Katternö 3/2011

” Låt oss säga som det är: Medierna är inte den aktör
som förser debatten med korrigerande element.”
ver att en bonde i Brasilien inte får bryta mera
mark och en by i Afrika inte får utnyttja olja
för att få el och rent vatten.
Osmo Ojala
En konsekvens av Greenpeaces arbetssätt har
synbarligen varit att medierna blivit ”förälskade”
i den typen av informationsförmedling.
Kanske är det för mycket sagt att påstå att miljökunskaperna
generellt skulle vara svaga i
medierna, även om det förstås finns utrymme
för förkovring. Men visst säljer uttrycksfulla
bilder och stora rubriker bättre: vi lever i en
marknadsekonomi…
Utan vidare är det dock farligt, om medierna
börjar stöda en ensaksrörelse. Det är ägnat
att öka misstron mot oss. Överhuvudtaget
hör en skeptisk hållning till journalistikens
utgångspunkt. Jag tycker att Moore i sin bok
väl skildrar till exempel hur miljöaktivister
har försökt demonisera skogsanvändningen.
Trots allt har människan i all tid byggt bostäder
av trä. Inte kan en balanserad användning
av skogarna vara ett problem, då det är fråga
om en förnyelsebar naturresurs.
Vi har i media ett stort ansvar för att människor
ges de riktiga redskapen, så att de har
möjlighet att med hjälp av dem själva dra sina
slutsatser. Det är inte vår sak att förelägga färdiga
lösningar.
Torbjörn Kevin
Att värna om det alarmistiska ligger i journalistikens
självsyn. Man ska fokusera på konflikt
och förändring.
Det finns två vägar till konflikterna. Den
ena går via substansen och kräver att journalisterna
har åtminstone elementära insikter
i naturvetenskapliga resonemang. Det har i
regel journalisterna inte, och kunnandet är
dessutom i avtagande eftersom dagens journalistgeneration
primärt är kulturinriktad. –
Det hör till saken att goda journalister erkänner
när de är överbevisade, det vill säga när det
inte längre är renhårigt att driva en viss tes.
Denna ”vetenskapliga” metod har liten efterfrågan
i medierna.
Den andra vägen går via rollen som boxningspromotor,
det vill säga medierna väljer
ut representanter från två motsatta läger och
låter dem puckla på varandra – lämnande läsarna
i sticket. Den kunnige, modererande
journalisten som borde finnas någonstans där
emellan lyser med sin frånvaro. Den fördjupning,
som medier tror sig stå för och marknadsför
som sin nisch, uteblir.
Till bilden hör också att journalister traditionellt
och generellt tolkar sin roll så att man
ska ta parti för de svaga. I miljö- och andra
konflikter leder det till att man i valet mellan
”aktivister” och etablissemang är benägen
att ta aktivisternas parti, eftersom etablissemanget
per definition agerar i eget intresse.
Medierna har med andra ord en ”bias” redan
i sin infallsvinkel.
Hur uppfattar du för egen del Patrick
Moores verklighetsbeskrivning?
Hannu Olkinuora
Patrick Moore öppnar på ett mycket intressant
sätt det som har varit nyckeln till Greenpeaces
framgång och samtidigt det som är orsaken till
att organisationen inte alls dominerar miljödebatten
på samma sätt som under sina första
decennier.
Moore visar trovärdigt hur Greenpeace har
samlat ”troende” miljöaktivister från andra
ideologier eller livsåskådningsgrupper, vilket
tydligt har påverkat organisationens budskap
och substans (och bristen på den). Moores eget
öde som en persona non grata berättar en hel
del om toleransen i en sådan miljöorganisation.
Dessutom har Greenpeace haft otrolig
tur med sin bara delvis genomtänkta mediestrategi
som har höjt deras självförtroende
till skyarna. Annars skulle man inte kunna
blåneka när experter lägger fram välmotiverade
åsikter.
