ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

Qvarsell, 1985; Levin, 1998). Ett sådant beteendemönster är ju heller inte avvikande
i våldspräglade uppväxtmiljöer, där det snarare kan ses som funktionellt
ur överlevandesynpunkt (Patterson, Debaryshe & Ramsey,1989) och även i
andra traumatiska livssituationer, som under krig. Troligen är det i vissa av dagens
skolmiljöer också ganska funktionellt att uppträda aggressivt (Garbarino,
1999).
Att något är funktionellt ur överlevandesynpunkt är dock inte detsamma som
att det gynnar en sund personlighetsutveckling. Aggressivt agerande barn får,
även om de från början kan sägas reagera ”normalt” i den miljö där de växer
upp, ofta med tiden allvarliga problem med såväl sin sociala anpassning som sin
psykiska hälsa, vilket kommer att belysas närmare i genomgången av forskningslitteraturen
nedan.
Aggressivt beteende
Aggressivitet utgör en nödvändig del av människors liv. Långtifrån allt aggressivt
beteende kan definieras som problematiskt eller ”stört”. Men komplexitet är
svårhanterad och ofta visar människor en dubbel och oklar inställning till fenomenet
aggressivitet. Aggressiva intentioner hos individer, särskilt barn, förnekas
gärna. Trots alla bevis på motsatsen omhuldas i dag gärna föreställningen om
människan som född helt god – i motsats till den i kristna kulturer tidigare vanliga
föreställningen om ”arvssynden”. Lorentzon skriver i ”Vredens pedagogik”
(1991) att
…hat och vrede under det senare halvseklet alltmer kommit att uppfattas generellt som om det
vore ett symtomatiskt beteende och inte en mänsklig arvedel. Det är som om vi trodde att
dessa känslor inte var berättigade och att vi kunde – om vi bara hittade ett alternativt bemötande
– få dem att upphöra i människolivet..…Den omnipotens som de humanvetenskapliga
förändringsteknologierna väckt till liv inom så många av oss har givit näring åt övertygelsen
att vi skall kunna göra alla människor snälla och rara (s.74).
Ordet aggressivitet kommer från det latinska ordet adgradior som betyder ”Jag
går framåt”. Fenomenet aggressivitet har enligt Storr (1992) ”intimt samband
med självbevarelse, självhävdelse och självbekräftelse och slår endast över i hat
och destruktivitet om självbevarelsen hotas och självbekräftelsen förnekas”(sid.23).
Aggressiviteten kan ses som en nödvändig instinkt eller drift hos
människan och har även definierats som en sådan av Sigmund Freud (1920) och
Konrad Lorentz (1966).
8