men du har ju blivit våldtagen” - om våldtagna - Hans Knutagård

(s. 233). Det verkar som om alla tre hamnar ur takt vid våldtäkten. Är något utan takt är det
inte heller någon ritual. Kan det fortfarande vara en interaktion? Daniel beskriver frånvaron
av rytm under hela tiden för våldtäkten på följande sätt:
Daniel: Det var fullständig katastrof, förstår du? Allt skrikande och ropande. Jag
visste inte vad som hände. Några män var här, några där och några på min vän.
Några väntade och några drack. Det var katastrofalt. Det var röster från alla håll,
skrikande överallt och du vet inte vad som händer runt omkring dig. Du vet, jag var
rädd att jag skulle dö. Det var endast förolämpande ord som de använde, väldigt
aggressivt. Det är svårt att översätta. Det är som din djävla bög, din horunge, jag
ska knulla din mamma, bara massa förödmjukande ord. Mest talade de till varandra.
”Gör si, gör så, ta av hans kläder, ta honom i röven, se på den horan, låt han suga av
dig, spruta hans mun full.” Det var på ett mycket aggressivt och dåligt sätt.
Här vill jag sätta in en parantes. I Daniels berättelse kan vi få uppfattningen att den sexuella
relationen ligger mellan de tolv förövarna och de två pojkarna som utsätts. När det gäller
gängvåldtäkter pekar forskning på att ”sexual feelings present in the rape situations occurred
largely between male gang members rather than between them and their victims” (Abdullah-
Khan 2008, s. 85). Kanske skriker Daniels förövare för att eggas av varandra och egga
varandra? Nu åter till resonemanget där även Hampus beskriver detta hånande.
Hampus: Han körde på relativt hårt i två minuter, men då stängde jag av. Jag
kommer inte ihåg så mycket efter det. Ja, han höll kanske på så där en kvart
ungefär. Han höll inte på att skrika på mig, för att han visste väl att folk
kunde höra, men han sa en massa äckliga saker till mig.
Hans: Som vad då?
Hampus: Lilla pojkfitta, nu ska du få kuk så att du aldrig kan stå igen och
sådant där. Du är ett litet luder bara och sådant där. Ingen kommer att älska
dig någon gång. Men jag lyssnade väl inte direkt. Sedan kom han i ansiktet på
mig och sedan gick han iväg och åkte iväg i bilen.
Daniels och Hampus berättelse för oss till Collins (2008) som menar att ”(t)here do not seem
to be many silent forward panics; it is a climax of noise as well as of violence” (s. 83). Han
fortsätter med att trupper ”in close combat have historically made a great deal of noise, a
mixture of jeering, cursing, roaring, or whooping” (s. 92f.). Scarce (1997b) har noterat att när
heterosexuella män våldtar homosexuella män åtföljs det ofta av kvinnoförnedrande epitet,
där våldtäktsmannen degraderar offret genom ord som ”hora”. Skrikandet bidrar till
passiviseringen och genom penetrationen bryts den manliga cirkeln.
Vi kan se våldtäkten som ett anfall, för att vinna dominans, genom att den andres manlighet
”spräcks”. En social interaktion med en dominerande och en underordnade och i den
46