Hazeldonk Express - triptyk från västlig utkant - Läs en bok

Han fimpar sin cigarrett på asfalten.
– Och ni vill verkligen köra på småvägar?
– Jag vill se litet av landskapet.
Han ger mig en utomordentligt omständlig vägbeskrivning,
tycks känna varenda krök mellan Brugge och Poperinge.
– Trafikljus där, vänster. Nästa trafikljus höger.
Rakt fram. Korsning si och så… Tredje avtaget
efter hörnhuset, det gula där det bor en advokat,
förbi caféet, stor bondgård med betesdjur, kanal…
Följer ni med?
Jag repeterar, försöker repetera.
– Nej, trehundra meter efter advokaten.
Han drar vägen igen, nästan telegrafiskt som
punkter på en slingrande linje. Han låter som en officer
men jag frågar inte.
– West-Vlaanderen, bara bönder och kvalfulla minnen.
Trevlig resa! Passendale, fy fan!
82 83
– Jag vet. Claude Simon fick Nobelpriset.
– Och hästarna sögs ner i gyttjan, replikerar han.
Beläst man, tänker jag.
– En bok full med presens particip: löddrande,
blödande, vacklande, stupande.
– Det var så det var 1917 och 1940.
– Je vous remercie.
– De rien. Vi har alla haft farföräldrar.
Samt onklar födda på adertonhundratalet.