Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
sysselsättning som inte tycks ha varit så värst angenäm. »Jag hade rätt tråkigt
och ledsamt, jag fick icke häller läsa något, och ändå skulle jag till Gymnasium
hösten derpå.» År 1822 började farfars och farmors kärlekssaga, så fylld
av ungdomens oskuld och romantik att dess doft ännu stiger upp från den
gulnade hundraåriga lunta jag har framför mig. Jag avstår från kommentarer
utan låter farfar berätta själv.
»År 1822, den 16 December formade jag en närmare bekantskap med
Mamma, eller eder Moder (Observera rubriken: »Till mina barn»), hon var
då på 16:de året och jag på 22:dra. Wi hade varit tillsammans 2 à 3 år förut
såsom barn och bekanta på en och annan liten dans och vid andra tillfällen.
Om kärlek och ägtenskap talar och skrifver jag med nöje, hvad mig särskildt
beträffar, ty Guds nåd och välsignelse hafva häruti framlyst på ett underbart
sätt. Mor och jag hade redan såsom barn roligt tillsammans, wi språkade och
pratade med hvarandra så snart vi träffades. Gud vet hvad vi sade; jag mins det
icke. Vi pratade och skrefvo beständigt till hvarandra, ehuru vi voro i staden.
Förtroligheten ökade sig sjelf; det var en för oss båda hemlig dragningskraft;
wi älskade till en början, utan att veta hvarföre och hvartill. Jag hade många
andra bekanta flickor, men med ingen af dessa kom jag i sådant förtroende
som med Mamma. Det var som skulle vi bäst och mäst sympatiserat med
hvarandra. Mamma hade ett godt förstånd efter sin ålder, en ädel och uppriktig
karactér, om jag skulle så säga. Jag å min sida hade inskränktare förstånd
i många delar, men i afseende på framtida förhållanden och då i tankarna
liggande betraktelser öfver ägtenskap i allmenhet, hade Jag kan hända mera
ljus. Mor tänkte icke så långt; jag deremot tänkte långt fram vid de tillfällen
då jag lämnade tanken rum för en framtida förening. Mor älskade mera med
en barnslig kärlek; jag kunde ej annat än tänka på den långt aflägsna tiden
för en ägta förening. Jag satt nu i quarta nederskola på öfre brädet. Man kan
således se att ett stort svalg låg mellan den närvarande och tillkommande
tiden. Ty att fria eller förlofva sig vid den tiden är något högst ovanligt och
skulle också vår hemliga förlofning ansetts för ett spectakel i hela stan, om
någon fått nys derom. Den 16 December 1822 var jag till Rådman Bergmans
hus och smög mig in om aftonen för att språka med mamma. Wåra hjertan
yppade sig då för första gången något mera bestämmdt; wi lofvade hvarandra
en odubblig och evig kärlek. Ifrån denna stund satte vi oss under Guds
beskydd med en ljup suck, hvilket också var det bästa rådet vid ett sådant
tillfälle. – Sedan Mamma och jag lofvat hvarandra tro och kärlek skänkte mig
12 • Släktforskarnas årsbok 2011