Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011 

”En kort Biographi 

(om mig sjelf)” 

Kyrkoherden Gustaf Westerlunds minnen 

– Av Curt Carlsson – 

En kall januaridag 1801 föddes Gustaf Westerlund som oäkting i Härnösand. 

Han växte upp i stadens slumområde under dåliga familjeförhållanden. 

I tidig ålder fick han engelska sjukan, vilket gjorde honom oförmögen 

till tyngre arbete. En sämre start i livet hade han knappast kunnat få. 

210 år senare är han stamfader för en släktförening, som räknar sig som 

en av Sveriges äldsta. Antalet kända ättlingar är över 6000 och man träffas 

vart 5:e år för att hedra minnet av Gustaf och hans hustru Brita. Gustaf blev 

kyrkoherde och makarna fick 17 barn, varav alla blev vuxna och de flesta 

skaffade en egen stor familj. 

Mellan 1801 och 2011 hinner mycket hända, som ger oss en bild av ett 

maskrosbarn, som mot alla odds kan bygga upp sitt liv tillsammans med sin 

stora och enda kärlek i livet, Brita Nyström. I den senare delen av historien 

finns Gustaf Westerlunds Släktförening1 som sedan 1800-talet varit kontinuerligt 

aktiv med släktböcker och släktmöten, det senaste i Mariefred i juli 2011. 

1 Släktföreningen bildades formellt 1906, då som stiftelse för att förutom bevarandet av 

släkttraditioner, även kunna ge unga inom släkten stipendier för studier. Mer information på 

hemsidan www.gustafwesterlund.se. 

»En kort Biographi (om mig sjelf» • 1


Människoöden av den typ som Gustafs, kan man finna skildrade i skrifter 

av Årsbokens typ, där forskning i gamla register, presslägg, domstolshandlingar 

och familjetraditioner kan vara underlaget. När det gäller Gustaf 

Westerlunds första 47 år kan vi följa dem i hans självbiografiska »Till mina 

barn: En kort Biographi (om mig sjelf)», där han lågmält och med underfundig 

humor skildrar sitt liv, som inte minst i barndomen var ett helvete på 

många sätt. Originalet är numera förkommet, men blev under tidigt 1900-tal 

genomgånget och presenterat av hans barnbarn och tillika författaren Hans 

Westerlund. 2 Hans var son till Wilhelm Samuel Westerlund. Denne hade redan 

medan Gustafs änka Brita levde gjort den första sammanställningen av 

släkten i en liten släktbok 1883 och blev sedan initiativtagaren till släktföreningen 

1896. Släkten var redan då vittförgrenad där Gustaf och Britas 17 barn 

med sina barn var en stor del, men där också Britas syskon i Finland med 

familjer naturligt räknades in i släktgemenskapen. Sverige och Finland var 

ett rike när Gustaf och Brita föddes, och Britas föräldrar Hans Nyström och 

Sara Bergman hade sina rötter på båda sidor om Bottenhavet. Dessutom var 

banden extra starka mellan Brita och hennes syster Lotta vilket vi kommer 

att förstå av berättelsen senare. Detta har gjort att de finska banden aldrig 

brutits och det har alltid funnits representanter från Finland på släktmötena. 

Ett exempel på dessa starka band ges i de minnen som Sofie Krank skriver 

ner i början av 1900-talet till sina släktingar i Sverige efter ett av släktmötena. 

Förutom minnen nedtecknade direkt av de inblandade, har även 1000-tals 

brev genom åren bevarats och ger en levande och direkt berättartradition. Ett 

par av dessa brev avslutar denna berättelse om Gustafs liv. 

I en anteckning från Fritz von Dardels 3 »Minnen» om när en kunglig delegation 

med kronprins Karl besöker Jokkmokk 1858, ges en storstadsmänniskas 

och konstnärs syn på prästfamiljen långt upp i ödemarkerna. 

Det levande personliga berättandet kan sägas karakterisera andan inom 

2 Hans Westerlund (1894–1974), författare och översättare. Författarbanan inleddes med en 

roman betitlad »Smiths i Gamleå», hans enda renodlat skönlitterära verk. Han skulle senare 

komma att göra sig ett namn inom en annan genre, nämligen reseberättelsen och reportaget, 

med betoning på vildmarksupplevelser. 

3 Fritz von Dardel, född 1817 i Neuchâtel Schweiz, död 1901 i Stockholm, överintendent, 

militär, målare och tecknare. Han blev 1850 adjutant hos kronprinsen och sedan hos Karl XV. 

von Dardel var 1858–62 militärattaché och ordförande i Akademin för de fria konsterna, där 

han 1861 invalts till hedersledamot. Dessutom var han ordförande i Nationalmuseums nämnd 

i 25 år (1867–92). 

2 • Släktforskarnas årsbok 2011


1896 skrev yngsta barnet Wilhelm Westerlund ett utkast till stadgar för en stiftelse som skulle bevara 

minnet av Gustaf Westerlund och Brita Nyström och den anda som kom att råda i den stora 

familj de uppfostrade i de fattiga lappländska församlingarna. Stiftelsen skulle förutom att verka 

genom släktböcker och släktmöten även söka stödja unga medlemmar av släkten ekonomiskt vid 

studier. En interimsstyrelse bildades på släktmötet 1896. 

släktföreningen, som en gång skapades just för att bevara minnet av den starka 

och goda samhörighetsanda som grundarna upplevde kännetecknade släkten. 

Detta finns mer eller mindre inskrivet i den handling som lade grunden till 

släktstiftelsen och sedermera släktföreningen. Vid skapandet av den senaste 

släktboken 2011 har en ny insamling och sammanställning av senare brev 

inom släkten skett. Tyngdpunkten ligger nu kring slutet av 1800-talet och 

framåt. Även släktförteckningen som efter 128 års kontinuerligt samlande av 

»levande uppgifter» vuxit till över 6000 individer, innehåller ofta en beskrivning 

av personernas levnadsbana. 

Detta gör på många vis Gustaf Westerlunds släktförening unik i sitt slag. 

Bakgrunden 

Det kan vara på sin plats att sammanfatta historien om Gustaf och Brita i 

korta drag innan Gustaf själv börjar berätta. 

Samtidigt som bokbindardottern Catarina Westerlund miste sin far 1800 

blev hon gravid. Det var en stor skam då hon inte var gift. Gustaf föddes i 

23 januari 1801 och om hans far någonsin såg sin son vet vi inte. Fadern Ol 



Svanstedt var skrivare i Sundsvall. Något mer har inte gått att få veta om honom. 

Gossen växte upp i Härnösands fattigkvarter, Kronholmen, hos olika 

familjer, där det många gånger handlade om våld och fylleri i de hem han 

kom till. Han var handikappad på grund av engelska sjukan men även genom 

en olycka i barndomen, vilket gjorde att hans framtidsmöjligheter måste ha 

sett mycket dystra ut. 

I en annan del av staden och en annan plats på den sociala rangskalan 

fanns en flicka vid namn Brita Nyström, som bodde hos sina morföräldrar 

rådmannen Henric Bergman och hans hustru Brita Greta Turdin. Anledningen 

till att Brita, som var född i Korstesjärvi i Österbotten i Finland, nu 

bodde i Härnösand var att hon följt med sin mor Sara Bergman på ett besök 

hos morföräldrarna och sedan blev kvar hos dem när modern åkte tillbaka. 

Det sägs ha berott på att det vid den tiden ännu var oroligt i Finland efter 

kriget mot Ryssland 1808–09. 

Gustaf på Kronholmen hade en stor talang – han var musikalisk och begåvad 

med en vacker röst. Det gav honom möjlighet att komma på societetens 

fester i staden och bli bekant med den unga flickan Brita. De trivdes gott 

tillsammans och känslorna växte till spirande kärlek som 1822, när Brita var 

16 år ledde till att de förlovade sig hemligt. Det var i högsta grad en hemlig 

förlovning då det hade varit »ett spektakel utan like» om detta hade blivit känt 

i staden. En änka blev deras förtrogna och agerade hemligt postkontor, som 

såg till att hundratals kärleksbrev nådde rätt adressat under de 7 år de fick lov 

att hålla detta hemligt och hade små möjligheter att ses. 

Brita var inte den enda som föll för Gustaf och hans person. Många äldre 

kvinnor med lite pengar och inflytande i staden fann tycke för denne älskvärde 

gosse och engagerade sig i hans utbildning och framtid. De lyckades få in 

honom på Härnösands gymnasium, trots att det var stängt för alla utomäktenskapliga 

barn. Gustaf, lätt överårig, fullföljde sina studier och kunde sedan 

även ta sig till Uppsala Universitet, där han läste till präst. Prästvigningen 

skedde 1828. Nu var han, med sin nyvunna präststatus, beredd att gå upp till 

Rådman Bergman och anhålla om Britas hand. »Han kunde just ej neka mig, 

men hade ändock sina erinringar deremot» skriver Gustaf själv om mötet 

med rådmannen. Det är en typiskt underfundig formulering, som är kännetecknade 

för Gustafs sätt att berätta om sitt liv. Rådmannen blev alldeles 

utom sig, stängde in Brita och blev på alla sätt helt odräglig, vilket fick till 

följd att Brita bara några veckor därefter bröt med sin morfar, gjordes arvslös 



och flyttade till Fredrika där hennes Gustaf just då tjänstgjorde. Deras kärlek 

trotsade alla hinder både på det mänskliga planet och det materiella. Efter ett 

enkelt bröllop i Fredrika på nyårsdagen 1929 började snart Gustaf och Brita 

flytta mellan olika församlingar i Lappland tills de 1848 till slut slog ner sina 

bopålar för gott i Jokkmokk, där Gustaf blev kyrkoherde. Då var 14 av deras 

17 barn födda. De två första, Gustaf och Sofia, föddes i Sorsele, 10 i Arvidsjaur 

och två i Gällivare. Gällivare betecknar Gustaf med för honom ovanligt starka 

ord: »där härskade ett ogenomträngligt syndamörker – en okunnighet som 

var gränslös». I hans berättelse om deras liv som prästfamilj i Lappland under 

förra delen av 1800-talet, låter han oss ana under vilka enkla förhållanden en 

prästfamilj normalt levde i dessa trakter. Det är mot den bakgrunden man 

måste se det kungliga besöket i Jokkmokk 1858, då kronprins Karl med följe 

gjorde en lapplandstur och bland annat tog in på prästgården i Jokkmokk. 

Prästgårdarna tjänade på den tiden även som värdshus för de eventuellt »bättre» 

gäster som reste förbi. Hos Westerlund fick både samer och kronprinsen 

bo framgår det av den kommande berättelsen. Brita knöt en fin rya 4 med anledning 

av det kungliga besöket och kronprinsen skänkte henne en fin brosch 

som tack. Kronprinsen erbjöd sig även att bekosta en officersutbildning för 

ett av barnen, vilket också skedde och Oskar blev den utvalde. 

År 1865 träffades ovanligt många i den stora familjen, vilket får gamla 

Gustaf att skriva om detta »släktmöte» till äldste sonen Gustaf. Redan innan 

de sista av de 17 syskonen var födda hade de äldsta redan bildat familj och 

levde på andra håll i Lappmarken, vilket fick till följd att det med största 

sannolik aldrig blev tillfälle för alla 19 i familjen att någonsin ses vid samma 

tillfälle. Äldste sonen Gustaf skriver senare i ett brev, efter att Brita har besökt 

honom och hans familj, att det var 25 år sedan han såg sin mor! Därför var 

brevskrivandet fundamentalt för sammanhållningen i familjen. 

Gustaf avled den 19 maj 1866 efter en tids sjukdom. Brita skriver då till 

sin kära syster Lotta i Finland om den ledsamma nyheten och brevet avlutas 

på närmast symboliskt abrupt sätt, som visar hur den starka kärleken mellan 

makarna fanns in till dess döden skilde dem åt. 

Berättelsen tar nu sin början och består till största delarna av Gustafs egen 

text, där inte hans barnbarn Hans Westerlund, Britas systerdotter Sofie Krank, 

konstnären Fritz von Dardel eller hans egen Brita får ge sin bild av skeendet. 

