Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

2/2012 

Sötare än vanligt

Det är förstås jätteviktigt att ta ansvar för naturen när man bedriver skogsbruk. Och det gör vi. Ungefär så skriver Ikea i sin marknadsföring. Men i det låga priset 

för bokhyllan Billy som någon köper på ett av Ikeas 280 varuhus runtom i världen ingår det att taigan blivit ännu en bit urskog fattigare. För när Ikeas dotterbolag 

Swedwood hugger skog i ryska Karelen är det inte ett misstag att en 500-årig tall lastas på timmerbilen som ska till fabriken för tillverkning av limfogskivor. Det är 

uthålligt skogsbruk enligt den ”svenska modellen”. På skyddaskogen.se/ikea kan du ladda ner hela vår verklighetsbaserade prislapp. Kopiera dubbelsidigt. Klipp 

papperet i två delar. Vik dem så att du får en smal dubbelvikt remsa med informationen om oss inuti. Ta med en bunt och smyg in sanningen på ditt närmaste Ikea. 

Mer om aktionen mot Ikea finns på sidan 6.

De flitiga flygarna 10 

Men det är strejkvarsel i bisamhället 

Honungsproduktion 15 

En bisyssla med sting 

Korsord 18 

Sommarnöje för hela familjen 

Surr i stadsbruset 20 

Även i betongen växer det blommor 

Humlor är också bin 22 

Håva in kryssen 

Sagan om den söta betan 24 

Hur sockerbetan erövrade Europa 

Sockerdricka 25 

Konservera med finess 

15 

5 

28 

24 

18 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och 

distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa 

prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt 

arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. 

Texter och bilder som publiceras i tidningen publiceras även på Fältbiologens 

hemsida www.faltbiologerna.se/faltbiologen. För icke beställt material ansvaras ej. 

Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se 

Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle. 

Ansvarig utgivare: Lars Axelsson 

OMSLAG 

Framsida: Humla och humleblomster. Foto: Magnus Bjelkefelt 

Sidan 2: Jennie Wadman, Skydda skogen och Fältbiologerna, foto: Robert Svensson 

Baksida: Redaktionen 

4 

25 

26 

18 

10 

Alltid i Fältbiologen: 

Tips och notiser 4 

Sländor från förr och andra rovdjur 

Aktionsbild 6 

Talla inte på urskogen 

Hotspot 8 

Paddling – en nära-bad-upplevelse 

Minifältis 26 

Den söta sommaren 

Kultur 28 

Konstverken bland träden 

Krönika 30 

När bränslet är slut 

Experten 30 

Skogen som kolsänka 

Internt 31 

Fåglar, fåglar, fåglar, och så lite kamp 

REDAKTIONEN 

Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Axelsson, 

Jenny Luukkonen, Alva Anderberg, Svante Hansson. 

Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se 

TAcK FöR ER MEDvERKAN 

Kleo Bartilsson, Salomon Abresparr, Leo Rudholm, Göran Andersson. 

TRYcKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt 

Upplaga: 4 000 exemplar 

www.faltbiologerna.se/faltbiologen 

5 

25 

innehåll 

15 

Fältbiologen 2/2012 | 3

ledare och notiser 

Alltid total 

sockerchock 

Den som besöker en matbutik har möjlighet 

att erfara något om den egna kroppens begär. 

Inte nog med att mjölken alltid står längst 

bort från entrén vilket tvingar oss att passera 

allehanda varor som vi kan få för oss att vi behöver. I 

de varuhyllor vi passerar i brådrasket regerar sockerprincipen. 

Apelsiner och druvor är utan undantag mer 

exponerade än rovor och potatis, man får alltid leta mer 

efter knäckebröd än efter bullar och fikabröd. Detta 

når givetvis sitt crescendo vid kassaapparaterna, detta 

nålsöga som varje kund måste passera. Där möts vi av 

en aldrig sinande flod av glass och läsk samt den mur 

av lösgodis där jag faller till föga. Min annars så exemplariska 

matkorg, full av råvaror och mjölkprodukter, får 

allt för ofta en skamfläck av färgämnen och gelatin. 

Det jag i och för sig uppskattar med lösgodis är att 

ingen kan göra sig några illusioner om dess innehåll. 

Skulle jag till äventyrs köpa en sirapslimpa känner jag 

mig dragen vid näsan. Det som vid en hastig anblick ser 

ut som ett bröd är i själva verket en hårdprocessad industriprodukt, 

som jäst kortare tid än vad ett riktigt bröd 

ska knådas. Bedrägeriet fullbordas med ett aptitretande 

varunamn såsom ”Skördeglädje” eller ”Lingongrova” 

som ger intryck av att det rör sig om en fiberrik naturprodukt. 

I själva verket är bröd ett lysande exempel på 

hur sötningsmedel smugit sig in i våra dagligvaror vilket 

förmodligen inte gjort att de säljer sämre. 

Det korta svaret på vad som spökar när vi ger vika 

för sötsuget stavas Tas1r2 och Tas1r3, så betecknas de 

gener som gör att våra smakreceptorer kan känna söt 

smak. Funktionen är givetvis att uppmuntra till att äta 

mer av det näringsrika sockret. Men alla som haft saftkalas 

ute i det gröna vet att vi är långtifrån ensamma om 

att åtrå den söta smaken. Oftast är det insekter som är 

snabbast med att anmäla intresse. Deras sötsug utnyttjas 

av blommorna för att dra till sig pollinerare. 

Så strövar även vi mellan snabbköpets färggranna dekaler, 

vissa på vällustig jakt efter sötma, andra i våndorna 

av att försöka förneka sitt begär. Nog känns det alltid 

bättre att ge sig hän vid fruktdisken än vid godishyllan. 

Eller än bättre: i en prunkande sommarträdgård. 

4 | Fältbiologen 2/2012 

Svante Hansson 

redaktionen 

Plasthavet 

Skräpbältet i Stilla Havet har 

sagts vara lika stort som Texas. 

Nu beräknas plastmängderna 

täcka ett område som är två 

gånger så stort som Texas. 

Se filmen om plastkatastrofen 

här. miljoaktuellt.idg. 

se/2.1845/1.448033/sex-gangermer-plast-an-plankton-i-stillahavet 

Det finns mat på Internet 

skogsskafferiet.se Här hittar du ätliga vilda växter 

sorterade efter skördetid och bra beskrivna med både 

bilder och användningsområden. 

gatsmart.eu En inspirerande sida om stadsodling. 

Här står till exempel om Statsjord, som odlar i gamla 

plåtburkar, plastsäckar och alla möjliga kärl som de 

kommer över, på en öde industritomt i Göteborg. 

Och visste du att alla pelargoner är ätliga? 

Mångfald längs 

med vägen 

Sveriges alléer utgör ett 

viktigt, och ofta förbisett, 

bidrag till den biologiska 

mångfalden. Inte minst i det 

annars öppna slättlandskapet kan de 

gamla träden längsmed vägarna vara en oas 

för lavar, mossor, insekter och fåglar. Men 

många alléer är hotade av exploatering, eftersatt 

skötsel och den farsot som drabbar många almar. 

Att motverka den utvecklingen är också viktigt 

ur kulturminnesvårdande synpunkt då 

alléerna utgör viktiga element i det 

kulturhistoriska landskapet. Med 

sin stora artrikedom kan de givetvis 

också bli ett smultronställe för 

artjägare.

En gång var jättetrollsländan 

För hundratals miljoner år sedan hade jättesländorna sin storhetsperiod. 

De tillhör de största kända insekter som någonsin har levt på jorden. De 

liknade trollsländor men hade ett vingspann på upp till 70 centimeter. 

En starkt bidragande orsak till att så stora insekter kunde utvecklas var 

den höga syrehalten i atmosfären. Den låg på omkring 30 procent, att 

jämföra med dagens 21. Det gjorde att trakéerna, insektslungorna, var 

tillräckligt bra för att förse även så stora djur med syre. 

Enligt en studie gjord av amerikanska forskare gick sländornas 

storlek hand i hand med syrenivån i atmosfären under nästan 200 

miljoner år. För omkring 150 miljoner år sedan bröts trenden. 

Trots att syrehalten steg blev sländorna mindre och mindre. 

Det var under den här perioden som fåglarna utvecklades. 

De gav sig på jättesländorna, som var svagare 

och för stora för att klara att manövrera undan 

attackerna. Utvecklingen av fladdermöss och 

massutrotningen på jorden för 65 miljoner 

år sedan var troligen det som gav 

jättesländorna dödsstöten. 

Istället för socker 

Ät krom: Med ett högt kromvärde kan du minska sötsuget. 

Krom är ett metalliskt grundämne som underlättar sockrets 

transport till cellerna och därmed kan det dämpa sockerbegäret. 

Ämnet finns som kosttillskott men förekommer 

även till exempel i ostron, vetegroddar, potatis 

och svamp. 

Gå ut i solen: För lite solljus kan bidra till ett ökat 

sockersug. Solljus påverkar nivån av hormonet serotonin 

som i sin tur reglerar hypotalamus som påverkar 

mättnadskänslan. 

Käka mellis: Att äta ofta och regelbundet istället för vid ett 

fåtal tillfällen om dagen håller blodsockret på en jämn nivå 

vilket håller sötsuget i schack. Metoden bygger givetvis på att 

man då äter nyttig mat mellan måltiderna. 

Frukt är inte godis, men det kan vara en god ersättning. Som 

bekant innehåller frukt en måttlig dos socker som kan hjälpa 

till med att hålla tassarna borta från det mer koncentrerade, 

raffinerade sockret. 

tips och notiser 

En gammal tall? 

Naturskyddsföreningens skogsnätverk 

har sammanställt en enkel guide till att 

åldersbestämma träd! 

skogsnätverket.se/2012/03/en-finhandledning-for-alderbestamning-avtrad-skriven-av-patrik-nygren/ 

Sötsaker är inget för rovdjur 

Många rovdjur kan inte känna smaken av sött. Att kattdjur 

saknar de nödvändiga smakreceptorerna har varit 

känt sedan länge. Nu har det visat sig gälla även bland 

annat fläckiga hyenor, sälar och sjölejon. Hos dessa djur 

har genen Tas1r2, som kodar för smakreceptorer för sött, 

blivit defekt genom en mutation. Gemensamt för alla 

dessa arter är också att de är extrema kött- eller fiskätare. 

Det sockerbehov de eventuellt har tillgodoses 

genom det som bytesdjuren har lagrat 

i musklerna. Alla rovdjur som har 

en mer blandad diet med inslag 

av växter, till exempel hundar, 

björnar och pandor, har dock 

kvar sötsuget. 

bilder på sidan: Kleo Bartilsson, Lisa Behrenfeldt, Jennie Wadman och Magnus Bjelkefelt Fältbiologen 2/2012 | 5

aktionsbild 

Förgiftade 

Högt pris för 

billiga möbler 

text: Lisa Behrenfeldt foto: Robert Svensson 


Skicka in dina bästa aktionsbilder till redaktion@faltbiologerna.se!

Ikea i Kungens kurva är en gigantisk 

koloss i svenska flaggans färger. Det är 

världens största Ikea-varuhus och när vi 

går in för att reka hittar vi knappt ut. 

Pilarna på golvet som pekar mot utgången 

leder i kringelkrokar runt alla hyllor med 

prylar till orimligt låga priser. 

