattning av 

naturen.” 

Det var också självklart att lära sig allt det 

praktiska man hade nytta av i Winter Harbour. 

Åtta år gammal fick Patrick en liten encylindrig 

maskin som han fick experimentera 

med som han ville. Vid tretton byggde han en 

egen tolv fots båt av plywood. Han var ofta ute 

på fiske. 

Bastun som Torsten byggde 

När Patrick var sju flyttade familjen Moore 

till ett nybyggt hus på stranden. Där uppfördes 

också familjens bastu, en äkta finsk sauna 

byggd enligt konstens alla regler av Torsten 

Ahlström. 

Torsten Ahlström? ”Ja, från den finländska 

industrifamiljen. Torsten och min pappa hade 

träffats vid en skogshuggartävling och blivit 

goda vänner. Torsten gjorde aktivt affärer i 

Kanada och vistades ofta här med sin familj.” 

Patrick lärde känna Torsten Ahlströms alla 

fyra söner och blev kompis framför allt med 

Jussi Ahlström, som bland annat utbildade sig 

till helikopterpilot i Kanada. 

”Tyvärr tappade jag kontakten med familjen 

Ahlström under det kringflackande liv jag 

förde senare. Men jag kan försäkra att bastun i 

Winter Harbour är i ständigt bruk under våra 

vistelser där.” 

Patrick Moore berättar att en annan plats 

som alltid intresserat honom är Sointula på 

Malcolm Island, en liten grannö till Vancouver 

Island. 

”Sointula grundades av invandrare från 

Finland som ett utopiskt samhälle i början av 

1900-talet. Ättlingar till dem bor fortfarande 

kvar. Jag minns hur jag som pojke förvånades 

över den långa basturaden längs stränderna på 

Malcolm Island.” [1] 

_________ 

1) Samhället Sointula grundades 1901 under ledning 

av Matti Kurikka, som varit tidningsman i Finland 

och hade fångats av bland annat Tolstojs tankar om 

jämlikhet. För projektet grundades Kalevan Kansa 

Colonization Company och en tidning, Aika, började 

ges ut för finska emigranter. Matti Kurikka var dock 

för mycket visionär och för litet praktiker och lämnade 

Sointula efter fyra år. Samhället visade sig 

trots allt livskraftigt, bland annat grundades här 

1909 en andelshandel som fortfarande existerar, 

den äldsta i British Columbia. 

Patrick Moore i september 2001, 64 år, dagarna före fyrtioårsjubileet av Greenpeaces första protestaktion. 

Pionjär inom ekologin 

Livet blev annorlunda för Patrick Moore när 

han kom till skolan i storstaden Vancouver. 

Med toppbetyg inledde han studier vid University 

of British Columbia i tanke att bli ingenjör, 

men hamnade på universitets skogsutbildning. 

Också där blev det toppbetyg och ett stipendium 

från Ford Foundation Fellowship, som 

innebar att han fick välja ett doktorandprogram 

vid valfritt universitet. Det kom att bli 

inom ekologi och miljövetenskap, som då var 

nytt som vetenskapligt område. 

”Viktigt var att jag kunde väja kurser vid 

universitetets alla fakulteter – juridik, ekonomi, 

biologi, skogsekologi, oceanografi, mineralogi, 

markvetenskap och annat. Jag ville 

medvetet vara gränsöverskridande. Alla vetenskapsområden 

hänger ihop.” 

Doktorsavhandlingen kom att ge erfarenheter 

utöver de vetenskapliga. Ett stort gruvbolag 

hade anhållit om att få dumpa stora 

mängder spill från malmbrytning i en av Vancouver 

Islands djupa fjordar, och Patrick såg 

att detta gav ett utmärkt tillfälle för att studera 

miljöeffekterna. 

Gruvbolaget hävdade att det man dumpade 

skulle lägga sig tryggt på bottnen, Patrick menade 

genom sin forskning att det inte stämde. 

I det läget informerades han om att universitetet 

hade fått en rekommendation att doktoranden, 

ifall denne tänkte sig ett jobb inom industrin 

eller hos myndigheterna, borde välja 

en annan frågeställning för sin avhandling. 

”Det här triggade mig givetvis att fortsätta 

Dominic Schaefer 

med min undersökning. Jag var genom min 

utbildning en nyfödd ekolog, men det här 

gjorde mig till en radikal miljöaktivist. Och 

det därför att jag brydde mig mer om vetenskap 

än om politik.” 

När doktorsavhandlingen gick till bedömning 

visade det sig att två av de fem professorer 

som skulle bedöma den hade engagerats 

som konsulter av gruvbolaget och att chefen 

för universitetets geologiska institution hade 

getts ställning som en sjätte bedömare. Tre 

av de sex bedömarna hade därmed en direkt 

koppling till det företag som granskades i avhandlingen. 

”Det betydde tre röster för och tre emot 

godkännande. Universitetet tvingades kalla 

in en oberoende sakkunnig, som tack och lov 

stödde mig. Jag fick min doktorsexamen, men 


” Det enda sättet att ändra massornas beteende är att skapa en folklig mytologi, 

en miljöreligion där folk helt enkelt litar på sina guruer…” 

Ombord på Phyllis Cormack på väg till Alaska. Från höger räknat skeppets kapten John Cormack, Patrick Moore och Bob Hunter. 

också en lektion i att den vetenskapliga världen 

kan vara mycket påverkad av politik och 

andra intressen.” 

Greenpeace grundas 

Med den här bakgrunden är det inte långsökt 

att Patrick Moore kom att bli en av Greenpeaces 

grundare. Alltsammans började nämligen 

just i Vancouver just vid denna tid. 

Början var den Don’t Make a Wave Committee 

som 1970 grundades av fem personer 

med Jim och Marie Bohlen som nyckelpersoner. 

Kommitténs syfte var en kampanj mot de 

Patrick Moore 

Typisk bild som spreds av Greenpeace. Deras lilla 

Zodiac ställer sig i vägen för valfångstfartyget och 

dess harpun. 

vätebombsprover som USA genomförde nära 

Aleuterna. 

Den 14 mars 1971 meddelade kommittén om 

sina planer att segla till testplatsen med fiskebåten 

Phyllis Cormack. Den 16 mars skickade 

Patrick Moore ett brev till kommittén och anhöll 

om att få vara med. Han refererade till sina 

studier i ekologi och vana vid sjön. 

Även en annan aspirant, journalisten Bob 

Hunter, anmälde sitt intresse för att delta. 

Hunters brev är intressant för att det så tydligt 

uttrycker det sätt att arbeta som sedan skulle 

karakterisera Greenpeace. 

Bob Hunter beskriver hur han tror sig kunna 

ordna medial täckning inte bara i den egna 

tidningen, Vancouver Sun, utan tack vare sina 

många mediekontakter över en bred skala, 

som även inkluderar radio, tv och bokförlag. 

Han beskriver den speciella frihet han har att 

kommentera nyheter och inte bara sakligt referera 

dem. Kort sagt, genom att låta honom 

vara med kommer expeditionen att få ett 

maximum av positiv medieuppmärksamhet 

till lägsta möjliga kostnad. 

Den 15 september 1971 ger sig den första 

Greenpeaceexpeditionen i väg från Vancouver. 

Elva personer är med, bland dem Patrick 

Moore och Bob Hunter. 

Patrick Moore arresteras när han hindrar jägarna 

att slå ihjäl en sälkut. Följande dag publicerades 

bilden i över 3000 tidningar. 

Resten är, som man säger, historia. Den 7 

oktober får Greenpeace det mediala genombrottet 

genom att hamna i direkt TV-sändning 

hos Walter Cronkite, legendariskt nyhetsankare 

hos CBS Evening News. 

När Greenpeacepionjärerna återvänder tas 

Patrick Moore Patrick Moore 

Patrick Moore 

De elva Greenpeacepionjärerna fotograferade på Phyllis Cormack i hamnen i Akutan i den aleutiska övärlden utanför Alaska. 

Patrick Moore andra från vänster i den övre raden. 

de emot som hjältar. Tiotusentals människor 

deltar i protestmarscher, vilket snabbt får 

politiska konsekvenser. Efter bara några månader 

meddelar president Richard Nixon att 

vätebombsproverna ska avslutas för gott. 

Efteråt har Patrick Moore ofta reflekterat 

över vad Bob Hunter förutspådde i fiskebåten 

på väg hem: ”Det här är början på något viktigt 

[…] men det finns en risk att det blir ett slags 

ekofascism. Alla kan inte [som Patrick Moore] 

skaffa en examen i ekologi, så det enda sättet 

att ändra massornas beteende är att skapa en 

folklig mytologi, en miljöreligion där folk helt 

enkelt litar på sina guruer.” 

Femton intensiva år 

Patrick Moore ägnar efter detta femton intensiva 

år, 1971–1986, åt Greenpeace. Av de elva 

pionjärerna på Phyllis Cormack deltog sex 

också i senare aktioner. Hade den kärnan inte 

funnits, kanske Greenpeace hade blivit namnet 

på en engångshändelse. I praktiken blir 

Patrick Moore den mesta veteranen: när Bob 

Hunter lämnade Greenpeace 1977 återstod 

bara Moore av grundarna. 

Under alla de femton åren innehade Patrick 

Moore ledande positioner. 1977–1986 var han 

ordförande för Greenpeace Foundation, vil- 

ket var den ursprungliga Don’t Make a Wave 

Committee som bytt namn. Moore hade den 

operativa rollen när Greenpeace International 

grundades 1979 och var en av dess fem direktörer 

fram till det att han lämnade Greenpeace. 