4 Ryan finns i Jokkmokks gamla kyrka och hänger framme vissa tider av året. 



Uppväxten i Härnösand 1801–1828 

Av Hans Westerlund. En bearbetning 1928 av Gustafs Westerlunds nedtecknade 

minnen fram till bröllopet mellan Gustaf och Brita 1829. 

»När en slägt blifver gammal och vidt utgrenad, försvinna efterhand dess 

egendomliga drag, om öfverhufvud några sådana funnits, på samma gång 

som gemensamhetskänslan småningom utplånas... Måhända kunde jag någon 

gång framdeles komma i tillfälle att meddela en eller annan bild från 

gamla tider.» 

Ovanstående rader ur min fars förord till andra upplagan av släktboken föll 

mig i ögonen, när jag i samband med studiet av farfars efterlämnade »skrifter» 

kastade en blick i S.W. Westerlunds eget exemplar av den. Sedan dessa ord 

skrevos har släkten hunnit bli inemot fyrtio år äldre, och jag undrar om ej gemensamhetskänslan 

åtminstone inom de yngre generationerna bleknar mer 

och mer. Detta är ju ej heller så underligt. Släkten sprides såväl genealogiskt 

som geografiskt och socialt. Av fyr-, femmänningar, bosatta i var sin ända 

av vårt avlånga land i vidt skilda sociala förhållanden, kan man rimligtvis 

ej vänta så stort intresse för varandra endast av den orsaken att de äro släkt. 

Och allt eftersom släkten grenar ut sig än ytterligare, bli släktskapsbanden 

töjda ända till bristningsgränsen. Vad skall då kunna ena oss, komma oss att 

känna samhörigheten långt utöver vad en kanske avlägsen släktskap förmår? 

Vi ha vår släktstiftelse (vilken jag hoppas skall tillföras många nya medlemmar 

genom den redogörelse för dess syfte och verksamhet som ingår i denna 

släktbok) och våra släktmöten. Men släktmötena komma ej ofta åter och det 

är endast ett fåtal som kunna deltaga i dem. Då jag ser tillbaka på de tre släktmöten 

jag bevistat och söker fastslå, vad som för mig nu står som den största 

behållningen av dem, har jag det genast klart för mig. Minnena! Minnena från 

forna tider! Berättade av Tant Sofi Krank i Luleå 1906. Jag var ju bara ett barn 

då, men ännu kan jag se henne som en åldrig sibylla tälja förfädernas öden, 

ännu kan mitt öga tåras vid minnet av deras tunga lott, ännu kan jag känna 

frossbrytningar vid tanken på deras äventyrsfyllda liv långt bort i vildmarken, 

ännu minns jag min stolthet över arvet från fäderna. Minnena! I Jokkmokk 

1916 i farfars gamla kyrka, där hans ande liksom dröjt sig kvar genom tiderna. 

Minnena! I Luleå 1921, då kusin Gustaf läste upp brev från flydda tider. I minnena 

tror jag att vi ha vår föreningslänk som kan oberoende av tid och rum 

binda oss samman i stolthet inför fädrens liv och gärningar, i beundran för 

deras dygder, i förståelse för deras mänskliga fel och svagheter. Min far gav 



i de rader, jag satt som ingress, ett halvt löfte att framdeles meddela någon 

bild från gamla tider. Han blev aldrig själv i tillfälle därtill, men när jag nu 

går att teckna några drag ur farfars liv är det i känslan av att i min ringa mån 

fylla de förpliktelser mot den Westerlundska släktens traditioner som S. W. 

Westerlund påtog sig och därmed den yngsta släktgrenen. 

På grund av min vistelseort har det varit mig omöjligt att anlita muntliga 

källor utan har jag uteslutande varit hänvisad till farfars egna anteckningar, 

främst hans självbiografi, »Till mina barn: En kort Biographi (om mig sjelf)». 

Lokal- och tidsfärg har jag delvis hämtat ur andra källor, då farfars anteckningar 

i detta avseende äro synnerligen njugga. Gustaf Westerlund föddes den 

23 januari år 1801 i Hernösand. Hans moder var bokbindaredottern Cathrina 

Sophia Westerlund och fadern en skrivare hos lagman Lidström i Sundsvall 

vid namn Svanstedt. Det skulle vara överdriven pietet att söka förtiga hans 

»oäkta börd», de lidanden och motgångar som denna vållade honom ägde 

utan tvivel ett stort inflytande på hans utveckling och vetskapen om detta 

extra handikapp i kampen för tillvaron kan omöjligt förringa intrycket av hans 

personlighet. Hernösand vid 1800-talets början »liknade från en närbelägen 

höjd några sammanstaplade vagnslider. Husen voro till stor del omålade och 

täckte med omålade bräder eller träklabbar. Endast några få hus framlysa 

ibland de öfriga, men sedan man kommit in i staden är den icke så obehaglig. 

Dess situation vid en hafsvik är rätt angenäm, gatorne äro väl något trånge och 

irreguliäre. Staden är icke bland de minste (den hade omkr. 1.600 invånare). 

Någre rätt vackre hus finnas och ibland dem skolhuset (nuvarande rådhuset), 

som med sin kolonnad framför ingången är rätt prydligt. Kyrkan är ful med 

klockstapel.» 

Denna skolhusets dominerande ställning är en bild av stadens. Den var en 

bildningens och kulturens metropol för hela Norrland, och konsistoriet (lektorer 

och präster) jämte landsstaten utgjorde en societet som stod så högt över 

»vanligt» folk att man häpnar. Bildningen ägde då ett socialt anseende som 

ej kunde köpas för aldrig så stinna penningpungar. Sådana var det för övrigt 

ont om. Bortsett från dess egenskap av lärdomsmetropol var Hernösand en 

fattig fiskarstad, vilket förhållande ej minst framgår av farfars anteckningar. 

Mera därom senare. 

Redan tidigt konfronterades han med det under denna tid florerande fruktansvärda 

superiet, och det lider intet tvivel om att den kamp han hela sitt liv 

förde mot brännvinet i första hand inspirerats av sorgliga barndomsminnen. 



I Härnösands gymnasium fick inga ”horungar” studera under tidigt 1800-tal men Gustafs ”goda 

féer” lyckades ändå få in honom där. 

»Wid mitt 2:dra och 3:dje år fostrades jag hos min Morbroder, Bokbindar 

Gustaf Westerlund, hvilken var en drinkare och en i fylleri vildsint menniska. 

Jag var mången gång rädd honom; men han hade en om barn ömsint hustru, 

Hedda Nordgren ifrån Luleå.» 

Men inte bara den oäkta börden, »deraf fick jag under barnaåren uppbära 

mången försmädelse, ty man kallade mig horunge» och rädslan för den med 

dåligt ölsinne utrustade morbrodern fördystrade farfars barndom, även sjukdom 

bidrog till att göra hans första levnadsår tunga. »Ända intill 5 året drogs, 

jag med Engelska sjukan, eller så kallade riset, förfärligt; men en qvacksalfvare 

skall hafva botat mig, så att ryggen blef rak och benen något bättre. Wid mitt 

5:te år flyttade min moder med mig på den så kallade Kronholmen, midt för 

Staden, till en Enkefru Tullinspectorska Anna Ahlman. Denna gamla fru var 

allvarsam och utvertes from: af henne fick jag lära mig läsa och många goda 

reglor i ett dygdigt lefverne.» 

Nu började alltså hans uppfostran som sedermera med hjälp och bistånd 

av många goda kvinnor skulle föra honom högre på den sociala stegen och 

längre från födelsestaden än väl något annat. »Barndomsdagarna förflöto der 

i ensamhet, ända till Ryska Kriget 1808, då jag började få några lekkamrater 



i nästa gård» nämligen sex döttrar till en tullinspektor. Därmed började en 

smula solsken falla över den hittills så dystra barndomen. »Med dessa flickor, 

i synnerhet de 3 yngre hade jag månget fyr och många roliga stunder.» 

År 1810 flyttade hans moder åter in i själva staden, och på sommaren 

angreps han svårt av rödsot som då skördade många offer. Under somrarna 

1810–1815 vistades han hos släktingar på Kronholmen såsom »båtroddare och 

mangelkörare». Gossen fick börja göra rätt för sig! Under åren 1815–1817 försökte 

han sig på både bokbindar- och skomakarlära. Den ena mästaren var 

»ett troll till karl», den andra »en mörk skräflare och supstackare». Emellertid 

bröt han benet och sköttes under sin moders frånvaro på marknadsresor av 

Demoiselle Sara Stina Wålin, »som gaf mig god mat». Flyttades efter moderns 

återkomst under »Medicine doktorn och Assessor Hedlunds inpection på en 

madrass ned i båten» och därpå upp till fru Almans gård på Kronholmen, där 

modern då bodde. »Der låg jag i salen under sommaren i 7 veckors tid och 

läste Bibelen och stack strumpor under dräglig värk, men stilla på rygg måste 

jag ligga». Nu var han så svag efter sjukdomen att man tänkte sätta honom 

i skräddarlära såsom varande ett lätt hantverk. Att farfar blev präst och inte 

skräddare berodde på ett sorgligt förhållande som i vanliga fall plägar verka 

rakt motsatt, nämligen penningbrist. »Som skräddaren ville hafva betalt för 

mig årligen till jag skulle hafva utlärt, så hade min Mor ej råd att fästa sig 

vid ett så hårt accord.» Hela hösten funderade så hans goda féer, en del förut 

omnämnda fruar och mamseller, och kommo till det resultatet, »att det skulle 

vara bäst sätta gossen i Skolan, hvilket och ändteligen kom till verkställighet 

i medio af November, kanske d. 11 1817. Mina ungdomsvänner (nyssnämnda 

mamseller) började rusta upp mig litet med mössa, nattkappa, halsduk, nya 

hängslor och skor, så att det bar då ändteligen af att lunka efter skolklockan, 

väl något sent i afseende på min ålder, men bättre sent än aldrig. Skolgången 

var mig kär, oaktadt gåfvorna voro medelmåttliga godt förstånd, men dåligt 

minne; flit och någorlunda godt uppförande följde mig från och till skolan». 

Märkvärdigt är att i farfars anteckningar icke ett ord nämndes om den råhet 

varmed undervisningen på denna tid bedrevs. Stryk vankades vanligen 

timmarna igenom. Så berätta exempelvis andra källor om en magister på 

1820-talet, som inte hade någon ro, om han ej fick klå ett dussin pojkar under 

timmen. Han mutades av de förmögnare föräldrarna varigenom de fattiga 

pojkarna fingo så mycket mer. Och att farfar inte hade medel till mutor få 

vi strax se. Man kan emellertid tänka sig att hans relativa överårighet jämte 



omvittnade goda uppförande frälste honom från en del. För övrigt torde nog 

den behandling som vankats av de fyllbultar inom hantverkarskråna, hos 

vilka han gått i lära, varit betydligt brutalare än magistrarnas. Slutligen betraktade 

han väl missförhållandet som en naturlig sak och ansåg det därför 

ej anmärkningsvärt. 

»Jag hade som pojke en ovanligt god röst, därigenom jag utmärkte mig 2 

a 3 år i skolan, jag fick vara med på stora graföl och vid Högtidligare tillfällen, 

der jag förstås fick gästa och blifva känd. Sedermera lärde jag mig spela 

violin till dansmusik, hvarmed jag sysselsatte mig mellan Terminerna. Spelade 

på många ställen i Hernösand på baler och Slädpartier, men lefde ändock 

inskränkt både i afseende på sällskap och förströelser, dem jag älskade, men 

också fruktade.» Att det ej var ont om dylika tillställningar förstår man av en 

krönikörs berättelse att med »officerstiden» (kriget 1808–1809, då trupperna 

lågo i staden) »en sådan flärd och fåfänga kommit in sig i samhället» att den 

förre landshövdingen Bungel (avsked 1797) vid berättelsen härom lär ha utropat 

»med smärtsam känsla»: – Ack mitt beskedliga Hernösand! 

Ett par goda kamrater fick farfar, av vilka den ene ,»var min bänkkamrat 

uppföre hela Skolan och Gymnasium, samt sedermera i Uppsala, der man 

egäntligen ligger och der man således icke skulle behöfva några bänkar.» 