”Lågt pris, men inte till vilket pris som 

helst” är Ikea:s slogan för tillfället. Den är som 

gjord för att rätta till. ”Hos Ikea får du lågt 

pris – till vilket pris som helst” har vi målat på 

de banderoller som den 28 april vecklas ut på 

åtta Ikea-varuhus runtom i Sverige. I Malmö, 

Linköping, Karlstad, Örebro, Stockholm, 

Uppsala, Gävle och Sundsvall byts samtidigt 

närmare 2 000 av Ikeas prislappar ut mot våra 

snarlika, med information om vad varorna 

verkligen innehåller: Skövlad urskog cirka 

500 år. Ovärderligt pris. 

Utanför ingången drar Daniel igång motorsågen 

och vi faller, en efter en, som symboler 

för de respektingivande tallarna och granarna 

som ligger uppstaplade i timmertravar intill 

vägen in i den ryska taigan. Uppskattningsvis 

finns 10 procent gammal naturskog kvar 

i ryska Karelen. I stora sammanhängande 

områden som hela tiden krymper till följd 

av skogsbruket. 

Aktionen går av stapeln samma vecka som 

SVT:s Uppdrag Granskning sänt ett program 

om hur Ikea:s helägda dotterbolag Swedwood 

bedriver skogsbruk i Ryssland. 

Ett skogsbruk helt enligt den ”svenska modellen”. 

Det vill säga den modell som ligger 

bakom att hela Sverige är rutigt av kalhyggen 

och ungskogar och att vi bara har spillror av 

riktigt gammal skog kvar. 

Ikea försvarar sig med att deras skogsbruk 

är certifierat enligt FSC. Alltså den miljöcertifiering 

som Fältbiologerna slutade att 

stå bakom för flera år sedan, i protest mot 

att reglerna varken efterlevs eller skärps med 

tiden, och att skogsbolagen som fortsätter 

att avverka nyckelbiotoper och köra sönder 

bäckar hela tiden kommer undan utan några 

kännbara straff. 

”Trä är ett helt fantastiskt material när 

det gäller både kvalitet och miljöhänsyn, så 

länge som det produceras lagligt och kommer 

från skogar med ansvarsfullt skogsbruk. 

Ikea accepterar inte illegalt avverkat trä. Ikea 

accepterar inte trä från orörda naturskogar, 

om de inte har certifierats som ansvarsfullt 

skogsbruk. Vårt långsiktiga mål är att allt trä 

som används i Ikea-produkter ska komma 

från certifierade skogar med ett ansvarsfullt 

skogsbruk.” 

Den här texten är hämtad från Ikeas hemsida. 

Visst låter det bra? När svenskarnas 

förtroende för olika institutioner mättes i en 

Sifo-undersökning i början av året hamnade 

Ikea som vanligt i topp bland storföretagen. 

64 % av svenska folket har förtroende för Ikea 

enligt opinionsundersökningarna (en snabb 

jämförelse: 14 % har förtroende för SJ, 48 % 

för riksdagen). 

Det är greenwashing så det stänker om det, 

och att Ikea ska börja säga sanningen om sitt 

skogsbruk i Ryssland istället för att grönmåla 

sig själva, är ett av kraven i föreningen Skydda 

skogens kampanj mot Ikea. Sluta omedelbart 

att avverka skogar med höga naturvärden är 

nästa krav. 

Genomslaget för de åtta aktionerna 

var stort. Vi fick ett inslag i Rapport, artiklar 

i de flesta större tidningarna och i stort sett i 

alla lokaltidningar runt om vid de olika varuhusen. 

Vi uppmärksammades i radio både 

inför och efter aktionen och ringde själva 

och snackade i radioprogrammet Ring P1. På 

Fältbiologernas Facebook har 700 personer 

gillat och spridit vidare foton från aktionen 

och 46 000 personer nåtts av vad vi har gjort. 

Även i Ryssland, Tyskland och Storbritannien 

har kampanjen uppmärksammats och närmare 

2 000 personer har i dagsläget undertecknat 

brevet från Skydda skogen med kraven 

som vi riktar till Ikea. Det ska bli många fler. 

I maj skickade vi en trissa från en 400 år 

gammal tall, som Swedwood avverkat, till 

Ikeas huvudkontor. Med trissan följde också 

en intervju med Alexander Markovsky, från 

den karelska miljöorganisationen SPOK, där 

han bekräftar det föreningen Skydda skogen 

hävdar och Ikea förnekar: att Ikea/Swedwood 

avverkar skyddsvärd skog med månghundraåriga 

träd i Karelen. I brevet fanns också 

Skydda skogens fem krav mot Ikea. Igen. 

För innan Ikea/Swedwood slutat att avverka 

skogar med höga naturvärden i Karelen, eller 

någon annanstans, kommer vi inte att ge 

oss. ••• 

Läs mer: 

I Fältbiologen 3/08 finns en artikel om 

Fältbiologernas besök i Karelen 

På skyddaskogen.se/ikea kan du skriva under 

protestbrevet till Ikea 

På sidan 2: Utför en egen aktion på ditt 

närmsta Ikea. 


hotspot Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att 

uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. 

8 | Fältbiologen 2/2012

Ytspänning 

text: Alma Bågefalk foto: Adrian Gustafsson 

Har du aldrig upplevt din hemstad sedd från vattenytan eller längtar du 

efter att följa de naturliga färdvägar som våra vattendrag utgör? För den 

ovane kan kanotturen upplevas som en nära-bad-upplevelse men efterhand 

kan landskapet avnjutas ur ett annat perspektiv. 

Utanför vårt köksfönster flyter 

Umeälven förbi. Jag flyttade 

hit i januari och i veckor och 

månader blickade jag ut och 

funderade på hur stark strömmen kunde 

tänkas vara, om det gick att paddla motströms 

och hur lång tid det skulle ta att 

paddla ut till havet. 

Jag tittade på gamla färdbilder och 

klappade och luktade då och då på min 

tjärade träkanadensare som jag själv byggt. 

Jag mindes soliga, myggiga höstdagar på 

Dalälven, med nervkittlande forsar och 

fantastiska morgnar då dimman lättade 

över vattnet. Jag mindes nyårspaddlingen 

i Västergötland och den tunna ishinnan 

som sprack när vi paddlade ut på morgonen. 

Hur isflaken nästan sjöng av de små 

vågorna invid land. 

Jag mindes bäverhyddorna och enkelbeckasinernas 

brummande läte på Storån 

i Jämtland och blöta härliga dagar då vi 

vadade motströms upp i Öjån. På Björnån 

i nordligaste Dalarna var det fullt av bäverdammar 

och gott om vacker gammelskog. 

När vi kommit ut på Vänern fick vi närkontakt 

med en bäver som simmade under 

kanoten. 

Mars passerade, det blev april. 

Dagarna blev längre och mildare, snön 

smälte och kom igen, bara för att smälta 

bort. Till sist öppnade sig en fåra nedströms. 

Varje morgon hoppade jag ur sängen för 

att kolla om fåran växt. Det gick några 

dagar, någon vecka. Fåran växte uppströms. 

Långsamt. En solig kväll var den uppe vid 

vårt hus. Iskanterna vid stranden blev smalare. 

Jag behövde plugga. Men ... längtan ut 

på vattnet var för stark. Det riktigt spratt i 

hela kroppen! Jag ringde min kanotvän på 

andra sidan älven i ren iver. Någon halv- 

timma senare, med flytvästar, ylleunderställ 

och isdubbar kring halsen, traskade vi ner 

till älven i den halvmeterhöga snön, med 

min kanot på axlarna. Balanserade ut på 

den sista iskanten. Ett oplanerat dopp hade 

det lätt varit värt! 

Men vi slapp och gled ut i vattnet. 

Strömmen var inte alls stark och vi paddlade 

uppströms i kvällssolen. Parerade de 

isflak som flöt förbi. Skrämde upp några 

skrattmåsar som skränande samlats en bit 

upp och vid konsthögskolan hade fler än 

vi fått vårkänning och premiärbadade i det 

kalla vattnet. Vi kände paddeltagens kraft 

i kroppen och lyssnade till kluckandet när 

paddlarna lyftes och sänktes. Helt fantastiskt! 

För mig är paddling det perfekta sättet 

att färdas i naturen. Hela vårt land är fyllt 

av älvar och sjöar att upptäcka och uppleva. 

Även i stadsnära miljöer känns vattnet som 

en liten fristad av vildhet. Man kan uppleva 

änder och trollsländor, fiskar som hoppar 

och vinden som susar i träd och vass. Låtsas 

att man är långt borta. Eller varför inte gå i 

land och köpa glass? 

Mest av allt gillar jag ändå att vara ute 

länge och långt borta från stadens larm. 

Leva enkelt och gott, som kontrast till vår 

ohållbara inveckling. I vårt land finns oändliga 

möjligheter! Vi har fjällälvar, skogsforsar, 

små och stora sjöar. Med kanoten kan 

man ta sig fram nästan överallt. Är det för 

forsigt, kan man bära eller lina ner kanoten 

förbi forsen. Man kan bära den mellan sjöar 

och älvsystem. På sommaren har man alltid 

nära till bad. Kanoten erbjuder gott om 

lastutrymme och man kan unna sig att lyxa. 

Ta vara på sommaren med en vattenburen 

natur- och frihetsupplevelse. ••• 

Härlig paddling 

Sitt på knä i kanoten, med rumpan på 

sitsen. Detta gör att kanoten blir betydligt 

stabilare och att du använder hela kroppen 

i stället för bara armarna när du paddlar. 

Sy fast kardborre på axlarna på flytvästen 

och på bitar av liggunderlag som 

du kan fästa uppepå, det är väldigt skönt 

om du måste bära kanoten. 

Ta alltid det säkra före det osäkra. 

Paddla inte forsar du känner dig osäker 

på. Ge dig inte ut i för stora vågor. Håll 

dig nära stranden. Ta gärna med en extra 

paddel. 

Vattenpacka din utrustning. Speciellt 

det som är känsligt eller svårtorkat. 

Plastpåsar funkar fint bara man försluter 

dem väl och tar med några i reserv. Vill du 

köpa utrustning, satsa på de tjocka, plastiga 

packsäckarna. Lättviktspåsarna håller 

för regn men inte för tryck och slitage. 

Snåla inte med packning. Med kanot 

har du verkligen chansen att lyxa! Glöm 

inte gitarr, färska matvaror och annat som 

berikar tillvaron. 



Bin till 

vår tjänst

Det är brist på pollinatörer. Tama bin ansätts hårt av sjukdomar 

och skadedjur. Ibland försvinner de spårlöst från en koloni för 

att aldrig återvända. Även för vilda bin är situationen svår. Så 

många som en tredjedel av arterna i Sverige är rödlistade. 

Vår djupdykning för att finna orsakerna till binas kris börjar i 

historien. 

text: Sofie Karlsson foto: Magnus Bjelkefelt 

Honungsbiet är kanske världens 

mest kända insektsart, och 

också en av få insektsarter 

som människan håller som 

”husdjur”. Innan honungsbiet domesticerades, 

för ungefär 6 000 år sedan, levde 

det i skogarna i Asien, Afrika och Europa. 

