Vit governmentalitet. ”invandrarkvinnor” och textilhantverk – en ...

Prolog – Harem, förebilden
Ett Harem i Sverige
§14 motion av Margita Björklund (fp) om att starta ett projekt liknande det
danska Harem i exempelvis stadsdelsnämnden Biskopsgården (1994 nr 108,
1993 nr 102)
Margita Björklund, kommunalråd
Ordförande, Kommunfullmäktige!
Det är inte många gånger som jag har fått så många frågor från olika håll om
varför jag har lagt en motion som när det gäller ett Harem i Biskopsgården. Det
kan därför vara på sin plats att tala om vad Harem egentligen betyder. Det är en
helig, okränkbar plats för kvinnor. Det som delvis är syftet med motionen är att
hitta någonting som hjälper många av de ensamma, isolerade och lågutbildade
kvinnorna, som har kommit hit från framförallt Turkiet och Pakistan, att komma
ut i samhället.
Upprinnelsen var att man på Röhsska museet i Göteborg hade en vandringsutställning
från Köpenhamn som hette Harem. Där kunde man få se de mest
fantastiska vävnader, mattor och bonader, vilka var en syntes av de turkiska
kvinnornas hantverkskunnande och modern dansk design. Det visade sig att den
framställning som kvinnorna gjort av vävnader, mattor, bonader och kläder gick
ihop. Det var till och med lönsamt. Det kostade inte samhället något. Till detta
hade man kopplat en utbildningsenhet så att kvinnorna kunde få utbildning i det
nya landets språk, samhällskunskap och ADB. Framför allt var det en möjlighet
för kvinnor från Turkiet och Pakistan som var förbjudna av sina män att lämna
hemmet. De var förbjudna därför att deras män inte kunde tänka sig att kvinnorna
skulle komma till ett ställe där det möjligen kunde finnas en manlig lärare, manliga
arbetskamrater eller manliga skolkamrater. Det skulle alltså vara ett Harem,
en okränkbar plats för kvinnor.
Denna motion blev mycket positivt mottagen. Stadsdelsnämnderna Biskopsgården,
Gunnared, Lärjedalen, Bergsjön och Lundby tillstyrkte den. Vidare tillstyrkte
invandrarnämnden, utbildningsnämnden och kulturnämnden motionen.
Jag trodde att den därför också skulle bifallas i kommunstyrelsen, men majoriteten
sade nej där. Såvitt jag kommer ihåg var det ingen som motiverade varför.
Jag måste därför fråga mig varför man avslår någonting där syftet är att överbrygga
kulturklyftor, hjälpa lågutbildade kvinnor att ta tillvara det kvinnliga
kunnandet. Om man läser remissinstansernas yttranden visar stadsdelsnämndernas
svar på en helt annan förståelse och inblick i hur dessa kvinnor har det och
vilka framtidsmöjligheter som de kan ha.
(Kommunfullmäktiges handlingar, Göteborgs stad, Y nr 51, Yttranden 1994 nr
5 Torsdag den 19 maj, s.14)
1