Fyra somrar fick farfar tillbringa i denne kamrats hem såsom sällskap och i 

någon mån mentor åt honom, tre år i Fredrika, där fadern var pastor, och en 

i Åsele, sedan de flyttat dit. »Den tid jag tillbragte i detta trefliga hus var en 

gyldene tid,» – Tråkigt hade ynglingarna ingalunda. – »Tiden användes väl 

ej så, som sig bordt, ty vi fiskade, lekte, spelte kort, dansade om söndagsaftnarne 

och kurtiserade med bondflickorna som voro rätt artiga, beskedliga 

och återhållsamma (blyga). De tyckte väl att det var en ära, som skedde dem, 

när den ena skolherrn spelade för dem och den andra dansade med dem. Jag 

påminner mig dessa flickor såsom mönster för ärlighet. kyskhet och anständighet.» 

Kurtisen tycks alltså ha varit tämligen oskyldig. »Jag älskade dem och 

väderade dem, de gjorde så tillbaka. I Lappmarken söker man förgäfves sina 

likar; ensligheten gör trefnaden isolerad; Man är glad att finna några trevliga 

menniskor bland allmogen, ja till och med bland Lapparna, med hvilka man 

kan umgås och utbyta ämnen och yttranden i rätt vigtiga saker nog.» 

Av dessa rader ser man vilken oerhörd betydelse bildningen tillmättes på 

denna tid. Pigans oäkta son, som i barndomen hört okvädingsorden hagla om 

öronen, var redan som »skolherre» föremål för vördnad från bondflickornas 



sida. Man finner även en förklaring på den rad av sorgligt förolyckade existenser 

bland prästerskapet i Lappland, som skildras längre fram i självbiografin. 

Försupna, förslöade, nervrasteniska, offer för isoleringen, »lappsjukan», som 

då ännu ej fått sitt betecknande namn. Det var ett tungt kall att vara lappmarkspräst, 

tungt både andligen och kroppsligen. En av lärarna »förklarade 

Cachesen så enkelt och så på förståndet och hjärtat gående, att jag började 

tänka på Gud något mera, än förr. Wisserligen hade såväl min Mor som Fru 

Ålman sökt leda mig till åtanken af Gud, himmelen och helvetet, men alla 

dessa förmaningar, varningar, upplysningar och lärdomar lågo liksom i barndoms 

lindan. Jag hade en gammal moster, egäntligen moster till min Mor, 

Jungfru Anna Lind, som var min goda lärarinna i barndomen. Hon var riktigt 

gudfruktig; hon läste och sjöng oupphörligt hvarje dag. Med spinrocken 

framför sig och Psalmboken på knä kunde hon sitta hela dagen. Om morgon 

och afton föll hon på knä, läste flera böner, talade med mig mycket om Guds 

kärlek, om återlösningen genom Jesus, om rättfärdiggörelsen och tron, men 

jag hade intet förstånd derom, afhörde henne med liknöjdhet och var mången 

gång ledsen på henne för det jag måste läsa och sjunga med henne. Dock 

hafva hennes lärdomar gjort mig nytta vid mognare ålder. Äfven mins jag att 

hon lärde mig bedja, hvilket jag ock gjorde så godt jag kunde i barndomen.» 

Skolåren voro trots lyckan att få studera och de enkla nöjen som stodo till 

buds dock ej alltid så glada. 

»Då jag året 1818 satt i Secunda, var min Mor i fattiga vilkor, deraf jag 

kände en djup ängslan i mitt hjerta; tankarna på fattigdomen tryckte mig och 

förorsakade trumpenhet och villrådighet.» En sidokamrat från Hede i Härjeådalen, 

som »var försedd med en mäkta stor brödlår, en väldig smörbytta 

och stora Härjeådals ostar, som smakade förträffligen, hade ock, besynnerligt 

nog, något sort förstånd om fattigdomen. Han bjöd mig hem mer än en gång 

för att spisa. Jag infann mig också ofta objuden, fick mat och äfven något bröd 

och smör för att stoppa i barnen och hafva hemma till hands.» »År 1821 trädde 

min moder i ägtenskap med Fiskare änklingen och borgaren Jonas Näström, 

då så väl hennes, som mina villkor, blevo något bättre. Jag hade då åtminstone 

ett hem och försvarlig föda. Denne Näström var en gammal man, ärlig 

och god make.» Tydligen en nykter person i denna av brännvin dränkta tid. 

Emellertid varade icke dessa förbättrade förhållanden så länge, ty styvfadern 

dog redan våren 1823, och då återstod intet annat för den unge »skolherrn» 

än att ge sig ut på förtjänst över sommaren. Naturligtvis som fiskardräng, en 



sysselsättning som inte tycks ha varit så värst angenäm. »Jag hade rätt tråkigt 

och ledsamt, jag fick icke häller läsa något, och ändå skulle jag till Gymnasium 

hösten derpå.» År 1822 började farfars och farmors kärlekssaga, så fylld 

av ungdomens oskuld och romantik att dess doft ännu stiger upp från den 

gulnade hundraåriga lunta jag har framför mig. Jag avstår från kommentarer 

utan låter farfar berätta själv. 

»År 1822, den 16 December formade jag en närmare bekantskap med 

Mamma, eller eder Moder (Observera rubriken: »Till mina barn»), hon var 

då på 16:de året och jag på 22:dra. Wi hade varit tillsammans 2 à 3 år förut 

såsom barn och bekanta på en och annan liten dans och vid andra tillfällen. 

Om kärlek och ägtenskap talar och skrifver jag med nöje, hvad mig särskildt 

beträffar, ty Guds nåd och välsignelse hafva häruti framlyst på ett underbart 

sätt. Mor och jag hade redan såsom barn roligt tillsammans, wi språkade och 

pratade med hvarandra så snart vi träffades. Gud vet hvad vi sade; jag mins det 

icke. Vi pratade och skrefvo beständigt till hvarandra, ehuru vi voro i staden. 

Förtroligheten ökade sig sjelf; det var en för oss båda hemlig dragningskraft; 

wi älskade till en början, utan att veta hvarföre och hvartill. Jag hade många 

andra bekanta flickor, men med ingen af dessa kom jag i sådant förtroende 

som med Mamma. Det var som skulle vi bäst och mäst sympatiserat med 

hvarandra. Mamma hade ett godt förstånd efter sin ålder, en ädel och uppriktig 

karactér, om jag skulle så säga. Jag å min sida hade inskränktare förstånd 

i många delar, men i afseende på framtida förhållanden och då i tankarna 

liggande betraktelser öfver ägtenskap i allmenhet, hade Jag kan hända mera 

ljus. Mor tänkte icke så långt; jag deremot tänkte långt fram vid de tillfällen 

då jag lämnade tanken rum för en framtida förening. Mor älskade mera med 

en barnslig kärlek; jag kunde ej annat än tänka på den långt aflägsna tiden 

för en ägta förening. Jag satt nu i quarta nederskola på öfre brädet. Man kan 

således se att ett stort svalg låg mellan den närvarande och tillkommande 

tiden. Ty att fria eller förlofva sig vid den tiden är något högst ovanligt och 

skulle också vår hemliga förlofning ansetts för ett spectakel i hela stan, om 

någon fått nys derom. Den 16 December 1822 var jag till Rådman Bergmans 

hus och smög mig in om aftonen för att språka med mamma. Wåra hjertan 

yppade sig då för första gången något mera bestämmdt; wi lofvade hvarandra 

en odubblig och evig kärlek. Ifrån denna stund satte vi oss under Guds 

beskydd med en ljup suck, hvilket också var det bästa rådet vid ett sådant 

tillfälle. – Sedan Mamma och jag lofvat hvarandra tro och kärlek skänkte mig 



Mamma den röda plånboken med en liten inuti liggande ring af Guld med 

en röd karniolsten uti: detta blef tecknet till hvad vi inför en allseende Gud 

tänkt och talat denna afton. Det var en Guds gåfva att vi vid denna handling 

tänkte så godt vi kunde på Gud och bådo honom om råd, nåd och bistånd. 

Det låg en aning inom mig, så snart jag hade bundit mig med Mamma med 

kärlekens hand, att jag behöfde Gud; därföre jag ock bad till honom om nåd, 

att kunna hålla hvad jag lofvat. Ty som jag såg att det skulle dröja många år 

innan vi kunde komma i tillfälle att närmare sammanparas, så låg det en sort 

fruktan äfven innom mig för framtida okända öden och skickelser. De många 

vidunderliga, tyvärr sanna berättelser, om olyckliga kärleksaffärer och ägtenskaps 

olyckor lågo också i mina betraktelser. Erfarenheten rundt omkring mig 

besannade att så händt och händer. Af allt detta fann jag mig föranlåten, att 

tro, älska, hoppas, men också stundom frukta; derunder behöfvde jag Guds 

nåd och hjelp. Mamma, som uppfostrades ifrån 10:de året hos sin Morfar och 

Mormor, var innestängd som i ett kloster, det var ej godt att inkomma. Jag 

älskade af själ och hjärta; tyckte mig i känslorna behöfva Mammas närvaro 

och sällskap hvar dag och stund, men jag måste till en början nöja mig att en 

och annan gång se henne gå förbi mitt fönster, se henne på kyrkvägen och i 

kyrkan; detta måste vara mig nog så länge. Jag kunde omöjligen dölja eller 

för mig ensam behålla hvad nu var gjort; jag omtalade hela kärleksaffiairen 

först för en god vän, som blef nog förstummad häröfver; jag blef något lättad, 

sedan jag fått nedlägga den vigtiga händelsen i en väns säkra förtroende. En 

sjömans änka fick sedermera del af saken och hon var vårt postcontor, der 

vi fingo lämna breflappar å ömse sidor. Uti hela tri årena fick ingen dödlig 

mera veta af vår kärleks handel än dessa två personer, som också voro oss 

trogna. Min andra kamrat fick väl del af saken; men ej så snart. Han fjeskade 

och friade till Mamma under samma tid som jag, mig oveterligen, som han 

trodde; men Mamma hade ingen kärlek till honom; endast till mig. Wid vår 

flyttning till Sorsele hade vi der 2 a 300:de kärleksbref, dem vi då vid Gustafs 

födelse uppoffrade åt lågorna; vi tyckte att då kärlekspanten låg på mammas 

hulda armar behöfdes inga bref mera.» 

Sedan Gymnasium var genomgånget fick farfar som andra fattiga studerande 

viaticera, en väg som sedermera mången af hans efterkommande 

vandrat. Han fick »ganska mycket pengar», så att han redde sig »bra nog i 



Kyrkoherde Gustaf Westerlund, född 1801 i Härnösand och död 1866 i Jokkmokk, och hans hustru 

Brita Nyström, född 1807 i Kortesjärvi, Österbotten, och död 1883 i Jokkmokk. 

Uppsala under 2:ne Terminer». 5 I Stockholm, där han bodde hos släktingar, 

då han under 6 veckor väntade »innan min skeppare blef segelfärdig till Hernösand» 

(en utmärkt illustration till dåtidens kommunikationer), trivdes han 

icke utan »hade så när tagit säck och staf för att vandra norrut». Att denna 

längtan norrut gått i arv kan jag själv intyga. Efter ankomsten till Hernösand 

följde farfar sin kamrat till Åsele där han vistades hela sommaren 1827 och 

vintern ända till Kyndelmässan 1828, reste därpå till Hernösand och fortsatte 

till Uppsala, återvände i början av juni till Hernösand, prestvigdes där den 18 

juni och blev kallad till adjunkt i Fredrika. 

Nu var han alltså en man i staten och kunde börja tänka på ungdomsdrömmarnas 

förverkligande. »Min resa från Hernösand i Juni 1828 till Fredrika gick 

lyckligt. Tankarna gingo ofta tillbaka på det kära Hernösand, der jag blifvit 

född och uppfostrat, der jag vandrat på stengatorna i nära 27 1/2 år, der jag hade 

många kära minnen och der jag ännu hade sjelfva föremålet för min kärlek. 

Innan jag afreste, tillsade jag Rådman Bergman, att jag hade fullt alfvare af, 

att få hans Dotter dotter och foster dotter till hustru. Han kunde just ej neka 

mig, men hade ändock sina erinringar deremot, såsom att jag vore nysmidd 

5 Gustaf var inskriven vid Bottniska nationen i Uppsala 1827 (Matrikel öfver i Uppsala 

studerande norrlänningar 1595–1889, sid. 227). 



prest, att vi voro fattiga, att vår framtida lycka kunde bero på honom o.s.v. 