Honungsbiet anses stamma från Asien, där 

dess tre närmsta släktingar, det indiska biet, 

jättebiet och dvärgbiet, finns. Efter den senaste 

istiden då alla bin norr om Pyrenéerna 

och Alperna dog ut fanns det troligtvis bara 

ett bibestånd kvar i Europa, vid medelhavet. 

Ur detta har sedan de olika typerna av 

det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) 

utvecklats. Den moderna biaveln har lett 

till en minskande genetisk variation inom 

både bisamhällen och populationer. Aveln 

har varit koncentrerad på vissa anlag, vilket 

kan ha lett till att andra viktiga egenskaper 

har förlorats på vägen. Avelsverksamheten 

är också centrerad till ett fåtal aktörer, vilket 

är en form av inavel. Liten genetisk variation 

ger bisamhällen sämre motståndskraft 

mot sjukdomar och parasiter. Forskning har 

visat att avel som sker med avsikten att öka 

binas genetiska variation ger samhällen som 

bättre motstår sjukdomar och parasiter. 

Barbara Locke är forskare på Sveriges 

lantbruksuniversitet i Uppsala, i Sveriges 

enda forskargrupp som arbetar med bin 

och deras sjukdomar. Hon är själv biodlare 

och beskriver sitt första möte med bina som 

kärlek vid första ögonkastet. 

– Det är som en slags kommunikation. 

För att inte bli stucken är det helt nödvändigt 

att kommunicera och interagera med 

bina och uppfatta deras behov och humör, 

säger hon om arbetet med bisamhället. 

Barbara menar att den största utmaningen 

inom dagens biodling är de sjukdomar 

som sprids bland bina. 

– Det stora problemet för tambin är sjukdomarna. 

De slår ut hela bisamhällen och 

gör de det svårare för biodlare att fortsätta 

med biodlingen, säger hon. 

Både binas yngel och de vuxna bina kan 

drabbas av olika slags sjukdomar och skadedjur 

i form av bakterier, svampar, virus, encelliga 

djur och kvalster. En del sjukdomar 

är så allvarliga att det är reglerat i lag att de 

måste bekämpas för att sjukdomen inte ska 

spridas. Amerikansk yngelröta och varroakvalstret 

är två exempel på sådana bisjukdomar. 

Amerikansk yngelröta anses vara en 

av de värsta bisjukdomarna och drabbade 

bisamhällen måste förstöras. Sjukdomen 

orsakas av en bakterie som dödar larverna. 

En död larv kan innehålla 2,5 miljarder bakteriesporer 

och sporerna har visat sig kunna 

överleva i honung, vax och gamla bikupor 

så länge som 80 år. Varroakvalstret, med 

det skräckinjagande vetenskapliga namnet 

Varroa destructor, kan bära på flera olika 

virus och har spridit sig explosionsartat de 

senaste decennierna. Spridningen har skett 

bland annat genom handel med drottningar 

och långväga transporter av bin och varroakvalstret 

finns idag på alla kontinenter 

där det odlas bin, undantaget Australien. 

Till Sverige kom kvalstret i slutet av 1980talet 

och har nu spridit sig så långt norrut 

som till Dalarna. Det har även kommit 

österifrån till Haparanda och Övertorneå. 

Problemet med sjukdomar och massförluster 

av bin är komplext. Exempelvis fungerar 

varroakvalstret som vektor för flera olika 

virus. Kvalstren och virusen kan finnas var 

för sig i ett bisamhälle utan att göra någon 

skada, men när de verkar tillsammans kan 

de orsaka stor skada på bina. 

Barbara berättar att i USA och Europa 

är problemen med sjukdomar inom biodlingen 

större än i andra delar av världen. I 

till exempel Afrika och Latinamerika används 

oftare mindre intensiva biodlingsmetoder 

och där finns också större naturlig 

resistens mot varroakvalstret. 


Ett arbetande samhälle 

Honungsbiet hör till insektsordningen steklar. I ordningen steklar ryms bland 

annat också myror och getingar. Honungsbiet hör till underordningen gaddsteklar 

och familjen Apidae. Det finns ungefär 290 arter av bin i Sverige och honungsbiet, 

Apis mellifera, är en av dem. De flesta biarterna är solitära, det vill säga de lever 

som individer utan att samordna sig i samhällen. Det finns också halvsociala bin som 

lever delvis i små samhällen, delvis solitärt. Hit hör till exempel humlor. Honungsbiet 

är emellertid en av de mest sociala insekterna och lever i stora samhällen året om. 

Bisamhället är en superorganism. Man skulle kunna se det som att denna superorganism 

förökar sig genom att samhället delas vid svärmning. De allra flesta 

individerna i bisamhället, arbetarna, är infertila honor som sköter om avkomman. 

Ett bi som sticker tappar sin gadd och dör, en typisk egenskap som är till gagn 

för samhället snarare än individen. Bisamhällen verkar till och med ha ett slags 

kollektivt minne som gör att ett bisamhälle som genomlidit en svår vinter samlar 

vinterförråd som om det vore svåra tider, flera år efter att alla de individer som var 

med om nöden har gått ur tiden. 

Arbetsbina har olika uppgifter under olika perioder av sitt liv. De första dagarna 

i sitt liv arbetar de med att städa celler (cellputsningsbin). Efter några dagar med 

den uppgiften övergår de till att mata larver (ambin). Därefter bygger de vaxceller 

(vaxavsöndrings- och cellbyggnadsbin). Sedan är de vaktbin vid flustret, ingången 

till kupan. Slutligen avancerar de till att samla pollen och nektar (dragbin). Det 

jobbet har de kvar tills de dör, bina arbetar helt enkelt ihjäl sig. Ett bi måste flyga 

motsvarande två varv runt jorden och besöka mer än tre miljoner blommor för att 

samla ihop tillräckligt med nektar för att kunna göra ett halvt kilo honung. En varm 

och stilla sommardag med gott drag, det vill säga många nektarrika blommor i 

närheten, kan bina i ett samhälle föra hem flera kilo nektar. 

Några som inte jobbar ihjäl sig är däremot hannarna i bisamhället, de så kallade 

drönarna. Av bikupans ungefär 50 000 bin är endast några hundra drönare. De 

föds ur obefruktade ägg och befruktar drottningen så att hon i sin tur kan lägga 

befruktade ägg som utvecklas till arbetsbin. En bidrottning parar sig en gång i sitt 

liv med flera olika drönare. Sedan kan hon lägga ägg resten av sitt ungefär fyra år 

långa liv, uppemot 2 000 ägg på ett dygn. De larver som matas med ett särskilt 

proteinrikt foder, så kallad drottninggelé, utvecklas till drottningar. Den drottninglarv 

som kläcks först sticker sedan ihjäl alla de andra drottningkandidaterna. Om två 

drottninglarver råkar kläckas samtidigt blir det slagsmål, ett ”battle royal” där den 

överlevande blir drottning. Drottningen i en bikupa utsöndrar ett feromon som håller 

alla arbetsbina igång. Om drottningen börjar bli för gammal för att lägga ägg förlorar 

hon också sin förmåga att utsöndra feromonet. Det märker arbetsbina direkt och 

gör sig redo att skaffa en ny drottning. 

En annan del av binas avancerade och välutvecklade kommunikationssystem 

är dansen! Med hjälp av olika dansrörelser kan de tala om för varandra att de har 

hittat mat, i vilken riktning maten finns, vilken kvalitet det är på maten och hur lång 

bort den är. De navigerar efter solen och även om det är molnigt så dansar och 

flyger de efter hur solen står på himlen. 


I Afrika och Latinamerika finns fortfarande 

mest vilda samhällen av honungsbin och 

en mindre andel odlade bin, men i Europa 

och USA är det tvärtom. Idag finns det inga 

vilda bisamhällen kvar i Europa på grund av 

varroa, bara enstaka förvildade samhällen 

av tidigare tama honungsbin som svärmat 

och sedan förvildats. Europeiska och nordamerikanska 

biodlare är ofta beroende av att 

behandla bisamhällena med mediciner och 

medel mot olika sjukdomar för att hålla dem 

vid liv. Bina blir beroende av behandlingarna 

och om de plötsligt skulle upphöra skulle 

kolonin dö. 

– Det finns en stor skillnad i resistens mot 

sjukdomar i de här olika världsdelarna som 

beror på sättet att sköta bina, säger Barbara. 

Hösten 2006 drabbades många nordamerikanska 

biodlare av ett fenomen som 

i USA fått namnet ”colony collapse disorder”, 

CCD, som innebär att bina i ett samhälle 

försvinner och inte kommer tillbaka. 

Drottningen och kanske ett fåtal bin finns 

kvar, men nästan alla arbetsbin är borta och 

larverna har övergivits, vilket är onormalt 

för sociala insekter som honungsbin. Vid 

en ”normal” massdöd i ett bisamhälle, till 

exempel efter en hård vinter, hittar man de 

döda bina i botten av kupan men i dessa 

fall har bina försvunnit spårlöst. Säsongen 

2007/2008 dog en tredjedel av alla bisamhällen 

i USA, och många klassades som fall 

av CCD. 

Många teorier om orsaken har debatterats, 

allt ifrån påverkan av mobilstrålning 

till genmodifierade grödor, men det finns 

inga belägg för sådana kopplingar. Studier 

har emellertid visat att stress i form av 

sjukdomar, parasiter och bekämpningsmedel 

har förekommit i större utsträckning i 

samhällen som drabbats av CCD än i dem 

som inte drabbats. Barbara Locke tror inte 

att det finns någon enskild orsak till CCD 

och tycker att det är viktigt att inte blanda 

ihop CCD med andra stora förluster av bisamhällen 

som sker exempelvis på grund av 

sjukdomar. 

– Så fort bisamhällen dör och folk inte 

vet varför så kallas det för CCD – det är fel, 

säger hon och påpekar att CCD, i ordets rätta 

bemärkelse, aldrig har rapporterats i Europa. 

Att se till att bina är friska och mår bra 

är inte bara viktigt för binas egen skull. Bin 

och andra insekter utför en mycket viktig 

ekosystemtjänst genom att de pollinerar de 

grödor som vi äter. Ungefär en tredjedel av 

våra livsmedel är beroende av att bli pollinerade 

av olika insekter. Om ingen pollinering 

sker bildas heller inga frukter eller 

frön. Att se till att grödan blir pollinerad är

Barbara Locke forskar på bin och bisjukdomar vid SLU i Uppsala. Foto: Gabriele Ridolfi. 

En vaxkaka har mellan sextusen och åttatusen celler och trots att bina börjar bygga den på flera 

olika ställen på en ram så passar cellerna ihop perfekt på slutet. Foto: Sofie Karlsson. 

av yttersta vikt även om odlingsmetoden 

inte är optimal för pollinatörerna, och på 

vissa platser läggs stora resurser på att se till 

att pollinering kan ske. I Kalifornien finns 

gigantiska mandelodlingar som tidigt på 

våren behöver pollineras. Över en miljon 

bikupor körs då dit från sydligare stater där 

bina redan har vaknat. Sådana slags transporter 

utgör också en del i spridningen av 

sjukdomar. Mer än hälften av alla bikupor 

som finns i hela USA behövs för att räcka 

till mandelpollineringen. 

