Hazeldonk Express - triptyk från västlig utkant - Läs en bok

som den ser ut. Men kvaliteten på automaternas kaffe har
som sagt höjts, och drycken är enligt mitt förmenande i
princip lika välsmakande som den man lagar vid egen härd.
Alltså låser jag cykeln och går tillbaka till den mack
där jag just tankat. Damen i kassan ler igenkännande,
jag gräver i byxfickan efter mynt.
Hon sitter innesluten i skottsäkert glas, och på utsidan
finns dessutom en liknande anordning för kunder
under de få nattimmar då butiksdelen håller stängt;
med betalning för bensin genom en skjutbar låda.
Bensinstationen är full med varor: cigarretter, tidningar,
tidskrifter, chokladbitar, cellofanomslagna kakor,
buteljerade alkoholfria drycker, bilvårdspreparat, oljor,
tändstift, blad till vindrutetorkare,
färdigbredda mackor, korv, souvenirer, bogserlinor.
Automaterna står vid en bortre vägg i en avbalkning,
väser&pyser, och mitt på golvet finns några
runda bord för stående, laminatskivor med fack
för sockerpåsar, pulvergrädde, tepåsar, senap, ketchup,
servietter och plastskedar utan skedblad.
Tre-fyra karlar ståfikar, nickar åt mig, någon kommer in
och betalar för påfylld bensin. Literpriset
26 27
för nittiofemoktanig är en euro fyrtio-komma-någonting
cent och det står Dank voor uw bezoek på
det kvitto som här kallas klantenbon. En kund är en
klant och bon normalfranska för bong.
Automatväggen erbjuder en mångfald alternativ:
vanligt kaffe med eller utan mjölk eller grädde, espresso,
cappuccino, tevatten, choklad, buljong. Maskineriet
är tillverkat av det schweiziska företaget Schaerer,
ett av många på marknaden.
Jag föser ner en Europapeng i springan, vill ha
vanligt starkt kaffe, trycker på knappar, en display
säger nittiosju grader med röda digitala siffror,
myntet rasslar ned, väsandet tilltar, en tom vaxad
mugg faller på plats mellan två plastkäftar.
Några år efter badresan med dess påföljande sejour
i Amsterdam-Haarlem-Alkmaar-Utrecht gjorde jag
en fantastisk upptäckt när jag lekte med valutaburken
hemma. På den tiden fanns det gott om godisautomater
i Sverige, ofta utanför biografer och stationer,
och valutaburken var det kärl där jag samlade
överblivna europeiska småmynt – enkannerligen ”ettor”;
franc, pfennig och cent.