Jag bad honom att få min kära ur hans hus, då jag önskade. Jag föresatte ej 

någon viss tid, men jag skulle tillskrifva honom, när jag fann tiden vara inne 

till ägtenskap. Sedan min afresa från Hernösand blef Gubben odräglig att 

vistas med under ett tak; han grälade på Mamma oupphörligt; låste igän alla 

skåp, dörrar och kistor, unnade ej henne mat och var med ett ord otålig och 

ledsam, deraf hände ock att mamma afreste i Augusti månad 1828, af nöden 

tvungen, ifrån sitt kära hem, der hon tillbragt sina ungdoms dagar i 11 års tid 6 , 

icke utan de bittraste känslor, och kom i slutet af Augusti till Fredrika, der jag 

var adj. Hon var då hos pastors herrskapet tillika med mig i några månader, då 

vi i början af år 1829 ingingo i vår länge påtänkta ägta förening, sedan vi inför 

Gud i himmelen varit trolofvade i 7 års tid. Pastorn var vår man vid vigningen 

och vi hade endast några bekanta vänner af Bönder och deras hustrur och 

barn vid bröllopet, som var kort och inskränkt. – Allt aflopp tyst med några 

quadriller och valsar samt två a tre måltider.» 

I Fredrika var farfar välbekant, emedan han vistats där både som student 

och prest. Folket fick nu se »den unga Frun, den de tyckte vara både folklik 

och till och med vacker, hvilket jag också verkligen tyckte och besannade af 

själ och hjerta.» 

Så var då målet nått! Den fattige oäktingen hade blivit en studerad man, en 

kulturens banbrytare i det stora ödelandet. Han hade hemfört sin ungdoms 

älskade som brud trots allt motstånd från morfadern, den dryge rådmannen. 

Nu stodo de båda i begrepp att tillsammans anträda vandringen mot en 

okänd framtid, en framtid som skulle giva dem nog och övernog av mödor 

och försakelser mer också av kärlekens rika välsignelse. Hur denna framtid 

gestaltade sig hoppas jag att efter farfars anteckningar få skildra i nästa upplaga 

av släktboken. 

Allas eder frände 

Hans G. Westerlund. 

Tiden i Fredrika och Sorsele 1829–1831 

Gustaf Westerlund, ur hans »Till mina barn: En kort Biographi (om mig 

sjelf)»: 

6 Detta skulle innebära att Brita kom till Härnösand 1817. Enligt Sofie Kranks anteckningar 

längre fram i berättelsen skulle Brita kommit till Härnösand omkring 1812. Sannolikt kan 

man räkna med att Gustafs uppgifter ligger närmast sanningen. 



Som pastorskan var en underlig människa, så insåg jag att det var svårt 

vara adjunkt där i huset, ackorderade därför med pastorn i Sorsele att bliva 

hans adjunkt vilket ock skedde. I första dagarna av april 1829 togo vi avsked 

från det kära Fredrika och bröto upp med vår resa till Sorsele. Detta skedde 

icke utan sorg och ömma känslor, ty jag hade som gymnasist tillbragt trenne 

nöjsamma sommar och nära ett år som präst där i församlingen. Vi fick nu 

trenne hästar vid vår färd till Sorsele, ty då man tagit sig hustru ökas ock 

därmed mobilierna. 

Vi skjutsade en dyrbar dragkista den vi sålde sedermera för 65 riksdaler åt 

nuvarande expeditionsfogden Bror Andreas Holmström i Lycksele. Dessutom 

några husgerådssaker och matvaror m.m. Där vi framfor var folket godhjärtat 

och hjälpsamt; de mottogo oss som gästfolk. Jag var också bekant med folket 

genom Wiska, Åsele och Lycksele: ty jag hade redan varit i dessa socknar dels 

som student dels som präst. I några av de översta byarna av Lycksele skänkte 

man oss till och med matvaror så att våra två lass blevo allt tyngre och tyngre 

av livsförnödenheter, innan vi kommo in i Sorsele socken, där jag icke kände 

en enda människa. Men även där i en by, Dragnäs, fingo vi tillökning i levnadskost. 

Vi ankommo i början av april 1829 till Sorsele, sedan vi tillryggalagt 

en väglängd av 28 mil ty vi reste en krok förbi Åsele. Vid vår framkomst blevo 

vi väl mottagna efter husets råd och lägenheter. Pastorn 7 , en besynnerlig man, 

talade om te, som borde kokas åt oss. Men frun, en trankil och flegmatisk 

kvinna, svarade att det fanns intet té. Pastorn svarade: »Det har då funnits.» 

Summan blev den att huset syntes oss ganska uselt och ingav oss anledning 

förmoda, det man här saknade till och med det nödvändiga. Mamma, som vid 

första inträdet i Sorsele prästgård bättre än jag kunde observera ställningar 

och förhållanden, blev illa till mods och dolde sorgens tårar. Här skulle vi nu 

börja på egen hand vårt lilla bo och sätta bosättning, ty det var ej att tänka 

på att ingå i prästens bröd. Vi ackorderade så att vi skulle få bo i salen och 

jag skulle undfå 14 tunnor korn samt något mjölk dagligen. Hushållet sattes, 

vi levde blott två, den ena för den andra i frid och rolighet så gott som tillgångarna 

medgåvo. Vi fingo låna två stolar, en säng, och så hade vi en kudde 

kvar från Härnösand. En fäll köpte jag då vi for igenom Lycksele. Mamma 

hade ett stickat täcke från Härnösand, även en ny golvmatta, den mamma 

sydde ihop och stoppade med hö inuti, därpå lågo vi någon tid. Vi voro nöjda 

7 Johan Ullenius, pastor i Sorsele 1826–35 och Jokkmokk 1835–47 (Härnösands stifts herdaminnen 

II, sid 34). 



med det lilla, tänkande, det blir väl bättre, som det ock blev, ty det dröjde ej 

länge förrän mamma skakade dun och var och så fingo vi vår säng i ordning. 

Kokpanna hade vi köpt, även en stekpanna; en spinnrock följde med mamma 

allt från Härnösand. Med detta lösöre bärgade vi oss rätt bra och efter hand 

tillskaffade vi vad nödigast vara kunde. Om sommaren fiskade jag dels med 

gäddkrokar, dels med not, den jag drog tillika med den gamla klockaren och 

pastorns folk, då jag fick vad vi behövde för egen del. Vi kokade, saltade och 

stekte fisk allt vad vi behövde. På mat var ingen brist. Ett huskors hade vi 

uti pastorn. Han var underlig och stormsam i sitt sätt och i sitt tal skrytsam; 

egenkär och älskade starka drycker. Jag kunde med stor möda umgås med 

honom. Talade jag med honom så var det ej honom till behag; var jag tyst, 

sade han att jag var dum. Jag skulle lära lapska av honom, men det blev ganska 

litet däråt gjort. Han stormade ofta med sin tålmodiga fru, med barnen och 

med tjänstefolket. Han röt stundom som ett lejon. Hade jag kunnat smickra 

genom att upphöja honom till skyarna, så skulle jag väl kommit i hans gunst, 

men jag måste någon gång förehålla honom hans charlataniska levnad och då 

blev jag hans ovän. Frun var en torr och tystlåten människa, som ingenting 

fick uträtta, utan hon skulle för det mesta passa upp sin man i de allra minsta 

stycken, såsom att hava reda på hans snusdosa, på hans glasögon och papper 

m.m. Hon var ett kvickt fruntimmer med verkligt geni, kunde också försätta 

sina stycken, men hon fick aldrig vara i fred for sin mans beständiga rop: »Mor, 

mor, var är min snusdosa? Var äro mina glasögon? Var äro mina papper? Var 

äro mina byxor, mina strumpor och skor» m.m. Med ett ord, mannen var 

helt besynnerlig i sitt sätt ute vara. Han var misstänksam, egenkär, stortalig, 

brännvinsälskare, upphöjde ibland en människa till skyarna, en annan gång 

kunde han nedsänka samma människa till helvetet. Men i sina predikningar 

var han renlärig, nitisk, lärorik och det var en lust att höra honom. I sina 

förklaringar och föredrag var han upplysande och mer än vanlig. Hade också 

goda gåvor; däremot var han en tyrann i sitt hus. Vad han sålunda upprättade 

med läran, det rev han ned med exemplet. Vi förblevo i Sorsele år 1829 och 

om hösten föddes Gustaf. Om vintern därpå kom min mor från Härnösand 

till oss. Min mor hade i början av detta år ingått äktenskap med en åldrig 

bokbindaregesäll. Denne hade vandrat av från gumman så att hon måste lysa 

efter honom i tidningarna, men han kom aldrig åter, så for min mor till oss 

i början av år 1830. Om hösten detta år togo vi till oss Karolina, som var hos 

oss dels i Sorsele dels i Arvidsjaur till om hösten 1843. Vi voro således i Sorsele 



fem personer och då Sophia föddes i mars 1831 voro vi hela sex personers 

hushåll. Men ingen särdeles brist på livsuppehälle ledo vi. I början av ar 1831 

tillskrev vice pastorn i Lycksele mig det jag skulle vara god och komma till 

Lycksele att förrätta husförhören där i hans ställe. Detta skedde; jag for till 

Lycksele och förrättade husförhören där och förtjänade mig 50 rdr banco, en 

god hjälp. Just då jag hade slutat husförhören fick jag på Lycksele postkontor 

Konsistorii brev att jag skulle skyndsamt snarligen begiva mig till Arvidsjaur 

såsom adjunkt åt vice pastorn som var sjuklig. Vad var att göra, jag måste lyda, 

ehuru icke utan harm och ovilja. Genast rustade jag mig från Lycksele och 

drog så hastigt till Sorsele, där mamma gick i sista dagarna med Sophia. Jag 

kom hem en fredag. Om söndag reste jag 3⁄4 väg upp till Örnäs för att hyra 

rum åt mamma och hushållet, emedan jag insåg omöjligheten att kunna taga 

de mina med mig till Arvidsjaur, ty det var lidet på våren och vägarna började 

bli osäkra Om lördagsafton föddes Sophia, om söndag hölls barnsöl och om 

måndags morgon reste jag från mina käraste vänner i världen till Arvidsjaur, 

dit jag ankom om onsdags eftermiddagen, således strax före påskhögtiden. 

