ATT BEHANDLA STÖRANDE BETEENDE ... - Pia Eresund

och sociopatisk personlighet. Samtidigt blev de genom dessa betänkanden en fråga för de
sociala barn- och ungdomshemmen och de statliga ungdomsvårdsskolorna. Det skedde en
organisatorisk bodelning mellan barnpsykiatrin och problembarnen så att barnavårdsnämnderna,
ungdomshemmen och ungdomsvårdsskolorna fick ta hand om de svårast störda ungdomarna
själva och barnpsykiatrin blev en resurs för de neurotiska ungdomarna i hem och
skola (Levin, 1998a, s.63).
En liknande utveckling hade enligt Jönsson (1997) observerats i USA, där ”child
guidance clinics” startades i samarbete med lokala sociala myndigheter, men
detta samarbete minskade i takt med att verksamheten medikaliserades och professionaliserades.
Med tiden kom allt fler familjer att söka hjälp frivilligt.
Detta innebar en förändring av de anmälda barnens bakgrund och orsakerna bakom anmälningarna:
medan rådgivningsbyråerna i verksamhetens början tog emot barn från de lägre
klasserna och med problem av utagerande karaktär kom de att fram på 1930-talet alltmer
möta barn ur medelklassfamiljer med mer emotionella problem. Behandling av dessa barn
med psykoterapi förhöjde den professionella statusen hos samtliga av de grupper som verkade
vid klinikerna, i synnerhet som det rörde sig om lättare problem som gick att lösa. Byråerna
ville visa upp goda resultat och övergav sålunda arbetet med svåra problem som bottnade
i sociala och ekonomiska förhållanden (ibid.s.8).
Jönsson kunde dock i sina stickprov av PBU-journaler från 1933/34 samt
1947/48 snarast konstatera en liten ökning av antalet anmälningar, som handlade
om problem med ”disciplin och laglydighet”, det vill säga barn som gjort sig
skyldiga till ”direkta lagbrott som snatteri och stölder samt en del gränsbeteenden
som utespring, vagabondering och lösdriveri” (ibid.s.93). Han drog därför
slutsatsen att påståendet ”att rådgivningsbyråerna släpper de vanartiga barnen,
för vilka de ursprungligen inrättats, för att istället ägna sig åt lindrigare och lättlösta
problem åtminstone måste ifrågasättas för den period som här har undersökts.”
Samtidigt fann han dock faktiskt att antalet barn som anmälts för
”bråkigt eller störande beteende” hade minskat något.”(ibid. s.94).
Någon motsvarande undersökning av tendensen under åren efter 1948 har mig
veterligt inte gjorts. Det är naturligtvis vanskligt att göra sådana jämförelser över
tid, vilket också Jönsson påpekar, eftersom metoderna för journal- och statistikföring
kontinuerligt förändrats. Beteendeproblem uppfattas och benämns på olika
sätt under olika tidsperioder.
Curman och Nylander (1975), som följde upp barn som sökt hjälp på PBU
1953-1955, fann att 39 % av pojkarna hade fått diagnosen ”beteenderubbning”
eller ”pubertetsinsufficiens”. 2 % hade fått diagnosen ”primär personlighetsstörning”.
Andelen ”beteendestörningar” uppges i statistik, som redovisats för år
1973 vara totalt 27, 4%, för pojkar 32, 3% (Curman, 1975).
Carlberg (1984) fann i sin utvärdering av PBU-behandling att ”utåtriktade”
symtom såsom psykomotorisk oro, aggressivitet och bråkighet i skolan visserli-
28