Förutom den mediala bilden är Moores centrala
budskap Greenpeaces ideologi: Världen
skulle vara perfekt ställe, om människan inte
skulle finnas och ställa sig i vägen för förverkligandet
av miljöaktivisternas renläriga visioner.
Journalisterna är benägna att driva all
världens goda saker. Den så kallade hållbara
utvecklingen är en av dem. Mycket i den debatten
formas av att journalisterna ifrågasätter
grundläggande antaganden alltför lite.
Filosofin om negativ tillväxt är ett exempel.
Föreställningarna om jordens matproduktion
ett annat.
Moore ger många tankeställare som forskare
och Greenpeace dropout. Det goda är
att man inte måste hålla med om allt vad har
säger. Det ger honom trovärdighet som vetenskapsman.
Lars Hedman
Moore jämför miljöaktivismen med en religion,
vilket nog har förankring i verkligheten,
men också är generaliserande. Det finns även
en nyanserad miljödebatt, där man fokuserar
på en hållbar utveckling både i västvärlden
och de fattigaste delarna på vårt jordklot.
Diskussionen om klimatförändringen byggs,
som Moore påpekar, felaktigt på koldioxidargumentet,
men samtidigt bidrar fokus på
koldioxiden till att minska utsläpp av skadliga
ämnen som sot och kemikalier.
Moore faller i religionsfällan själv då det
gäller valarna, genom att han inte beaktar de
argument som till exempel isländska forskare
fört fram om att vissa arter av valar faktiskt
blivit för talrika (jämför med våra älgar) på
grund av minskat antal stora rovfiskar. Islänningarna
talar säkert i egen sak, men ett sådant
argument bör respekteras och bemötas med
motargument.
Osmo Ojala
Jag tycker att Moore väl beskriver sakfrågorna.
De bör absolut inte förenklas. Jag vill betona
just det att miljöfrågorna bör betraktas mångsidigt.
Det finns i allmänhet flera sanningar.
Och sanningarna kan variera beroende på
synvinkel.
Torbjörn Kevin
Å ena sidan illustrerar Moore vältagligt hur
en stark tro på det rätta och riktiga skapar ett
minimalt utrymme för intern kritik. Naturligt
nog, fienden finns där ute och den är stark.
Det går religion i verksamheten. Det finns inte
utrymme för nyorientering eftersom man inte
ens kan erkänna att man är överbevisad. En
”vetenskaplig” ärlighet ingår inte i paletten,
eftersom det reducerar möjligheten att rida på
det spektakulära och ökar risken för att man
blir för ”förstående” inför motståndarens argumentation.
Men så är ju också Moores perspektiv bara
indirekt att punktera Greenpeace. Han är
starkast i sina resonemang om verklig hållbarhet,
till exempel om det pragmatiska kring
utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft, och
där han vänder på resonemanget och hävdar
det rätta i att använda trä.
Boken är på det hela taget ett vältaligt inlägg
i debatten om hur komplexa sammanhang vi
har att tackla. Den illustrerar också hur lätt det
är att i alarmistisk anda okritiskt rusa iväg i en
bestämd riktning. Let´s face it: Medierna är
inte den aktör som förser debatten med korrigerande
element.
svenolof karlsson
Miljön som religion
eller vetenskap?
Bob Hunter, journalist med sär skild
känsla för PR, formulerade redan
på väg hem från den första Greenpeace
aktionen det som skulle bli
den övergripande strategin: ”Det
enda sättet att ändra massornas
beteende är att skapa en folklig
mytologi, en miljö religion där folk
helt enkelt litar på sina guruer…”
Att börja reda ut frågorna på vetenskaplig
basis skulle inte fungera. Det är för
krångligt.
Fyrtio år senare är frågan om inte Greenpeace
lyckats bara alltför väl.
I början var den gryende miljömedvetenheten
säkert nödvändig och produktiv. I
Finland fick miljöfrågorna eget ministerium
1983. 1995 grundades Finlands miljöcentral.
