Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
fem personer och då Sophia föddes i mars 1831 voro vi hela sex personers
hushåll. Men ingen särdeles brist på livsuppehälle ledo vi. I början av ar 1831
tillskrev vice pastorn i Lycksele mig det jag skulle vara god och komma till
Lycksele att förrätta husförhören där i hans ställe. Detta skedde; jag for till
Lycksele och förrättade husförhören där och förtjänade mig 50 rdr banco, en
god hjälp. Just då jag hade slutat husförhören fick jag på Lycksele postkontor
Konsistorii brev att jag skulle skyndsamt snarligen begiva mig till Arvidsjaur
såsom adjunkt åt vice pastorn som var sjuklig. Vad var att göra, jag måste lyda,
ehuru icke utan harm och ovilja. Genast rustade jag mig från Lycksele och
drog så hastigt till Sorsele, där mamma gick i sista dagarna med Sophia. Jag
kom hem en fredag. Om söndag reste jag 3⁄4 väg upp till Örnäs för att hyra
rum åt mamma och hushållet, emedan jag insåg omöjligheten att kunna taga
de mina med mig till Arvidsjaur, ty det var lidet på våren och vägarna började
bli osäkra Om lördagsafton föddes Sophia, om söndag hölls barnsöl och om
måndags morgon reste jag från mina käraste vänner i världen till Arvidsjaur,
dit jag ankom om onsdags eftermiddagen, således strax före påskhögtiden.
18 • Släktforskarnas årsbok 2011
Tiden i Arvidsjaur 1831–46
Gustaf Westerlund, ur hans »Till mina barn: En kort Biographi (om mig
sjelf)»:
I början av år 1831, just då jag hade slutat husförhören i Lycksele, fick jag
på postkontoret Konsistorii brev, att jag skulle skyndsamt snarligen begiva
mig till Arvidsjaur såsom adjunkt åt vice pastor Rhen, som var sjuklig. Vad
var att göra, jag måste lyda, ehuru icke utan harm och ovilja. Resan från
Sorsele till Arvidsjaur hade sina små äventyr och besvärligheter utom det
att jag var uppfylld av sorgens tankar och känslor. Vid inträdet inom första
byn i Arvidsjaur, Långträsket, ombytte tal, seder och uppförande. Man talade
här Skelleftemålet som på mig gjorde ett vidrigt intryck ty sanningen
att säga förstod jag ej allt vad folket talade. Vid min ankomst till Arvidsjaurs
prästgård, en usel och låg boning, liggande nästan vid foten av ett stort berg
i söder, intogs jag av misströstan och förundran. Men jag steg dock dristeligen
in och fann boningen och dess innevånare mera drägliga än vid första
påseendet å den yttre gården. Pastorn låg på sängen och var sjuk. Han blev i
glädje över min ankomst snart sagt alldeles frisk. Hans fru och familj gladde
sig ock över min ankomst, så mycket mera som en av årets större högtider
nu tillstundade, nämligen Påsk, en ej så lätt helg för en frisk, ännu mindre för