Ladda ner hela numret som pdf - Till Liv

Den verkliga trösten
KäRe vän! Du unDRaR öveR detta med bönhörelse. Du
är hemma i Guds Ord och vet vilka löften Gud har
gett oss. Du och Din familj har under decennier
åberopat dessa löften i Era böner. Men nöden har
fortsatt. Det har blivit mycket svårt för Er. Nu undrar
Du varför vissa människor får bönhörelse i små
och stora saker medan andra inte får det som de så
ivrigt ber om. Här finns inget enkelt svar. Men ett är
säkert – det beror inte på hur mycket tro vi har.
näR vI läseR bIbeln märker vi att somliga får bära en
tung del av den förstörelse som drabbat oss människor
genom fallet. Bördorna fördelas inte lika. Här
står vi inför något som vi inte förstår. Vissa tider
blir också särskilt svåra, det ser vi tydligt i Gamla
testamentet. Hela generationer kan få uppleva mörker.
Under lång tid kan svårigheter hopa sig och
ingen ljusning skönjas. Det är för sådana tider Jes.
40–66 är skrivna – den så kallade Trösteboken.
I ett sådant läge får vi se på det vi vet och ta fasta
på detta. Vi får hålla fast vid Jesu löfte, att han är
med oss alla dagar.
Det kan hjälpa oss att läsa om dem som under
långa tider fått ha det svårt. Den unge Josef blev
såld av sina egna bröder. När han bad dem om förbarmande
ville de inte lyssna på honom. Säkert bad
han då Gud göra honom fri. Men det skedde inte.
Han blev förd ner till Egypten. Han blev såld som
slav och fördes in i Potifars hus. Mitt i detta var
Herren med honom. Så står det. Han fick fortsätta
som slav. Men Herren var med honom, både i slaveriet
och sedan i fängelset (1 Mos. 39:2, 21).
På ett liknande sätt var det för Sakarias och Elisabet
(Luk.1). Elisabet var ofruktsam. De fick inga
barn. De gick till Herren med sin nöd. De bad honom
ge dem barn. Men åren gick utan att de såg någon
bönhörelse. Båda blev gamla. De var hårt prövade.
Ändå står det om dem att de var rättfärdiga
inför Gud och levde efter alla Herrens bud (v. 6). De
levde i Guds ord. De bad med Psaltaren. På den vägen
hade de kommit fram till detsamma som Asaf,
som varit nära att stappla med sina fötter. Han hade
känt sig bitter, men till slut sade han till Herren:
”Dock förblir jag alltid hos dig, du håller mig vid
din högra hand … Vem har jag i himlen utom dig?
Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden
… jag har min glädje i att hålla mig intill Gud”
(Ps. 73:23–28 enl. 1917). Det var så Sakarias och
Elisabet levde. De levde med smärtan av sin barnlöshet,
men de hade Gud.
Sedan kan vi läsa om Paulus. I 2 Kor. 12:7–10 berättar
han om det onda som plågade honom. Han
kallar det för ”en törntagg i köttet”. Han hade bett
Herren ta bort denna plåga, inte bara en gång utan
i tre omgångar. Men Gud hade inte befriat honom
från hans plåga. Herren hade svarat honom: ”Min
nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.”
Han levde med sin plåga. Men det som bar honom
var detta: Kristus var hos honom med sin nåd.
DEtta är skrivEt för oss. Och nu får Du ta det till
Dig: Herren är hos Er! Visserligen är det svåra kvar.
Men Herren är hos Er med sin kärlek och sin nåd.
När en prövning är långvarig blir det svårt för oss
att hålla fast vid Herren. Och vi kan aldrig ta oss
tron själva. Men när vi ber Herren föröka vår tro,
då gör han det. Därför, käre vän, vill jag uppmana
Dig att dag för dag be: Käre Herre Jesus, det står i
ditt Ord att du alltid är med oss, alla dagar. Hjälp
mig nu att tro detta. Föröka min tro.
DEt kan hänDa att vi får leva utan att få veta varför
Gud inte svarar eller helar. Men vi vet att Kristus
har segrat över det onda. Vi vet att något bättre
väntar. Gud kommer att vända även det svåraste
till hälsa och härlighet. Detta vårt himmelska hopp
är den verkliga trösten. Där framme får vi leva helt
utan smärta, helt fria från allt ont. Och i detta perspektiv
är – säger aposteln – våra nuvarande lidanden
korta (2 Kor. 4:17).
Med varma hälsningar
Läk mitt öga att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.
Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.
sv Ps 217:2–3
gustav böRjesson
TILL LIV 9 • 2008 15