Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
med det lilla, tänkande, det blir väl bättre, som det ock blev, ty det dröjde ej
länge förrän mamma skakade dun och var och så fingo vi vår säng i ordning.
Kokpanna hade vi köpt, även en stekpanna; en spinnrock följde med mamma
allt från Härnösand. Med detta lösöre bärgade vi oss rätt bra och efter hand
tillskaffade vi vad nödigast vara kunde. Om sommaren fiskade jag dels med
gäddkrokar, dels med not, den jag drog tillika med den gamla klockaren och
pastorns folk, då jag fick vad vi behövde för egen del. Vi kokade, saltade och
stekte fisk allt vad vi behövde. På mat var ingen brist. Ett huskors hade vi
uti pastorn. Han var underlig och stormsam i sitt sätt och i sitt tal skrytsam;
egenkär och älskade starka drycker. Jag kunde med stor möda umgås med
honom. Talade jag med honom så var det ej honom till behag; var jag tyst,
sade han att jag var dum. Jag skulle lära lapska av honom, men det blev ganska
litet däråt gjort. Han stormade ofta med sin tålmodiga fru, med barnen och
med tjänstefolket. Han röt stundom som ett lejon. Hade jag kunnat smickra
genom att upphöja honom till skyarna, så skulle jag väl kommit i hans gunst,
men jag måste någon gång förehålla honom hans charlataniska levnad och då
blev jag hans ovän. Frun var en torr och tystlåten människa, som ingenting
fick uträtta, utan hon skulle för det mesta passa upp sin man i de allra minsta
stycken, såsom att hava reda på hans snusdosa, på hans glasögon och papper
m.m. Hon var ett kvickt fruntimmer med verkligt geni, kunde också försätta
sina stycken, men hon fick aldrig vara i fred for sin mans beständiga rop: »Mor,
mor, var är min snusdosa? Var äro mina glasögon? Var äro mina papper? Var
äro mina byxor, mina strumpor och skor» m.m. Med ett ord, mannen var
helt besynnerlig i sitt sätt ute vara. Han var misstänksam, egenkär, stortalig,
brännvinsälskare, upphöjde ibland en människa till skyarna, en annan gång
kunde han nedsänka samma människa till helvetet. Men i sina predikningar
var han renlärig, nitisk, lärorik och det var en lust att höra honom. I sina
förklaringar och föredrag var han upplysande och mer än vanlig. Hade också
goda gåvor; däremot var han en tyrann i sitt hus. Vad han sålunda upprättade
med läran, det rev han ned med exemplet. Vi förblevo i Sorsele år 1829 och
om hösten föddes Gustaf. Om vintern därpå kom min mor från Härnösand
till oss. Min mor hade i början av detta år ingått äktenskap med en åldrig
bokbindaregesäll. Denne hade vandrat av från gumman så att hon måste lysa
efter honom i tidningarna, men han kom aldrig åter, så for min mor till oss
i början av år 1830. Om hösten detta år togo vi till oss Karolina, som var hos
oss dels i Sorsele dels i Arvidsjaur till om hösten 1843. Vi voro således i Sorsele
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 17