State of the Art_ Öppenvinkelglaukom - Sveriges ögonläkarförening

Inom diagnostiken är datorstyrd synfältsundersökning etablerad som den kanske viktigaste metoden för
diagnos och absolut den viktigast för uppföljning. Förbättringar i använd teknik förekommer fortfarande.
Nyare forskningsresultat tyder på att synfältsdefekter ofta kan upptäckas tidigare med s.k. blågul
perimetri, d.v.s. om blåa stimuli mot en gul bakgrund med hög luminans används istället för vita stimuli
mot vit bakgrund som nu är standard (Johnson och medarbetare 1993). Många felkällor finns
emellertid, och metoden är därför ännu inte lämpad som klinisk rutinmetod (Wild 1995).
Andra typer av psykofysiska undersökningsmetoder undersöks, t ex "motion detection perimetry" som
också har potential. Det är också möjligt att dagens vanliga stimulusstorlek, som motsvarar Goldmann
storlek III, inte är optimal.
Samtidigt har synfältstekniken förbättrats på annat sätt. Effektivare testlogiker har utvecklats de
senaste åren, som möjliggör en halvering av undersökningstiden med bibehållen mätnoggrannhet (Heijl
1995). Dessa är nu på väg att etableras som rutinmetoder.
Datoriserad bildbehandling
Diagnostiska metoder baserade på datoriserad bildbehandling av fundusbilder utvecklas nu snabbt. Det
rör sig såväl om tredimensionella bilder genererade med konfokal laserscanningtomografi och
rastertomografi, som om försök att mäta det retinala nervfiberlagrets tjocklek med ocular coherence
tomography eller sk. laserpolarimetri. Tredimensionell konfokal laserscanningtomografi används nu på
flera hundra kliniker och håller på att etablera sig som en standardmetod (Burk och medarbetare 1993).
Bildbehandlingsmetoderna är fortfarande så nya att tolkningen av resultaten är svår. Uppgiften
försvåras av normala papillers stora variationer. Ofta anförs att man inte skall hoppas att
bildbehandlingsmetoderna skall bli till större hjälp i glaukomdiagnostiken, men att de är utmärkt
lämpade för uppföljning. Detta är nog en förenkling. Känsliga och specifika metoder för diagnostisk
tolkning av tredimensionella bilder börjar komma fram så att normala och glaukomatösa
synnervspapiller kan åtskiljas ganska väl (Mikelberg och medarbetare 1995, Gundersen, Heijl och
Bengtsson 1996). Samtidigt finns det problem med uppföljning, stora slumpvariationer som varierar i
olika delar av papillen och svårigheter att definiera optimala referensplan, som inte påverkas av
sjukdomsprogress.
Bilder
Bild 1
Små och stora papiller från normalpersoner. De små papillerna (Figur 1a, Figur 1b) har små
exkavationer, medan de stora papillerna (Figur 1c, Figur 1d) också har stora exkavationer.
Fig 1a