Vit governmentalitet. ”invandrarkvinnor” och textilhantverk – en ...

ellt samhälle. Hage betraktar själva debatten om mångkulturalism som en ritual
där denna vita fantasi iscensätts (1998:242). Hage skriver att ”White multiculturalism
works to mystify, and to keep out of public discourse, other multicultural
realities in which White people are not the overwhelming occupiers of the centre
of national space” (Hage 1998:19). Hage anser att andra multikulturella realiteter
är möjliga, men att fantasin om vit governmentalitet som präglar debatten om
mångkulturalism döljer detta.
20
Clearly, there is a need for rethinking a new cultural politics capable of recognising
and dealing realistically with the sense of cultural loss from which neofascism
is being fed. The main thesis of this book is that the dominant White
culture which prevails in Australia today, as in all societies dominated by a
European cultural tradition and imbued with the tradition of “tolerance” and
“cultural pluralism”, unless it opens up to the decentralising effect migration and
globalisation have had on the status of Whiteness, is unable to provide such a new
politics because it is itself built on the negation of this loss (Hage 1998:26).
Övergången från en assimilationspolitik till fokus på mångkulturalism i
Australien är ett resultat av demografiska och sociokulturella förändringar,
snarare än ett förändrat förhållningssätt hos människor i ledande positioner som
betraktar sig själva som vita, enligt Hage.
Nationell tillhörighet
Ett centralt uttryck som Hage använder sig av är nationalistiska exkluderande
praktiker. Hage är kritisk mot de traditionella sociologiska definitionerna av
rasism, enligt vilka rasism framstår som ett mentalt fenomen som är åtskilt från
praktiken. Som antropolog trycker Hage på hur rasistiska tankestrukturer
iscensätts i vardagshandlingar. Hage skriver att ”racism on its own does not carry
within it an imperative for action”. Enligt Hage handlar det snarare om individens
intentioner samt om personens privilegierade position i relation till territoriet.
För att förstå hur rasism omsätts i praktiken krävs också att man beaktar
den rumsliga aspekten. ”The classification of an object as undesirable always
assumes the existence of a space where the undesirable is defined as such” (Hage
1998:37). Att objektifiera eller förflytta en oönskad individ är exempel på
nationalistiska exkluderande praktiker. Hage skriver att ”det är oförmågan att
representera och inkorporera nationens vilja som gör den Andre till ett nationellt
objekt”. Många människor har åsikter om hur nationen bör vara och vad som är
önskvärt och ej inom det nationella territoriet. Det är dock inte alla individer som
agerar ut dessa föreställningar och börjar förflytta och förändra de människor
som man föreställer som icke önskvärda i nationen (Hage 1998:46).
Hage skiljer därför mellan två olika former av nationell tillhörighet: passiv
tillhörighet respektive styrande tillhörighet (governmental belonging). Passiv
tillhörighet innebär att individen drar nytta av nationens resurser, att personen