Hazeldonk Express - triptyk från västlig utkant - Läs en bok

och återvänder till föräldrarna i bilen.
Valken kring hans buk har därmed fått sin förklaring.
Det äldre paret vinkar igen, kör antagligen till Hazeldonk
med jämna mellanrum för att sonen ska få gå omkring
på parkeringen, titta på fordon och äta märgpipor.
Själv tänder jag dagens första cerut, sippar min
Douwe Egberts. Upplever en stund av stilla njutning.
Läser texten på muggen: Het aroma, de geur,
de warmte, ze zijn er allemaal, dat wordt weer
gezellig! I en tuschad cirkel sitter en kvinna
vid en rykande kopp; sannolikt är det gamle Egberts vrouw.
Bilar kommer, andra startar och kör vidare.
Utflyktsturisterna försvinner in i sin buss. Grävmaskiner
slamrar. Några dolska guldförsäljare ser jag inte.
Hazeldonk West ska bli tjugo-trettio-fyrtio procent större.
Som om motorismen, den internationella logistiken,
inte kan få nog.
Den växande trafiken rymmer på sitt sätt
ett skräckscenario, förvandlar det europeiska hörnet
till en grotesk trafikapparat, kväver människor och
38 39
landskap med avgaser.
När jag kör från Ystad till Simrishamn händer det
ganska ofta, särskilt efter mörkrets inbrott,
att jag inte möter en enda bil. Men dylikt hålls för en
skröna när jag berättar det för människor som aldrig
varit i Sverige. Det är lika osant som att man kan köpa ett
anständigt hus i en skånsk by för en halv miljon.
Författarlögner!
Jag sitter på en kantsten av betong. Läderjeansen
knarrar litet när jag rör mig. Petar bort en död geting
från knäet. Kvar blir en gulaktig seg sörja som kräver blöt
handdukssnibb för att låta sig avlägsnas.
Kaffe och tobak och sol och blå himmel. Det är
en utmärkt kombination.
Jag hänger kanske en kvart på parkeringen, tar
några bilder av den charmlöst effektiva anläggningen,
antecknar litet i blocket, samlar kraft inför
fortsatt motorväg.
Hjälm, jacka, handskar, mörka skyddsglasögon.