På många platser i Kina pollineras fruktträden 

sedan slutet av 1980-talet för hand av 

odlarna själva, och över 80 procent av alla 

äpplen och päron som säljs i Kina är resultatet 

av handpollinering. En av orsakerna 

till handpollineringen är att man använder 

så mycket bekämpningsmedel att pollinatörerna 

inte kan leva där. Ändå anses det mer 

effektivt att fortsätta den intensiva fruktodlingen 

än att försöka gynna de naturliga 

pollinatörerna. De biodlare som verkar i 

närheten av fruktodlingarna flyttar sina 

kupor innan träden börjar blomma för att 

bina inte ska lockas in i fruktodlingarna och 

utsättas för gifterna. 

Många av de professionella biodlarna i 

Sverige har en form av ”pollineringstjänst” 

där de hyr ut bikupor till lantbrukare som 

vill få sina grödor pollinerade av honungsbin 

för att få större skörd. 

Den största insatsen för pollinering av 

våra grödor tillskrivs ofta honungsbina, 

en vanlig siffra är ungefär 80 procent. Nya 

studier från England visar dock att antalet 

honungsbin som finns omöjligt kan göra 

ett så stort jobb som faktiskt utförs och att 

effekten av honungsbinas pollinering verkar 

ha överdrivits. Slutsatsen som dras är att 

mycket mer av pollineringen än vad man 

tidigare har trott utförs av vilda pollinatörer. 

Men samtidigt som förekomsten av sjukdomar 

hos tambin har ökat har också situatio- 

Bi med varroakvalstret. Foto: Barbara Locke, SLU. 

Lina Herbertsson forskar om vilda växters 

pollinering vid Lunds universitet. Foto: Jimmy 

Hertzman. 

nen för de vilda pollinatörerna försämrats 

på många håll i världen. Av de cirka 290 

arter vilda bin som förekommer i Sverige är 

ungefär en tredjedel, närmare bestämt 103 

arter, upptagna på rödlistan, vilket innebär 

att de är missgynnade eller till och med hotade 

av utrotning. 

Lina Herbertsson är gammal fältbiolog 

och forskar vid Lunds universitet. I sin 

forskning försöker hon att ta reda på hur 

pollineringen av vilda växter i jordbrukslandskapet 

kan öka. 

– Dagens intensiva jordbruk har lett till 

minskad biologisk mångfald, både bland 

pollinerande insekter och blommande 

växter. Eftersom dessa organismgrupper är 

beroende av varandra är jag rädd att vi befinner 

oss i en nedåtgående spiral där brist 

på den ena leder till brist på den andra. Men 

det är osäkert om det är födobrist bland 

pollinatörerna eller pollinatörsbrist hos väx- 


De långtungade humlorna gör ett mycket viktigt jobb som 

pollinerare av djupa blommor som tambin inte når ner i. 

terna, eller helt andra faktorer, som driver 

utvecklingen, säger Lina. 

Det är i vilket fall klart att det i dagens 

jordbrukslandskap ofta råder brist på både 

mat och boplatser för de vilda pollinatörerna. 

Att betesmarker och ängar försvinner 

och att odlingsfälten ökar i storlek är 

landskapsförändringar som slagit hårt mot 

pollinatörerna. Många ängar och naturbetesmarker 

växer igen, och i de intensivt 

brukade jordbruksområdena finns få blommande 

grödor. Mycket av den klöver som 

odlas skördas redan innan blomningen. Ett 

annat problem är att de blommande grödor 

som förekommer i större slättlandskap 

finns i ofantliga mängder, men bara under 

en kort period. När rapsfältet har blommat 

över finns få andra blommor i närheten. 

Många bin måste ha allt de behöver för 

att överleva inom en radie av 500 meter, 

längre flyger de inte. Då blir det viktigt 

med ett varierat landskap – en normalstor 

åker i slättbygd uppfattas av biet som ren 

öken. Lina berättar att allteftersom ängarna 

har minskat i areal har vägkanter 

blivit ett viktigare habitat för många insekter. 

Men vägkanterna i Sverige klipps 

regelbundet, vilket gör att blommande 

örter är betydligt mer sällsynta i vägkanterna 

än de en gång var. I vissa områden 

är trädgårdar de viktigaste födokällorna 

för humlor. 

– Jag hoppas att vi uppvärderar pollinatörernas 

betydelse och att man kan låta 

åtminstone vissa blomrika vägkanter förbli 

oklippta till slutet av sommaren, säger hon. 


Under en bra sommardag är alla bisamhällets arbetsbin ute och samlar 

nektar. Det innebär cirka 60 000 pollinerare. 

På ekologiska gårdar har man ofta 

mer ärtväxter i växtföljden och de är en 

bra näringskälla för bina. Att djuren går ute 

och betar gynnar pollinatörerna eftersom 

det kan skapa öppen mark och fler örter. 

Att man dessutom odlar utan gifter skulle 

också kunna ha en positiv effekt, tror Lina 

Herbertsson. 

– Nyligen visade det sig att vissa gifter 

inte dödar bina direkt. Däremot påverkar de 

koloniernas långsiktiga beständighet. Det 

är nästan läskigare tycker jag, för sådana 

effekter är svårare att upptäcka, säger Lina 

Herbertsson och fortsätter: 

– Och vad man kanske inte tänker på 

är att även herbicider, alltså ogräsbekämpningsmedel, 

har negativ påverkan på humlor 

och andra bin, eftersom de utplånar 

pollinatörernas mat. 

När det gäller pollinering av grödor är 

mängden pollinatörer ofta inte lika viktig 

som diversiteten, eftersom olika pollinatörer 

har olika beteende, utseende och storlek. 

En varierad pollinatörsfauna har visat sig 

öka både kvalitet och kvantitet hos många 

grödor, exempelvis pumpor, vattenmelon, 

jordgubbar och kaffe. 

– Tambin förekommer ofta i stora antal, 

men de utgör bara en enda art, så i många 

fall kan de inte ersätta de vilda pollinatörerna. 

Det finns dessutom forskare som är 

oroliga för att honungsbin konkurrerar ut 

vildbin, men än så länge saknas säkra belägg 

för detta, säger Lina. 

Vissa växter är för djupa för att kunna 

pollineras av honungsbin och andra är för 

djupa för att honungsbina ska göra ett effektivt 

jobb. Så utan till exempel långtungade 

humlor kan inte alla växter pollineras. 

Humlor är också bättre anpassade för lägre 

temperaturer och kan pollinera även om det 

är sämre väder som gör att honungsbina inte 

vill ut och flyga. 

Lina understryker att det är viktigt att 

komma ihåg att också de vilda pollinatörerna 

gör stor nytta. 

– Allvarliga sjukdomar hos honungsbin 

blir allt vanligare, så vem vet, om några decennier 

kanske de inte ens finns kvar. Vem 

ska då pollinera vilda och odlade växter, om 

vi tagit död på alla humlor och solitärbin? 

Men Barbara Locke och Lina Herbertsson 

är ändå hoppfulla inför framtiden. 

Barbara forskar på några halvvilda bisamhällen 

i Avignon i Frankrike och på 

Gotland för att hitta orsaken till deras naturliga 

motståndskraft mot varroakvalstret 

och det ser lovande ut. 

– Dessa till synes resistenta samhällen 

kan förhoppningsvis ge oss en ledtråd om 

hur vi kan rädda honungsbina, säger hon. 

Lina tror att det finns hopp också för de 

vilda pollinatörerna: 

– Jag är en obotlig optimist, jag har svårt 

att tänka mig att vi inte skulle ta oss i kragen 

innan det är för sent. Dumt uttryck förresten, 

eftersom för vissa är det redan för sent. 

Men många andra vilda pollinatörer finns 

kvar och de flesta av dem tror jag att vi kan 

rädda. •••

SMAK För HoNuNG 

text och bild: Jennie Wadman 

Honung har en nästintill mytomspunnen kraft att förebygga infektioner och pollenallergi, 

samt lindra alltifrån halsont till självsprickor och brännskador. Fältbiologen har träffat 

två entusiaster som ägnar sin fritid åt att ta hand om de små krypen som framställer 

denna dunderhonung. 


Första gången Johan Daniels hörde 

talas om biodling var han femton 

år och lyssnade till ett reportage 

om bin på radio. När han skaffade 

sina första kupor var han helt inne på att 

tjäna pengar på honungsförsäljning, men 

med tiden har hans intresse mer och mer 

övergått till en fascination för bin och deras 

sätt att leva. 

– Det har blivit roligare och roligare, 

säger han. Bin är nämligen rätt luriga, jag 

vet aldrig vad de hittar på och det är det som 

gör det hela så fascinerande. Honungen är 

nu mer av en bonus. 

Idag, sex år efter den första sommaren 

med bin, är Johan 21 år och har hand om 

fem bisamhällen på familjegården utanför 

Orsa. 

– Just nu har jag många andra projekt på 

gång men det är så spännande med biodlingen 

att jag gärna skulle vilja skaffa några 

fler samhällen och så småningom bygga upp 

det till en sommarinkomst. 

Johan är fortfarande övertygad om att det 

går att ha biodling som ett deltidsjobb även 

om han nuförtiden mer intresserar sig för 

hur bina lever än hur mycket honung han 

får såld. 

– Det finns de som har 500 samhällen 

och har bin som heltidsarbete och så finns 

det sådana som mig som bara har ett fåtal 

samhällen som hobby. Det går att satsa 

precis hur mycket man vill, det är bara att 

dela på ett samhälle och utöka antalet kupor 

när man vill öka honungsproduktionen, och 

kupor kan man ju bygga själv till och med. 

När biodlaren puffar med rökpusten börjar bina instinktivt 

att äta. Deras ursprungliga boplatser var i träd i skogen, och 

provianterandet är troligen en förberedelse till flykt inför en 

annalkande skogsbrand. Foto: Alva Anderberg. 


”Jag har precis lyft upp vaxkakan ur kupan och 

honungen, den ljuva nektarn, glittrar där i cellerna 

när den träffas av solens strålar.” irene 

En person med ett större intresse 

för själva honungen är Irene Rösth, som bor 

utanför Östersund. 

– För mig är biodling en solig sommardag. 

Jag har precis lyft upp vaxkakan ur 

kupan och honungen, den ljuva nektarn, 

glittrar där i cellerna när den träffas av solens 

strålar – och så en mustigt sötaktig doft 

på det – det fångar mig! 

När Irene började med bin för sex år 

sedan var hon 15 år och drog ned medelåldern 

rejält i den lokala biföreningen. 

– Jag tror att de flesta unga tycker att det 

är svårt att börja med biodling därför att det 

är ett så stort ansvar. På somrarna, när det 

är fint väder, behöver biodlaren vara som 

mest aktiv och då vill de flesta vara ute och 

ha kul med kompisar och inte klä sig i en 

stor vit overall och pilla med bin. 

Irene ser ett problem i att Biodlarnas riksförbund 

inte marknadsför sig mot yngre då 

hon tror att många upplever biodling som 

ett tungt och svårt arbete som mest äldre 

gubbar sysslar med, något som inte riktigt 

stämmer överens med verkligheten. 

Johan Daniels berättar att han tog 

kontakt med en biodlande granne efter att 

han hört reportaget på radion och att han 

Dunderhonungen 

fick två samhällen helt gratis av grannen 

samma dag. 

