Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
lilla lönen 8 tunnor korn var ej tillräcklig för 9 personers hushåll. Mamma
hade minsann ej mycket det året att hushålla med. Vi måste taga furubark
till brödblandning. Intet korn av åkern, inga rötter, ingen potatis, liten bärgning
av ängarna, med ett ord ett hårt år vi måste kämpa med. Missväxtåren
pågingo ända till 1838. Landet var utblottat på allt vad matvaror hette. Folket
gick med bleka, magra och infallna ansikten. Sorger och omsorger voro så
stora att människornas hjärtan ville brista av ängslan och smärta. Man rafsade
ihop alla möjliga nödbrödsämnen, såsom djur- och fiskben, furubark, sälglöv,
björkbark, till och med själva björken försöktes. Islansmossa, taggen, almycke,
svinsyra, ett sorts gräs, renmossa och sopp m. fl. Jämmern var verkligen stor
och nöden lät höra av sig i alla socknar i Norrland. Södra Sveriges bättre
lottade invånare gjorde ganska många och stora insamlingar, vilka översändes
till landshövdingeämbetena i de nordliga länen och utdelades genom
prästerskapet och kommittéer. Här var icke litet bråk med dessa utdelningar
ävensom med undsättningsspannmål som av Kronan tilldelades socknarna.
Mången måste avträda sitt hemman för skulder, vilka hade en efterkänning i
många år därefter. Fattigpersonalen förökades årligen och år 1837 uppgick den
i socknarna till ett ganska stort antal. Man räknar de svaga åren olika, men
de varade från 1828, som var ett gott år, till 1838. Året 1834 var ett litet gott år
mitt ibland missväxtåren. De egentliga missväxtåren kunna, åtminstone vad
Lappland och en stor del av de norra landskapen angår, upptagas och räknas
till åtta. Men jag lämnar nu denna sak. Uti Arvidsjaur voro vi från den 2 april
1831 till den 20 mars 1846 då vi reste till Gällivare. I Arvidsjaur hade vi god
trevnad och verkligen goda inkomster nog, i synnerhet sedan de svaga åren
upphörde. I Arvidsjaur föddes de flesta av våra barn. I Arvidsjaur kände vi
varenda person, både stor och liten. Då Arvidsjaurs pastorat blev ledigt så
sökte jag det, men som dåvarande gamla skolmästaren i Gällivare var mycket
äldre präst än jag så fick han Arvidsjaur. Jag måste då söka Gällivare skola,
ehuru mot vår vilja men som denna station var fast så måste jag söka den,
och fick den även. Sedan jag den 20 mars 1846 hade i en öm avskedspredikan
hälsat ut mig i Arvidsjaur avreste vi med stor sorg och saknad från det kära
Arvidsjaur till Gällivare den 2 april 1846. Under vägen voro vi: mamma, jag,
Gustafva, Maria, Johanna, Eric, Oscar och Axel samt drängen Pehr och Stina
såsom piga. Således inalles tio personer med sex hästar under en väglängd
av cirka 42 mil. Emedan jag reste såsom extraordinarie till sysslan så satte jag
20 • Släktforskarnas årsbok 2011