10/11-1 - Osqledaren

KULtUR
Tågresor genom svenska skogar, svettiga tunnelbanevagnar, salta klippor och julibrända gräsmattor.
Här och där har det lästs en del under en lång sommar. Nu vill jag såklart dela med mig av det goda.
Ett hopplock på tre blev ett nysläpp, en modern klassiker och en mäktig Vallgren . Det råkade bli tre
svenska män. Ingen avsikt med det, men låt oss kalla det ett tema. mycket nöje, stora eftertankar!
Vänner för livet av Per Hagman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Två liv som flätas samman. Banbrytande? Knappast, men
varför kräva det när den klassiska intrigen kan ges otaliga dimensioner
och dessutom kläs i det vackraste av språk, blötas
av den sliskigaste champagnen och sotas av grånande lyx. Jag
ser inga argument mot Hagmans välde. Här regerar han. I sin
otänkbara blandning. Västgötaslätten och raggarturné med
farbror Eddie Meduza. Stockholmförortens pendeltågsperrong,
VIP-läktare på engelska galoppbanor, ståtliga stallar och
Londons mest påkostade salonger. Paris och Rivieran. Sophie
och Erik. Med kontrasternas bakgrund, men med samma
svala elegans och framtunga sug efter självbekräftelse. Aldrig
känslomässigt engagemang, pilar av ljus. Tunnor av smuts
över glamourens baksida.
Hagman skildrar, han genomskådar och polerar. Han
måste ha haft objektivet på högsta skärpa under sina år i
Europa. Skärpa och en förmåga att beskriva gränslandet
mellan identitet och bakgrund, klä av klassamhället och
sortera färgerna efter girighet och nyrik smaklöshet. Därtill
ett knivskarpt utnyttjande av våra sinnen. Genomsexualiserat
vulgära scener följs upp av äkthet där minsta strimma naken
hud aldrig blottas.
Vänner för livet är 600 sidor som konstigt nog aldrig
känns tunga, trots stundtals nattsvart innehåll. Dialogerna kan
ibland springa iväg och förlora lite trovärdighet. Det skrivet
talade verkar ofta vara det svåraste. I övrigt en lek med distans
och insyn med välriktad emfas. Livets kapitel och förlorad
mark. En beskrivning av rotlösheten långt bortom geografiska
koordinater och av rastlösheten bortom klasstillhörighetens
förutsättningar. En hög med Hagman-formuleringar lagras.
Vad händer när trasigt möter trasigt? Matematikens konstruktiva
regler eller pragmatismens motsats? »Två människor
kanske måste bli vänner med livet för att bli vänner för livet.«
Hur märkligt det än må låta blir jag sugen på att bakom
solglas åka Roslagsbanan till Täbygaloppen. Dricka ett glas
Pimm’s. Kanske två.
Bokrecensioner: Christian Rydberg åkesson
Dokument rörande spelaren
Rubashov av Carl-Johan
Vallgren
Förlag: Månpocket
Kyrkklockorna i St Petersburg ringer in det nya århundradet,
1900-talet släpps löst och för sönderspelade Rubashov,
som satt sin själ på spel, gäller helt nya regler. »Morgonen
då St Petersburg vaknar ur sin värsta balfylla« ger han sig ut,
ovetande om sitt öde. Kort efter kort läggs i det spel som blir
hans liv. Där tiden förlorar sin innebörd. Vallgrens prosa är
skönt ohämmad. Den gör anspråk på det mesta, främst på
min fascination för ett otroligt kunnande. Likt ett fullastat
godståg drar han oss fram genom historien. Tungt släpas vi
över kontinenterna. Vi bekantar oss med Rasputin strax före
revolutionen och Tsarens fall. Världskrig blir till depression,
vi står i Berlin när riksdagshuset brinner och då han med
hårdvaxad sidbena och liten mustasch hittar syndabockar,
hyllas och då världen åter knuffas över kanten. Handlöst fall.
Upprepningens djupa fotspår där människan står offer för sig
själv. Den mörkaste skräcken finns kanske i det som konstigt
nog lockar så många – att bevittna oändligheten, mänskligt
förfall, giftmord på den jord som i all tid fött oss. Insikten om
hur illa evigheten klingar med vänskap och kärlek. Att ramar
trots sorg tillför värden.
Det är lika delar historielektion som knivskarp kritik mot
upphöjd ignorans. Nära besläktat med Michail Bulgakovs
mästerliga lek med mytologi och dunkla miljöer i Mästaren
och Margarita. En parallell till Süskinds gestaltning av arme
Grenouille i Parfymen - krampaktigt inbjudande men på
samma gång mörbultande sorgligt och skrämmande.