– Det enda jag behövde göra var att 

köpa själva utrustningen med kupor och 

lite socker att mata bina med. Dock dog 

de båda samhällena direkt den första sommaren 

så det var rätt kärvt i början. Andra 

sommaren gick åt till att få igång ett nytt 

samhälle och det var inte förrän den tredje 

sommaren som det blev ordentlig fart på 

odlingen och jag kunde börja sälja honung 

i vår gårdsbutik som planerat. Fast då hade 

jag för länge sedan börjat intressera mig mer 

för bina än för honungen, säger han och 

skrattar. 

– Jag kom fram till att jag hade en dålig 

drottning i början, som bara var ett hopkok 

av traktens andra bin, och eftersom hon är 

kärnan i samhället var jag tvungen att byta 

ut henne. 

Johan berättar att han köpte en genetiskt 

bra drottning via internet och att hon kom i 

ett kuvert märkt med ”levande bin”. 

– I kuvertet, som inte var större än ett 

vanligt A5-brev, kom den nya drottningen i 

en bur av mat. Sedan gällde det bara att hitta 

den gamla drottningen som skulle bytas ut, 

bland de andra cirka 50 000 bina i kupan. 

Johans uppdrag låter nästintill omöjligt 

Honung kallas det då nektarn blir omhändertagen. Den blir till i det ögonblick 

som nektarn lämnar vaxkakorna under slungningen. 

När nektarn blandas med enzymerna i biets honungsblåsa på magen bryts 

rörsockret i den ned till druvsocker och fruktsocker. Dessa sockerarter 

utgör alltså beståndsdelarna i honung. En hög halt av fruktsocker ger 

honungen en flytande konsistens medan en högre halt av druvsocker 

gör den hårdare. 

På grund av enzymerna har honung antibakteriella egenskaper 

och det har använts i många kulturers naturmedicin 

i århundraden. De nyttiga enzymerna förstörs 

vid upphettning till varmare än fingervarmt. Honung 

kan förhindra pollenallergi genom att den som äter 

honung från sina egna trakter får i sig små doser 

av växternas pollen. 

Olika blommors nektar ger honungen olika 

karaktär och smak.

När arbetsbiet har hittat bra blommor flyger det tillbaka till samhället 

och visar med hjälp av en dans riktningen till nektarn. Foto: Magnus 

Bjelkefelt. 

men han skyndar sig att tillägga att drottningen 

är ganska mycket större än arbetsbina, 

som utgör majoriteten i samhället, så 

det är bara de 1 000 drönarna man kan råka 

ta fel på … 

Johan hittade i alla fall den gamla drottningen, 

dödade henne och lät arbetsbina 

äta sig fram till den nya drottningen. Det 

innebar att hon hann bli accepterad av 

samhället, till skillnad från om han bara 

hade stoppat ner henne i kupan direkt utan 

matbur runt omkring. 

Nu har han lärt sig knepet att märka 

drottningarna med färg på ryggen – då 

hittar man dem nästan direkt. 

Att odla bin och få dem att överleva 

vintern är ett modernt påfund, berättar 

Irene Rösth. 

– Förr i tiden trummade man bina 

ur kupan ner i en burk varje höst för att 

komma åt honungen, eller så dödade man 

dem med rök för att kunna plocka ut vaxkakorna. 

Sedan fick man leta reda på ett 

nytt samhälle nästa år. Idag ger vi dem en 

fin lyxvåning, tar hand om dem, städar ur 

kuporna och försöker se till att de inte får 

sjukdomar. Det blir ett utbyte helt enkelt. 

Irene berättar att bin älskar socker, vilket 

gör att de är totalt ointresserade av ”människomat”. 

– Ett bi skulle aldrig sätta sig på ett saftglas 

eller en bulle så som getingar kan göra, 

det är helt enkelt inte tillräckligt sött för bina. 

Men det finns en sorts mänsklig föda som 

bina äter – rent socker. Som ett led i binas 

övervintring matas de med sockerlösning 

Drottningen markeras med en prick för att hon ska vara lätt att hitta bland 

de tusentals bin som finns i samhället. Foto: Alva Anderberg. 

”I kuvertet, som inte var större än ett vanligt A5-brev, 

kom den nya drottningen i en bur av mat.” johan 

efter att man tagit ut honungen ur kupan 

sista gången på hösten. Detta eftersom de 

har blivit av med det matförråd som de annars 

skulle levt av under vintern. Under 

taket i varje kupa finns det en tom låda, i 

vilken man häller det kokta sockervattnet. 

Bina klättrar ner i lådan, suger i sig lösningen 

och fyller de tomma hålen i vaxkakorna 

med ersättningen för blommornas nektar. 

När samhällets speciella spanarbin upptäcker 

blommor med ett bra ”drag” flyger 

de tillbaka in i kupan och talar om för de 

övriga bina i samhället var nektarn finns 

genom att röra sig i en figur av en åtta 

genom hålrummen inuti vaxkakan. Biet 

kan dessutom tala om vilket avstånd det 

är till blommorna genom att ”dansa” olika 

fort eller göra speciella darrningar med 

bakkroppen. Ju snabbare biet flyger desto 

närmare är det. Johan berättar: 

– När jag var på studieresa i Frankrike 

under gymnasiet träffade jag en äldre man 

som sa sig kunna tyda binas språk och se 

till vilken blomma de skulle flyga härnäst 

och hämta mat. När bina kom tillbaka in i 

kupan sa han att han utifrån deras rörelsemönster 

kunde avgöra vilken blomma som 

skulle ge nästa ”drag”. 

– Bins beteende är fascinerande, berättar 

Irene. Det är inte konstigt att man använder 

uttrycket ”flitig som ett bi” när man vill 

beskriva någon som är duktig. Men deras 

beteende innebär också att de är känsliga för 

stora monokulturer. Ta födan till exempel, 

har du ett gigantiskt fält med en sorts gröda 

så får du ett stort drag veckan då blomningen 

sker, sedan svälter bina ihjäl om inget 

annat i närheten blommar direkt efteråt. 

Det är intressant att höra hur lätt de 

båda verkar ha haft det när de bestämde sig 

för att prova på att bli biodlare. Även Irene 

berättar att hon fick sina första bin gratis. 

– Jag träffade en man från den lokala biodlarföreningen 

på en mässa i stan och han 

skjutsade hem mig med ett helt bisamhälle 

gratis! Dessutom fick jag låna alla prylar av 

honom, så det enda jag behövde köpa var 

en dräkt. 

Både Irene och Johan beskriver att attityden 

hos de äldre biodlarna har varit väldigt 

positiv och att de fort har kommit in 

i gemenskapen. 

– Jag kan prata med vem som helst om 

bin – oavsett ålder så säger alla ”Oj, vad 

spännande!” när jag talar om att jag är biodlare, 

säger Irene. 

Johan berättar att han gärna lyfter fram 

sitt biodlande när han pratar med folk. 

– Som biodlare har jag alltid ett roligt sätt 

att presentera mig. Det är roligare att tala 

om att jag odlar bin än att säga ”jag spelar 

innebandy”. ••• 


JAPANSK 

KAMP- 

SPORT 

JAPANSK 

FIL 

VARS INLÄG- 

GNINGAR PÅ 

MIDSOMMAR 

ÄR VARI- 

ERANDE 

DISIGA 

VAR DET 

INNAN 

1990 

BIOTOP MED 

SUMPTRÄD 

SAMLING AV 

ÄDELLÖV 

NÄR 1+1=2 FINT SPEL 

HÖGTID SOM 

TOGS BORT 

KÖ 

NÖT 

SVÄRS 

EFTER ETT, 

INNAN TRE 

HAFSIGT 

UPPSATT 

HÅRKNUT 

SUCKULENT- 

VÄXT 

SAGOVÄSEN 

HÖGTOPPIG 

NATIONAL- 

PARK 

TILLVERKAR 

BELYSNING 

GRÄS FÖR 

TAKBRUK 

IFALL 

VÄRLDSLIG 

TRUBADUR- 

SÅNG 

KORT ENG: 

INTE ÄNNU 

PRESEN- 

TERAT 

HAR FRU 

GÖRA RÄDD 

TERMEN FÖR 

OFÖRMÅGAN 

ATT GÅ 

HELT OCH 

HÅLLET 

GLIDER TYST 

I VATTNET 

”ENAR” 

EUROPA 

HONUNGS- 

GÖRAT 

SVÅR NÖT 

ATT KNÄCKA 

TIDNING- 

ARNAS 

TELEGRAM- 

BYRÅ 

GUINNESS 

OCH 

BALDWIN 

VAR TVÅ 

ORGANISKT 

PROCESS 

MED SYRE 

LIKGILTIG 

WEST, 

KOMIKER 

OBSERVA- 

TORIUM PÅ 

HAWAII 

SLINGRAR 

KOD TILL 

MOBILEN 

LAMPGLOB 

GÖRA 

FRAMSTEG 

DU 

OCH JAG 

ÖNSKA 

KÄNDIS 

GÖR RÄVEN 

OBSERVERA 

TILL VARJE 

PRIS 

GÅR 

MJÖLKEN 

TILL NÄR 

DEN 

TAPPAS 

JAG-FORM 

10 BLIR EN 

LITER 

SPELADES 

NYSS I 

UKRAINA 

POLSK 

HAMNSTAD 

SPELTILL- 

VERKARE 

MED ‘PONG’ 

ÄR 

HÖGTALARE 

MED DÅLIGT 

LJUD 

TOMTE- 

HJÄLP 

HAR DU 

KANSKE 

FREDAGEN 

13:E 

HOTADE 

STJÄRT- 

GRODDJUR 

BÅT 

SMÖRA 

EXTREMT 

SNABB 

RACERBIL 

ÄR KUT 

OCH LAMM 

SITTER 

STJÄRTEN 

NAMN- 

GIVELSE 

BESTÅR 

HAJENS 

SKELETT AV 

BRODER 

DANIEL 

STOR 

ILSKA 

STÖRANDE 

TUGGLJUD 

GAMMAL 

”DEN LILLA” 

TJEJEN 

22 JUNI 

OM BILDLIGT 

UTTRYCK 

MED BRA 

SMAK 

SPORT, BIL, 

VIND OCH 

BUKT 

MED MUN 

ATT GÖRA 

HAR LJUST 

HÅR 

TID FÖR 

FÅGEL- 

SKÅDNING 

JOBBAR 

LYRIKERN 

MED 

MAGE 

TIDS 

& GRE 

FÖR 

FÅR 

FISKE 

GA 

SKU 

VAN 

FIN 

EFT 

NA 

KÄRN 

SLE- 

SPEKT 

SÖ 

KON 

FRAM 

TAD

KRIFT 

KISKA 

SYN 

DU 

N PÅ 

MLA 

TOR 

LIGT 

SKT 

ER- 

MN 

BRÄN- 

PRO- 

ERING 

KER 

TAKT 

ARBE- 

PLAN 

GÖR DET VID 

STEKNING 

JA I 

RYSSLAND 

BIFOGAD TILL 

SKRIFT 

LILJEVÄX- 

TERNA MED 

BLÅ FRUKTER 

SÄGS VID 

KAMERA- 

AVTRYCK 

”ENAR” 

