Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
Mamma den röda plånboken med en liten inuti liggande ring af Guld med
en röd karniolsten uti: detta blef tecknet till hvad vi inför en allseende Gud
tänkt och talat denna afton. Det var en Guds gåfva att vi vid denna handling
tänkte så godt vi kunde på Gud och bådo honom om råd, nåd och bistånd.
Det låg en aning inom mig, så snart jag hade bundit mig med Mamma med
kärlekens hand, att jag behöfde Gud; därföre jag ock bad till honom om nåd,
att kunna hålla hvad jag lofvat. Ty som jag såg att det skulle dröja många år
innan vi kunde komma i tillfälle att närmare sammanparas, så låg det en sort
fruktan äfven innom mig för framtida okända öden och skickelser. De många
vidunderliga, tyvärr sanna berättelser, om olyckliga kärleksaffärer och ägtenskaps
olyckor lågo också i mina betraktelser. Erfarenheten rundt omkring mig
besannade att så händt och händer. Af allt detta fann jag mig föranlåten, att
tro, älska, hoppas, men också stundom frukta; derunder behöfvde jag Guds
nåd och hjelp. Mamma, som uppfostrades ifrån 10:de året hos sin Morfar och
Mormor, var innestängd som i ett kloster, det var ej godt att inkomma. Jag
älskade af själ och hjärta; tyckte mig i känslorna behöfva Mammas närvaro
och sällskap hvar dag och stund, men jag måste till en början nöja mig att en
och annan gång se henne gå förbi mitt fönster, se henne på kyrkvägen och i
kyrkan; detta måste vara mig nog så länge. Jag kunde omöjligen dölja eller
för mig ensam behålla hvad nu var gjort; jag omtalade hela kärleksaffiairen
först för en god vän, som blef nog förstummad häröfver; jag blef något lättad,
sedan jag fått nedlägga den vigtiga händelsen i en väns säkra förtroende. En
sjömans änka fick sedermera del af saken och hon var vårt postcontor, der
vi fingo lämna breflappar å ömse sidor. Uti hela tri årena fick ingen dödlig
mera veta af vår kärleks handel än dessa två personer, som också voro oss
trogna. Min andra kamrat fick väl del af saken; men ej så snart. Han fjeskade
och friade till Mamma under samma tid som jag, mig oveterligen, som han
trodde; men Mamma hade ingen kärlek till honom; endast till mig. Wid vår
flyttning till Sorsele hade vi der 2 a 300:de kärleksbref, dem vi då vid Gustafs
födelse uppoffrade åt lågorna; vi tyckte att då kärlekspanten låg på mammas
hulda armar behöfdes inga bref mera.»
Sedan Gymnasium var genomgånget fick farfar som andra fattiga studerande
viaticera, en väg som sedermera mången af hans efterkommande
vandrat. Han fick »ganska mycket pengar», så att han redde sig »bra nog i
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 13