Möjligen kan berättelsen anses vara för svulstig. Jag kan
tänka mig att någon säger så. Och visst är det stundtals svårt
att hänga med i dokumenten, eller snarare övergångarna dem
emellan. Och kanske förlorar jag mig då och då i gränslandet
mellan saga och historia. Den mystiken kan vara farligt, men
också eggande underhållande. En njutning jag mer än gärna
delar med mig av. Lagt kort ligger.
Nyår av Stig Larsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Inga missförstånd nu. Det här handlar om Stig Larsson
den andre. Han utan e i sitt förnamn, tillika den av de båda
som var det stora namnet på svensk författarhimmel fram
till då Stieg »den förste« gick bort och visade sig ha tre
färdigskrivna världssuccéer i sin skrivbordslåda (Män som
hatar kvinnor). Den här Stig är fullt verksam, men upphörde
av någon anledning med romanskrivandet med 80-talets
slut. Sedan dess har han bjudit på poesi, dramer, essäer och
journalistik. Han har anklagats för sexuella trakasserier och
varit frontfigur i debatten kring hur uppburna män inom kulturvärlden
anses kunna svina och håna med skydd av kulten
kring det manliga geniet. Jag vet, det är dumt, men i vissa fall
går det inte att bortse från hur viss kuriosa tycks speglas i det
jag läser. Det tillför liksom en extra dimension. Denna gång
till Nyår från 1984. Knappast »feel-good« men omnämnd
som höjdpunkten i åttiotalets romankonst.
Kenneth är en hyfsat framgångsrik störtloppsåkare från
södra Lappland. En dag råkar han ut för en våldsam olycka.
Han genomgår en hjärnoperation och återfår det tillfälligt
försvunna minnet. Tyvärr verkar det inte vara allt som
krävs för att fortfölja det liv som en gång varit. Kort efter
uppvaknandet lämnar han sin fru, sina två barn och flyttar till
Stockholm för att börja om. Han har förlorat all känsla för sitt
gamla jag och kan inte se något värde i sina relationer. Han
verkar förstå att det han gör är fel, han känner till begreppet
empati men känner ingen sådan själv. Tiden går och Stefans
tomhet står snart i konflikt med nya förhållanden. Likgiltigheten
är frustrerande och känslolösheten smittar av sig, ibland i
skruvad medkänsla men desto mer i rent äckel.
Rådlöst famlar vi efter en definition av det mentalt normala.
Vem är egentligen frisk som begår brott och vad avgör
domens grad? Kenneth levererar fullt förståeliga iakttagelser
som i en vändning formas till absurda reaktioner och någonstans
däremellan är det lätt att tappa sig själv och en tidigare
hyfsat klar ståndpunkt.
Den inledande kopplingen till Millenium-Stieg kan
tyckas krystad, men de var bekanta och deras ämnen inte
helt väsensskilda – två referenser till det sjuka. Inget ont
om Salander och Blomkvist, men Nyår är kanske ett bättre
alternativ för den som föredrar en mer närvarande skildring
av det mänskliga psyket.
The Final Frontier
Iron Maiden
Då var det återigen dags för albumsläpp från hårdrocks-
giganterna Iron Maiden, som undertecknad för övrigt hade
nöjet att bevittna live på Sonisphere-festivalen som ägde rum
den 7:e augusti vid stora skuggan här i Stockholm (århundradets
sämsta festivalväder till trots). Och visst kan gubbarna
fortfarande!
The Final Frontier är det femtonde studioalbumet i ordningen
och med sina 76 minuter är det även det längsta hittills.
Efter ett fyra minuter långt och ganska intetsägande intro
brakar titelspåret igång – en ganska rak och lättsmält kreation
som initialt lämnar mig relativt oberörd. Det fortsätter dock
bättre och vi bjuds på upptempo rock á la klassiska Maiden
samt lite mer experimentella och progressiva alster som kännetecknar
det senaste decenniets utveckling av deras sound. I
några låtar kan jag inte låta bli att dra paralleller till Dickinsons
solo-projekt som han sysselsatte sig med under 90-talet efter
ett tillfälligt avhopp från Iron Maiden. Det är naturligtvis inte
samma tryck i den energiske frontmannens pipa som för 20 år
sedan, men han har fortfarande en given plats bland de bästa
i genren.
Det bästa med Iron Maiden har alltid varit deras kompromisslöshet.
De har fortsatt gå sin egen väg och har aldrig
låtit som något annat än sig själva. De har alltid fortsatt att
leverera och även om The Final Frontier kanske inte tar en
plats bland bandets bästa plattor så är det fortfarande en bra
skiva som definitivt har sina stunder. Personligen föredrar jag
dock 2000-talets Iron Maiden på scen med 80-talets guldkorn
i setlisten.
Text: mikael Juntti
28 osQleDaren nr 1 10/11 WWW.osQleDaren.se osQleDaren nr 1 10/11 29
av 5