ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

uppföljningsstudier funnit en överdödlighet i olycksfall för denna grupp (Dalteg
& Levander, 1998).
Psykosocial förklaringsmodell
Bristande uppfostran ses ofta som en förklaring till störande beteende hos barn.
Man menar att föräldrar inte sätter gränser eller ställer adekvata krav på sina
barns uppförande. Förhållandet mellan barnuppfostran och sociala beteendestörningar
är dock betydligt mer sammansatt. Många av dessa barn tycks tvärtom ha
utsatts för en auktoritär och hård uppfostran, åtminstone delvis eftersom de
också ofta har blivit inkonsekvent behandlade (Lyons-Ruth, 1996). Olwéus
(1980) fann att ett mönster med hårda bestraffningar och en avvisande hållning i
kombination med eftergivenhet hos modern predicerade aggressivt beteende hos
pojkar. Mc Cord (1986) fann liknande uppfostringsmönster i familjer där pojkarna
senare blev kriminella, men inte i de familjer där pojkarna inte blev kriminella.
I de kriminella pojkarnas familjer hade föräldrarna bedömts visa mindre
tillgivenhet och mer aggressivitet, dessutom hade de bedömts vara mer inkonsekventa.
Resultaten i studier av denna typ är dock svårbedömda, eftersom såväl
föräldrarnas som barnens beteende påverkas av många olika faktorer. Jonsson
(1967), som flera år tidigare i linje med de ovan citerade studierna hade funnit
att antisociala pojkars föräldrar gav uttryck för en mer auktoritär syn på uppfostran
än föräldrarna i en kontrollgrupp, påpekade att denna skillnad i sin tur kunde
bero på sociala skillnader mellan de olika grupperna.
De samband som kunnat konstateras mellan föräldrars och barns aggressiva
beteende, kan förklaras som social inlärning (Bandura, 1977). När föräldrar beter
sig aggressivt och använder sig av skäll och stryk som huvudsaklig uppfostringsmetod
lär sig många barn att hota och tvinga sig till det de vill ha - och med
hjälp av aggressivt beteende slippa göra sådant de inte vill göra. Patterson
(1982) beskrev detta som ett vanligt, successivt upptrappat, mönster i familjer
där barnen uppvisade beteendestörningar och benämnde det som ”coercive family
process”. Han påpekade också att dessa barn samtidigt ofta går miste om
att lära sig positiva sociala färdigheter, vilket ytterligare förstärker deras tendens
att reagera aggressivt och söka sig till antisociala kamratgäng.
Kazdin (2000) hävdar att studier av "parent training" (min översättning =
praktisk föräldrautbildning) har visat att externaliserande störningar hos barn
orsakas av föräldrarnas beteende. Enligt bland andra Barkley (1998) kan dock
det kausala sambandet tänkas gå i den andra riktningen: irriterat och inkonsekvent
beteende hos föräldrar kan vara följden av de påfrestningar som barnets
svåra temperament eller neuropsykiatriska avvikelser innebär. Detta är en viktig
invändning, men det finns ändå anledning att reflektera över hur vanliga föräldrabeteenden
påverkar barns socialisering. Det handlar för övrigt inte endast om
16