STATER 

DIT LJUS 

INTE NÅR 

PERIOD 

UTAN REGN 

SOPAS UPP 

DUMT MOT 

FOLKGRUPP 

I ANSIKTET 

FÖR HÄLSAN 

BESTULEN 

PÅ ALLT 

INTE FÅ 

HAR 

NÄSTAN 

MJÖLK- 

MONOPOL 

SIDA AV HUS 

OCH SÄNG 

ÄR MILNE- 

ÅSNANS 

BEKYMMER 

ÄR GRUS- 

GÅNGEN 

FRI FRÅN 

SINA BOJOR 

DANS FRÅN 

LATIN- 

AMERIKA 

ÄR FÄLTBI- 

OLOGERNA 

FÖR DEN 

SOM ÄR 

TRYCKLUFTS- 

TEKNIK 

KAN 

BARBEQUE 

SÄGAS VARA 

KAN DU 

VÄL NÖTEN 

RISHÖG 

SLAPPT 

UNDER 

BICEPS 

ASKASK 

PRISFEST 

FÖR SJUKA 

UPPREPAS 

VID MEDITA- 

TION 

VAKEN 

FRISKT ÄR 

HÄLFTEN 

VUNNET 

DOPPAS I 

VATTEN 

TAR DIG UPP 

EN VÅNING 

SÄGS I 

KYRKAN 

CANDIDES 

STORA 

KÄRLEK 

VIMSIG 

HAR DÅLIG 

SHOW UT 

SPÖKORD 

UNDERKÄNT 

GER SIG 

KARIUS PÅ 

REGN AV 

DENNA TYP 

ÄR TRIST 

FYLLS MED 

BADGÄSTER 

HETER 

SAMMA 

GALNING 

VÅRD 

MATAD 

MEDICINKUR 

(DEN) 

RÖRDE 

TILL 

SJUKDOMS- 

SYNDROM 

SOM DELAR 

I TVÅ 

EFTER DO 

VÄLDIGT 

LÅNG 

TIDSPERIOD 

EN 

SAK DU 

HAR 

JEANS MED 

FINNAR 

GENBANK 

AAA 

REGN AV 

DENNA TYP 

KAN IBLAND 

VARA 

TREVLIGT 

ÄR STALL & 

STÄMSKRUV 

EXEMPEL PÅ 

KLASSISK 

DANS 

ÄR OFTA 

‘ÄPPLELÄSK’ 

NORR 

OM USA 

GÖR NARR 

AV DET 

MESTA 

ÄR KORTEN 

PÅ BORDET 

MÄTER TID 

SÄTT ATT SP E- 

LA COUNT RY 

I SJÄLVA 

VERKET 

”MÅSTE” 

MAN HÅLLA 

KROPPEN I 

HITTAS I 

HÖSTACK 

EUROPEISK 

STOR-BEN- 

SINMACK 

SÄGER 

STRÄNGT 

ÅT 

ÄR VÄRL- 

DENS LÖN 

HOPP- 

FLICKA, 8/4 

SÄGER DU 

FÖR ATT 

TYSTA 

VÄXTDELAR 

SOM INTE 

BRUTITS 

NER 

OLYCKAN 

HEMLIGT 

DOKUMENT 

SAT- 

KÄRRINGEN 

VARDAGLIGT 

IFRÅN 

SISTA 

ÅRSKURSEN 

PÅ RIKTIGT 

GÖRA MÅL 

FÖRFATTAR- 

KIILPI 

SKOGENS 

KUNGAR 

I SIN EGEN 

VÄRLD 

LITEN PÅ 

FOTEN 

EN GÅNG 

TILL 

SKITER 

MAN I 

INTE VÅR 

LÄNGST UT 

PÅ KNIV 

HAR HAS- 

SELN EN 

LITEN 

FYLLS VID 

EVENEMANG 

FOLK 

GJORDE 

MATSÄCKEN 

JORDSNURR 

NORGEBERGET 

DÄR SÄLJS 

SAKER UT 

BUSKE MED 

BLÅ BÄR 

SOM DU 

INTE TROTT 

EXTERN 

ENHET 

SÅ SOM 

FOLK GÖR 

ÄR FÅRÖ & 

GOTLAND 

EXEMPEL 

PÅ 

VILL FRÖET 

TRÄD MED 

SMÅ 

KOTTAR 

ÄLV GENOM 

BOLLNÄS 

TÄNKER PÅ 

SIG SJÄLVA 

SAKNAS 

AV SVAG 

HJÄLPER 

TILL I 

KÖKET 

RISTA IN 

DEN 

DATAVÄRLD 

VI LEVER I 

TAR BORT 

SLY 

STYR 

FIRMAN 

KORSORDET 

MED DE 

GÖMDA 

ORDEN 

GER SMÖRJ 

KU KLUX 

KLAN 

HÄRDA 

RYMD- 

STATION 

TILLTALAS 

MED FRU 

LÄPPFISK 

PRATA MED 

ANGÅENDE 

ANGELÄ- 

GENHET 

LIGGER 

MÅNGA 

DJUR I 

UNDER 

VINTERN 

”KOM- 

MER FRÅN 

UNDER 

YTAN MOT 

TOPPEN” 

PÅ GRUND 

AV ELLER 

TACK VARE 

GÖR EN 

GOD MÅLTID 

GÄRNA 

MÄTER EN 

MANO- 

METER 

ÄMNAR 

BÄR SIN 

KUDDE I 

BARNVISAN 

SUR ELLER 

ORAK 

ÄR MOSSEN 

FISK 

SOM HÖR 

TILL SJÄLVA 

TINGET 

RYKTE 

KOMMER 

GULDET VID 

VASKNING 

GRUVLIGT 

FÖRETAG 

KOLVÄTE- 

GRUPP 

STÅR PÅ 

TUR 

ÄR LIKADAN 

SOM EN 

ANNAN 

BÅT 

ÄR DEN SOM 

INTE GÅR 

MIRAKEL- 

DRYCK 

RAKT 

BREDVID 

FLYGER 

SVENSKEN 

I KRIG 

BAKOM 

HALS 

SKÄR 

STÅR FÖRST 

INSEKTSDEL 

PÅSDRYCK 

HUNDRA 

HEKTAR 

GÖR DU FÖR 

ATT BETALA 

IN MINDRE 

SAGT 

ÄR 

SILLGRISSLA 

EN 

SOM MÅTTET 

‘EN NYPA’ 

LYSER, 

SKÄR OCH 

PEKAR 

LÄGGER 

TILL 

GÖR 

TRANORNA 

OM VÅREN 

VILL DU VÄL 

TILL NY 

DAG 

SJÖNG 

”BORO BORO” 

FÖRKNIPPAS 

MED 

MARABOU 

DRUVA 

FÖR VIN 

ENHET FÖR 

ENERGI 

DJUR MED 

TOFS ÖRA 

SKINNA PÅ 

PENGAR 

IRLAND PÅ 

IRLAND 

LITEN Ö 

UTANFÖR 

SKÅNE 

TYSK 

MATAFFÄR 

SVENSK 

SKANDAL- 

AFFÄR 

KAN 

SNÖRE SIG 

SIDA UPP 

OCH SIDA 

NER BLIR 

MÅNGA 

SÅDANA 

TILLTALAS 

ADELSMAN 

SÄTTES 

CYKELN OCH 

CD:N I 

ANDRA 

DAGEN 

KORT FÖR 

MYCKET 

VANDRAR 

PÅ FJÄLLET 

KASK-FÖR- 

NAMN, 27 

NOVEMBER 

HOPPSAN 

EN AV 

BACHS 

KÄNDA 

ENSAM, 

MANLIGT 

ÄR VÄL 

ÄGODELAR 

FÖRGIFTAR 

LUFTEN I 

NORDEN 

TYSK 

ARTIKEL 

FÖRE VERB 

VARA UTAN 

SATTE IHOP 

TÄNDERNA 

JAGAS I 

RACE PÅ 

ÖLAND 

MÄRKES- 

GLASÖGON 

LEVERERAR 

OLJE- 

BRÄNSLE 

GER DÄGG- 

DJURSMOR 

MÅSTE 

MAN FÖR 

PLYWOOD 

KILLING 

POJKNAMN 

FÖRSTA 

DECEMBER 

SATT RUNT 

DET RUNDA 

BORDET 

GJORDE VÄL 

BOMBEN 

FÖRHOPP- 

NINGSVIS 

INTE 

MÄKTIG 

SVART 

KATT 

ÅTERGÅNG 

EJ I NORR 

LÄKAR- 

TJÄNST 

HÄFT- 

KLAMMER 

FLERA I 

TENNIS 

GÖR SAKERS 

VÄSEN SIG 

VID DENNA 

GÅR MAN 

NER UNDER 

MARKEN I 

STHLM

Samhällsbyggarna 


Vill du att ditt miljöintresse ska sätta konkreta spår i din närhet? 

Ditt ekologiska fotavtryck kan vara positivt, även om du råkar 

bo i en storstad. Att odla bin är en genväg till nya bekantskaper 

och fördjupade kunskaper om vårt ekosystem. 

text och foto: Jenny Luukkonen 

Om du av en händelse skulle 

befinna dig i en liten park 

vid Stigbergstorget inne i 

Göteborg en måndagskväll 

har du möjligheten att se något lite speciellt 

– människor i vita dräkter och med 

stora svarta nät framför ansiktet som 

långsamt rör sig kring två stora lådor. 

Majornas bikooperativ har sina bikupor 

här i parken och en gång i veckan går 

de igenom varje samhälle för att se hur 

de mår och sprida kunskap om biodling 

till förbipasserande. Att bikooperativet 

startades handlade främst om att det var 

många som hyste en stor oro över den 

ökade bidöden. 

– I och med att man tar hand om ett bisamhälle 

så vet man att man ökar mängden 

pollinerare med ungefär 60 000 under 

dragtiden. Det är ett konkret bidrag till 

miljöarbetet till skillnad från mycket annat 

och jag tror att många känner det, säger 

Alice Bulukin och förklarar på så sätt varför 

det är så många som är intresserade av 

att vara med i bikooperativet. 

Nu är de cirka 23 personer som hjälper 

till att sköta de två kuporna, ordnar studiecirklar 

och utvecklar föreningen.

Man skulle kunna tro att det är väldigt 

annorlunda att odla bin i stadsmiljö jämfört 

med på landsbygden, där man oftare kan 

se ett gäng gula lådor ute vid en äng eller 

villatomt. 

– Rent skötselmässigt är det egentligen 

ingen skillnad alls, säger Emma Svensson. 

Visserligen är bina kanske mer utsatta eftersom 

de står på allmän plats men framförallt 

är det praktiskt att ha dem i stan där många 

kan dela på kuporna. 

– Fast på ett sätt tycker jag att det skiljer 

sig, säger Alice. Folk undrar ofta om det 

finns någon nektar för bina inne i stan, och 

det kan man ju verkligen fråga sig. Här är 

det såklart fattigare med mat än om du sätter 

bikuporna ute på en rapsåker men att 

ha kuporna här sänder en signal om att det 

behövs fler bin. Och då bina behöver ha 

något att äta så betyder det att man måste 

ha mer grönt i staden. Biodling i stan blir 

kanske mer en politisk handling, precis som 

stadsodling. 

