ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

inte längre enbart handla om brister i uppfostran, ”utan barnen ansågs lida av
psykiska rubbningar med en orsak i känslomässiga upplevelser under barndomen”
(Levin, 1998a). Efter mönster från den europeiska kontinenten, där Freuds
kollega Alfred Adler (Ansbacher & Ansbacher, 1972) var en av föregångarna,
startades verksamheter med psykiatrisk rådgivning för barn inom skolhälsovården.
År 1928 startades även två behandlingshem för psykopatiska barn –
Skärsbo och Mellansjö.
Psykisk barna- och ungdomsvård
I Stockholm inrättades år 1933 en rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor, nära
knuten till barnavårdsnämnden. På förslag av den statliga ungdomsvårdskommittén
1944 byggdes sedan i hela landet verksamheter för psykisk barna- och
ungdomsvård ut. Fram till år 2000, då all barnpsykiatrisk verksamhet sammanfördes
under Hälso- och Sjukvårdsnämnden, kallades de öppna barn- och ungdomspsykiatriska
mottagningarna i Stockholm för Psykisk barna- och ungdomsvård
(PBU). Den ursprungliga målsättningen för denna verksamhet var ”att förebygga
uppkomsten och utvecklingen av social missanpassning och asocialitet
hos det unga släktet”(SOU, 1944:30). I övriga delar av landet tillhörde de öppna
mottagningarna redan från början administrativt barnpsykiatrin (BUP).
Den psykiska barna- och ungdomsvården i Stockholm utvecklades till att
börja med i nära samarbete med skolhälsovården och den dåvarande barnavårdsnämnden.
De första barnterapeuterna var vidareutbildade lärare eller förskollärare
och pedagogik var ett naturligt inslag i behandlingen. Under 1930-talet
tog socialt engagerade läkare, lärare och socialarbetare starkt intryck av den
marxistiska ideologin och den psykoanalytiska teorin. Framför allt hade de tankar,
som utvecklades av psykoanalytikern Wilhelm Reich (1897-1957), då under
några år verksam i Norge, stort inflytande inom socialmedicin och samhällsvetenskap.
Enligt Reich byggde de auktoritära uppfostringsmetoderna in ett fascistiskt
förhållningssätt i individens personlighetsstruktur (Horgby, 1990). Den
gängse hårda synen på barnuppfostran samt vård av psykiskt avvikande eller
sjuka människor ifrågasattes, liksom skolans undervisningsmetoder, den så kallade
”rottingpedagogiken”.
Det nya tänkandet tycks ha medfört en viss motsättning mellan pedagogik och
psykoterapi (Eresund, 1999a). Även de vägledande och undervisande aspekterna
av pedagogiken kom att av pionjärerna inom psykoterapin betraktas som förtryckande.
Denna motsättning fick dock i praktiken inte så tydliga och genomgripande
följder. Tvärtom hade man länge inom PBU ett livaktigt pedagogiskt
verksamhetsinslag. Specialpedagoger byggde i samarbete med barnterapeuter
upp sådana verksamheter som terapiskola, förskolegrupper, aktivitetsgrupper
och terapikolonier. De första barnterapeuterna var själva erfarna pedagoger,
26