En allt större myndighet byggdes upp för miljöarbetet.
Resultatet är i grunden gott: miljöproblemen
i dag är oerhört mycket mindre än förr.
Samtidigt är – detta är ett overifierat påstående
– fler människor än någonsin med mer
resurser än någonsin fortsatt i färd med att
rädda miljön. Men om den till väsentliga delar
redan är räddad?
Någonstans når man, här som i andra frågor,
efter ett träget arbete ett läge, där kostnaderna
och besväret inte länge uppvägs av nyttan.
Hur konstruktivt är det med glödlampsförbud?
Etanol? Utsläppsrätter? Vindkraft?
Krav på reningsverk för sommartorpet? De
nya byggnadsregler som straffar uppvärmning
med el jämfört med olja (!).
Kan det vara så att sådana beslut, och den
retorik som de omges med, delat landet i två
läger? Storstadsborna och dess elit som vill
rädda världen? Och folket på landet, som
handgripligt utsätts för konsekvenserna och
inte känner igen sig i storstadselitens argumentering
(och därför röstar på Sannfinländarna)?
Är det så vi ska ha det?
Som visades på Dagens Nyheters ledarsida nyligen:
Glödlampsförbudet är ett tjänstemannabeslut
i Bryssel och har aldrig ägnats en offentlig
debatt där fördelarna och nackdelarna
presenterats och vägts mot varandra. Enligt
ryktet lobbades förbudet fram av Greenpeace
och lampindustrin.
Är det så vi ska ha det i miljöfrågorna?
För fyrtio år sedan hade miljöräddarna
Davids roll och fienden Goliats. I dag verkar
rollerna vara omvända. I dag hukar stora delar
av näringslivet när aktivisterna höjer rösten.
Patrick Moore
Ingen vill riskera att framstå som en miljöbov.
I praktiken bäddar det för en utpressningssituation.
Om inte ni betalar för våra tjänster
där vi hjälper er att rädda miljön, kan vi inte
garantera att ni inte råkar ut för dålig publicitet.
Som Patrick Moore och andra påpekar finns
i detta en religiös dimension, inte sällan med
fundamentalistiska inslag. Niklas Ekdal, känd
svensk kolumnist, uttrycker saken så här:
”Arketypen om tidens slut finns i alla
kulturer. Kanske handlar det om noja för
vår död som individer, kanske en insikt om
livets inneboende destruktivitet, eller en
instinktiv förståelse för planetens begränsade
cirkulationstid.
I vilket fall som helst sitter klimathotet
perfekt i en inlärd berättelse. Vi har levt
gott för länge. Alltså väntar, bokstavligen,
syndafloden.”
Pochahontas, Lejonkungen, Avatar… eller
The Day After Tomorrow eller 2012… eller filmer
som fräckt förklär sig som dokumentärer,
som Al Gores En obekväm sanning. Vår samtid
vimlar av exempel där denna världsbild
om den onda människan och den kommande
katastrofen uttrycks.
Samtidigt berättar officiell statistik entydigt
att världen år för år långsamt blir bättre i
snart sagt alla avseenden.
Patrick Moore visar vad som borde vara
vägen framåt: lär dig fakta och tänk själv. Miljöfrågorna
är för viktiga för att överlåtas till
självutnämnda världsräddare.
Det är fascinerande att de två huvudpersonerna
på vägen hem från Greenpeaces första
aktion diskuterar just detta. Bob Hunter, den
borne PR-konsulten, vill skapa en miljöreligion
där man slipper den jobbiga vetenskapen.
Patrick Moore representerar motsatsen: det
enda man kan bygga på är det som kan visas
vara hållbart sant, vetenskapen.
svenolof karlsson
Patrick Moore, till vänster, och Bob Hunter, till
höger, på väg mot land efter Greenpeaces första
aktion mot valjakt. I mitten kollegan Rex Weyler.
42 katternö katternö 43