Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
tjänarinnorna blefvo skrämda och anmälte, att det säkert var en äfventyrare
eller en förklädd karl, synnerligaste som ett rykte gått, att någon slik rört sig i
trakterna, hvarför morbror själf kom ut för att taga gästen i betraktande, och
hur han betraktade tyckte han sig väl spåra någon likhet med sin egen Brita,
hvarför han gick in till henne och uttalade sin förmodan, att det möjligen vore
syster Lotta, hvartill hon svarte att det ingalunda kunde vara möjligt. För att
vinna tid letades det, som det sades, efter »främmankammar»-nyckeln. Då
till slut upptäckten gjordes, och syskonen funnit hvarann kom nyckeln fram
och öppnades »främmankammar»-dörren. Men säkert kom ingen sömn den
natten. Uti fem år stannade hon sen hos dem, gifvande och mottagande kärlek,
delande arbete och bekymmer med dem. Säkert är att min mor där äfven fick
den allvarliga riktning och den fasta grund, som gjorde henne stark, att möta
de pröfvningar, som sedermera lifvet hade att bjuda henne. Under den tid
min mor var hos dem, arbetade hon äfven på att få moster Brita att besöka
sin gamla moder, som ännu lefde i Kortesjärvi uti sin stuga. Mamma åtog sig
att sköta hus och hem, vara uti moders ställe för barnen. Eva torde varit då
5 à 6 månader gammal. Förberedelserna för resan vidtogos kraftigt, ty först
skulle respenningar samlas, och det skulle både spinnas och väfvas och en hel
hop af arbetet förvandlas till penningar för att få de nödiga medlen till resan.
Men de voro ju nu tvänne, som med unga krafter arbetade och resultatet blef,
att moster Brita gaf sig i väg, och kom öfver hafvet utan äfventyr ungeför på
samma sätt som min mor. Från Wasa fick hon en svensktalande karl, som
skulle skjutsa henne ända fram till Kortesjärvi, en 12 mil. Så kommo de fram
en vacker sommarnatt. Skjutskarlen bultade på den stängda dörren sägande
att han skjutsat »dotron Er» (Er dotter).
Mormor öppnade och såg en främmande dam, som hon höfligt visade upp
till den stora byggningen, tilläggande: »Jag trodde de var min dotter Lotta»,
hvarför Brita frågade, om hon ej hade en annan dotter, därtill mormor sade
»Jo, men henne får mina ögon aldrig se». Med tårar i ögonen föll Brita sin
mor om halsen och sade att nu skulle hon få se henne. Det var festdagar, och
alla ville se henne, som känt henne som barn. Så besökte de väl släktingama
i Gamla Karleby och snart hade de veckor förrunnit, hon kunde dröja. Och
afskedet för lifvet kom. Men bägges innerliga önskan hade blifvit uppfylld.
Mor och dotter hade fått famna hvarann. Ett utdrag från ett af min mosters
bref till min mor, kan jag ej neka mig nöjet att här citera, för att klargöra den
innerliga kärlek, hon hyste till sin mor. Så här skrifver hon:
24 • Släktforskarnas årsbok 2011