Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
»Nå, nu till min älskade dyra moder. Är hon ännu här i jämmerdalen? Eller
har Gud förlossat henne från alla strider och sorger och gifvit henne ett bättre
lif? Du, som för mig, så innerlig, till Gud har bedit och för mig vakat, och
dagens fröjd, för min skull nöjd, och nattens ro försakat. Dig ömma moder
tackar jag af allt hjärta, för all den kärlek jag njutit vid ditt hjärta, i ditt sköte,
på dina armar i dina knän. Förlåt mig min olydnad, kallsinnighet, oförstånd,
oförmögen att på något sätt kunna bevisa min tjänstskyldighet tillbaka. Gud
hjälpe och styrke hennes själ! Jesu Kristi blod rene henne från alla synder!
Guds frid hvile öfver min älskade faders och moders stoft. Guds änglar bevake
deras grifter! Amen.» Om man någonsin kunnat säga, att de rättfärdiga predika
efter sin död, är det väl här fallet. Jag kan gång på gång läsa dessa gamla,
gulnade papper och alltid finna någon lärdom. Också skulle jag vilja bevara
dem såsom dyrbara reliker åt barn och barnabarn, och ehuru jag nästan anser
att de höra mera mina svenska anförvandter till, har jag mycket svårt att
skiljas från dem. Hälften af dem finnas nog redan hos Eder, men tycker jag
att de borde alla samlas på ett ställe och kanske genom tryckning eller afskrift
blifva grunden af ett släktbibliotek 9 eller krönika. Ännu måste jag citera ett
bref från aflidne (kusin) Wilhelm om sin mor efter hennes bortgång, hvilket
ger en så klar bild af hennes själs storhet han skrifver: »Hon var likväl som en
ledstjärna på alla våra vägar, äldre, såväl som yngre. Hvilket förstånd och hvilken
oförtröttad kärlek rymdes icke inom denna gamla, utslitna kroppshydda!
Huru hon liksom genom underbar klarsynthet förstod, hvad vi sträfvade efter,
hvad vi hoppades eller hvad vi felade, och huru lugnt och uppfriskande var
icke allt hennes tal, sagdt eller skrifvet! Hennes bref voro som väldoftande
blommor, man kände en fläkt af skogen och ängen och sin egen barndom
däruti.» Efter moster Britas besök till Finland och barndomshemmet, stannade
min mor Lotta ännu några år i Arvidsjaur och skulle gärna fortfarande
offrat sin tid och sina krafter för att hjälpa sin innerligt älskade syster Brita,
som hon dessutom storligen beundrade, om ej andra dyrbarare plikter kallat
henne åter till hemlandet. Det hade kommit bref med uppmaning att Lotta
borde komma hem, emedan mormor saknade nödig öm vård. Nu förestod
skilsmässa för de båda systrarna, som blifvit så innerligt förenade ej allenast
genom köttsliga band, utan genom själarnas sympati, den andliga gemenskapen,
syskon i Kristus. Det är rörande att läsa moster Britas bref, det första
9 I viss mån kan man säga att Enskilt Arkiv:111 på Landsarkivet i Härnösand uppfyller
denna önskan även om breven i Finland inte finns med.
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 25