men du har ju blivit våldtagen” - om våldtagna - Hans Knutagård

Ett annat perspektiv som Andersson och Swärd (2008) lyfter fram är dilemmat med att för
ingående studera den beforskade och negligera kontexten som den beforskade är en del av
(s. 237). I mitt fall pekar det på två faktorer, dels att sätta in respondenterna i deras verkliga
sammanhang i samhället, dels att den homosexuella tillhörigheten inte ska göra
respondenterna mer sårbara. Att kunna på rätt sätt beskriva män som blivit våldtagna av män
utan att över- eller undervärdera den homosexuella gemenskapen ser jag som ett etiskt
dilemma. Respondenternas deltagande i homosexuella gemenskaper gör att jag blivit tvungen
att välja bort vissa citat eftersom de ”är så späckade av identifierbara detaljer” (Malterud
2009, s. 204, se även Flick 2009, s. 40f.). Jag har därför utifrån min etiska hållning inte
kompromissat med respondenternas anonymitetsskydd. När en av respondenterna ansåg att
jag skulle skriva om vissa förhållanden har jag tagit bort dessa ändå för att inte skada honom i
framtiden.
Det tredje perspektivet som Andersson och Swärd (2008) lyfter fram är asymmetrin i mötet.
Forskaren har en helt annan maktposition än den beforskade. Till exempel skulle jag under
mötet kunna ställa frågor om vissa ämnen och inte andra, använda ord som gav associationer i
viss riktning, använda kroppsspråket med exempelvis en ointresserad ansiktsmimik för att
avbryta respondenten eller cirkla samtalet kring att det enbart finns en verklighet. Jag har hela
tiden varit medveten om min maktposition och försökt stå tillbaka så mycket som möjligt. Det
har jag gjort genom att låta respondenten vara ”studiens medskapare” (s. 238). Ett annat sätt
att minimera ett asymmetriskt möte är att alla beforskade själva har tagit kontakt med mig,
varit myndiga och varit informerade om att de när som helst kan avbryta intervjun och fram
till att studien blir tryckt dra sig helt undan denna.
Etik handlar om hur vi som forskare ska förhålla oss till undersökningsgruppen, så att vi inte
kränker den. Är den för sårbar kan resultatet bli att vi undviker att beforska den. Här
uppkommer ett dilemma som Andersson och Swärd (2008) belyser där det handlar om att
”lyfta fram deras rätt att få komma till tals och förmedla sitt perspektiv” (s. 243). De som jag
fick intervjua ville att deras situation skulle bli synliggjord. För mig har den viljan varit ett
etiskt övervägande. Det ställningstagandet har fört mig till ett annat etiskt dilemma som jag
reflekterat mycket över, nämligen mellan att vara ”mikrofonhållare” till respondenterna, att
göra deras röst hörd, och att lyfta fram mönster och strukturer som jag kan finna med hjälp av
socialvetenskapliga forskningsmodeller och teorier. Här har jag försökt finna en balans mellan
de två, där målet framför allt har varit att den beforskade inte ska bli kränkt.
36