Han var länge den ledande talesmannen 

för organisationen. Han ledde Greenpeaces 

valkampanjer i Stilla havet 1977, 1978 och 

1979 och sälkampanjerna i Kanada 1978 och 

1981 och också många andra kampanjer, mot 

troféjakt, supertankers, kärnvapenbärande 

krigsfartyg och annat. 

När Rainbow Warrior sommaren 1985 

sänktes av franska agenter i Auckland, Nya 


” Är människan bara en förstörare? Ska hon inte få ha någon plats på jorden? 

I slutändan bryr sig många aktivister inte om människor.” 

Zeeland, var Patrick Moore på plats och den 

som skötte kontakten med myndigheterna 

och mötte media. 

Det hör till saken att Patrick Moore internt 

inom Greenpeace kallades ’Doctor Truth’ 

(Doktor Sanning). Det var till honom man 

gick för att uttalandena skulle bli vetenskapligt 

korrekta. ”Jag fick många gånger styra upp 

mina kollegers påståenden. De kunde inte den 

vetenskapliga grunden för kampanjerna. Till 

exempel i sälkampanjerna påstods att sälarna 

höll på att utrotas. Men det har aldrig varit någon 

risk för det. Saken handlade om att sälarna 

dödades på ett inhumant sätt.” 

Brytningen med Greenpeace 

Att Patrick Moore lämnade Greenpeace var resultat 

av en längre process. ”I femton år hade 

jag haft en konfrontationsattityd och förklarat 

för folk vad de borde sluta göra. Det var dags 

att hitta fram till vad vi borde göra i stället. Att 

söka lösningar i stället för problem.” 

Avgörande blev en kampanj där Greenpeace 

gick in för ett totalt förbud mot användning 

av klor i industriella processer. 

”Klor är ett av naturens grundämnen, livsviktigt 

för nästan alla livsformer, däribland 

människan. Som många andra ämnen kan 

klor också vara farligt. Allt handlar om hur 

du använder ämnet: du kan gasa ihjäl folk i 

krig med klor och du kan rädda människoliv 

genom att rena deras dricksvatten med klor.” 

”Vid den här diskussionen insåg jag att jag 

var den enda i ledningsgruppen med vetenskaplig 

utbildning. De övriga var vad man 

kunde kalla politiska eller sociala aktivister 

eller miljöentreprenörer som sökte en karriär 

inom miljörörelsen. I sig var det helt legitimt, 

men nu gällde vägvalet en komplex frågeställning 

inom områdena kemi och biologi.” 

”Jag ifrågasatte inför mina kolleger om det 

var inom Greenpeaces domsrätt att förbjuda 

ett av naturens grundämnen. Jag beskrev hur 

klorerat vatten räddat livet på hundratals miljoner 

människor genom att förhindra kolera, 

tyfus och andra vattenburna smittsamma 

sjukdomar. Men det togs inte på allvar. Elementär 

vetenskap tvingade mig att hoppa av.” 

Greenpeace har alltid haft fallenhet för 

slagfärdiga uttryck, säger Patrick Moore. 

Nolltolerans är ett av dem. Men totala förbud 

av kemikalier är feltänkt och ofta en praktisk 

omöjlighet. ”Allt består av kemikalier. Det är 

inte förekomsten som är problemet, utan felaktig 

dosering.” 

Klordiskussionen ägde rum under civiliserade 

former, men en annan sak gjorde Patrick 

Moore ursinnig. En av kollegerna drev linjen 

att Greenpeace skulle avsluta sin kritik av den 

franske presidenten Mitterrand, vars agenter 

hade sänkt Rainbow Warrior sommaren 1985. 

Anledningen var att socialisten Mitterrand 

1986 hade råkat illa ut inrikespolitiskt efter 

att högeroppositionen i Frankrike hade segrat 

i parlamentsvalet. 

”Det var ett alltför tydligt exempel på politisk 

dogmatism för min smak. Det var desto 

mer anmärkningsvärt eftersom sänkningen 

av Rainbow Warrior, som dödade vår fotograf 

Fernando Pereira, gjordes med Mitterrands 

goda minne.” 

När Patrick Moore lämnade Greenpeace 

hade organisationen utvecklats till den största 

miljöaktivistorganisation i världen, med kontor 

i tjugo länder och en årlig intäkt på över 

hundra miljoner dollar. 

Lösningar i stället för problem 

Det nya skedet i Patrick Moores liv handlade 

alltså om att söka lösningar i stället för problem. 

Dessutom gällde det att försörja sig. 

Engagemanget kom nu att gälla framför allt 

fiskodling och skogsbruk. I båda fallen kom 

han snart att bli måltavla för aktivistgrupper. 

Med sin skogskunskap och uppväxt i en 

skogshuggarmiljö fann Patrick Moore det absurt 

att se skogsindustrin som en oförsonlig 

fiende. I USA och Kanada hade dock vuxit 

fram en militant storstadsbaserad rörelse som 

motsatte sig att träd fälldes överhuvudtaget 

och som såg kalhyggen som det värsta av allt 

ont. Skogshuggare beskrevs som tree killers 

(trädmördare). 

Patrick Moore har alltid agerat för skydd av 

betydande skogsområden. Samtidigt är trä 

från alla möjliga synpunkter bland det bästa 

material som människan kan använda. Som 

ekolog visste Patrick Moore också att kalhyggen, 

även om de kanske är estetiskt fula, är 

miljöer för biologisk mångfald. Medan till exempel 

en vacker veteåker ofta är en biologisk 

öken. 

Hösten 1989 fick Patrick Moore en förfrågan 

av vice miljöministern i British Columbia om 

han ville delta i ett så kallat Round Table, ett 

diskussionsforum om miljö- och ekonomifrågor. 

Representanter för olika intressegrupper 

involverades. Syftet var att försöka nå enighet 

om hållbara lösningar i viktiga miljöfrågor. 

”Det här visade sig vara en oerhört effektiv 

och sympatisk metod att nå resultat. Till en 

Round Table-diskussion måste du komma 

med öppet sinne, ärliga avsikter, med intresse 

för fakta och med en vilja att försöka förstå andras 

synsätt. Den som har en dold agenda blir 

snart avslöjad.” 

”Vi gjorde studiebesök över hela Kanada 

och lärde oss massor. Vi sökte och hittade 

winwin-lösningar. Round Table-konceptet 

blev under nittiotalet viktigt för hela Kanada 

och bidrog till vi fick många bra hållbara miljölösningar 

i vårt land.” 

”Jämför detta med Greenpeaces ’No compromise 

for Mother Earth’ (Inga kompromisser 

för Moder Jord). En hård linje, fundamentalism, 

som ofrånkomligt leder in på frågan 

om människosynen. Är människan bara en 

förstörare? Ska hon inte få ha någon plats på 

jorden? I slutändan bryr sig många aktivister 

inte om människor.” 

Medias roll 

Hur ser Patrick Moore på medias sätt att beskriva 

miljöfrågor? 

”Det stora problemet är att journalister ofta 

har mycket grunda kunskaper i miljöfrågor. 

Det är i och för sig inte deras fel. De har fel utbildning. 

Kritiken ska riktas mot arbetsgivare 

som utnyttjar sin personal för uppgifter som 

den inte är kompetent till.” 

Patrick Moores bild är att det han kallar pop 

environmentalism är dominerande. En journalistik 

som appellerar till människor som 

vill ha enkla svar och som bygger på känslor. 

”Särskilt känslor som rädsla och skuld. För att 

vara en bra människa ska man hysa rädsla för 

kärnkraft, bara äta närproducerad mat, inte 

åka på semesterresor och ha dåligt samvete 

för att man kör bil.” 

”Man måste också förstå att media vanligen 

syftar mer till att underhålla än att informera. 

Konflikter och sensationer är grundelement 

som bygger den journalistiska berättelsen. 

Jag tror vi måste acceptera att det är så världen 

ser ut. Priset för att vi har tryckfrihet är att vi 

får leva med propaganda, desinformation och 

svartvita förenklingar.” 

I stället borde strävan vara att alla tidigt ska 

lära sig att skilja på fakta och fiktion. Och att 

lära sig genomskåda de verbala trick som alarmister 

och media gärna bygger sin verklighet 

på. ”Rubriker av typen ’Global warming may 

be linked to… ’(Global uppvärmning kan höra 

ihop med…) skriker lång väg att man inte har 

något säkert att bygga på.” 

Patrick Moore på vandring i Vancouver, det största storstadsområdet i västra Kanada, med omkring 2,3 miljoner invånare. Vancouver är omgivet av mäktig natur och 

stora berg och hamnar ofta i toppen i rankningar av orter där det är bäst att bo. 

Något nytt fenomen är detta förstås inte, 

säger Patrick Moore. 

”Genom historien återkommer ständigt 

do-gooders (världsförbättrare) som vill upprätta 

regler som de anser att alla måste följa. 

Det är fanatismens kännetecken. Och något 

man känner igen från många kyrkor: svartvita 

beskrivningar och krav på stränga regler som 

uttalas i Guds namn.” 

Till bilden hör demonisering av de icketroende. 

”Ta Al Gore, som nyligen jämförde ’förnekarna’ 

[benämning för dem som är skeptiska 

till att klimatet är allvarligt hotat av män- 

niskor] med rasister. It’s a dirty thing to say! 

Klimatfrågan är i dag så nära man kan komma 

en religion!” 