18 • Släktforskarnas årsbok 2011 

Tiden i Arvidsjaur 1831–46 


sjelf)»: 

I början av år 1831, just då jag hade slutat husförhören i Lycksele, fick jag 

på postkontoret Konsistorii brev, att jag skulle skyndsamt snarligen begiva 

mig till Arvidsjaur såsom adjunkt åt vice pastor Rhen, som var sjuklig. Vad 

var att göra, jag måste lyda, ehuru icke utan harm och ovilja. Resan från 

Sorsele till Arvidsjaur hade sina små äventyr och besvärligheter utom det 

att jag var uppfylld av sorgens tankar och känslor. Vid inträdet inom första 

byn i Arvidsjaur, Långträsket, ombytte tal, seder och uppförande. Man talade 

här Skelleftemålet som på mig gjorde ett vidrigt intryck ty sanningen 

att säga förstod jag ej allt vad folket talade. Vid min ankomst till Arvidsjaurs 

prästgård, en usel och låg boning, liggande nästan vid foten av ett stort berg 

i söder, intogs jag av misströstan och förundran. Men jag steg dock dristeligen 

in och fann boningen och dess innevånare mera drägliga än vid första 

påseendet å den yttre gården. Pastorn låg på sängen och var sjuk. Han blev i 

glädje över min ankomst snart sagt alldeles frisk. Hans fru och familj gladde 

sig ock över min ankomst, så mycket mera som en av årets större högtider 

nu tillstundade, nämligen Påsk, en ej så lätt helg för en frisk, ännu mindre för


en sjuk. Pastorn frågade mig på första timmen, om jag vore dokumenterad 

och beredd att ensam förestå den tillstundande helgen, varpå jag svarade ja; 

kanske med någon skrytsam min. Egen ära och självkänsla böra väl aldrig 

ingå i en lärares hjärta men här är icke heller han ren; ho vill finna en ren 

där ingen ren är? Påskhelgen absolverades lyckligen och genast därefter reste 

jag på husförhören. Allt avlopp någorlunda åtminstone hade ingen något att 

klandra hos den nykomne prästen, ehuru jag genast märkte att en stor del av 

Arvidsjaursborna voro laggranna, uppmärksamma och ägde stor beläsenhet 

i Bibeln och Luthers skrifter, vilka sistnämnda jag dock knappast läst, ännu 

mindre studerat. Såsom jag nu var nödsakad leva på ungkarlsvis emot min 

vilja och som jag var obekant med församlingen samt alldeles okunnig i lapska 

språket, därtill att tankarna oupphörligt voro fästade på mina frånvarande 

anförvanter, så mådde jag ganska illa, intogs stundom av stor ängslan och sorg 

samt visste icke rätt vad jag mig företaga skulle. Till en början företog jag mig 

att studera lapska språket, däri pastorn hjälpte mig. Strax efter midsommar 

reste pastorn till Skellefteå för att dricka brunn. Nu var jag ensam och hade 

ännu mera ledsamt och långsamt. Om hösten 1831 studerade jag på lapskan 

och hela vintern över. I november månad 1831 reste jag till Sorsele och träffade 

mina kära anförvanter. Reste ensam hem till Arvidsjaur, och i februari 1832 

kom mamma flyttande med min mor, Gustaf, Sophia och Karolina, Vi bodde 

då i ett enda rum. Jag spisade ensam vid pastorns bord och hade i lön 8 tunnor 

korn, en nog ringa lön för ett hushåll av sex personer. Som pastorn vantrivdes 

i Arvidsjaur så sökte han skolsysslan i Lycksele och fick den. Därefter sökte jag 

vicepastors-tjänsten i Arvidsjaur och fick den. Ehuru motbjudande och emot 

min egen vilja det var, att resa från Sorsele till Arvidsjaur, så låg dock därunder 

en Guds nåd, till en början för mig förborgad, men den jag sedermera fick 

med öppna förståndsögon se. Först och främst fick jag lära lapska språket av 

pastorn under ett års tid, för det andra kom jag att studera Luthers skrifter 

och fick därav ett andligt ljus, nödigt och nyttigt för mig själv och i synnerhet 

såsom lärare. För det tredje fick jag en fast tjänst i hela 14 år. För det fjärde 

någorlunda lön, behövlig för en så stor hop barn. I sanning en så stor nåd, att 

jag väl må utbrista: Allt hittills haver Herren hulpit mig! 

År 1832 den 9 april avreste pastorn och vi inflyttade då i den gamla bristfälliga 

prästgården, som dock blev för oss en kär och trevlig boning i 4 1/2 års 

tid. Ty om hösten år 1836 inflyttade vi i den nya trevliga prästgårdsbyggnaden. 

År 1832 var ett hårt år, vi fingo allmänt över hela Norrland missväxt, och den 



lilla lönen 8 tunnor korn var ej tillräcklig för 9 personers hushåll. Mamma 

hade minsann ej mycket det året att hushålla med. Vi måste taga furubark 

till brödblandning. Intet korn av åkern, inga rötter, ingen potatis, liten bärgning 

av ängarna, med ett ord ett hårt år vi måste kämpa med. Missväxtåren 

pågingo ända till 1838. Landet var utblottat på allt vad matvaror hette. Folket 

gick med bleka, magra och infallna ansikten. Sorger och omsorger voro så 

stora att människornas hjärtan ville brista av ängslan och smärta. Man rafsade 

ihop alla möjliga nödbrödsämnen, såsom djur- och fiskben, furubark, sälglöv, 

björkbark, till och med själva björken försöktes. Islansmossa, taggen, almycke, 

svinsyra, ett sorts gräs, renmossa och sopp m. fl. Jämmern var verkligen stor 

och nöden lät höra av sig i alla socknar i Norrland. Södra Sveriges bättre 

lottade invånare gjorde ganska många och stora insamlingar, vilka översändes 

till landshövdingeämbetena i de nordliga länen och utdelades genom 

prästerskapet och kommittéer. Här var icke litet bråk med dessa utdelningar 

ävensom med undsättningsspannmål som av Kronan tilldelades socknarna. 

Mången måste avträda sitt hemman för skulder, vilka hade en efterkänning i 

många år därefter. Fattigpersonalen förökades årligen och år 1837 uppgick den 

i socknarna till ett ganska stort antal. Man räknar de svaga åren olika, men 

de varade från 1828, som var ett gott år, till 1838. Året 1834 var ett litet gott år 

mitt ibland missväxtåren. De egentliga missväxtåren kunna, åtminstone vad 

Lappland och en stor del av de norra landskapen angår, upptagas och räknas 

till åtta. Men jag lämnar nu denna sak. Uti Arvidsjaur voro vi från den 2 april 

1831 till den 20 mars 1846 då vi reste till Gällivare. I Arvidsjaur hade vi god 

trevnad och verkligen goda inkomster nog, i synnerhet sedan de svaga åren 

upphörde. I Arvidsjaur föddes de flesta av våra barn. I Arvidsjaur kände vi 

varenda person, både stor och liten. Då Arvidsjaurs pastorat blev ledigt så 

sökte jag det, men som dåvarande gamla skolmästaren i Gällivare var mycket 

äldre präst än jag så fick han Arvidsjaur. Jag måste då söka Gällivare skola, 

ehuru mot vår vilja men som denna station var fast så måste jag söka den, 

och fick den även. Sedan jag den 20 mars 1846 hade i en öm avskedspredikan 

hälsat ut mig i Arvidsjaur avreste vi med stor sorg och saknad från det kära 

Arvidsjaur till Gällivare den 2 april 1846. Under vägen voro vi: mamma, jag, 

Gustafva, Maria, Johanna, Eric, Oscar och Axel samt drängen Pehr och Stina 

såsom piga. Således inalles tio personer med sex hästar under en väglängd 

av cirka 42 mil. Emedan jag reste såsom extraordinarie till sysslan så satte jag 



upp en räkning på 125 rdr banco, vilken räkning det lyckades mig få gottgjort 

genom konsistorie bemedling. 

Britas bakgrund 

Minnesanteckning som belyser Britas bakgrund och kontakter med sina släktingar 

i Finland. Av Sofi Krank, Brita Nyströms systerdotter: 

Ombedd att till nästa släktkatalog nedskriva en del af mina minnen, som 

röra våra kära aflidna förfäder, och hvilka minnen jag samlat dels genom de 

bref, som växlats dem emellan, dels genom min aflidna mors muntliga berättelser, 

skulle jag önska, att jag vore en stilist, som kunde gifva dem den form 

och färg, det rika ämnet gifver anledning till. Ty underbara äro deras öden... 

Som vi alla veta var vår gemensamme stamfader Hans Nyström kapellan 

uti Kortesjärvi samt gift 2:dra gången med Sara Margreta Bergman, hemma 

från Hernösand. Omkring 18128 reste mormor Margreta till Hernösand för 

att hälsa på sina föräldrar, som då ännu lefde, medförande sin äldsta dotter 

Brita. Hvilka svårigheter och äfventyr, hon hade under den resan, det är ej 

antecknadt, men hon ansåg det rådligast att låta Brita stanna hos föräldrarna, 

då hon hade lättare att färdas tillbaka ensam, än bunden af ett barn, men 

säkert var det ej meningen att Brita skulle stanna här för alltid, utan endast 

tills det här i landet blifvit ordnadt och lugnt efter kriget. Men hur det var, 

där blef Brita som eget barn med utsikt och löfte att få ärfva morföräldrarne, 

som voro välsituerade. Detta blef dock ej fallet då hon försköt den rike friare, 

de utsett åt henne och i stället valde en fattig. »Ej lysande, men älskvärd», 

hennes egna ord uti bref till min mor. I Hernösand sammanträffade de och 

hade sina möten hos mosters, en god vän, ty till hennes hem vågade han ej 

komma. Om morbror Gustafs tidigare öden vet jag ej mycket, men en sorglig, 

glädjelös barndom hade han haft. Vid tidig ålder fick han försöka att själf försörja 

sig. Genom en olyckshändelse fick han sitt ena ben afbrutet och haltade 

sedan under sin återstående lifstid, och svag till kroppen kunde han ej tänka 

på något yrke, hvarför några välvilliga fruntimmer togo hand om honom och 

satte honom i skola. Begåfvad med en vacker röst och musikalisk, fick han 

redan tidigt deltaga uti sällskapslivet, om ej på annat sätt än som spelman. 

Det var väl där, han först såg sin Brita, och tändes kärleken till en början all- 

8 Årtalet 1812, som Sofie Krank uppger kan vara något felaktigt då Gustaf Westerlund i sin 

egen självbiografi nämner tidsperioder som tyder på 1817. Man kan anta att Gustaf ligger närmare 

sanningen än systerdottern Sofie som hundra år senare säker påminna sig året. 



deles omedvetet. Men hans sträfvan var att blifva präst, och under kamp för 

sin utkomst och yttre fattigdom växte hans andliga lif, och kärleken till Brita 

blef medveten och klar. Så kröntes hans sträfvanden med framgång och efter 

mången kamp kunde de tänka på en förening. Som ett par fågelungar, blottade 

på alla jordiska ägodelar, men lyckliga och nöjda, kommo de till Sorsele. 

Morföräldrarne hjälpte ingalunda till att bygga de ungas bo. Hennes första 

servis bestod af några hoplappade porslinskärl, som hon samlat från vinden. 

Men förnöjsamhet och trefnad voro hos dem bofasta. Genom bref underhöll 

Brita kärleken till föräldrar och syskon i hemlandet. Med ömmande hjärta 

tänkte hon på mor och syskon äfven sen mormor blifvit änka med alla små 

oförsörjda barn. Det var ej en lätt uppgift för en ensam kvinna att försörja 

sig och sina barn, af hvilka det yngsta var endast två år. Ingen pension hade 

hon, endast några tunnor spannmål, s.k. änkehjelp. Mycket afhållen, som min 

morfar varit af sina församlingsbor, sträckte sig deras kärlek och omvårdnad 

äfven till hans efterlämnade och värnlösa familj. 

Och så beslöto de själfmant att bygga åt änkan och hennes barn en stuga, så 

att de åtminstone hade eget tak öfver hufvudet. För trefnadens skull byggdes 

den vid själfva prästgården och bestod af sal, kammare, kök och vindskammare. 

Så fort sig göra lät måste barnen ut, för att själfva försörja sig. Inga skolor 

funnos då uti landsbygden. Läsa och hjälpligt skrifva, det fingo de lära hemma. 

Flickorna fingo dessutom i hemmet lära hushåll och handarbete. Morbror 

Karl kom i kopparslagarlära till en släkting i Gamla Karleby, blef en duktig 

arbetare, som genom eget arbete och ytterlig sparsamhet skapte sig förmögenhet. 

Gustaf reste till sjös, men hann ej avancera längre än till styrman. Sofie 

stannade hemma som hjälp åt mormor. Min mor »Lotta» kom också mycket 

tidigt bort från hemmet. Uti många år var hon som husmamsell på Teerijärvi 

prästgård. Det var äfven där, som min far såg henne, fattade tycke för henne 

och beslöt, att sälja sin hemmansdel och begifva sig ut i världen för att arbeta 

sig fram till en oberoende ställning. Han kom till någon ritskola, blef sedan 

kanalbyggmästare, och var med om att bygga Saima kanal. Om hans tankar 

och planer hade min mor ej en aning. 

