Ladda ner hela numret som pdf - Till Liv

De flesta kristna ingår i en kristen gemenskap – och ofta har vi väl
synpunkter på den och idéer om hur den skulle kunna förändras?
Vi behöver därför påminnas om grunden för gemenskapen, om
den gudomliga verklighet som vi är en del av men också om den
attityd som bör prägla oss i relationen till varandra.
vi sökEr alla gEMEnskap med andra människor.
Det är ett djupt och grundläggande behov hos
oss. Gemenskap förutsätter att det finns något
att dela människor emellan. Det kan vara ett
intresse som opera eller det italienska köket
eller en hobby som drejning eller fotboll. Eller
så enkelt som att en gemenskap växer fram
på grund av en gemensam mänsklig erfarenhet
som arbete eller att vi har barn i samma ålder.
Å andra sidan finns också sådant som utgör
hinder för gemenskap. Det kan vara meningsskiljaktigheter
i politiska, moraliska eller religiösa
frågor eller ”dålig kemi”. Därför är det
inte alltid så lätt att finna den gemenskap som
vi människor söker. Mot denna bakgrund vill
jag ställa frågan om och hur den kristna gemenskapen
skiljer sig från annan mänsklig gemenskap.
gemenskapens grund och kallelse
Den kristna gemenskapen är en gemenskap
människor emellan och bär alla dess kännetecken
– både möjligheter och svårigheter.
Den är emellertid inte endast en horisontell
gemenskap utan innehåller även en vertikal
dimen sion, Gud själv. Den specifikt kristna gemenskapen
är en gemenskap ”i Herren”. Den
har sin grund i vad Kristus har gjort i form av
försoning mellan Gud och människor. Gemenskapen
har uppkommit på grund av något som
skett utan människors initiativ eller ansträngning.
Än i dag lever den och hämtar sin näring
ur en historisk händelse som kommer till oss
genom Herrens ord. Det ger den kristna gemenskapen
en tredje dimension och ett djup
som visserligen kan komplicera gemenskapen
något men framför allt förmår berika.
Det är en gemenskap som uppkommer mellan
människor som sätter tro till det objektiva
som Kristus uträttat genom sin död och uppståndelse,
en gemenskap mellan ”de heliga”,
som de på Kristus troende ofta kallas i NT. Den
som blir Guds barn får så omedelbart en stor
mängd syskon, nämligen alla andra som tror
på Kristus. Den apostoliska trosbekännelsen
talar om ”de heligas samfund”. (En uppdatering
av begreppet skulle kunna vara ”de heligas
gemenskap”.) Denna gemenskap kallas även
Kristi kyrka eller kropp. Det senare begreppet
antyder att Herren efter sin uppståndelse och
himmelsfärd vill vara närvarande genom de
människor som kommit till tro på honom. Det
är med andra ord en verkligt fin och hög kallelse
kristna har fått!
En gränsöverskridande gemenskap
De heligas samfund är mer än en lokal eller
provinsiell gemenskap. Den sträcker sig utanför
både Lund och Skåne. Det är en universell
gemenskap. Det är en verklighet och en glädje
att en kristen utanför sitt hemlands gränser får
träffa andra lärjungar till Kristus och uppleva
en smula av den verkliga samhörigheten i Kristus
som sträcker sig över alla nationella och
kulturella gränser. Det bör också vara så att det
finns en beredskap hos oss att se och kännas
vid en medbroder i Kristus även om vi träffar
honom i Singapore eller Santiago. Kanske bör
vi alltid ha ett uppmuntrande ord i bakfickan?
Jag tror inte att det gläder vår Herre om vi inte
vill känna igen en broder eller syster i Kristus.
En utgivande och tacksam attityd
Denna gemenskap är egentligen inte självvald.
Den kommer med i paketet när jag tar emot
Kristus. Det är en förpliktande gemenskap.
Lärjungaskapet innebär en obligatorisk kallelse
till kärlek och omtanke gentemot ”bröderna”.
Faktum är att lärjungen i första hand skall
lära av sin mästares undervisning och exempel.
Tron på Kristus skall därför visa sig i kärlek –
inte minst i förhållande till de andra lärjungarna.
Den kristna gemenskapen blir därför en
utgivande och inte en krävande gemenskap.
En för vår tid typisk svårighet är att mer se
på vad kristen gemenskap kan ge mig än vad
jag själv kan bidra med till gemenskapen. Vi är
kallade att leva utgivande som Jesus och inte
krävande eller dömande som fariséerna. Det är
lätt för oss att analysera och kritisera en kristen
Kanske
bör vi alltid
ha ett uppmuntrande
ord i bakfickan?
TILL LIV 9 • 2008 9