Artikel i släktforskarnas årsbok 2011 - Gustaf Westerlunds ...

Korrektur 8 maj 2011
en sjuk. Pastorn frågade mig på första timmen, om jag vore dokumenterad
och beredd att ensam förestå den tillstundande helgen, varpå jag svarade ja;
kanske med någon skrytsam min. Egen ära och självkänsla böra väl aldrig
ingå i en lärares hjärta men här är icke heller han ren; ho vill finna en ren
där ingen ren är? Påskhelgen absolverades lyckligen och genast därefter reste
jag på husförhören. Allt avlopp någorlunda åtminstone hade ingen något att
klandra hos den nykomne prästen, ehuru jag genast märkte att en stor del av
Arvidsjaursborna voro laggranna, uppmärksamma och ägde stor beläsenhet
i Bibeln och Luthers skrifter, vilka sistnämnda jag dock knappast läst, ännu
mindre studerat. Såsom jag nu var nödsakad leva på ungkarlsvis emot min
vilja och som jag var obekant med församlingen samt alldeles okunnig i lapska
språket, därtill att tankarna oupphörligt voro fästade på mina frånvarande
anförvanter, så mådde jag ganska illa, intogs stundom av stor ängslan och sorg
samt visste icke rätt vad jag mig företaga skulle. Till en början företog jag mig
att studera lapska språket, däri pastorn hjälpte mig. Strax efter midsommar
reste pastorn till Skellefteå för att dricka brunn. Nu var jag ensam och hade
ännu mera ledsamt och långsamt. Om hösten 1831 studerade jag på lapskan
och hela vintern över. I november månad 1831 reste jag till Sorsele och träffade
mina kära anförvanter. Reste ensam hem till Arvidsjaur, och i februari 1832
kom mamma flyttande med min mor, Gustaf, Sophia och Karolina, Vi bodde
då i ett enda rum. Jag spisade ensam vid pastorns bord och hade i lön 8 tunnor
korn, en nog ringa lön för ett hushåll av sex personer. Som pastorn vantrivdes
i Arvidsjaur så sökte han skolsysslan i Lycksele och fick den. Därefter sökte jag
vicepastors-tjänsten i Arvidsjaur och fick den. Ehuru motbjudande och emot
min egen vilja det var, att resa från Sorsele till Arvidsjaur, så låg dock därunder
en Guds nåd, till en början för mig förborgad, men den jag sedermera fick
med öppna förståndsögon se. Först och främst fick jag lära lapska språket av
pastorn under ett års tid, för det andra kom jag att studera Luthers skrifter
och fick därav ett andligt ljus, nödigt och nyttigt för mig själv och i synnerhet
såsom lärare. För det tredje fick jag en fast tjänst i hela 14 år. För det fjärde
någorlunda lön, behövlig för en så stor hop barn. I sanning en så stor nåd, att
jag väl må utbrista: Allt hittills haver Herren hulpit mig!
År 1832 den 9 april avreste pastorn och vi inflyttade då i den gamla bristfälliga
prästgården, som dock blev för oss en kär och trevlig boning i 4 1/2 års
tid. Ty om hösten år 1836 inflyttade vi i den nya trevliga prästgårdsbyggnaden.
År 1832 var ett hårt år, vi fingo allmänt över hela Norrland missväxt, och den
»En kort Biographi (om mig sjelf» • 19