Förföljelse 

Greenpeace och andra aktivistgrupper har under 

lång tid försökt förgifta Patrick Moores liv. 

Genom systematiska attacker i syfte att misstänkliggöra 

honom och försök att skrämmas. 

Ett epitet som länge användes – och frikostigt 

spriddes av media – var Eco-Judas. Patrick 

Moore beskrevs alltså som en förrädare. En 


aktivistgrupp lade upp en webbsida med rubriken 

Patrick Moore is a Big Fat Liar. 

”En mer udda händelse handlade om att åtta 

säckar med hästskit en mörk decemberkväll 

dumpades framför vår ytterdörr. En lapp med 

orden Tree Killer hade bifogats. Eftersom vi 

inte ville genera grannarna med åsynen av 200 

kilo hästskit använde jag natten till att strö ut 

den över trädgården. Vi har aldrig vare sig förr 

eller senare haft så mycket och så vackra blommor 

som den sommar som följde.” 

”De återkommande försöken att förödmjuka 

mig offentligt var jobbigare för min hustru 


” Låt oss föra en diskussion där 

den som har de bästa argumenten vinner!” 

Patrick Moore och en del av hans nuvarande team i kontoret för det bolag Greenspirit Strategies som han nu arbetar i. 

Från vänster Trevor Figueiredo, Dawn Sondergaard, Tom Tevlin och Patrick Moore. 

än för mig. Jag har tjockare hud. Det svåraste 

var att så många av dem vi trott vara vänner 

började undvika oss. I dag vet Eileen att mitt 

vägval var rätt, men i ett skede undrade hon 

varför jag gjorde detta.” 

”Jag kan i varje fall säga att jag aldrig har varit 

rädd för att fatta beslut som varit obekväma 

för mig själv. Jag kan inte live a lie. Jag tänker 

inte vara en fegis.” 

Förnekad som grundare 

I mars 2007 avlägsnades Patrick Moores namn 

från listan över Greenpeaces grundare på organisationens 

sajt. Han beskrivs nu som en 

”tidig medlem” som bara hade en mindre roll. 

Greenpeace USA har till och med retuscherat 

bort hans namn från listan på dem som deltog 

i aktionen med Phyllis Cormack mot vätebombsproverna 

hösten 1971. 

På Wikipedia har sidan för Patrick Moore 

under perioder varit ett klotterplank där 

många försökt få in misskrediterande detaljer 

om honom. 

”Greenpeace vill få det till att jag abrupt har 

vänt ryggen mot de saker jag en gång försvarade. 

Men jag motsätter mig lika passionerat 

som förr kärnvapentester, valjakt, dödande 

av babysälar, dumpning av giftigt avfall och 

allt det jag gjorde kampanjer om under min 

Greenpeacetid. Utom en sak. Jag har ändrat 

min syn på kärnkraften.” 

En vanlig anklagelse av Greenpeacemedlemmar 

är att Patrick Moore försöker profitera 

på sin historia med Greenpeace. ”Min replik är 

att det är de som profiterar på min historia med 

Greenpeace. Jag har fortsatt min utveckling i 

sökandet efter hållbara, förnuftiga och realistiska 

lösningar på riktiga miljöproblem.” 

Om du fick chans att säga en sak till Greenpeace 

i dag, vad skulle det vara? 

”Låt oss mötas under en dag. Låt mig ställa 


ett antal frågor och ge era svar på dem. Låt oss 

göra detta öppet, inför publik, och låt oss föra 

en diskussion där målet är att den som har de 

bästa argumenten vinner. Jag är beredd att 

ändra uppfattning så fort jag blir överbevisad 

med vetenskapliga fakta. ” 


_________ 

Fotnot: Patrick Moore arbetar i dag inom det egna 

företaget Greenspirit Strategies med att utveckla 

strategier för hållbar utveckling. Han är en välkänd 

och respekterad person i Kanada och USA, bland 

annat utnämnd till hedersdoktor vid North Carolina 

State University och efterfrågad föredragshållare. 

Han utkom i fjol med den självbiografiska boken 

Confessions of a Greenpeace Dropout. The making 

of a sensible environmentalist. Han har också 

skrivit en bok där han beskriver skogens roll, Trees 

Are the Answer. Moores böcker kan beställas på 

www.beattystreetpublishing.com. 

Patrick Moore om: 

Energi 

n Alla energikällor har fördelar och 

nackdelar. Och förutsättningarna i 

valet av energialternativ är väldigt 

olika i olika delar av världen. Den 

bästa lösningen på ett ställe behöver 

inte vara det på ett annat. 

Det som väger mycket tungt är att 

en och en halv miljard människor i 

världen saknar elektricitet. Att ordna 

försörjning av säker och billig el är 

den enskilt viktigaste åtgärden för att 

dessa människor ska kunna skapa sig 

en bättre levnadsstandard. 

Från att tidigare ha varit kärnkraftmotståndare 

har Patrick Moore tänkt 

om. Inga alternativ är bättre än kärnkraft 

för att producera billig och säkert 

tillgänglig el i stor skala. Sol och 

vind är på tok för dyra och fungerar 

bara vid solsken respektive blåst. 

Moore menar att rädslan för radioaktiv 

strålning till stor del är hysteri. 

Strålning finns överallt och människan 

har levt i en strålmiljö sedan 

mänsklighetens uppkomst. ”Ingen 

människa har ännu dött av den civila 

kärnkraften i USA, däremot dör 

varje år 30.000 människor i trafiken 

i landet.” 

Greenpeace hör till dem som sprider 

groteska siffror om dödsfall i 

strålning. Tyvärr har den här irrationella 

rädslan skapat en ohållbar situation 

ibland annat Tyskland. ”Det är 

tur att Tyskland är ett rikt land, beslutet 

att stänga ner kärnkraften tvingar 

fram alternativ som blir mycket dyra 

och är sämre för miljön.” 

Matproduktion 

n Varje dag vaknar sju miljarder 

människor i världen till en vardag där 

de måste få något att äta. Omkring 

en tredjedel av jordens landområden 

används direkt eller indirekt (till exempel 

för bete) för att producera mat. 

Tack vare radikalt förbättrat utsäde 

och utvecklade odlingsmetoder är 

skördarna i dag femfalt större än för 

hundra år sedan. 

En av förklaringarna är konstgödsel, 

en annan bekämpningsmedel. 

Patrick Moore anser att många av 

argumenten för ekologisk/biodynamisk/organisk 

odling bygger på 

romantiska föreställningar, som inte 

håller för en vetenskaplig granskning. 

De facto bidrar så kallad ekologisk 

odling till att utarma jorden. 

Skördarna blir små och arbetet med 

jordbruket kräver stora insatser. Inte 

heller är ekologiskt odlade produkter 

mer näringsrika. Hela det här fältet 

är fullt med myter, som bidrar till att 

höja matpriserna i världen, vilket i 

slutändan drabbar de fattigaste. 

Patrick Moore anser att genmodifiering 

är en överlägsen metod för 

att ta fram högproducerande och näringsrika 

växter. Med den metoden 

kan man veta precis vad man gör, 

medan avel på traditionell väg kan 

sluta hur som helst. 

I den här frågan blir Moores kritik 

mot Greenpeace som allra hårdast. 

Ett exempel är den rissort, Golden 

Rice, som genom genmodifiering 

hade utvecklats för tio år sedan – en 

rissort som i motsats till vanligt ris 

är rik på A-vitamin. I länder, där ris är 

basföda, föds årligen hundratusentals 

barn med så svår A-vitaminbrist 

att de blir blinda. 

Greenpeace har genom skrämsellobbyverksamhet 

lyckats få Golden 

Rice förbjudet i en stor del av världen. 

Priset för det är att miljontals 

barn blir blinda i onödan. Det moraliska 

ansvaret för detta faller tungt 

på Greenpeace, anser Patrick Moore. 

Biodiversitet 

n Efter att flercelligt liv utvecklades 

för 560 miljoner år sedan har fem 

massutdöenden skett. Men varje 

gång har livet återkommit i allt större 

diversitet. I dag har vi en större mångfald 

av levande organismer på jorden 

än någonsin förr. 

De ständiga larmrapporterna om 

utdöende arter stämmer inte med 

fakta. Delvis bygger larmen på att 

organismer, som av naturliga skäl är 

sällsynta, felaktigt beskrivs som utrotningshotade. 

Många larm bygger 

på rent missbruk av statistik. 

Men självklart bör vi motverka att 

arter försvinner, säger Patrick Moore. 

Viktiga åtgärder för det är att låta 

stora vildmarksområden vara orörda 

och att planera markanvändning så 

att livsmiljöer för växter och djur bevaras. 

I den lista med elva punkter, där Patrick 

Moore sammanfattar vilka miljöfrågor 

det är viktigast att arbeta med, 

handlar en om odling av fisk. Dels är 

detta en effektiv och miljömässigt 

bra metod för att förse mänskligheten 

med högvärdig föda. Dels är det en 

bra metod för att begränsa utfiskning 

av vilda arter. 

En av punkterna handlar om att valar 

och delfiner överhuvudtaget inte 

ska få jagas. ”Det här är en av mina 

få religiösa uppfattningar. Valar och 

delfiner har större hjärnor än människor 

och det är omöjligt att döda eller 

fånga dem på ett humant sätt.” 

