ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

Eftersom barn med omfattande jagsvaga drag ofta visar stor brist på
självkänsla, menade Sylvander vidare att terapeuten skulle ge ”uttryck åt sin
positiva uppskattning av barnets latenta och manifesta resurser” (ibid.s.150).
Barnen skulle i terapirummet ges tillfälle ”att uppleva sin förmåga till
konstruktivitet, till lösandet av enkla problem och till övervinnandet av fruktan
för vardagliga företeelser” (ibid.s.150).
Gränssättning betonades som viktig, men måste anpassas individuellt. ”En del
barn, vars föräldrar alltid bestämmer, behöver i terapi uppleva den frihet - och
ökade ångest - som ett eget ansvar för kontroll innebär. För andra barn är själva
gränssättningen det väsentliga i terapin. Hela deras handlande går ut på att testa
och attackera gränser, och de måste möta en vuxen, som törs säga ja och
nej”(ibid.s.108). Agerande kunde tjäna som flykt undan terapin och måste därför
stoppas, även om det kunde vara svårt att ”veta vad som är ett meningsfullt
symbollekande, ett avreagerande eller ett meningslöst agerande”(ibid.s. 109).
Det senare (agerandet) kunde i regel bäst stoppas med klarifieringar, det vill
säga kommentarer som ”Du förstör sak efter sak, därför att du inte törs stanna
upp och verkligen syssla med det du är rädd för” eller ”Du slänger ut sanden för
att se vad jag ska göra, om jag ska stoppa dig eller inte” (ibid.s.110).
Många svenska barnpsykoterapeuter arbetade under en tid på detta sätt. De
terapiprocesser som dokumenterats skriftligt har av sekretesskäl dock inte kunnat
publiceras. Under slutet av 1900-talet tycks också utvecklingen av denna typ av
behandling till stor del ha stannat upp. Det finns flera tänkbara orsaker till detta,
men en viktig orsak var troligen att metodutvecklingen kom att fokusera
betydelsen av samspelet i familjen.
Det familjeterapeutiska perspektivet
Familjeterapi, som bygger på psykodynamisk, kommunikationsteoretisk,
strukturell eller systemisk teori, utvecklades under 1970 och 1980-talen starkt
som behandlingsmetod inom psykisk barna- och ungdomsvård och barnpsykiatri
(Carlberg, 1984; Wrangsjö, 1993). Utifrån ett familjedynamiskt synsätt kan
många barn med beteendestörningar eller andra psykiska symtom ses som
symtombärare för föräldrarna eller som ”identifierade patienter”. Eftersom
föräldrarnas medvetna eller omedvetna konflikter hindrar barnets psykiska
utveckling bör de terapeutiska insatserna inriktas på hela familjesystemet.
Det familjeterapeutiska perspektivet innebar utan tvekan ett viktigt bidrag till
såväl teori som praktik inom barnpsykiatrin, men kom under en övergångsperiod
att ibland anammas alltför okritiskt. Exempelvis ansågs det på en del kliniker
och mottagningar vara direkt felaktigt att individuellt behandla barn, eftersom
36