En innerlig längtan att få se sin syster Brita och trött på att tjäna främmande, 

dref henne till det modiga beslutet att resa öfver hafvet och upp till 

Lappland. Med den tidens kommunikationer var det ingen lek att företaga 

en sådan resa. Resan öfver hafvet skulle ske med någon öppen fiskarbåt, och 

det var endast att passa på i Wasa, och för en ringa betalning begifva sig af 



Ett exempel ur den stora samling av 1000-tals brev som finns samlade i arkiv eller privata samlingar 

inom släkten. Detta är ett brev daterat 1878 och skrivet av Britas syster Lotta som bodde i 

Tannela vid denna tid. Brita och Lotta hade ett mycket tätt systerskap och Lotta var den som på 

1830-talet åkte över till sin syster i Arvidsjaur och hjälpte till i den stora familjen där, vilket gjorde 

att Brita kunde hälsa på sin mor och övrig släkt i Korstesjärvi. Detta brev finns i Enskilt Arkiv 111 

på Landsarkivet i Härnösand 

med fiskarena, som förde strömming öfver till Umeå. Därifrån var det sen 

att fara med häst till Luleå och där gällde det att få en säker vägvisare, knyta 

in det nödvändigaste, sadla en häst och dels ridande, dels till fots begifva sig 

den återstående vägen upp till Arvidsjaur genom öde skog, på små stigar. Så 

berättade mor, huru de efter en dagsresa förvillade sig i skogen, och sen de 

irrat länge och väl utan att finna den rätta stigen, föreslog hennes förare, att 

mamma skulle sätta sig i skogen vid en dalsänka, medan han ensam skulle 

försöka finna den rätta vägen. Så satt hon ensam fem timmar i villande skog, 

ett rof för många tankar, och hade hon ej haft sin tröst till Gud, hade nog förtviflan 

fått makt med henne. Men hon fördref tiden med att sjunga psalmer, 

och mot kvällen kom hennes förare med det glädjebudskapet, att vägen var 

funnen. Innerligt tackande Gud, begynte de åter raskt sin vandring. På tredje 

dagen vid midnattstid kommo de fram till Arvidsjaurs prästgård, och som 

det ej lär varit brukligt att stänga dörrarna, kommo de obehindradt in. Men 

så skulle herrskapet underrättas att det var en resande, som ville bli härbärgerad 

under natten. Lång till växten och den främmande dialekten, gjorde att 



tjänarinnorna blefvo skrämda och anmälte, att det säkert var en äfventyrare 

eller en förklädd karl, synnerligaste som ett rykte gått, att någon slik rört sig i 

trakterna, hvarför morbror själf kom ut för att taga gästen i betraktande, och 

hur han betraktade tyckte han sig väl spåra någon likhet med sin egen Brita, 

hvarför han gick in till henne och uttalade sin förmodan, att det möjligen vore 

syster Lotta, hvartill hon svarte att det ingalunda kunde vara möjligt. För att 

vinna tid letades det, som det sades, efter »främmankammar»-nyckeln. Då 

till slut upptäckten gjordes, och syskonen funnit hvarann kom nyckeln fram 

och öppnades »främmankammar»-dörren. Men säkert kom ingen sömn den 

natten. Uti fem år stannade hon sen hos dem, gifvande och mottagande kärlek, 

delande arbete och bekymmer med dem. Säkert är att min mor där äfven fick 

den allvarliga riktning och den fasta grund, som gjorde henne stark, att möta 

de pröfvningar, som sedermera lifvet hade att bjuda henne. Under den tid 

min mor var hos dem, arbetade hon äfven på att få moster Brita att besöka 

sin gamla moder, som ännu lefde i Kortesjärvi uti sin stuga. Mamma åtog sig 

att sköta hus och hem, vara uti moders ställe för barnen. Eva torde varit då 

5 à 6 månader gammal. Förberedelserna för resan vidtogos kraftigt, ty först 

skulle respenningar samlas, och det skulle både spinnas och väfvas och en hel 

hop af arbetet förvandlas till penningar för att få de nödiga medlen till resan. 

Men de voro ju nu tvänne, som med unga krafter arbetade och resultatet blef, 

att moster Brita gaf sig i väg, och kom öfver hafvet utan äfventyr ungeför på 

samma sätt som min mor. Från Wasa fick hon en svensktalande karl, som 

skulle skjutsa henne ända fram till Kortesjärvi, en 12 mil. Så kommo de fram 

en vacker sommarnatt. Skjutskarlen bultade på den stängda dörren sägande 

att han skjutsat »dotron Er» (Er dotter). 

Mormor öppnade och såg en främmande dam, som hon höfligt visade upp 

till den stora byggningen, tilläggande: »Jag trodde de var min dotter Lotta», 

hvarför Brita frågade, om hon ej hade en annan dotter, därtill mormor sade 

»Jo, men henne får mina ögon aldrig se». Med tårar i ögonen föll Brita sin 

mor om halsen och sade att nu skulle hon få se henne. Det var festdagar, och 

alla ville se henne, som känt henne som barn. Så besökte de väl släktingama 

i Gamla Karleby och snart hade de veckor förrunnit, hon kunde dröja. Och 

afskedet för lifvet kom. Men bägges innerliga önskan hade blifvit uppfylld. 

Mor och dotter hade fått famna hvarann. Ett utdrag från ett af min mosters 

bref till min mor, kan jag ej neka mig nöjet att här citera, för att klargöra den 

innerliga kärlek, hon hyste till sin mor. Så här skrifver hon: 



»Nå, nu till min älskade dyra moder. Är hon ännu här i jämmerdalen? Eller 

har Gud förlossat henne från alla strider och sorger och gifvit henne ett bättre 

lif? Du, som för mig, så innerlig, till Gud har bedit och för mig vakat, och 

dagens fröjd, för min skull nöjd, och nattens ro försakat. Dig ömma moder 

tackar jag af allt hjärta, för all den kärlek jag njutit vid ditt hjärta, i ditt sköte, 

på dina armar i dina knän. Förlåt mig min olydnad, kallsinnighet, oförstånd, 

oförmögen att på något sätt kunna bevisa min tjänstskyldighet tillbaka. Gud 

hjälpe och styrke hennes själ! Jesu Kristi blod rene henne från alla synder! 

Guds frid hvile öfver min älskade faders och moders stoft. Guds änglar bevake 

deras grifter! Amen.» Om man någonsin kunnat säga, att de rättfärdiga predika 

efter sin död, är det väl här fallet. Jag kan gång på gång läsa dessa gamla, 

gulnade papper och alltid finna någon lärdom. Också skulle jag vilja bevara 

dem såsom dyrbara reliker åt barn och barnabarn, och ehuru jag nästan anser 

att de höra mera mina svenska anförvandter till, har jag mycket svårt att 

skiljas från dem. Hälften af dem finnas nog redan hos Eder, men tycker jag 

att de borde alla samlas på ett ställe och kanske genom tryckning eller afskrift 

blifva grunden af ett släktbibliotek 9 eller krönika. Ännu måste jag citera ett 

bref från aflidne (kusin) Wilhelm om sin mor efter hennes bortgång, hvilket 

ger en så klar bild af hennes själs storhet han skrifver: »Hon var likväl som en 

ledstjärna på alla våra vägar, äldre, såväl som yngre. Hvilket förstånd och hvilken 

oförtröttad kärlek rymdes icke inom denna gamla, utslitna kroppshydda! 

Huru hon liksom genom underbar klarsynthet förstod, hvad vi sträfvade efter, 

hvad vi hoppades eller hvad vi felade, och huru lugnt och uppfriskande var 

icke allt hennes tal, sagdt eller skrifvet! Hennes bref voro som väldoftande 

blommor, man kände en fläkt af skogen och ängen och sin egen barndom 

däruti.» Efter moster Britas besök till Finland och barndomshemmet, stannade 

min mor Lotta ännu några år i Arvidsjaur och skulle gärna fortfarande 

offrat sin tid och sina krafter för att hjälpa sin innerligt älskade syster Brita, 

som hon dessutom storligen beundrade, om ej andra dyrbarare plikter kallat 

henne åter till hemlandet. Det hade kommit bref med uppmaning att Lotta 

borde komma hem, emedan mormor saknade nödig öm vård. Nu förestod 

skilsmässa för de båda systrarna, som blifvit så innerligt förenade ej allenast 

genom köttsliga band, utan genom själarnas sympati, den andliga gemenskapen, 

syskon i Kristus. Det är rörande att läsa moster Britas bref, det första 

9 I viss mån kan man säga att Enskilt Arkiv:111 på Landsarkivet i Härnösand uppfyller 

denna önskan även om breven i Finland inte finns med. 



efter deras skilsmässa, huru hon säger att deras egna barn föreföllo henne 

som värnlösa, ty hon tyckte, att de mera tillhörde systern än henne själf, och 

hur hon fick uppbjuda all sin viljestyrka samt be Gud om kraft, så att hon ej 

skulle duka under Hennes trotjänarinna och högra hand, gamla Carin, tog 

äfven skilsmässa så djupt, att hon måste intaga sängen och låg en hel vecka 

Moster säger att hon äfven trodde sig måsta göra detsamma, men viljestark 

som alltid, fick hon styrka att bekämpa sin svaghet. 

Sofie Krank 

Tiden i Gällivare 1845–48 


sjelf)»: 

Enligt M.V. Consistorie Förordnande den 15 januari 1845 företog undertecknad 

den långa flyttningsresan från Arvidsjaur till Gällivare fredagen den 

20 mars 1846 tillika med hustru och 6 barn – de övriga 6 barnen hade vi 

lämnat uti den Nådige Gudens omsorg och ömma människors vård sålunda. 

Den äldste sonen Hans Gustaf i Härnösands gymnasium, Cristina Sophia hos 

Rector Scholae i Lycksele Eric Anton Lindahl. Tvenne gossar Calle och Manne 

i Piteå skola. En flicka Eva Cajsa hos bonden Johan Svensson i Sandträsk och 

en mindre flicka Anna Amalia hos tolvmannen Joh. Norbäck i Rokträsk. När 

vi ankommo till herr Inspektor N. P. Mannberg i Edefors lämnade vi där en 

åtta års flicka Sara Maria. Resan fortsatte den 20 mars till Gråträsk by inom 

Piteå. Dagen därefter reste vi till Långträsk och efter söndag inföll den 22 förrättade 

jag bön efter ortens sed och efter middagen begåvo vi oss till Byskeå 

där vi om kvällen mötte min företrädare med fru och trenne barn. Sedan vi 

rådgjort om byte och köp av åtskilliga egendomspersedlar begåvo vi oss av 

från Byskeå på morgonen den 23 och körde till Sjulsnäs där vi vilade över 

natten. Den 24 reste vi först till Öjebyn och samma dag vidare till Piteå stad, 

där vi togo in hos herr handelsman A.B. Edin och vilade över Marie Bebådelsedag. 

Sedan jag där gjort altartjänst blev jag obligerad att på afton hålla 

nykterhetstal i kyrkan, vilket ock av mig oförberett hölls så gott jag kunde. 

Sedan vi uti staden betalat några skulder och arrangerat om våra gossar vid 

skolan avreste vi på morgonen den 26 till Öjebyn där vi lastade om och fortsatte 

så resan till Ersnäs inom Luleå. 

Ända hit hade vi skjutsbönder från Arvidsjaur; dessa togo nu ett ömt 

avsked av oss och vi av dem under ömsesidiga känslor av sorg och saknad 



morgonen den 27 mars, varefter vi med obekanta människor fortsatte resan 

uppåt Selets bruk och därifrån till Unbyn, där vi vilade över natten. Om morgonen 

den 29 mars fingo vi trenne nya skjutsbönder, som fortsatte resan med 

oss till Bredåker och därifrån till Edefors, ett ställe, där malm från Gällivare 

gruva upplägges. Här träffade vi ett hyggligt och barnlöst herrskap, herr inspektor 

Mannberg och fru, som på ett förekommande sätt emottogo oss med 

all välvilja och gästfrihet. Som endast en och annan bruksnybyggare bodde i 

närheten av Edefors, var det icke lätt att här få hästar, och hade icke inspektorn 

varit oss härutinnan behjälplig, så hade vi fått stå där rådlösa. Hästar fingo vi 

och sedan den hederlige inspektorn på eget tillbud försträckt mig ett lån av 

100 rdr riksgälds och sedan vi korteligen i avskedets stund överenskommit 

om att vår dotter Maria skulle få stanna, uppreste vi uppåt till Bredträsk och 

Tjärnträsk, där vi stannade över natten. Denna dag den 30 mars hade vi ett 

svårt oväder och menföre från Edefors till Tjärnträsk Den 31 mars hunno vi 

ej längre än tre mils väg till Annokoskj, ett uselt bruksnybygge med trenne 

lapska åboer, som talade finska språket. Här blevo vi försatta i något bekymmer 

och häpnad över våra Gällivareåboers bruk, seder och språk. Onsdagen 

den 1 april avreste vi och kommo till en stor by; Nattavare, vars åboer voro 

idel lappar i lapsk dräkt och som talade finska. Hade tid och omständigheter 

på minsta sätt kunnat medgiva oss tillfälle att vända tillbaka, vad hade varit 

önskligare! Men jag hade sökt Gellivare lappskola och erhållit Consistorii 

förordnande att densamma förestå, jag måste således fortsätta resan blott 

en dag till, vilket ock skedde, då vi om kvällen den 2 april anlände till det 

märkvärdiga Gällivare. Hela resan från Arvidsjaur hit upptager en väglängd 

av cirka 42 mil. Under resan hade jag två egna hästar och för sakers transport 

stundom 3 och stundom 4 hästar. Skjutsumgälder och hö samt någon mjölk m. 

m. bestiga sig till cirka 110 Rdr riksgälds utom egna hästar och kost. Gällivare 

kan anses i många avseenden märkvärdigt. Först i avseende på den stora, rika 

och vittberyktade järngruvan, varifrån transporteras 1 000-tals lass malm, 

dels till Selets bruk i Luleå, dels till Avafors och Gylgens bruk i Överkalix 

socken. Gällivare är ock märkvärdigt i det avseendet, att folket i allmänhet 

lärer från barna-åren det lapska språket, men det talar för det mesta finska, 

varuti inblandar sig lapska; därför är deras tal sinsemellan ett sammelsurium 

av lapska och finska. En lapp eller en lapsk präst från de södra lappmarkerna 

blir i första hand här nära nog rådlös, vad språket angår. 