Människan 

n Många av föreställningarna om 

naturen och naturförstörelse faller 

tillbaka på synen på människan. En 

vanlig uppfattning hos miljöaktivister 

är att vi är för många människor på 

jorden. Till exempel Paul Watson, en 

av de tidiga Greenpeaceaktivisterna, 

som senare grundade Sea Shepherd 

Conservation Society, uttalar att 

mänskligheten på ett radikalt sätt 

behöver reduceras till en miljard individer. 

Frånsett den destruktiva synen 

på människan är det här fullständigt 

bakvänt tänkt, anser Patrick Moore. 

Jordens befolkning kommer att stabiliseras. 

Detta sker av sig självt om 

levnadsstandarden höjs, med början 

i att jordbruket i de fattiga länderna 

effektiveras. Genom bättre mekanisering, 

rätt anpassad konstgödsel, 

bättre utsäde, bättre odlingsteknik. 

Problemet är fattigdomen. Rent 

vatten, billig energi, bättre utbildning, 

bättre hälsovård – det är vad 

mänskligheten behöver, inte dystopiska 

fantasier om befolkningsreduceringar. 


Fyra chefredaktörer om Patrick Moore 

Patrick Moore ger i sin bok 

Confessions of a Greenpeace 

Dropout. The making of a 

sensible environmentalist 

(Beatty Street Publishing, 2010) 

många inblickar i Greenpeaces 

sätt att arbeta under hans tid 

i ledningen 1971–1986. 

Moore analyserar också, 

baserat på sin breda vetenskap 

liga utbildning, centrala 

teman som skogsbruk, energiför 

sörjning, mat produktion, 

bio diversitet, kemikalier, 

befolknings ökning och klimatet. 

Vi bad fyra chefredaktörer läsa 

boken och säga vad de tycker. 

Varför får Greenpeace och andra 

aktivistgrupper sådant genomslag 

i media? 

Hannu Olkinuora 

Greenpeaces existens har från första början 

varit byggd på maximal medieexponering. 

Olika slags anarkistiska demonstrationer har 

garanterat publiciteten. Eftersom Greenpeace 

var den första gruppen som berörde miljömedvetandet 

(och människornas dåliga samvete) 

var genomslaget garanterat. 

Medieexponeringen har under senare år 

minskat. Journalisterna har börjat förhålla sig 

mer kritiskt både till Greenpeace och andra 

miljörörelser har tagit ”marknad”. Dessutom 

har de etablerade miljöpartierna påverkat 

agendan. Greenpeaces senare framgångar beror 

på att de har fått en mer seriös ton. Områdesansvariga 

uppträder som experter. Tyvärr 

har många journalister dock en mindre 

kritisk inställning mot en organisation som 

Greenpeace, som uppfattas som en etablerad 

miljöaktör. 

Lars Hedman 

Kanske samhället behöver sina radikaler och 

kanske kräver utvecklingen ett visst patos för 

att väcka till insikt i många svåra frågor. Moore 

har ju själv varit radikal i till exempel då det 

gäller att skydda valarna och det har gett re- 

Hannu Olkinuora, chefredaktör för Hufvudstadsbladet till och med augusti 2011. 

sultat. Det är samma fenomen som när taistoiterna 

på sin tid fick genomslag i media, vilket 

tvingade också andra längre högerut på den 

politiska skalan till ett socialt engagemang. 

Tyvärr kan utvecklingen nu leda till att också 

tokhögern får allt mera genomslag, vilket 

kan leda till ett samhälle med mindre socialt 

engagemang. När det gäller miljöfrågor har jag 

Mikael Nybacka 

sett allt mer klimatskeptisk journalistik. Till 

exempel har brittiska Channel 4 kört ”The 

Great Global Warming Swindle”, där Patrick 

Moore också deltog. 

Osmo Ojala 

Greenpeace har lyckats att beröra människor 

med saker som man annars inte har kallat vid 

Osmo Ojala, chefredaktör för Pietarsaaren Sanomat. 

Lars Hedman, chefredaktör för Österbottens Tidning. Torbjörn Kevin, chefredaktör för Åbo Underrättelser. 

deras rätta namn. Om farorna med kärnvapenproverna 

berättades på sin tid inte alls, 

om valfångst var det inte många som visste 

något överhuvudtaget. Händelserna vid 

Mururoaatollen skulle man internationellt 

annars antagligen inte ha uppmärksammat. 

Det är Greenpeaces förtjänst att till exempel 

i de här frågorna helt nya fakta lyfts fram i of- 


Mats Sandström Mia Henriksson 

fentligheten. 

Uppenbarligen har konsekvensen dock varit 

att innehållet i det förmedlade budskapet 

inte alltid har analyserats så noggrant. Då det 

tidigare inte fanns någon kunskap alls i saken, 

eller bara begränsat, togs den nya informationen 

emot för lättvindigt. Samma sak gäller 

dock för miljöjournalistik som för journalis- 

tik i allmänhet: man måste alltid tillämpa en 

sund källkritik. 

Torbjörn Kevin 

Greenpeace såg tidigt att journalistiken höll 

på att förändras – och bidrog självt till dess 

förändring. Den journalistiska tron på substansen 

som det enda betydelsefulla började 

svikta när den mediala konkurrensen tilltog. 

Man ville närma sig ämnena med ”case” och 

aktivister som gav fenomenen ett ansikte. 

När Greenpeace ”red” med sina Zodiacs 

mot jättefartyg illustrerades David mot 

Goliat-temat på ett mediedramaturgiskt 

”riktigt” sätt. Bilden gav Greenpeace ett slags 

ensamrätt i medierna: I och med det visuellt 

spektakulära behövde medierna inte gå via 

substansen. Nämligen: Ju mer ”case”, ju mer 

”dramaturgi”, desto mindre utrymme för 

substans (= tråkigt och läsarfrånstötande, 

alltså ska det minimeras…) 

Bilden är att många journalister 

har svaga kunskaper i miljöfrågorna 

kombinerat med en alarmistisk 

läggning. Håller du med om det? 


Det är en korrekt iakttagelse. De kunniga 

miljöjournalisterna är få och de borde vara 

fler. Miljöfrågorna är dock inte så svåra att de 

nödvändigtvis är omöjliga att rapportera om 

för den gemene journalisten. 

Den här aspekten handlar om mediernas 

trovärdighet och den eventuella journalistiska 

slappheten testas när publiken förutsätter 

att rapporteringen är trovärdig. Mediernas 

strävan efter trovärdighet gäller all journalistik. 

Bristen på den här grundläggande faktorn 

för människornas medieval avgör mediernas 

framtid och kan därför inte nonchaleras. 

Lars Hedman 

Det finns journalister med starkt miljöengagemang 

och djup miljökunskap. Faran är att 

en del av dem också faller för den ”religionsmentalitet” 

som Moore varnar för. 

Jag är personligen mer rädd för att det är utvecklingen 

i de fattigaste länderna i världen 

som tar skada, om den västerländska journalistiken 

har en alltför snäv i-landssynvinkel. 

Till exempel att vi gör ”uppoffringar” genom 

att byta bensinbilen till en hybridbil och kastar 

bort glödlamporna, samtidigt som vi krä- 


” Låt oss säga som det är: Medierna är inte den aktör 

som förser debatten med korrigerande element.” 

ver att en bonde i Brasilien inte får bryta mera 

mark och en by i Afrika inte får utnyttja olja 

för att få el och rent vatten. 

Osmo Ojala 

En konsekvens av Greenpeaces arbetssätt har 

synbarligen varit att medierna blivit ”förälskade” 

i den typen av informationsförmedling. 

Kanske är det för mycket sagt att påstå att miljökunskaperna 

generellt skulle vara svaga i 

medierna, även om det förstås finns utrymme 

för förkovring. Men visst säljer uttrycksfulla 

bilder och stora rubriker bättre: vi lever i en 

marknadsekonomi… 

Utan vidare är det dock farligt, om medierna 

börjar stöda en ensaksrörelse. Det är ägnat 

att öka misstron mot oss. Överhuvudtaget 

hör en skeptisk hållning till journalistikens 

utgångspunkt. Jag tycker att Moore i sin bok 

väl skildrar till exempel hur miljöaktivister 

har försökt demonisera skogsanvändningen. 

Trots allt har människan i all tid byggt bostäder 

av trä. Inte kan en balanserad användning 

av skogarna vara ett problem, då det är fråga 

om en förnyelsebar naturresurs. 

Vi har i media ett stort ansvar för att människor 

ges de riktiga redskapen, så att de har 

möjlighet att med hjälp av dem själva dra sina 

slutsatser. Det är inte vår sak att förelägga färdiga 

lösningar. 


Att värna om det alarmistiska ligger i journalistikens 

självsyn. Man ska fokusera på konflikt 

och förändring. 

Det finns två vägar till konflikterna. Den 

ena går via substansen och kräver att journalisterna 

har åtminstone elementära insikter 

i naturvetenskapliga resonemang. Det har i 

regel journalisterna inte, och kunnandet är 

dessutom i avtagande eftersom dagens journalistgeneration 

primärt är kulturinriktad. – 

Det hör till saken att goda journalister erkänner 

när de är överbevisade, det vill säga när det 

inte längre är renhårigt att driva en viss tes. 

Denna ”vetenskapliga” metod har liten efterfrågan 

i medierna. 

Den andra vägen går via rollen som boxningspromotor, 

det vill säga medierna väljer 

ut representanter från två motsatta läger och 

låter dem puckla på varandra – lämnande läsarna 

i sticket. Den kunnige, modererande 

journalisten som borde finnas någonstans där 

emellan lyser med sin frånvaro. Den fördjupning, 

som medier tror sig stå för och marknadsför 

som sin nisch, uteblir. 

