men du har ju blivit våldtagen” - om våldtagna - Hans Knutagård

Gabriel: Jag hindrade mig själv från det. Det gick inte. Det är som att träna
på gym och sitta i en sådan där maskin eller någon sådan där bänk med
hantlar, tränar biceps till exempel. Man ska göra tio repetitioner, och tio
gånger tre. Man har gjort åtta eller någonting på tredje setet, och så är man
nere med utsträckt arm, och så ska man lyfta upp den där, och det kommer
bara inte. Du kan inte. Du vill som fan, men du klarar inte av det. För du är
för trött. Så kändes det.
Jack beskriver sin förövare med att förövaren var helt inne i vad han gjorde och avskärmade
sig från allt annat runt om.
Jack: Alltså, han kom in så att säga i mig och körde då ganska hårt. Jag
försökte komma loss, men det gick liksom inte. Jag kommer ihåg att jag sa till
honom ordentligt, att sluta. Jag tänkte bara på hivgrejen, till en början. Men
sedan blev han liksom så där. Han var helt inne i det här. Det gick inte att nå
honom. Han svarade inte ens. Han verkade gilla den här förnedringsgrejen för
han höll mig med armen och den andra handen på nacken, så det skulle bli
mer tryck. Till slut så gjorde jag ingenting längre, jag bara stod där. Först var
det bara fingrar, men sedan när han kom in i mig och jag insåg att det här var
vad jag inte ville ha. Det gick inte att prata med honom, för han var helt inne i
sitt. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men han körde på för fullt liksom.
Jag har aldrig sett honom, varken före eller efter, så jag tänkte så här. Det
kommer ibland en del sådana där, som har laddat upp kanske och det verkar
lite grand som att det hade han.
Flera av männen förmedlar liknande upplevelser av förövaren. Neo poängterar i sin berättelse
frånvaro av kommunikation som utmärkande för våldtäkten:
Neo: Sedan när han väl hade slagit mig, var jag så djävla rädd att jag inte
vågade röra mig. Hur mycket jag än grät och sa att jag inte ville det, att jag
inte ville, fortsatte han. Alltså att prata till någon, som absolut har stängt av
allt vad kommunikation handlar om. Du når inte en sådan människa. Det
spelar ingen roll om jag var modig eller hur jag grät.
I de två sista berättelserna ser vi hur intervjupersonerna blir totalt dominerade och att
kommunikationen upphör. Det visar på att interaktionen mellan kropparna blir bruten, med
andra ord det blir ett brott i interaktionsritualskedjan. Ett brott där konsekvenserna ”ranging
from mild humorous scorn, to disgust, to, in extreme cases, labeling the violator mentally ill”
(Collins 2005, s. 25). Det ser ut som att när ritualen bryts och de sexuella scripten inte längre
är gångbara, finns det inte ord för vad som sker. I detta sammanhang är det viktigt att nämna
begreppet sexuella script, ett begrepp som John H. Gagnon och William Simon (2005) har
myntat, med vilket de menar: ”Script are involved in learning the meaning of internal states,
organizing the sequences of specifically sexual acts, decoding novel situations, setting the
42