Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
omvittnade goda uppförande frälste honom från en del. För övrigt torde nog
den behandling som vankats av de fyllbultar inom hantverkarskråna, hos
vilka han gått i lära, varit betydligt brutalare än magistrarnas. Slutligen betraktade
han väl missförhållandet som en naturlig sak och ansåg det därför
ej anmärkningsvärt.
»Jag hade som pojke en ovanligt god röst, därigenom jag utmärkte mig 2
a 3 år i skolan, jag fick vara med på stora graföl och vid Högtidligare tillfällen,
der jag förstås fick gästa och blifva känd. Sedermera lärde jag mig spela
violin till dansmusik, hvarmed jag sysselsatte mig mellan Terminerna. Spelade
på många ställen i Hernösand på baler och Slädpartier, men lefde ändock
inskränkt både i afseende på sällskap och förströelser, dem jag älskade, men
också fruktade.» Att det ej var ont om dylika tillställningar förstår man av en
krönikörs berättelse att med »officerstiden» (kriget 1808–1809, då trupperna
lågo i staden) »en sådan flärd och fåfänga kommit in sig i samhället» att den
förre landshövdingen Bungel (avsked 1797) vid berättelsen härom lär ha utropat
»med smärtsam känsla»: – Ack mitt beskedliga Hernösand!
Ett par goda kamrater fick farfar, av vilka den ene ,»var min bänkkamrat
uppföre hela Skolan och Gymnasium, samt sedermera i Uppsala, der man
egäntligen ligger och der man således icke skulle behöfva några bänkar.»
Fyra somrar fick farfar tillbringa i denne kamrats hem såsom sällskap och i
någon mån mentor åt honom, tre år i Fredrika, där fadern var pastor, och en
i Åsele, sedan de flyttat dit. »Den tid jag tillbragte i detta trefliga hus var en
gyldene tid,» – Tråkigt hade ynglingarna ingalunda. – »Tiden användes väl
ej så, som sig bordt, ty vi fiskade, lekte, spelte kort, dansade om söndagsaftnarne
och kurtiserade med bondflickorna som voro rätt artiga, beskedliga
och återhållsamma (blyga). De tyckte väl att det var en ära, som skedde dem,
när den ena skolherrn spelade för dem och den andra dansade med dem. Jag
påminner mig dessa flickor såsom mönster för ärlighet. kyskhet och anständighet.»
Kurtisen tycks alltså ha varit tämligen oskyldig. »Jag älskade dem och
väderade dem, de gjorde så tillbaka. I Lappmarken söker man förgäfves sina
likar; ensligheten gör trefnaden isolerad; Man är glad att finna några trevliga
menniskor bland allmogen, ja till och med bland Lapparna, med hvilka man
kan umgås och utbyta ämnen och yttranden i rätt vigtiga saker nog.»
Av dessa rader ser man vilken oerhörd betydelse bildningen tillmättes på
denna tid. Pigans oäkta son, som i barndomen hört okvädingsorden hagla om
öronen, var redan som »skolherre» föremål för vördnad från bondflickornas
10 • Släktforskarnas årsbok 2011