Till bilden hör också att journalister traditionellt 

och generellt tolkar sin roll så att man 

ska ta parti för de svaga. I miljö- och andra 

konflikter leder det till att man i valet mellan 

”aktivister” och etablissemang är benägen 

att ta aktivisternas parti, eftersom etablissemanget 

per definition agerar i eget intresse. 

Medierna har med andra ord en ”bias” redan 

i sin infallsvinkel. 

Hur uppfattar du för egen del Patrick 

Moores verklighetsbeskrivning? 


Patrick Moore öppnar på ett mycket intressant 

sätt det som har varit nyckeln till Greenpeaces 

framgång och samtidigt det som är orsaken till 

att organisationen inte alls dominerar miljödebatten 

på samma sätt som under sina första 

decennier. 

Moore visar trovärdigt hur Greenpeace har 

samlat ”troende” miljöaktivister från andra 

ideologier eller livsåskådningsgrupper, vilket 

tydligt har påverkat organisationens budskap 

och substans (och bristen på den). Moores eget 

öde som en persona non grata berättar en hel 

del om toleransen i en sådan miljöorganisation. 

Dessutom har Greenpeace haft otrolig 

tur med sin bara delvis genomtänkta mediestrategi 

som har höjt deras självförtroende 

till skyarna. Annars skulle man inte kunna 

blåneka när experter lägger fram välmotiverade 

åsikter. 

Förutom den mediala bilden är Moores centrala 

budskap Greenpeaces ideologi: Världen 

skulle vara perfekt ställe, om människan inte 

skulle finnas och ställa sig i vägen för förverkligandet 

av miljöaktivisternas renläriga visioner. 

Journalisterna är benägna att driva all 

världens goda saker. Den så kallade hållbara 

utvecklingen är en av dem. Mycket i den debatten 

formas av att journalisterna ifrågasätter 

grundläggande antaganden alltför lite. 

Filosofin om negativ tillväxt är ett exempel. 

Föreställningarna om jordens matproduktion 

ett annat. 

Moore ger många tankeställare som forskare 

och Greenpeace dropout. Det goda är 

att man inte måste hålla med om allt vad har 

säger. Det ger honom trovärdighet som vetenskapsman. 

Lars Hedman 

Moore jämför miljöaktivismen med en religion, 

vilket nog har förankring i verkligheten, 

men också är generaliserande. Det finns även 

en nyanserad miljödebatt, där man fokuserar 

på en hållbar utveckling både i västvärlden 

och de fattigaste delarna på vårt jordklot. 

Diskussionen om klimatförändringen byggs, 

som Moore påpekar, felaktigt på koldioxidargumentet, 

men samtidigt bidrar fokus på 

koldioxiden till att minska utsläpp av skadliga 

ämnen som sot och kemikalier. 

Moore faller i religionsfällan själv då det 

gäller valarna, genom att han inte beaktar de 

argument som till exempel isländska forskare 

fört fram om att vissa arter av valar faktiskt 

blivit för talrika (jämför med våra älgar) på 

grund av minskat antal stora rovfiskar. Islänningarna 

talar säkert i egen sak, men ett sådant 

argument bör respekteras och bemötas med 

motargument. 

Osmo Ojala 

Jag tycker att Moore väl beskriver sakfrågorna. 

De bör absolut inte förenklas. Jag vill betona 

just det att miljöfrågorna bör betraktas mångsidigt. 

Det finns i allmänhet flera sanningar. 

Och sanningarna kan variera beroende på 

synvinkel. 


Å ena sidan illustrerar Moore vältagligt hur 

en stark tro på det rätta och riktiga skapar ett 

minimalt utrymme för intern kritik. Naturligt 

nog, fienden finns där ute och den är stark. 

Det går religion i verksamheten. Det finns inte 

utrymme för nyorientering eftersom man inte 

ens kan erkänna att man är överbevisad. En 

”vetenskaplig” ärlighet ingår inte i paletten, 

eftersom det reducerar möjligheten att rida på 

det spektakulära och ökar risken för att man 

blir för ”förstående” inför motståndarens argumentation. 

Men så är ju också Moores perspektiv bara 

indirekt att punktera Greenpeace. Han är 

starkast i sina resonemang om verklig hållbarhet, 

till exempel om det pragmatiska kring 

utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft, och 

där han vänder på resonemanget och hävdar 

det rätta i att använda trä. 

Boken är på det hela taget ett vältaligt inlägg 

i debatten om hur komplexa sammanhang vi 

har att tackla. Den illustrerar också hur lätt det 

är att i alarmistisk anda okritiskt rusa iväg i en 

bestämd riktning. Let´s face it: Medierna är 

inte den aktör som förser debatten med korrigerande 

element. 


Miljön som religion 

eller vetenskap? 

Bob Hunter, journalist med sär skild 

känsla för PR, formulerade redan 

på väg hem från den första Greenpeace 

aktionen det som skulle bli 

den övergripande strategin: ”Det 

enda sättet att ändra massornas 

beteende är att skapa en folklig 

mytologi, en miljö religion där folk 

helt enkelt litar på sina guruer…” 

Att börja reda ut frågorna på vetenskaplig 

basis skulle inte fungera. Det är för 

krångligt. 

Fyrtio år senare är frågan om inte Greenpeace 

lyckats bara alltför väl. 

I början var den gryende miljömedvetenheten 

säkert nödvändig och produktiv. I 

Finland fick miljöfrågorna eget ministerium 

1983. 1995 grundades Finlands miljöcentral. 

En allt större myndighet byggdes upp för miljöarbetet. 

Resultatet är i grunden gott: miljöproblemen 

i dag är oerhört mycket mindre än förr. 

Samtidigt är – detta är ett overifierat påstående 

– fler människor än någonsin med mer 

resurser än någonsin fortsatt i färd med att 

rädda miljön. Men om den till väsentliga delar 

redan är räddad? 

Någonstans når man, här som i andra frågor, 

efter ett träget arbete ett läge, där kostnaderna 

och besväret inte länge uppvägs av nyttan. 

Hur konstruktivt är det med glödlampsförbud? 

Etanol? Utsläppsrätter? Vindkraft? 

Krav på reningsverk för sommartorpet? De 

nya byggnadsregler som straffar uppvärmning 

med el jämfört med olja (!). 

Kan det vara så att sådana beslut, och den 

retorik som de omges med, delat landet i två 

läger? Storstadsborna och dess elit som vill 

rädda världen? Och folket på landet, som 

handgripligt utsätts för konsekvenserna och 

inte känner igen sig i storstadselitens argumentering 

(och därför röstar på Sannfinländarna)? 

Är det så vi ska ha det? 

Som visades på Dagens Nyheters ledarsida nyligen: 

Glödlampsförbudet är ett tjänstemannabeslut 

i Bryssel och har aldrig ägnats en offentlig 

debatt där fördelarna och nackdelarna 

presenterats och vägts mot varandra. Enligt 

ryktet lobbades förbudet fram av Greenpeace 

och lampindustrin. 

Är det så vi ska ha det i miljöfrågorna? 

För fyrtio år sedan hade miljöräddarna 

Davids roll och fienden Goliats. I dag verkar 

rollerna vara omvända. I dag hukar stora delar 

av näringslivet när aktivisterna höjer rösten. 

Patrick Moore 

Ingen vill riskera att framstå som en miljöbov. 

I praktiken bäddar det för en utpressningssituation. 

Om inte ni betalar för våra tjänster 

där vi hjälper er att rädda miljön, kan vi inte 

garantera att ni inte råkar ut för dålig publicitet. 

Som Patrick Moore och andra påpekar finns 

i detta en religiös dimension, inte sällan med 

fundamentalistiska inslag. Niklas Ekdal, känd 

svensk kolumnist, uttrycker saken så här: 

”Arketypen om tidens slut finns i alla 

kulturer. Kanske handlar det om noja för 

vår död som individer, kanske en insikt om 

livets inneboende destruktivitet, eller en 

instinktiv förståelse för planetens begränsade 

cirkulationstid. 

I vilket fall som helst sitter klimathotet 

perfekt i en inlärd berättelse. Vi har levt 

gott för länge. Alltså väntar, bokstavligen, 

syndafloden.” 

Pochahontas, Lejonkungen, Avatar… eller 

The Day After Tomorrow eller 2012… eller filmer 

som fräckt förklär sig som dokumentärer, 

som Al Gores En obekväm sanning. Vår samtid 

vimlar av exempel där denna världsbild 

om den onda människan och den kommande 

katastrofen uttrycks. 

Samtidigt berättar officiell statistik entydigt 

att världen år för år långsamt blir bättre i 

snart sagt alla avseenden. 

Patrick Moore visar vad som borde vara 

vägen framåt: lär dig fakta och tänk själv. Miljöfrågorna 

är för viktiga för att överlåtas till 

självutnämnda världsräddare. 

Det är fascinerande att de två huvudpersonerna 

på vägen hem från Greenpeaces första 

aktion diskuterar just detta. Bob Hunter, den 

borne PR-konsulten, vill skapa en miljöreligion 

där man slipper den jobbiga vetenskapen. 

Patrick Moore representerar motsatsen: det 

enda man kan bygga på är det som kan visas 

vara hållbart sant, vetenskapen. 


Patrick Moore, till vänster, och Bob Hunter, till 

höger, på väg mot land efter Greenpeaces första 

aktion mot valjakt. I mitten kollegan Rex Weyler. 


