Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...
Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...
Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Korrektur 8 maj <strong>2011</strong><br />
lilla lönen 8 tunnor korn var ej tillräcklig för 9 personers hushåll. Mamma<br />
hade minsann ej mycket det året att hushålla med. Vi måste taga furubark<br />
till brödblandning. Intet korn av åkern, inga rötter, ingen potatis, liten bärgning<br />
av ängarna, med ett ord ett hårt år vi måste kämpa med. Missväxtåren<br />
pågingo ända till 1838. Landet var utblottat på allt vad matvaror hette. Folket<br />
gick med bleka, magra och infallna ansikten. Sorger och omsorger voro så<br />
stora att människornas hjärtan ville brista av ängslan och smärta. Man rafsade<br />
ihop alla möjliga nödbrödsämnen, såsom djur- och fiskben, furubark, sälglöv,<br />
björkbark, till och med själva björken försöktes. Islansmossa, taggen, almycke,<br />
svinsyra, ett sorts gräs, renmossa och sopp m. fl. Jämmern var verkligen stor<br />
och nöden lät höra av sig i alla socknar i Norrland. Södra Sveriges bättre<br />
lottade invånare gjorde ganska många och stora insamlingar, vilka översändes<br />
till landshövdingeämbetena i de nordliga länen och utdelades genom<br />
prästerskapet och kommittéer. Här var icke litet bråk med dessa utdelningar<br />
ävensom med undsättningsspannmål som av Kronan tilldelades socknarna.<br />
Mången måste avträda sitt hemman för skulder, vilka hade en efterkänning i<br />
många år därefter. Fattigpersonalen förökades årligen och år 1837 uppgick den<br />
i socknarna till ett ganska stort antal. Man räknar de svaga åren olika, men<br />
de varade från 1828, som var ett gott år, till 1838. Året 1834 var ett litet gott år<br />
mitt ibland missväxtåren. De egentliga missväxtåren kunna, åtminstone vad<br />
Lappland och en stor del av de norra landskapen angår, upptagas och räknas<br />
till åtta. Men jag lämnar nu denna sak. Uti Arvidsjaur voro vi från den 2 april<br />
1831 till den 20 mars 1846 då vi reste till Gällivare. I Arvidsjaur hade vi god<br />
trevnad och verkligen goda inkomster nog, i synnerhet sedan de svaga åren<br />
upphörde. I Arvidsjaur föddes de flesta av våra barn. I Arvidsjaur kände vi<br />
varenda person, både stor och liten. Då Arvidsjaurs pastorat blev ledigt så<br />
sökte jag det, men som dåvarande gamla skolmästaren i Gällivare var mycket<br />
äldre präst än jag så fick han Arvidsjaur. Jag måste då söka Gällivare skola,<br />
ehuru mot vår vilja men som denna station var fast så måste jag söka den,<br />
och fick den även. Sedan jag den 20 mars 1846 hade i en öm avskedspredikan<br />
hälsat ut mig i Arvidsjaur avreste vi med stor sorg och saknad från det kära<br />
Arvidsjaur till Gällivare den 2 april 1846. Under vägen voro vi: mamma, jag,<br />
<strong>Gustaf</strong>va, Maria, Johanna, Eric, Oscar och Axel samt drängen Pehr och Stina<br />
såsom piga. Således inalles tio personer med sex hästar under en väglängd<br />
av cirka 42 mil. Emedan jag reste såsom extraordinarie till sysslan så satte jag<br />
20 • Släktforskarnas <strong>årsbok</strong> <strong>2011</strong>