ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

pojkar på en flicka. Detta beror troligen på att pojkar beter sig mer störande för
omgivningen så att deras problem därför blir uppmärksammade i högre grad.
Denna skillnad minskar som ovan nämnts i puberteten (Vasta, Haith & Miller,
1995).
Det finns tidiga utvecklingsmässiga könsskillnader, även om dessa inte alltid
uppvisas av enskilda individer, och det alltid kan diskuteras huruvida orsakerna
bakom är huvudsakligen biologiska eller miljöbetingade. Pojkar ligger igenomsnitt
utvecklingsmässigt något efter jämnåriga flickor i de flesta avseenden under
de första levnadsåren (Nordberg, 1994). Under förskoleåldern fortsätter de
att ligga efter när det gäller språkutveckling, social utveckling och motorisk koordination
(ibid.; Ahlin-Åkerman, 1995). Ändå går de om flickorna när det
gäller att lära sig cykla och sparka boll och de visar stort behov av att röra på sig
(Bunkholdt, 1994). De låter också mycket: hojtar, tjoar och skriker, troligen dels
i syfte att förstärka sina motoriska upplevelser, dels för att försäkra sig om omgivningens
uppmärksamhet. Många små pojkar blir snabbt fysiskt starka och
snabba. Men grovmotorisk kompetens värderas inte så högt i dagens samhälle,
med undantag för de få individer som tidigt väljs ut till att bli elitidrottsmän. På
daghem, förskola och i skolan uppskattas inte detta stora rörelsebehov, utan det
märker snarare ut pojkarna som omogna bråkstakar. De kan ju inte sitta stilla
och vara tysta lika länge som de jämnåriga flickorna. Att börja skolan kan därför
bli en negativ upplevelse, som tär på pojkens ömtåliga självkänsla. Som
Sinkkonen (1990) uttrycker det
Pojkar känner sig ständigt illa till mods. Det beror på att de vuxna hela tiden låter dem förstå
att ett eller annat beteende som är naturligt och roligt för pojkar i själva verket är fel och
förkastlig (s.111).
Det är lätt hänt att en pojke i ett sådant läge flyr till narcissistiskt uppblåsta fantasier
om att vara en tuff upprorsmakare som inte alls bryr sig om skolans krav.
Något som kan bidra till detta är att kontrollen av aggressivt och antisocialt beteende
inte är lika stark i pojkarnas kamratgrupper som den är i flickgrupperna.
Slagsmål och öppen tävlan uppmuntras bland pojkarna, däremot inte bland
flickorna (Maccoby, 1986).
Officiellt håller man i vuxensamhället inte längre fast vid traditionella könsrollsmönster,
utan uppmuntrar individuella identitetslösningar av olika slag.
Men detta synsätt är än så länge inte så djupt förankrat och barn utsätts för en
ständig flod av dubbla budskap. Pojkar får visserligen ofta höra att de skall odla
sina mjuka, känsliga sidor, leka med dockor och skriva poesi, men många föräldrar
blir ändå oroliga om sonen inte vill vara med och spela fotboll, gråter och
visar sig rädd för olika saker. Det traditionella manlighetsidealet lever kvar under
ytan och påverkar vuxnas bemötande av pojkar. Trots att de från början ofta
är känsligare - gråter mer än flickor som spädbarn - får de inte i lika hög grad
22