Hotet från rymden 

Vår plats är i rymden. Och vår 

planet är en bland miljarders 

miljarder andra himlakroppar. 

Till vardagen i rymdtillvaron hör 

krockar med stenar i svindlande 

hastighet. Ungefär en gång på 

hundra år krockar jorden med 

bumlingar med över 50 meters 

diameter. Det räcker för att 

skapa stor förödelse. 

44 katternö 

katternö 45

Hundra ton sten når jorden varje dag 

I 

mänskligt perspektiv är krockar mellan 

jorden och stora rymdstenar sällsynta, 

men i ett kosmiskt perspektiv, där tiden 

inte spelar någon roll, är de vanliga. 

Sedan jorden skapades för cirka 4,6 miljarder 

år sedan har den kolliderat med himlakroppar 

av en kilometers diameter eller mer 

tiotusentals gånger. Under solsystemets kaotiska 

barndom skedde det oftare än nu, men 

fortfarande är frekvensen en sådan krock vart 

200.000:e år. 

Kraften i sådana kollisioner är ofattbar. 

En krock med en enkilometers himlakropp 

åstadkommer en krater som är 24 kilometer i 

diameter och skapar en närmast total förödelse 

inom en omkrets på flera hundra kilometer. 

En gång på hundra miljoner år – alltså ett 

femtiotal gånger hittills i jordens historia – 

kolliderar jorden med himlakroppar med en 

diameter på tio kilometer eller mer. Senast 

det hände, för 65 miljoner år sedan, följde ett 

massutdöende av närmare hälften av arterna 

på jorden, bland dem dinosaurierna. 

De flesta av nedslagskratrarna har försvunnit 

som följd av geologiska processer. Den 

största kända är Vredefortkratern i Sydafrika 

med en ursprunglig diameter på 300 kilometer, 

sannolikt orsakad av en meteorit just med 

diametern tio kilometer. 

I Finland känner man elva nedslagskratrar. 

Störst är Lappajärvi, efter ett meteoritnedslag 

för 73 miljoner år sedan. Andra är Paasselkä, 

Keurusselkä, Lumparn, Söderfjärden, 

Sääksjärvi, Suvasvesi (två olika kratrar som 

uppstått samtidigt), Iso-Naakkima, Saarijärvi 

och Karikkoselkä. 

Explosionen över Tunguska 

Säkert finns i den äldre generationen de som 

hört föräldrar eller mor- och farföräldrar berätta 

om de märkliga vita nätterna sommaren 

1908. 

Strax efter midnatt den 1 juli blev det ljust 

som på dagen också i södra Finland. Man kunde 

se sin egen skugga på marken och läsa den 

finstilta texten i tidningarna utan problem. 

Nätterna fortsatte vara ljusa under flera 

dygn i Europa och spekulationerna var intensiva. 

Professor Svante Arrhenius menade 

att det handlade om vulkanstoft som fångade 

upp solljuset. Andra hypoteser var norrsken, 

stoft från solfläckar och långvarig torka som 

hade drivit upp damm till höga höjder. Några 

menade att det var spåren efter ett nytt ryskjapanskt 

krig. 

I dag vet vi att stoft hade kastats hundratals 

kilometer upp i atmosfären efter en enorm 

explosion över Tunguska i Sibirien. Träden 

knäcktes över ett över 2000 kvadratkilometer 

stort område. Styrkan på explosionen har 

senare beräknats till 10–15 megaton trotyl, 

vilket är tusen gånger mer än atombomben i 

Hiroshima. 

Berättelser av ögonvittnen finns dokumenterade. 

Ett enormt eldklot sågs störta från en 

klarblå himmel klockan 07.17 lokal tid. Tusentals 

renar dödades och människor tiotals 

kilometer från explosionen kastades omkull, 

några med kläderna slitna från kroppen, andra 

lomhörda av detonationen. 

Stötvågen gick två varv runt jordklotet. 

På Irkutskobservatoriet 900 km sydost om 

explosionsplatsen gav seismografen kraftiga 

utslag. Under fyra timmar pågick en magnetisk 

storm över norra Europa. Barometrar i 

England reagerade över det förändrade lufttrycket. 

Bonden S. B. Semjonov 65 km söder om explosionscentrum 

beskrev saken så här (i sammandrag): 

”Himlen liksom delade sig i två delar och 

hela den norra sidan täcktes av eld högt ovanför 

horisonten. Det kom en sådan hetta att jag 

inte stod ut med den, som om min skjorta var 

av eld. Jag skulle slita av mig skjortan, men ett 

stort dån kom och jag kastades i väg flera meter 

och förlorade medvetandet. Min hustru kom 

utrusande och ledde mig till vårt hus. Sedan 

kom ett buller som om bergen rämnade eller 

kanoner avfyrades. Marken skakade. Sedan 

öppnade sig himlen och heta vindar strömmade 

fram som lämnade spår på marken och 

skadade sädesväxten. Senare såg vi att många 

fönsterrutor hade krossats.” 

Vilken typ av himlakropp detta handlar om 

är fortfarande omtvistat. Ögonvittnen såg den 

lysande kroppen flytta sig över himlen i upp 

till tio minuter innan det exploderade på 5–10 

kilometers höjd. 

Haverömeteoriten 

I Finland har man i modern tid tagit tillvara 

tretton meteoriter av det mindre formatet. 

En är den som slog ner i Nagu klockan 15.45 

den 2 augusti 1971. Som syns på bilden här 

intill slog meteoriten hål i taket på en uthusbyggnad 

på Norrbacka gård på Haverö, vilket 

gett benämningen Haverömeteoriten. 

Tre personer befann sig omkring hundra 

meter från nedslagsplatsen: Albert Backlund, 

Nils-Erik Bergman och Rainer Bergman. De 

hörde ett ljud som påminde om ett jetplans 

ylande, vilket följdes av ett dån. 

Skrällen gjorde att de tre männen kunde 

lokalisera nedslagsplatsen. De såg en blåaktig 

rökslinga ovanför uthustaket och upptäckte 

på dess sydsida det 30 x 40 cm stora hålet. Efter 

några minuters sökande hittade de stenen 

i notlådan; stenen var då ännu varm. 

Senare berättade ett ögonvittne, studerande 

Stig R. Blomqvist, att han sett meteoritfallet 

från Ängsudd i Nagu Mattnäs, som ligger 

omkring 18 km mot sydväst från Haverö. 

Ett vitaktigt klot med ljusstrimma hade 

under några få sekunder avtecknat sig tydligt 

mot daghimlen. Klotet rörde sig ”hastigare än 

ett reaflygplan” och följdes av något som påminde 

om avlägset åskmuller. 

Husbonden på Norrbacka gård, Tor-Erik 

Andersson, lämnade in stenen till Åbo universitets 

geologisk-mineralogiska institution. 

Meteoriten befanns väga 1544 gram och klassificerades 

som en så kallad ureilit. 

Femtio stenar om dagen 

Varje dag mottar jorden rymdstenar med en 

sammanlagt vikt på 100 ton. De flesta är så 

små att de inte syns, och en stor del brinner 

upp i atmosfären. Men så mycket som ett femtiotal 

av de stenar som når jordytan per dag har 

en massa på 100 gram eller mer. 

De två största meteoriter som registrerats 

under senare år hade diametern nio respektive 

fem meter. 

Den förstnämnda exploderade över Medelhavet, 

mellan Grekland och Libyen, den 6 

juni 2002 och utvecklade en sprängkraft på 26 

kiloton, som två Hiroshimabomber. Den senare 

exploderade på 37 kilometers höjd ovanför 

norra Sudan den 7 oktober 2008 – det var 

samtidigt den första meteoritkrock som man 

hade kunnat prognostisera i förväg. 

Finns det exempel på att någon dödats av en 

småskalig meteorit? Ja, ett dokumenterat fall. 

Den 20 maj 1900 gick Ludvig Lundgren, 

bosatt i byn Kvavisträsk i Västerbotten, för 

att hälsa på sin granne Fredrik Berge. På vägen 

kastades han till marken av en kraftig explosion 

från en meteorit som slog ner femtio meter 

från honom. Grannarna fann honom ligga 

medvetslös på vägen. 

Ludvig Lundgren dog två dagar senare utan 

att ha återfått medvetandet, 55 år gammal. 

Kratern på två gånger fem meter finns fortfarande 

kvar. 


Det lilla träsket Kaali på Ösel i Estland skapades av en meteorit för cirka 3700 år sedan. Mytforskare menar att beskrivningen i Kalevala om eldbollen som faller ner 

på andra sidan Neva och om Louhis stöld av solen väl kan falla tillbaka på meteoritnedslaget här. 

Omkring 60 miljoner träd beräknas ha slagits ner i Tunguska. Bilden tagen 1927, 

nitton år efter explosionen, av den expedition som Leonid Kulik ledde för att 

försöka ta reda på vad som hade hänt. 

Wikipedia Geologiska institutionen, Åbo Akademi 

Mikael Nybacka 

Meteoriten på Haverö 

slog sönder flera 

tak tegel av cement, 

trängde igenom en takbräda, 

en 4 centi meter 

tjock mellan taks planka 

och det 2 centi meter 

tjocka locket på en 

not låda på golvet. 

Wikipedia 

Haverömeteoriten 

består i huvudsak av 

mineralerna olivin och 

pyroxen, dessutom med 

inslag av nickel och 

kobolthaltigt metalliskt 

järn och olika metallsulfider 

och även av 

grafit som innehåller 

mikroskopiskt små 

diamanter. 


