TEMA: energi! - Igenom

Dags för höstlig reportagetur!
ag färdas västerut över berg, genom
dalar och små byar ut mot havet, mot
Lysekilshållet. Stannar ett par dagar
och hjälper goda vänner med deras gamla
fruktträd.
Vi umgås med Filippa, James Grieve och
andra trevliga äppelväsen. Glesar ut i de
stora risiga kronorna, tar bort kylande,
tyngande mossor och lavar. Träden ser
lättat befriade, ja muntra ut. Som om de
kan andas igen! Förnyelsens ENERGI.
Äpplen i mängd dråsar i backen, men alla
är perforerade av rönnbärsmalens larver
och ändå svåra att ta tillvara. Pomona,
höstens gudinna, är med oss – vi arbetar i
härligt sensommarväder.
Sedan väller regn in med kraftiga västanvindar,
hela luften fylls av utspätt hav, det
luktar tång… jag kör norrut och kommer
till Strömstad, molnen lättar, vinden är
frisk, jag åker båten ut till Sydkoster för
att träffa Helena och Stefan von Bothmer
på Kosters Trädgårdar. Vi pratar
ENERGI och permakultur, läs mer på
sid. 1 2 o ch 2 0.
10
rEsA PÅ Tvärs
Morgonen därpå solig himmel, friska
salta vindar, det Stora Havet är mycket
närvarande. Sömniga tonåringar och
arbetarkarlar och jag går på båten till
fastlandet. Och ett gäng mycket svarta
muntra, musicerande män skapar kontrast.
Jag tar en genväg genom sydligaste
Norge över till Värmland. Som jag tycker
om att köra småvägar försöker jag ta mig
över riksgränsen på en smal grusväg, men
den slutar med en vägbom och jag får
nervöst och sakta backa låååångt… Påminner
mig om den okonstruktiva EN-
ERGI som går åt till att färdas åt fel håll
och ont i nacken får man av det (se s. 3 ).
Vackert är det i alla fall. Småningom når
jag Arvika, där det är dags för matpaus
och jag strosar runt på torgets marknad,
köper garn till raggsockar och träffar förvånat
en gammal bekant. Gammal för att
han är väldigt gammal, men vi har bara
träffats helt nyligen på annan ort. Han
heter Erik Torstensson.
Vidare mot nordost på småvägar, för det
är så trevligt och det håller mig vaken.
Stora vägar är monotona och tvingar mig
att stanna och sova titt som tätt, sömn
som kommer av leda och uttröttade sinnen
istället för av att ha arbetat. Oekonomiskt
använd ENERGI alltså..
Upp i den så kallade Tiomilaskogen ska
jag, ödsliga, höglänta trakter mellan
Värmland och Dalarna, som förr befolkades
av invandrare österifrån – finnar.
Nu befolkas gård efter gård av invandrare
söderifrån – danskar, tyskar. Jag kör
sakta omkring på långa grusvägar hit och
dit i skogsmarken. Bara min bil åker här
och väsnas, tycks det. Känner mig som
en inkräktare, inte jag, men bilen! Stannar
och går ut på en vandringsled mot
ett naturreservat med gammelskog. Det
är tyst, förutom ett vemodigt eviglångt
susande i alla de tusentals barrträden på
vidderna. Förrädiskt med detta - för jag
vet att kalhyggen breder ut sig värre än
värst i just de här trakterna, bara inte
synliga för mig just idag (se.s.2 4). Seneftermiddagssolen
ger guldskimmer åt
landskapet. Det luktar berusande sött
och kryddigt av myr och mosse och solvarma
barr. Jag äter nävvis med alldeles
perfekt mogna lingon där jag vandrar
fram på den slingrande stigen. Sådana
lingon smakar… Lingon! Till och med
ordet är gott att tänka!
Lingon smakar sött men inte sött. Surt
men inte surt. Beskt men inte beskt. De
har en uppväckande, karaktärsdanande
smak. Färgstark individsmak utan att
pråla och brösta sig. Man blir STARK
av att äta lingon, i själen, tycker jag mig
känna, när jag går där och äter dem. Jag
har märkt att folk numera inte plockar
lingonen när de bör plockas, när de är
mogna, utan man plockar dem när man
råkar eller har tid att vara ute i skogen,
oavsett lingonen är vitrosa, ljusröda eller
mörkröda. Sådan sylt får givetvis klen karaktär.
Man kan svårligen stoppa in kvalitetsaspekter
i moderna tidsscheman.
Jag sitter vid myren på en grå gammal
stam och funderar på lingonen en stund
och går åter till bilen. Småningom, utan
brådska, kommer jag till Övre Näsberget
och där i byns nordligaste gård Berg bor
nr 16/höst 2010