Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
i de rader, jag satt som ingress, ett halvt löfte att framdeles meddela någon
bild från gamla tider. Han blev aldrig själv i tillfälle därtill, men när jag nu
går att teckna några drag ur farfars liv är det i känslan av att i min ringa mån
fylla de förpliktelser mot den Westerlundska släktens traditioner som S. W.
Westerlund påtog sig och därmed den yngsta släktgrenen.
På grund av min vistelseort har det varit mig omöjligt att anlita muntliga
källor utan har jag uteslutande varit hänvisad till farfars egna anteckningar,
främst hans självbiografi, »Till mina barn: En kort Biographi (om mig sjelf)».
Lokal- och tidsfärg har jag delvis hämtat ur andra källor, då farfars anteckningar
i detta avseende äro synnerligen njugga. Gustaf Westerlund föddes den
23 januari år 1801 i Hernösand. Hans moder var bokbindaredottern Cathrina
Sophia Westerlund och fadern en skrivare hos lagman Lidström i Sundsvall
vid namn Svanstedt. Det skulle vara överdriven pietet att söka förtiga hans
»oäkta börd», de lidanden och motgångar som denna vållade honom ägde
utan tvivel ett stort inflytande på hans utveckling och vetskapen om detta
extra handikapp i kampen för tillvaron kan omöjligt förringa intrycket av hans
personlighet. Hernösand vid 1800-talets början »liknade från en närbelägen
höjd några sammanstaplade vagnslider. Husen voro till stor del omålade och
täckte med omålade bräder eller träklabbar. Endast några få hus framlysa
ibland de öfriga, men sedan man kommit in i staden är den icke så obehaglig.
Dess situation vid en hafsvik är rätt angenäm, gatorne äro väl något trånge och
irreguliäre. Staden är icke bland de minste (den hade omkr. 1.600 invånare).
Någre rätt vackre hus finnas och ibland dem skolhuset (nuvarande rådhuset),
som med sin kolonnad framför ingången är rätt prydligt. Kyrkan är ful med
klockstapel.»
Denna skolhusets dominerande ställning är en bild av stadens. Den var en
bildningens och kulturens metropol för hela Norrland, och konsistoriet (lektorer
och präster) jämte landsstaten utgjorde en societet som stod så högt över
»vanligt» folk att man häpnar. Bildningen ägde då ett socialt anseende som
ej kunde köpas för aldrig så stinna penningpungar. Sådana var det för övrigt
ont om. Bortsett från dess egenskap av lärdomsmetropol var Hernösand en
fattig fiskarstad, vilket förhållande ej minst framgår av farfars anteckningar.
Mera därom senare.
Redan tidigt konfronterades han med det under denna tid florerande fruktansvärda
superiet, och det lider intet tvivel om att den kamp han hela sitt liv
förde mot brännvinet i första hand inspirerats av sorgliga barndomsminnen.
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 7