Är hund värre 

än en stadsjeep? 

Man berättade i nyheterna att en hund är sämre 

för miljön än en stadsjeep. Kan du förklara hur 

man räknar då? 

Jalle: Det här baseras på en uträkning gjord av 

forskarna Robert Vale och Brenda Vale vid Victoria 

University i Nya Zeeland. De frågade hur mycket 

resurser och energi som förbrukas av olika husdjur 

och jämförde förbrukningen med den markyta som 

krävs för att producera energin. 

Beräkningarna visade att en större hund, till 

exempel en schäfer, har ett så kallat ekologiskt 

fotavtryck som motsvarar 1,1 hektar per år. 

Man jämförde sedan med en större stadsjeep. 

Man valde en 4,6-liters Toyota Land Cruiser, som 

körs 10 000 kilometer per år, och fann att den förbrukar 

en energimängd som motsvarar 0,41 hektar. 

Då räknade man in också den energi som gick åt till 

att bygga bilen. 

En medelstor hund har enligt forskarna ett ekologiskt 

fortavtryck på 0,84 hektar, en katt på 0,15 

hektar och en hamster på 0,014 hektar. 

Jag ska säga att jag inte haft möjlighet att kolla 

forskarnas utgångsantaganden. Dessa finns beskrivna 

i deras bok Time to Eat the Dog: The real 

guide to sustainable livning. 

Vad kostar 

vindkraften? 

Att vindkraften subventioneras är ju väl bekant. 

Nu sade en bekant att subventionen är 10 cent 

för varje varv som propellern snurrar. Kan det 

verkligen stämma? 

Jalle: Det är svårt att räkna ut exakt, eftersom det 

bland annat beror på vindsnurrans bladstorlek, 

typ, med mera. Men om inmatningstariffen antas 

vara 40 euro per megawattimme högre än marknadspriset 

och vi räknar på ett 2 MW vindkraftverk, 

som producerar 4 000 megawattimmar per år (räknat 

på att vindsnurran producerar ordentligt med 

effekt endast ungefär 25 procent av tiden), blir subventionen 

160 000 euro per år. Under ett dygns drift 

blir det 1 752 euro. 

Antar vi vidare att verket snurrar 2 miljoner varv 

under året, blir det 0,08 euro eller 8 cent per varv. 

Så nog det är en riktig penningkvarn som maler våra 

elavgifter direkt in i företagets kassa! 

Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi 

STORT TASSAVTRYCK? Nyzeeländska forskare kom fram till att en schäfer lämnar ett större ekologiskt 

fotavtryck än en Toyota Land Cruiser. Sant eller inte? 

Alex Raths 

MÖGELHÄRD? Sunt förnuft gäller när man ska hålla mögel borta från diskmaskinen. Håll rent och snyggt 

i maskinen, också på gummilisterna, och skölj bort matrester från kärlen innan du ställer in dem. 

Hur länge håller 

en vindsnurra? 

Hur länge håller ett vindkraftverk? Vad gör man av det när det tjänat ut? 

Jalle: Ett vindkraftverk fungerar kanske 20–30 år, sedan har vingarna 

tröttnat och troligen även generatorn. Stolpen behöver knappast bytas. 

Vingarna är gjorda av glasfiber, så man kan knappast göra något annat av 

dem än att mala och bränna dem (får ske enbart i en problemavfallsanläggning!). 

Generatorkärnans metaller kan återanvändas. Sedan är frågan 

vad man gör av fundamentet, som huvudsakligen är gjutet i betong. 

I Sverige har det blivit en diskussion om markägarens ansvar i saken. 

Många markägare har skrivit på hyresavtal som innebär att de får stå för 

kostnaderna för att ta bort fundamentet den dag verksamheten upphör. 

När blir disken ren? 

Hur varmt bör vattnet i en diskmaskin vara för att disken säkert ska 

bli ren? 

Jalle: Ett larm nyligen gick ut på att mögelsvampar frodas i många diskmaskiner. 

Framför allt trivs möglet på gummiisoleringen till luckan. Två 

svampar vid namn Exophiala dermatitidis och Exophiala phaeomuriformis 

tål temperaturer på 60–80 grader och står också emot aggressiva 

rengöringsmedel. Kör man diskmaskinernas energisparprogram är temperaturerna 

vanligtvis lägre. Allmänna råd är att lära familjen en god 

hygienkultur, att skölja bort matrester innan disken sätts in i maskinen 

och att inte vänta för länge med att byta ut den gamla diskmaskinen 

mot en ny. 

Hur bra för miljön 

är järnvägarna? 

Hur ser du på idén att satsa på nya järnvägar för att få miljövänliga 

transporter? 

Jalle: Problemet är att vårt land är glest befolkat och att man med järnväg 

därför inte kommer tillräckligt nära kunderna. Det krävs mycket transporter 

till och från tågen och många omlastningar vid stationerna. När 

allt räknas ihop är frågan om det inte är bättre resurshushållning att köra 

produkterna direkt med lastbil. 

Den här frågan utreddes i Åbo nyligen angående en tänkt kustbana till 

Nådendal/Nystad. Den befanns bli olönsam redan på pappret. 

Om en fabrik kan frakta produkter på järnväg från produktionsplatsen 

direkt till hamnen, är järnvägen oftast ett både miljövänligt och ekonomiskt 

alternativ. 

I Sverige är den 185 kilometer långa Botniabanan exempel på en 

ny järnväg. Den byggdes mellan Kramfors och Umeå åren 1999–2010 

och kom att kosta 26 miljarder kronor. Man hade kalkylerat kostnaden 

11 miljarder och Riksrevisionen har gett projektet hård kritik för att inte 

nå de mål som eftersträvades. 

Jalle skrev kärnkraftsbok 

Einsteins berömda ekvation E = mc 2 , som ger måttet för energiinnehållet i atomerna. 

n I våras var kärnkraftolyckan i Fukushima 

ett givet samtalsämne för Jarl 

Ahlbeck, docent i miljövårdsteknik vid 

Åbo Akademi, och hans elever. Diskussionen 

slutade med att Jalle skrev en 

bok. 

”Jag kunde inte undgå att märka 

att kunskaperna om kärnkraften var 

bristfälliga. Till exempel hade många 

inte hade klart för sig hur det kunde 

bli vätgasexplosioner i reaktorbyggnaderna.” 

Följdfrågan blev sedan var man 

kunde läsa om kärnkraftteknikens 

grunder. Det finns nämligen ingen allmänbildande 

lärobok i ämnet i Finland. 

Så Jalle satte sig och skrev en sådan. 

Det tog en god del av sommaren. 

”Boken är skriven för att kunna läsas 

av alla som är intresserade. Dock finns 

partier där det är lämpligt att som förkunskaper 

ha gymnasiets långa kurser 

i fysik, kemi och matematik.” 

Jalle var en gång hård kärnkraftmotståndare. 

”Fram till Tjernobylolyckan. 

Jag hade själv varnat för den reaktortyp 

man hade där, en instabil grafitreaktor. 

Men i diskussionen efter olyckan 

fanns inga nyanser, ingen ville diskutera 

tekniken och de olika typerna av 

kärnkraft.” 

Jarl Ahlbeck. 

Wikipedia 

Grundliga studier i ämnet gjorde efter 

detta Jalle till en vän av kärnkraft, 

förutsatt att man alltid använder den 

allra modernaste säkerhets- och miljötekniken. 

”Allt handlar om kunskap. 

När man lär sig hur saker fungerar, slutar 

de vara hotfulla.” 

Hans bok har titeln Den kluvna atomkärnan 

med undertiteln ”Introduktion 

till kärnkraftsteknik”. 

Ett av Jalles grepp är att berätta historierna 

om hur forskarna steg för steg 

lärt sig kärnkraftens hemligheter. ”65 

radioaktiva ämnen förekommer naturligt, 

de flesta av dem i långa sönderfallsserier, 

och det är spännande i sig 

att följa forskarnas upptäcktsresa.” 

Annat läsaren får på köpet är kapplöpningen 

efter kärnkraftkunskaper 

mellan stormakterna på fyrtio- och 

femtiotalen, spionagets roll och exempel 

på de vidriga förhållandena i Sovjets 

tidiga uranarbetsläger. 

Boken kommer senare i höst att publiceras 

på Katternös hemsida, både på 

svenska och finska. 

”Det här är en viktig bok för hela 

Finland. Inte bara för dem som arbetar 

med energifrågorna, utan för alla som 

undrar över kärnkraften”, kommenterar 

Katternös VD Stefan Storholm. 



LÅNG VÅRFLOD. Daniel Sulkakoski 

konstaterar att vattennivåerna i 

Lappajärvisjön och Esse å har varit 

gynnsamma för vattenkraften i år. 

Full fart på 

turbinerna 

ESSE ELEKTROKRAFT 

n Sommarens ovanligt höga vattennivåer 

i Esse å har hållit i sig under 

hösten. 

”Vi har kunnat utnyttja det stora 

vattenflödet och låtit våra turbiner 

gå för full effekt. Normalt brukar vi 

ha en turbin avstängd i Värnå sommartid 

när vattenflödet är lågt, men i 

år räckte vattnet till för att hålla igång 

båda”, berättar Daniel Sulkakoski, 

montör på Esse Elektro-Kraft. 

