Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
Uppväxten i Härnösand 1801–1828
Av Hans Westerlund. En bearbetning 1928 av Gustafs Westerlunds nedtecknade
minnen fram till bröllopet mellan Gustaf och Brita 1829.
»När en slägt blifver gammal och vidt utgrenad, försvinna efterhand dess
egendomliga drag, om öfverhufvud några sådana funnits, på samma gång
som gemensamhetskänslan småningom utplånas... Måhända kunde jag någon
gång framdeles komma i tillfälle att meddela en eller annan bild från
gamla tider.»
Ovanstående rader ur min fars förord till andra upplagan av släktboken föll
mig i ögonen, när jag i samband med studiet av farfars efterlämnade »skrifter»
kastade en blick i S.W. Westerlunds eget exemplar av den. Sedan dessa ord
skrevos har släkten hunnit bli inemot fyrtio år äldre, och jag undrar om ej gemensamhetskänslan
åtminstone inom de yngre generationerna bleknar mer
och mer. Detta är ju ej heller så underligt. Släkten sprides såväl genealogiskt
som geografiskt och socialt. Av fyr-, femmänningar, bosatta i var sin ända
av vårt avlånga land i vidt skilda sociala förhållanden, kan man rimligtvis
ej vänta så stort intresse för varandra endast av den orsaken att de äro släkt.
Och allt eftersom släkten grenar ut sig än ytterligare, bli släktskapsbanden
töjda ända till bristningsgränsen. Vad skall då kunna ena oss, komma oss att
känna samhörigheten långt utöver vad en kanske avlägsen släktskap förmår?
Vi ha vår släktstiftelse (vilken jag hoppas skall tillföras många nya medlemmar
genom den redogörelse för dess syfte och verksamhet som ingår i denna
släktbok) och våra släktmöten. Men släktmötena komma ej ofta åter och det
är endast ett fåtal som kunna deltaga i dem. Då jag ser tillbaka på de tre släktmöten
jag bevistat och söker fastslå, vad som för mig nu står som den största
behållningen av dem, har jag det genast klart för mig. Minnena! Minnena från
forna tider! Berättade av Tant Sofi Krank i Luleå 1906. Jag var ju bara ett barn
då, men ännu kan jag se henne som en åldrig sibylla tälja förfädernas öden,
ännu kan mitt öga tåras vid minnet av deras tunga lott, ännu kan jag känna
frossbrytningar vid tanken på deras äventyrsfyllda liv långt bort i vildmarken,
ännu minns jag min stolthet över arvet från fäderna. Minnena! I Jokkmokk
1916 i farfars gamla kyrka, där hans ande liksom dröjt sig kvar genom tiderna.
Minnena! I Luleå 1921, då kusin Gustaf läste upp brev från flydda tider. I minnena
tror jag att vi ha vår föreningslänk som kan oberoende av tid och rum
binda oss samman i stolthet inför fädrens liv och gärningar, i beundran för
deras dygder, i förståelse för deras mänskliga fel och svagheter. Min far gav
6 • Släktforskarnas årsbok 2011