Gällivare är en dyr ort, där allt betalas ganska dyrt, man har långa forslings- 



Lappkyrkan i Gällivare, byggd 1747 för samernas kristnade, även kallad Ettöreskyrkan. Det senare 

namnet kommer från tiden då landets invånare var tvungna att skänka ett öre per hushåll och år 

under en fyraårsperiod för att finansiera kyrkobygget. Ur Bildarkivet Gällivare Foto: Borg Mesch. 

vägar för husgerådssaker, matvaror, tegel och fönster, spinnrockar, slipstenar, 

salt och spannmål. På slöjder och industri är orten blottad. Kristendomen står 

ock, efter vad jag kunnat märka, på en låg och dålig ståndpunkt. En präst, som 

kommer från de södra lappmarkerna, vantrives här i hög grad. Skolhusen äro 

för närvarande alldeles förfallna; icke blott de som tillhöra staten, utan ock 

de, som kunna anses för skolmästarens skyldighetshus. Stora hål och revor 

på boningshusen äro öppna för oväder och snöyra. 

Uthusen se ut som ramlande färdstallar och svarta badstugor. Allt förenar 

sig att göra orten otrevlig. Det mest plågande företeendet är dock nu att fouraget 

for utfodringen av kreaturen är högst otillräckligt. Tomma visthus och 

brist på livsuppehälle vid en tid, då all kommunikation är nära att upphöra, 

förorsakar mig och de mina bekymmer icke av lättaste slaget. Icke en styver 

har jag ännu bekommit av statlönen för skolan. Sex hungriga, ruskiga, fulla 

med all ohyra framför mig stående skolbarn skall jag mottaga, föda och kläda 

samt lära läsa. På körredskap är ock brist, åkerredskap för odling finnes icke 

alls. Gödseln ligger invid fähusväggen i högar så stora som hus. Åkern är 

något avlägsen. Det obetydliga fouraget är borta på två mils avstånd och står 

icke att få hem på annat sätt än med renar. Min företrädare har på ett eget 



sätt skött sitt kall; han har legat på sängen både natt och dag, såsom björnen i 

idet, i denna liggande ställning har han informerat barnen troget och träget, 

men den ekonomiska avdelningen av skollärarkallet synes han icke alls brytt 

sig om, ty allt för tydliga och i dagen fallande tecken bevisa att han varit en 

tryggstadius, som med sin familj levat på lapskt och finskt vis i rök och smuts 

över öronen. Under de få dagar jag här varit, har jag vid varje gång jag träffat 

skolbarnen sett dem utdraga armarna utur den usliga klädedräkten för 

att klå och skubba den usla lekamen, som visar många tydliga ärr och små 

sår efter de vassa naglarnas trägna gång. Jag har i dag varit nödsakad köpa 

26 alnar tovad vadmal och 3 à 4 sömmerskor äro redan i verksamhet för att 

förfärdiga kläder åt barnen. Sedan kläderna bliva färdiga måste min hustru 

försöka verkställa en generalmönstring med de å barnen boende tusentals 

invånare på det jag må tänkas hava barnen vid sidan jämte abc-boken, däri 

de läsa. Här fordras verkligen mod, styrka och medel, för att icke falla i misströstan. 

Man får väl småningom rensa ut den gamla surdegen, men nog skall 

man få hålla på en rund tid därmed. Som det är av vikt att varje ämbets- och 

tjänsteman får lära känna sina rättigheter och skyldigheter, så synes här få 

tecken för att kunna komma till en sådan kännedom. Två månader efter vår 

ankomst erhöll jag konsistorii förordnande att även jämte skolsysslan förestå 

pastoralvården. En god sak på inkomsternas vägnar, men en svår befattning, 

helst lapska och finska språken voro nödiga, det gick rätt bra, åtminstone 

bättre än jag förmodade. Jag uppbar således två löner i Gällivare under nära 

tre års tid. Penningeinkomsten var över 700 rdr och korn, smör, kött m. m. 

uppgick till 300 rdr, allt riksgälds. En rätt vacker lön, men i Gällivare mådde 

vi ej väl, ty där härskade ett ogenomträngligt syndamörker. En okunnighet 

som var gränslös. Som vi fingo 6 å 7 skolbarn måste vi hava vara egna barn 

borta. Mamma tråkade i Gällivare med 20 personers hushåll. Därför sökte 

jag Jokkmokk 1847 och fick det. 

Tiden i Jokkmokk 1848–66 

Kungliga besöket 1858. Presenterat genom utdrag ur Fritz von Dardels 

»Minnen»: 10 

Karl XV besökte Jokkmokk som kronprins 1858. Den kungliga delegatio- 

10 Fritz von Dardels »Minnen» Del 1–4. Illustrerad. Stockholm, P. A. Norstedts Förlag, 

1912–13. Del 1 omfattar tiden fram till 1863 



Jokkmokk gamla kyrka 1860. Den är byggd 1753, bogårdsmuren och klockstapeln kom till 1784. 

nen var inte liten 11 . Besöket finns beskrivet av flera personer. 12 En av dem var 

konstnären Fritz von Dardel, som skildrat resan på ett mycket levande sätt 

och med teckningar till. Så här skriver han om ankomsten till Jokkmokk: 

»Vi fortsatte vår båtfärd uppför älfven 13 till Jockmock, en liten by där prästen 

11 Det var en stor karavan på inte mindre än 18 hästar som drog fram på de bristfälliga vägarna. 

I spetsen åkte landshövdingen i länet, A E Ros, så följde kronprinsen på sin norska larriol 

med kapten Claes Adelsköld på baksätet. Och därefter i en kavaljerskalesch civilminister 

L. Almqvist, hovmarskalk Sandels, kronprinsens läkare, professor Per Malmsten och geodetern 

professor Fritz von Dardel. Adjuntanten & kaptenen Dahlström samt roddbåtseskaderns 

’Storamiral’, löjtnanten vid flottan G. Rudbeck. Karavanen avslutades med skjutsar för kammartjänare, 

en jägare, två kockar, två herrar från hovbetjäningen samt kläd- och köksfordon. 

Bland köksfordonen väckte akutsen med 2, den kungliga ’fågelburen’ med kalkoner, ankor 

och kycklingar väckte befolkningens livliga intresse. Man trodde att det var sångfåglar, som 

medfördes för att med sin sång särskilt glädja kronprinsen och hans följe. 

12 Vid hemkomsten till Överkalix samlades sällskapet återigen till middag hos kyrkoherde 

Hellman. Bordsamtalen rörde sig om Kvikkjokksresan, alla upplevelser och äventyr. Vid detta 

tillfälle tog kronprisen till orda: »Aldrig i mitt liv kan jag påminna mig ha haft så lugnt och 

trevligt som under denna resa. Ni vill som jag gossar, skaffa oss en farm någonstans upp efter 

Lule älv och där slå oss ned som nybyggare om det skulle bli tråkigt nere i Stockholm. 

13 Forsfärderna blev särskilt spännande upplevelser. Inte heller fanns alltid natthärbergen, 



har sitt boställe. I detta togo vi nu in och hvilade öfver en dag. Bostället är 

av tarfligaste slag, men pastor Westerlund och hans talrika familj gjorde sitt 

bästa för att undfägna prinsen och hans följeslagare. Sedan 30 års tid 14 bosatt 

i Jockmock, har Westerlund förvärfat sig sina vidt kringspridda sockenbors 

vördnad och kärlek. Med en lön af 1500 kr har han lyckats uppfostra 17 barn, 

hvilka alla äro vid god hälsa, en son är redan präst, två äro skollärare och tre 

gymnasister i Luleå, dit ena systern följer dem för att sköta hushållet åt dem 

under terminerna. Flickorna äro vackra blondiner, de städa rummen och 

passa upp oss vid bordet. 

Under vintermarknaden är prästgården överfull af gäster, mest lappar; de 

giftaslysta passar då på att låta viga sig: under året födda barn döpas: de gamla 

taga reda på sina födelseår, som de regelbundet sedan glömma, så att den arme 

prästen vanligen tillbringar halfva sin dag med att bläddra i kyrkoböckerna 

för att kunna tillfredsställa deras nyfikenhet. Somliga medföra presenter en 

renskinka, en renhud etc. Efter marknadens slut behöfver prästfamiljen 14 

dagar for att hinna befria prästgården från all förpestad luft och orenlighet». 

Landets civilminister, som var med på resan kände sig alltför medtagen för att 

följa med på den vidare resan till Kvikkjokk Han stannade i prästgården för att 

vårda sin hälsa, men Dardel antyder att han nog gärna höll prästgårdsdamerna 

sällskap hellre än att ge sig ut på strapatsrika vildmarksäventyr. 

Men pastor Westerlund följde med prinsen för att passa på att besöka 

sin vidsträckta församling Så här beskriver Dardel kyrkoherde Westerlund: 

’’Trots sin klumpfot haltade han sin väg fram helt obesväradt; prästkappa och 

dito kragar bar han inlindade i ett tidningspapper i bakfickan jämte psalmboken. 

Hans ämbetsförrättningar togos nämligen på vägen i anspråk, än för 

en vigsel eller ett barndop, än för båda på en gång. Pastorn, som reste i en 

prästrock af hemmaväfdt kläde, drog då i hast fram de övriga attributerna 

utan man fick sova under bar himmel eller i båtarna – allt under fruktansvärd kamp mot 

oändliga svärmar mygg och knott. Men alla strapatser till trots blev denna resa den mest 

uppskattade och minnesrika. Därtill bidrog framförallt »de överväldigade fjällscenerna med 

deras växlande färgtoner och de stora sjöarna med deras uddar och holmar med sitt kristallklara 

vatten samt här och där mellan sjöarna ett flertal bördiga gröna fält». Allt detta måste 

ha tilltalat en konstnärsnatur som kronprinsen. Ofta uttryckte han sin beundran och förtjusning 

och här och där reste han sitt staffli för att på duken fånga de storslagna utsikterna – den 

blivande kungen var ju en hänförd landskapsmålare. 

14 Här har Dardel uppfattat fel. Gustaf hade verkat i Lappland i 30 år men endast 10 år i 

Jokkmokk vid detta tillfälle. 



1858 besökte dåvarande kronprinsen Karl jokkmokkstrakten. Fritz von Dardel var med och gjorde 

denna skiss under färden till Kvikkjokk. Gustaf Westerlund är den mörkklädde i båten. Originalet 

finns i Nationalmuséets samlingar. 

till sin kall, och cermonien tog sin början. Första gången jag bevittnade ett 

dylikt improviseradt barndop var i Njavvi. En av oss nu gjord insamling till 

en sparbanksbok åt den nye världsmedborgaren lofvade pastorn att framgent 

förvalta.» 

