Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
sida. Man finner även en förklaring på den rad av sorgligt förolyckade existenser
bland prästerskapet i Lappland, som skildras längre fram i självbiografin.
Försupna, förslöade, nervrasteniska, offer för isoleringen, »lappsjukan», som
då ännu ej fått sitt betecknande namn. Det var ett tungt kall att vara lappmarkspräst,
tungt både andligen och kroppsligen. En av lärarna »förklarade
Cachesen så enkelt och så på förståndet och hjärtat gående, att jag började
tänka på Gud något mera, än förr. Wisserligen hade såväl min Mor som Fru
Ålman sökt leda mig till åtanken af Gud, himmelen och helvetet, men alla
dessa förmaningar, varningar, upplysningar och lärdomar lågo liksom i barndoms
lindan. Jag hade en gammal moster, egäntligen moster till min Mor,
Jungfru Anna Lind, som var min goda lärarinna i barndomen. Hon var riktigt
gudfruktig; hon läste och sjöng oupphörligt hvarje dag. Med spinrocken
framför sig och Psalmboken på knä kunde hon sitta hela dagen. Om morgon
och afton föll hon på knä, läste flera böner, talade med mig mycket om Guds
kärlek, om återlösningen genom Jesus, om rättfärdiggörelsen och tron, men
jag hade intet förstånd derom, afhörde henne med liknöjdhet och var mången
gång ledsen på henne för det jag måste läsa och sjunga med henne. Dock
hafva hennes lärdomar gjort mig nytta vid mognare ålder. Äfven mins jag att
hon lärde mig bedja, hvilket jag ock gjorde så godt jag kunde i barndomen.»
Skolåren voro trots lyckan att få studera och de enkla nöjen som stodo till
buds dock ej alltid så glada.
»Då jag året 1818 satt i Secunda, var min Mor i fattiga vilkor, deraf jag
kände en djup ängslan i mitt hjerta; tankarna på fattigdomen tryckte mig och
förorsakade trumpenhet och villrådighet.» En sidokamrat från Hede i Härjeådalen,
som »var försedd med en mäkta stor brödlår, en väldig smörbytta
och stora Härjeådals ostar, som smakade förträffligen, hade ock, besynnerligt
nog, något sort förstånd om fattigdomen. Han bjöd mig hem mer än en gång
för att spisa. Jag infann mig också ofta objuden, fick mat och äfven något bröd
och smör för att stoppa i barnen och hafva hemma till hands.» »År 1821 trädde
min moder i ägtenskap med Fiskare änklingen och borgaren Jonas Näström,
då så väl hennes, som mina villkor, blevo något bättre. Jag hade då åtminstone
ett hem och försvarlig föda. Denne Näström var en gammal man, ärlig
och god make.» Tydligen en nykter person i denna av brännvin dränkta tid.
Emellertid varade icke dessa förbättrade förhållanden så länge, ty styvfadern
dog redan våren 1823, och då återstod intet annat för den unge »skolherrn»
än att ge sig ut på förtjänst över sommaren. Naturligtvis som fiskardräng, en
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 11