Emma och Alice berättar att folk som 

passerar förbi ofta blir intresserade av vad 

de håller på med och för det mesta tycker 

de att det är roligt att bina står där. Men 

vissa blir rädda. En gång fick de flytta sin 

kupa eftersom folk i närheten tyckte det var 

”Folk undrar ofta om det finns någon nektar för bina 

inne i stan, och det kan man ju verkligen fråga sig.” 

obehagligt när bina kom för nära och det är 

inte alla de träffar som tycker att bina ska 

vara i stan. Nu står de dock stabilt inne i 

den lilla parken. Marken har de fått lov av 

Park- och naturförvaltningen att använda 

och de är väldigt till stadsbiodling. 

– Det har faktiskt inte varit några problem 

att hitta platser att ställa kuporna på. 

Det som har varit svårt är att inom föreningen 

bestämma vart kuporna ska stå. Alla 

har olika åsikter, säger Emma. 

– Och vi är ju amatörer de flesta av oss, 

tillägger Alice. Det blir ju mycket googlande 

för att leta information på olika ställen. 

Vi kan sitta ett helt möte och diskutera 

huruvida det är viktigt att det är väldigt 

soligt eller lite soligt vid kuporna. 

Att odla bin i stan är inte så egendomligt 

som det låter. Om man väl börjar leta 

upptäcker man att det finns ganska många 

som håller på med det. Eftersom skötseln 

inte skiljer sig särskilt från vanlig biodling 

kan man använda de vanliga handböckerna 

eller rådfråga Sveriges biodlares riksförbund. 

Men det kan vara skönt att vara ett 

par stycken som har hand om en kupa. Och 

med tanke på vad som hände Majornas 

Bikooperativ har Alice ett bra tips: 

– Ta er tid att hitta en bra plats där det 

verkligen är okej att placera era kupor, och 

finns grannar i närheten så se till att skriva 

kontrakt med dem! Att behöva flytta en 

kupa mitt under säsong är väldigt jobbigt. 

Mest arbete är det under sommarhalvåret 

men för dem som orkar lägga lite tid på sin 

kupa kan belöningen bli upp till 200 burkar 

honung att mumsa på och en skön känsla 

av att hjälpa naturen på traven. ••• 

För mer information om Majornas 

bi kooperativ, www.majeko.se/bi-kooperativ 

Emma Svensson och Alice Bulukin odlar bin i Majornas bikooperativ mitt i Göteborg. Att odla bin i stan skiljer sig inte från biodling på landsbygden. 


Skådning 

för soldyrkare 

text: Elin Götmark foto: Magnus Bjelkefelt 

För många är "bi" synonymt med det tama honungsbiet som bor i bikupor, 

men faktum är att det finns ungefär 290 bi-arter bara i Sverige. De flesta lever 

ensamma istället för i samhällen. Att skåda bin är en riktig sommarsyssla. 

Massor av blommor, sol och värme är goda förutsättningar för en lyckad bijakt. 

Blomflugor – wannabe-bin 

Blomflugor är inte alls nära släkt med bin och getingar 

även om de ibland kan ha liknande teckning. 

Förmodligen har de getingliknande ränder för att ge 

intryck av att kunna stickas. 

Du kan avslöja blomflugorna på att flugor bara har ett 

par vingar. Bin och getingar har två par, som sitter fast 

vid varandra med små hakar. 


Känn igen ett bi 

Bin är nära släkt med getingar och myror, som tillsammans 

känns igen på att de har en smal midja och att 

äggläggningsröret är ombildat till en gadd (det är därför 

bara honorna sticks). Man kan säga att bin är getingar 

som har börjat äta pollen istället för att vara rovdjur. Bin 

är hårigare än getingar, och deras hår är förgrenade istället 

för enkla som getingars. Humlor då? Jo, de är en 

sorts (ännu hårigare) bin, och de är alla samhällslevande, 

även om alla utom drottningarna dör om vintern så att 

samhället måste byggas upp på nytt varje år.

Skåda bin 

Bin och humlor söker upp blommor så vill du se dem ska 

du börja med att hitta platser där det blommar mycket. 

Trädgårdar brukar vara bra, liksom vägrenar. Det är också 

en fördel om det är varmt och soligt. 

Fjärilar och trollsländor kan du kolla in med hjälp av kikare, 

men små insekter som bin måste man oftast fånga för 

att identifiera. Mitt bästa tips för att göra en insektshåv är: 

1. Köp en fiskhåv och klipp bort fiskenätet 

2. Sy dit tyll istället. 

Mörka färger som grönt och brunt är bra – vitt blir för stor 

kontrast mot vegetationen och kan skrämma bort ditt byte. 

En trevlig bieffekt (förlåt) är att jag har lättare att få lift 

med en insektshåv i handen, förmodligen ser jag nördig 

och ofarlig ut då. 

När du har fångat din insekt är ett bra tips att flytta över 

den till ett plastglas och föra in ett annat glas tills insekten är 

fångat mellan glasens bottnar. På så sätt får du den att hålla 

sig stilla. Du behöver också en lupp för att se små detaljer. 

Bin är utrotningshotade 

Bin och humlor är tyvärr en hotad grupp – över 30 procent 

av arterna är rödlistade. Det beror dels på att jordbrukslandskapet 

är mer enformigt än förr, med mindre blomrikedom, 

och dels på att de markboende bina har speciella krav på 

boplats. Många bin vill ha lättgrävda sandjordar med sparsam 

vegetation. När sand- och grustag och torra betesmarker 

växer igen blir det skuggigare och kallare nära marken, och 

bina får svårare att klara sig. 

Skånedistriktet har en tradition av att spela bi-fotboll på 

Kaninlandet i Torna Hällestad utanför Lund för att hjälpa 

till att hålla den sandiga marken öppen. Ibland kan man ha 

roligt samtidigt som man gynnar naturvården! 

foto: Ditte Green-Petersen 

foto: Jenny Luukkonen 

Artbestämma bin 

Tyvärr finns inte någon bra bestämningslitteratur för bin på 

svenska. Det är lättast att börja med humlor, som det finns ett 

40-tal arter av. Dem kan du artbestämma med den trevliga 

boken Humlor av Göran Holmström. I Insekter – en fälthandbok 

(Douwes, Hall, Hansson, Sandhall) kan du nyckla dig 

fram till vilket av de 31 bi-släktena som biet du fångat tillhör, 

men längre kommer du inte. Vill du bli riktigt seriös finns 

tegelstenen The Bees of the World av Charles Michener, men 

den är inget för nybörjaren. Är du istället nyfiken på myror 

och getingar har det nyss kommit en ny Nationalnyckel om 

dem, men vi får vänta ett tag till på volymen om bin. 


Historien om 

S cker 

Det är lätt att tro att småkakor 

till fikat är en svensk tradition 

med djupa historiska rötter. 

Man bör då betänka att den 

som på 1600-talet var spekulant på tio kilo 

socker fick vara beredd att betala med ett 

ton spannmål. Då var sockret fortfarande 

en exklusiv importvara som framställdes av 

sockerrör som främst odlades på Atlantöar 

som Madeira, Azorerna och Kanarieöarna. 

Det höggräs som kom att kallas sockerrör 

var den första råvaran som kunde förädlas 

till kristalliserat socker. Det 

växte ursprungligen på 

ögrupperna Polynesien 

och Melanesien i 

Stilla havet och var 

länge något helt 

okänt för de europeiska 

gottegrisarna som fram 

till 800-talet fick 

dämpa sitt begär 

med honung. 

Det kristalliseradesockret 

fördes till 

vår kontinent i 

samband med den 

arabiska etableringen 

i Sydeuropa. De 

belägg som finns 

tyder på att det 

först på 1300talet 

förekom 

socker i Sverige. 

Vid denna tid betraktades 

sockerröret 

som medicinalväxt och 

under flera århundraden 

ansågs det vara 

rena dunderkuren 

mot allehanda krämpor. 

Faktum är att söt smak ger en 

milt smärtlindrande effekt. 

På 1800-talet blev sockret ett livsmedel 

som var tillgängligt för allmänheten. 

Dess popularitet var 

intimt förknippad med den stegrande 

konsumtionen av kaffe och 

te. Inte helt förvånande ansågs 

dessa storheter förstärka varandra, 

men främst var det ett sjunkande 

sockerpris som låg bakom 

att svenskens sockerkonsumtion i 

genomsnitt ökade med 3,5 procent 

per år under 1800-talet. Helt avgörande 

för denna utveckling var att 

man vid sekelskiftet 1800 lyckats 

utvinna kristalliserat socker ur 

sockerbetan. 

Spridningen av sockerbetan 

som källa till socker fick 

sig en rejäl skjuts av tidens 

storpolitiska konflikter. Slaget 

vid Trafalgar 1805 resulterade i att 

Storbritannien lyckades nedgöra 

Napoleons flotta. Engelsmännen 

kunde därefter skära av hela det europeiska 

fastlandet från långväga 

sjöfart vilket gjorde att sockret från 

de karibiska kolonierna snart började 

försvinna från de franska butikshyllorna. 

Detta oroade Napoleon eftersom 

sockret vid denna tid 

hade blivit en populär guldkant 

betaversionen 

Från exklusivt läkemedel till folklig stapelvara: hur sockret fann sin väg in i skafferiet. 


på tillvaron för 

de bemedlade 

skikten. Efter 

misslyckade 

försök att basera 

den inhemska 

sockerproduktionen på stärkelse, 

druvor och sav visade 

sig sockerbetan vara den 

mest framkomliga vägen 

för att ersätta sockerröret. 

Produktionen drogs igång 

med raketfart. Med hjälp 

av kraftiga subventioner 

hade Frankrike redan 

inom ett par år grundlagt ett 

fyrtiotal fabriker som hade kapacitet 

att raffinera 100 000 ton sockerbetor. 

Faktum är att Frankrike än 

idag är världens största producent 

av betsocker. 

I Sverige började den söta betan odlas 

för industriell förädling under 1830-talet 

men produktionen gick långt trögare än 

på kontinenten. Det skulle krävas dryga 

tullavgifter och generösa skattelättnader 

för att Sverige vid sekelskiftet 1900 skulle 

vara självförsörjande på socker. Det var 

alltså under 1800-talets senare hälft som 

de otaliga småkakorna med något varierande 

halt av vetemjöl, smör och socker 

började få verklig spridning i den svenska 

allmogen. ••• 

text: Svante Hansson 

bild: Olof Åström

text och bild: Alva Anderberg 

Att sockra in bär och frukt är inte bara gott utan även en 

konserveringsmetod. Mikroorganismerna trivs inte i den 

höga sockerhalten, och innan frysboxarnas tid var det 

självklart att använda socker för att bevara höstskörden. 

MasKrossirap (”VegansK honung”) 

Ta: 5 dl maskrosblommor (utan stjälk), vatten, 

2½ dl socker per dl vatten, rivet skal från 1 liten 

citron, ½ tsk citronsyra per dl vatten. 

Gör: Lägg maskrosorna i en kastrull och häll 

på vatten så att det knappt täcker. Värm upp 

försiktigt och låt sjuda (ej koka) i ett par minuter. 