Om ett »släktmöte» 1865 

Ur Gustaf brev till äldste sonen Gustaf, då komminister och lärare i Tärna. 

Det är daterat den 22 augusti 1865. 

»Mina älsklige i Herranom! Medan sommaren ännu är här, och kölden 

ännu ej Infunnit sig, skall jag meddela eder ett och varje. Guds nåd är det, att 

vi ännu lefver med någorlunda helsa och hafva utan särdeles stort bekymmer 

vårt dagliga bröd. Herren vare lofvad, som beskyddar oss och omhuldar oss 

med sin stora nåd och faderliga godhet utan all vår förskyIlan eller värdighet. 

Våra hemmavarande barn, som nu äro: Eric, Clara, Johanna, Hulda och Hilda 

lefva också rätt väl Oscar kom hem får att efter 4 års bortovaro hälsa på oss 



den 11:e på qvällen, sedan vi lagt oss, men ej insomnat; han reste den 20:e på 

aftonen med Eric, Axel, Arvid, Clara och Samuel de hade två hästar – Eric 

hade några förrättning där neråt socknen; Clara for till Engelmarks i Svartlå, 

på någon tid, medan Mari faller i barnsäng och Oscar reste tillika med de 

andra två gossarna ner till Luleå, där Oscar dröjer en eller annan dag, varefter 

resan företages till Stockholm, där han genast inträder vid Marieberg och 

fortsätter studierna två år på Hans Maj:ts Konungens bekostnad. Oscar har 

vuxit ganska mycket, han är fulla »tri» alnar lång och stadigt växt. Han förde 

med sig många rara klädespersedlar, både civila och militära, jämte en stor 

utanrock och regnkappa, och allt har han gratis af den Höga gifvaren erhållit. 

Om Oscars uppförande höres ej annat än godt, han är nykter, ordentlig, och 

spelar varken kort eller andra hasardspel. Med hans Kungl. Höghet är han 

nästan intim vän, därför att han är Högsta Befälhavare över Dal Regementet, 

där Oscar är officer. Uti såväl officersexamen som examen till Marieberg har 

Oscar mycket goda betyg. Således har allt lyckats förträfiligt för honom i timlig 

måtto allt hittills. Här hemma gåfvo vi honom anledningar att tänka på Herren, 

som har givit helsa, lif, medgång och allt godt och att tacka honom, som 

äfven vill frälsa oss alla får Christi skull. Så vidlyftigt har jag nu skrivit om 

Oscar, på det Ni där borta måtte en gång få höra om hans lefnadssätt. – Om 

söndagen den 13:e hade vi om jag så må säga, stor middag; här voro ellova 

barn församlade näml. Manne med sonen Johan, Anna med man och barn, 

Johanna, Eric, Oscar, Axel, Arvid, Clara, Hulda, Hilda och Samuel; därjämte 

löjtnant Widmark med fru och son, löjtnant Ekengren, studeranden Edling 

och Berlin, och på aftonen på caffe och qväll tillkommo Gubben Holmbom, 

Nils Marcus Holmbom, med hustru, Stenman, lantmästare Hackzell och 

Rönnbäck. (26 st.) Här dracks caffe, the och spisades och på sång i qvartetter 

var ingen brist; vi insamlade slutligen 20 kr till Karlstad 15 .» 

Gustafs död 1866 

Ur Britas brev till sin syster Lotta i Finland: 

Älskade Syster! Det är nu så länge sedan vi erhöllo ditt brev, att jag ej riktigt 

minns om det var jultiden – svaret har blivit uppskjutet tills vi skulle få råd 

att sända dig lite penningar – men här har varit nu en sådan penningnöd, 

att vi med möda redt oss själva, det är nu 3dje året vi måst köpa spannmål, 

15 Karlstad ödelades av en brand 1865. 



vilket alltid är kostsamt, men tycker du ej att det är besynnerligt att jag nu 

kommit till att skriva för alla gånger du bedt mig därom och för alla gånger 

jag besvarat dina brev i mitt hjärta och gråtit för mig själv vid minnet av allt 

vad vi båda upplevat – nu kära syster får du visst hjälpa mig att gråta, då jag 

nu säger dig en mycket sorglig nyhet – nämligen att även jag nu är en Enka, 

som sitter här allen med kinder våta – ack – jo 

Döden har nu hädanryckt min vän, min man ifrån min sida, du må tro 

att jag haft anledning både att åkalla Herrens namn och att prisa Herrens 

namn – som genom Jesum beredt oss seger över synd och död, och allt det 

onda som i denna världen trycker oss både till kropp och själ. 

Omständigheterna vill jag nu i korthet omtala. Redan i fjol våras var han 

betänkligt sjuk men upplivades åter av sommarvärmen, men i vinter har han 

nästan jämt avtagit i allt och undrat själv att han ännu lever, och allestädes 

där han varit, har han sagt att det är sista gången, men ändå har han skött 

sin tjänst till tredje söndagen efter påsk då han predikade över den lilla tiden 

och hade sjungit så hjärtligt: vad, Gud, dig täckes gör med mig – den 27 april 

insjuknade han som vanligt i håll och stygn – sedermera blev det kräkningar 

och så feber – då reste sonen Erik efter läkare, det var 18 mils väg och inom 

två dygn var han tillbaka med medikamenter som användes och gjorde god 

verkan, så att vi började hoppas – men det blev ej länge – ty alla gamla plågor 

hade fått ny fart – då han ej längre förstod eller förmådde sköta sig som vanligt. 

Den 9 maij om aftonen bytte det om och först då förstod jag, att det var döden. 

Hela tiden var han så ovanligt tålig och nöjd och bad mig ej bekymras, det är 

inte så farligt som du tror – hela natten och Helig Torsdagen tills kl. 1⁄2 5 e.m. 

kampade han stilla med Döden – och segrade just igenom att bliva övervunnen 

av densamma – den tyngsta stenen blivit avvältad från mitt hjärta så snart 

han avsomnat – men ändå är det en jämn saknad av den älskade maken och 

fadern, läraren och alla fattigas vän och rådgivare. Häst skickades genast till 

Qvikjock efter komminister Lestadius, det är 13 mil. Vi rustade emellertid till 

gravölet och måndagen den 14 maij bars han av sina söner till kyrkan och följd 

av 80 personer, platsbor och närmaste grannar, trakteringen bestod av caffe, 

vin och kväll. Hemma äro för närvarande Gustava, Johanna, Clara, Erik, Axel 

och sen kommer Arvid och Samuel från Luleå skola, Augusta (Hedvig) och 

Hilda äro i ArvidsJaur, Oscar... 

(En stor bläckfläck har översköljt det sista av brevet, förklaringen följer i 

ett P. S.: »i stället för sandbössan tog jag bläckhornet och slog över brevet».) 


Dagboksanteckningar från 1846 


På Kungliga Biblioteket i Stockholm finns tre års dagboksanteckningar av Gustaf Westerlund 

från hans år i Gällivare. Här kan tolv dagars noteringar från april–maj 1846 läsas som exempel: 

Idag Söndag den 19 April frågade jag prästerna hvad det var för stor bok, som låg på sidan vid 

Predikstolen. De visste det ej. De gissade om det skulle vara en Bibel eller hvad annat. Vi tog 

ned boken och dammade af den och det befanns vara Carl XIIs Bibel i folio. Ett kännetecken 

att Presterna här icke äro särdeles skriftlärda, eller bry sig om Skriftens lärdom, då de icke 

veta hvad bok, som legat i flera Herrans år vid Predikstolen, derifrån de dock så mången gång 

predikat för sina åhörare. 

I Sacristian ser rätt snuskit och oordentligt ut. Författningar och Kungörelser ligga huller 

om buller bland damb och urtuggade Tokaksbussar. En ny Kungörelse af vigt rörande Malmforslin 

låg för fottramp på gålfvet nedsuddad af Tobaksspåtta. 

Om långfredagen läste den ena presten Evangelium för Altaret; ett misstag. Den andre 

Presten, gamla Johan Björkman är ännu vid 62 år lätt på foten och icke trög vid presterliga 

förrättningar, men han super och ligger stundom i fyllan som ett Svin. Den andre Henric 

Laestadius synes vara en commoder herre. Och lat som sköldpaddan. Dessa två förestå nu alla 

Presterliga förrättningar här i Gellivare. Deras predikoföredrag tyckas vara lånade ur Åströms 

eller Hagbergs predikningar. En lära, hvarvid Gellivareborna tryggt insomna i kyrkan. 

April den 21. Afreste min hustru 5 mils väg till en större by, Nattavare (der bor idel Lappar) 

för att skaffa sädespotatis, hvarpå råder stor brist. Tunnan kostar här 5 rdr. Korn kan fås 

för 13 rdr. 

April den 22. Återkom min hustru från Nattavare och hade förskaffat 1½ tunna potatis 

jämte något kött. Resan aflopp lycklit i högst dåligt före, ty vägarna börja slå. 

Den 23. Yrväder. Lånte 10 Tegelstenar, lagade Bakugnen. 

Den 25. Idag tog jag ned ur Skolbokhyllan den Lapska Bibelen och började läsa däri och 

voro bladena liksom fastvuxna vid hvarandra. Troligen har denna höga bok legat obegagnad 

flera herrans år. Skolbarnen, 6 till antalet, läsa nu hvarje dag ifrån 6 till 8 timmar om dagen. 

Tri aro något för sig komna, men tri äro abc-darier. Ett förfärligt tråk att lära dem. 

Den 26 April. Idag var det begrafning. Under det att Presten läste vid grafven satte sig en 

lappåike några alnar ifrån grafen för att göra sitt ärende; ingen låtsades se spectaclet. En hund 

var strax till reds att förtära med god smak excrementerna. O Tempora o mores (”O tider o 

seder” red.anm). 

Den 26 afsände jag bref; till Svägerskan i Gamla Carleby, till Hr J. Bodell, Luleå, till Pastor 

Engelmark samt till Länsman Edin, Arvidsjaur. 

Redan den 25 ankom Nybyggaren Carl Björkman med sin häst ½ mil härifrån och släppte 

honom på bete i Staden; förunderligt. Släppa en häst på bete medan 2 alnars snö ligger. Man 

brukar här i orten bli utan hö i April och början av Maji.; sedan stillar man med boss och 

gödning. Om sjelfva Påskdagen firade man här 2dra Böndagen; också ett besynnerligt tilltag. 

Den 28 April for Pehr till Muorjevare efter hö och kom hem den 29 med två Renskrindor 

dåligt hö. 2mils väg var det. 

29 och 30 April. Kallt och snöyra. I dessa dagar är det icke en gång vårlikt. 

Maij månad 

1. Kallt och snö. Vi voro inviterade till Pastor Björkman på kaffe och ett glas vin. Conversationen 

var ej särdeles upplyftande eller uppbygglig. 



36 • Släktforskarnas årsbok 2011 

Källor 

Tryckta 

Westerlundska släktböckerna (12 st) 1883–2006. 

Otryckta 

Kungliga Biblioteket, Stockholm 

Hans Westerlunds samling, manus och brev. L0269. 

Umeå Universitetsbibliotek 

Handskrift 3. Kyrkoherde Gustaf Westerlunds arkiv (1801–1866). Forskningsmaterial samlat 

av Arne Nordberg. Samlingen (1 volym) har tillhört fil. dr Arne Nordberg och innehåller 

excerpter och kopior ur olika arkiv och tryckta skrifter som behandlar kyrkoherdens i 

Jokkmokk Gustaf Westerlund liv och verksamhet. Förutom kopiorna finns även ett delvis 

opublicerat manuskript om Westerlund författat av Nordberg. 

Landsarkivet i Härnösand 

Gustaf Westerlunds Släktförenings släktarkiv förvaras i landsarkivet i Härnösand (Enskilt arkiv 

A:111). 

Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning 

Johannes Mörtsells kopieböcker. 

Gustaf Westerlunds predikningar på samiska. 

Privat brevsamlingar inom den Westerlundska släkten. 

Allmän information och ingångar till material om den Westerlundska släkten: 

www.gustafwesterlund.se 

Westerlundska Släktregistret finns analogt och digitalt i de äldre släktböckerna och senare på 

CD och på föreningens hemsida.

Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?