Bolaget har två turbiner i Värnå och 

en i Hattar, som vid full effekt tillsammans 

producerar två megawatt grön 

el i timmen. Som jämförelse kan man 

räkna att tio timmars elproduktion i 

de tre turbinerna motsvarar en årsförbrukning 

för en familj som bor 

i ett egnahemshus uppvärmt med 

direktel och utrustat med gängse 

hushållsmaskiner. 

Vinter och vår brukar föra med sig 

de mest gynnsamma vattennivåerna 

för Essekraftverken, men enligt tillgängliga 

prognoser ser rekordhösten 

ut att fortsätta. 

”Vi kommer att ta ett kort avbrott 

i höst för att göra nödvändig service, 

men i övrigt kommer vi fortsättningsvis 

att låta kraftverken gå för fullt”, 

säger Daniel Sulkakoski. 

Elräkningen 

direkt i 

digitalt 

format 

JAKOBSTADS ENERGIVERK 

n Den som vill slippa pappersversioner 

av elräkningen och andra fakturor 

kan numera gå in på sin nätbank 

och kolla vilka företag som erbjuder 

e-fakturor. Jakobstads Energiverk 

hör till dem som tagit ett steg mot 

det papperslösa kontoret. 

”Det är framför allt våra företagskunder 

som har frågat efter 

e-fakturan. De vill komma ifrån den 

tidskrävande hanteringen av pappersfakturor. 

Nu har även många privatkunder 

börjat nappa på e-fakturan 

när de sett att möjligheten finns på 

deras nätbanker”, berättar Yvonne 

Kyheröinen, förvaltningsavdelningschef 

på Jakobstads Energiverk. 

Med en e-faktura kan mottagaren 

med två knapptryck ta emot och godkänna 

betalningen. 

”Tills vidare är det endast elkunderna 

hos Jakobstads Energiverk 

som har möjlighet att välja e-fakturering 

men inom kort ska även fjärrvärmekunderna 

kunna få sina fakturor 

i samma format”, säger Yvonne 

Kyheröinen. 


DIGITALT. ”Efakturan ser ut 

som en pappersfaktura, men till 

fördelarna hör att man slipper 

pappersexercisen”, berättar Yvonne 

Kyheröinen på Jakobstads Energiverk. 

UR SYNFÄLTET. Långa kabelavsnitt 

som tidigare löpt längs rader av 

stolpar har dragits under marken. 

Nya linjen 

nästan 

hemma 

KRONOBY ELVERK 

n Projektet att förnya ellinjen på 20 

kilovolt mellan Kronoby och Lepplax 

närmar sig sitt slut. 

”Vi är nu inne på slutrakan efter 

tre års arbete. Vi har avverkat några 

kilometer varje år och nästa år når vi 

ända fram till målet, Kronostation”, 

berättar VD Carl-Johan Kronström. 

Under arbetets gång har föråldrade 

transformationsstationer bytts ut 

och gamla elkablar ersatts med nya. 

”Det har verkligen behövts en 

grundlig renovering. På vissa sträckor 

har materialet varit från 1950talet. 

Nu under hösten har vi förnyat 

en linje från 1970-talet.” 

En hel del kabelavsnitt som tidigare 

hängt uppe i elstolpar har grävts 

ner under marken, bland annat i 

närheten av Kronoby centrum. Jordkabel 

utsätts för mindre slitage än 

luftburna elkablar och kräver därför 

mindre underhåll. Många människor 

uppskattar dessutom att vyerna befrias 

från elstolpar. 

Ligger före 

tidtabellen 

NYKARLEBY KRAFTVERK 

n Hela Nykarleby kommer att vara 

utrustat med fjärravlästa mätare i 

god tid före lagen kräver det. Med 

egna personalkrafter har Nykarleby 

Kraftverk nu installerat fjärravlästa 

elmätare hos drygt 3 000 av sina cirka 

5 000 elkunder. 

”Vi var ute tidigt, redan 2007, 

och testade då vilka mätsystem som 

samtidigt klarar av el, vatten och 

fjärrvärme samt styrning av vägbelysning. 

Det fanns inga pilotfall då, så 

vi var tvungna att testa själva här i Nykarleby 

vilka av marknadens mätare 

som höll måttet för våra krav”, säger 

Tony Eklund, VD på Nykarleby Kraftverk. 

Bolaget levererar el, vatten och 

fjärrvärme och tänker längre framåt 

än till den elmätarreform som ska 

vara genomförd inom nästa år. 

”De fjärravlästa vattenmätarna 

kommer på sikt, även om det ännu 

inte finns lagkrav. Ekvationen är 

utmanande eftersom en fjärravläst 

vattenmätare i dag kostar 50–100 

procent mer än en fjärravläst elmätare, 

samtidigt som vattenverket 

omsätter betydligt mindre belopp än 

elverket”, säger Tony Eklund. 


TICKANDE MÄTARE. Mikael 

Labuschagne och hans montörs 

kollegor har passerat milstolpen 

3 000 fjärravlästa elmätare i Nykarle 

by och har mindre än 2 000 kvar. 

Montörsjobb 

lockar 

VETELIN SÄHKÖLAITOS 

n Det pågår en mindre generationsväxling 

bland elmontörerna på 

Vetelin Sähkölaitos. I början av året 

fick Vetelin Sähölaitos förstärkning 

av Marko Pelto-Arvo, som flyttade 

tillbaka till hemtrakterna efter elva 

år på Jyväskylän Sähkö- ja Tele Oy. 

Nu rekryteras en efterträdare till 

Eero Koivukoski, som går i pension i 

oktober, efter 27 år som elmontör i 

elverkets tjänst. 

”Det har kommit in bra med ansökningar. 

Vi behöver en erfaren elmontör 

med nätunderhåll som huvudsaklig 

uppgift”, säger Jouko Kivioja, VD 

på Vetelin Sähkölaitos. 

Under sin yrkesbana har Eero Koivukoski 

uppskattat de skiftande arbetsuppgifterna. 

”Det har hänt mycket inom automation 

och informationsbehandling 

under min tid. Kraftverken Patana 

och Pihlajamaa som invigdes 1997 

och 2006 har inneburit att jag fått 

lära mig nya saker. Det har det varit 

intressant och mångsidigt”, säger 

Eero Koivukoski. 

NYTT ANSIKTE. Marko PeltoArvo är 

det färskaste tillskottet vid Vetelin 

Sähkölaitos. 


GRÖN EL. Herrfors planerar att 

återuppta elproduktion i kraftverket i 

Kiitola som har vattenkraftstraditioner 

från 1500talet. 

Bygger ut 

nygammal 

grön el 

HERRFORS 

n Vattenkraften från Lappo å ska 

snart tas till vara igen i Mjölnarforsen 

i Jeppo. Produktionen i det gamla 

kraftverket har nu legat nere under 

några decennier, men i juni 2011 beviljades 

Herrfors ett tillstånd för att 

uppföra ett ersättande vattenkraftverk 

i Kiitola forsavsnitt. Samtidigt 

beviljades även tillstånd åt Jeppo 

Kraft för tre nya kraftverk i älven. 

”Vi vill öka utsläppsfri elproduktion 

för det växande elbehovet. 

Vattenkraften uppfyller Finlands 

internationella avtal om att minska 

kolkraftsproducerad el”, förklarar 

Ralf Bertula, VD på Herrfors-Nät Ab. 

Enligt tillståndet kommer kraftverket 

att ha samma dämning som tidigare 

gällt för Kiitola kraftverk. 

”Kraftverket smälter in i naturen 

och har en begränsad lokal inverkan 

på älvens miljö.” 

Sedan tillståndet beviljades har 

det ändå kommit in några besvär som 

fördröjer byggstarten. 

”Efter att beslutet vunnit laga kraft 

kommer det att ta ungefär ett år för 

oss att bygga och köra igång elproduktionen.” 

Esse Elektro-Kraft 

n Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, 

Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) 

Kunder: 3 500 • Årsleverans: 42 GWh 

Tel. växel: 020 766 1900 

Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023 

Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911 

Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb 

www.eekab.fi 

Herrfors 

n Levererar el till Maxmo, Oravais, 

delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska 


Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad), 

(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby), 

385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv) 

Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais, 

Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375 

(Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad), 

(08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi 

Jakobstads Energiverk 

n Levererar el till Jakobstad, Larsmo 

och Sandsund i Pedersöre 

Kunder: 14 640 • Årsleverans: 269,5 GWh 

Tel. växel: 785 1111 • Felanmälan: 723 0079 

Fakturafrågor: 785 1448 

www.jpenergy.net 

Kronoby Elverk 

n Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre 

och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh 

Tel. växel: 824 2200 

Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005 

Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld 

www.kronoby.fi/elverk 

Nykarleby Kraftverk 

n Levererar el inom staden Nykarleby 


Tel. växel: 785 6111 

Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520 

Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 

www.nykarlebykraftverk.fi 

Vetelin Sähkölaitos 

n Levererar el till Vetil 

(utom Polso, Kivikangas och Nykänen) 

Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh 

Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600 

Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali 

www.vetelinsahkolaitos.fi 

VD Ingvar Kulla 

VD Stefan Storholm 

VD Ole Vikström 

VD CarlJohan Kronström 


VD Tony Eklund 

VD Jouko Kivioja

Katternös land är entreprenörernas land, 

där alla problem kan lösas. 

Det som ännu inte uppfunnits kommer vi att uppfinna. 

Det som ännu inte förverkligats kommer vi att genomföra. 

Kraften finns i oss alla. 

Tillsammans skapar vi i entreprenörernas land 

en allt bättre värld.

Katternö 3/2011

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?