Filtrera av vätskan genom ett kaffefilter och mät 

den. Häll tillbaka vätskan i kastrullen och tillsätt 

2,5 dl socker per dl vätska, det rivna citronskalet 

och knappt ½ tsk citronsyra per dl vätska. Koka 

upp och låt koka sakta tills en sirap bildas. Det går 

snabbt på slutet – se upp så du inte får sirap över 

hela spisen! Låt svalna något och häll på burk. Står 

sig nästan hur länge som helst. Passar bra till te 

och desserter. 

Kryddig aroniasylt 

Ta: 1 liter aroniabär, 2 dl vatten 

(kan uteslutas om man är noga 

med att inte sätta på för hög 

värme på spisen), 1 kanelstång, 

1 tsk mald stjärnanis, saft från 

1 citron, 2 tsk vaniljsocker, 

4 dl socker. 

Gör: Aronia är inte särskilt 

allmän i matlagning men lätt att 

hitta i bostadsområden då det 

är en populär prydnadsbuske! 

Bären är vackra, lättplockade 

och goda, men lite kärva. De 

smakar bäst om de plockas 

efter frost alternativt fryses in 

innan de tillagas. Koka upp bär 

med vatten och låt sjuda på 

svag värme i 20 minuter. Rör 

ner socker och kryddor och låt 

koka försiktigt i ytterligare 20 

minuter. Häll upp i burkar och 

förslut. Avnjut helst inom en 

vecka. 

MorotsMarMelad 

Med ingefÄra 

Ta: ½ kg morötter, 

1 citron, 1 apelsin, 8 dl 

syltsocker, 6 dl vatten, 

3 msk riven ingefära. 

Gör: Skala morötterna 

och riv dem grovt. Tvätta 

citronen och apelsinen. 

Riv skalen och pressa ur 

saften. Koka morötterna, 

ingefäran och det rivna 

skalet mjukt i 5 minuter. 

Tillsätt socker och låt 

koka ca 45 minuter på 

svag värme tills konsistensen 

blivit "marmeladig". 

Skumma av och häll upp på 

varma burkar. 

alVa tipsar 

För bästa hållbarhet bör alla redskap och 

burkar som används till inkoket steriliseras. 

Det gör man genom att koka dem 

eller ställa dem minst 10 minuter i ugnen 

på 100 grader. 

Ett annat knep för lång hållbarhet 

är att ha ett lager lingonsylt överst på 

marmeladen/sylten. Lingon innehåller 

mycket bensoesyra som hindrar mögelspridning. 

Gör aldrig trippelsats av marmelad eller 

sylt. Då måste man räkna ut hur mycket 

längre man måste koka sylten eller ha en 

sockerhaltstermometer för att undvika 

rinnig konsistens. 

lisens flÄder- och 

jordgubbssaft 

Ta: 1 liter jordgubbar, 10 klasar 

fläderblom, 1 kg socker, 1 liter 

vatten, ½ påse citronsyra. 

Gör: Skär jordgubbarna i skivor 

och lägg dem i en stor kastrull 

varvat med fläderblom. Koka upp 

vattnet, sockret och citronsyran 

och slå det över bären. Låt stå i 

tre dagar, sila och njut. 

Äppelchutney 

Ta: 2 äpplen, 400 g tomater/1 

burk kross, 1 gul lök, ½ dl socker, 

1½ tsk salt, 1 krm chili, 1 dl 

russin, ½ dl äppelcidervinäger. 

Gör: Finhacka lök, äpplen och 

tomater. Stek löken mjuk (utan 

att den får färg). Tillsätt tomater 

och äpplen och låt dem sjuda så 

att de blir mosiga. Tillsätt resten 

av ingredienserna och koka upp i 

några minuter. 


minifältis 

SoMMArEN är SöT 

Nektar smakar 

sött och gott. Ät 

till exempel en 

blåbärsblomma eller 

en syrenblomma så 

får du känna. (Om 

det inte redan har 

varit ett bi på besök i 

blomman förstås.) 

Modersmjölken, som alla däggdjur 

får under sin första levnadstid, är väldigt söt. 

Det är för att ungarna ska få mycket energi 

och växa snabbt. Mjölken innehåller också en 

massa bra ämnen som är till för att ungen 

ska stärkas mot sjukdomar. 

Den svartfläckiga blåvingens larver, precis som 

flera andra blåvinge-arter, utsöndrar ett sött ämne 

som myror gillar. På så sätt luras de sötsugna 

myrorna att bära med sig larven till sin stack, 

där fjärilslarven sedan kan leva gott på att äta 

myrornas ägg och larver. De får dessutom ett bra 

skydd mot rovdjur därinne i myrstacken. 

När det är dags för lövsprickning savar björkarna. 

Då kan man göra ett hål i stammen och tappa ut 

den smått söta saven som trädet pumpar upp till 

knopparna, och dricka den. Av björksav kan man till 

exempel göra saft, av saven från den kanadensiska 

lönnen tillverkar man lönnsirap i Kanada. 

När ett lövträd får en skada i barken rinner det 

också ut sav. Insekter, som är på jakt efter ett 

skadat träd att lägga ägg eller bosätta sig i, kommer 

flygande när de upptäcker saven. 

Ibland är det lätt att förstå varför växter heter 

som de gör. Stensöta är en ormbunke som växer 

vid stenar och drar du upp en rot och smakar 

på den kommer du känna att den har en väldigt 

söt smak som påminner om lakrits.

I alla gröna växter finns små sockerfabriker. 

Fotosyntes kallas den process där växter 

tillverkar druvsocker av koldioxid, vatten och 

solenergi. Druvsockret består av kol-, väte- 

och syreatomer, byggstenar som både växter 

och djur (som ju antingen äter växter eller äter 

andra djur som ätit växter) behöver för att 

kunna leva. 

De allra flesta blommor producerar nektar. Med den söta nektarn 

lockar de till sig hungriga insekter. Precis som godis är nektarn 

full av snabb energi, och utmärkt att äta som flygbränsle. På 

besök i blommorna får insekterna med sig pollen och hjälper 

därigenom till att befrukta blommorna. 

Bin besöker tiotusentals blommor, tar hem nektar till sina 

förråd och gör om det till honung. Humlor och fjärilar har en 

lång sugsnabel för att de ska nå ner att sörpla nektar ur djupa 

blommor. Även myggor lever av näring från nektar, det är bara 

när honorna ska lägga ägg som de suger blod. 

Godisblommor! Brudbröd smakar (och luktar om 

du gnor sönder bladet) som det klassiska Jenkatuggummit. 

Drar du isär ett strå av gräset vårbrodd och 

tuggar en stund på den ljusgröna delen så känner du 

smaken av kola. Testa också att lukta på en rödfibbla. 

Stjärtmes är världens sötaste fågel. 

Honungsdagg är ett sockrigt klet som 

kommer från bladlöss och andra 

löss. Man kan säga att det är deras 

avföring. Myror kan mjölka lössen på 

honungsdagg, i gengäld håller de då 

nyckelpigor och andra rovdjur borta. 

Även bin mjölkar bladlöss. 

På vissa träd kan du tydligt se 

honungsdagg från lössen som ett 

glänsande lager ovanpå bladen. Den 

är viktig näring för vissa fåglar, fjärilar 

(t.ex. eksnabbvinge) och andra insekter. 

text: Magnus Bjelkefelt och Lisa Behrenfeldt bild: Magnus Bjelkefelt foto: Magnus Bjelkefelt, Pavel Bina m.fl.

kultur 

utställning utan väggar 

text och foto: Marina Widén 

Rotvältor svävar som monsterspindlar på jättelika 

ben över våra huvuden, en björk har klätts i en 

färggrann stickad strumpa och lite längre bort 

inne bland träden skymtar ett stort träbord dukat 

med vit duk och vad som ser ut som drivor av frukt och 

bakverk. Två människolika figurer i plåt står på en höjd med 

utsikt över en dal, hand i hand. 

Pello i norra Finland ligger likt Haparanda nära gränsen 

mellan Sverige och Finland i ett vackert kuperat landskap, 

där landgränsen utgörs av Torne älv. 

Här finns en skogsägare som har skapat ett lite udda 

konstgalleri där skogen utgör rummet. Det är ett samarbete 

med svenska konstnärer för att främja kulturlivet i trakten. 

Galleriet har redan funnits i några år och en grupp konstnärer, 

tillsammans med skogsägaren, gör varje år en bedömning 

och beslutar vilka konstnärer som ska få ställa ut i skogen. Det 


är nämligen många som köar för att få ställa ut och göra sin 

konst synlig. Konstnärerna behöver inte betala någon avgift 

för att få ställa ut i skogen som de vanligtvis behöver på ett 

konstgalleri. Detta har skapat ett utrymme för nya, okända 

konstnärer att nå ut med sin konst. 

Lugnet och tystnaden, suset från trädens grenar och 

den fuktiga marken efter nattens regn skapar en speciell atmosfär 

och ger styrka till konstverken. Att skogen dessutom 

fått sätta sin prägel på konstverken gör dem än mer levande. 

Några av rotvältsspindlarna har fallit för vinden och ligger 

halvt söndermultnade på marken och figuren av klädnypor 

i trä har skiftat färg från ljust träfärgad till en mörkare, lite 

murrigare nyans. Skogen tar så tillbaka vad den förlorat. •••

Kungen är död – leve de 

ofödda barnen 

Johannes Söderqvist 

Bokförlaget Norlén och Slottner 2011 

Går det att sammanfatta världens 

systemfel i en bok? Johannes 

Söderqvist har gjort ett försök. 

Alla problem tas såklart inte 

upp, men han gör en gedigen ansats att 

med civilisationskritisk skärpa beskriva och 

knyta ihop de ”tre e-na”: ekologin, energin 

och ekonomin. En inte så liten uppgift … 

Författaren gör nedslag i såväl forskarrapporter 

som populärkultur och modern 

samhällsdebatt. Han binder samman det 

hela med maktanalys, granskning av normer, 

samt här och där en god dos ironi. Det 

piggar upp och fyller mig som läsare med 

nyfikenhet på nästa vändning, nya frågor 

och en förstärkt känsla av att det verkligen 

behöver odlas motstånd, både på gatorna 

och bokstavligt talat: i jorden med morötter, 

bondbönor och potatis som växande rebelller. 

Kolonisationen i världen sker både territoriellt 

och mentalt och motståndet behöver 

ske parallellt, fast på ännu smartare sätt. 

Tonen är fritt prövande, och Söderqvist 

menar att det han gör är att spekulera – inte 

att komma med absoluta sanningar – vilket 

han gör modigt och bitvis riktigt briljant. 

Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på 

köksbordet” är sympatisk, liksom att för- 

fattaren understryker att det 

här är frågor som berör oss 

alla och att det medför problem 

när enbart expert- och 

elittyckare får uttala sig om 

civilisationens vägar framåt 

(eller kanske bort från det 

vi kallar civiliserat?). Jag 

håller inte med Johannes 

Söderqvist om allt som han 

skriver och vissa partier 

känns mindre genomarbetade, 

vilket dock inte är 

konstigt i en bok som spänner 

över så många olika fält. 

Planeten jorden mår 

riktigt dåligt; förödelsen 

av människor och naturresurser 

går i rasande fart och 

mänskligheten står inför 

gigantiska problem och utmaningar. 

Det är därför inte 

konstigt att ställa sig frågan: 

är det kört? Världen så som 

vi känner den idag kan inte 

bestå, det är allt fler överens 

om. Är det då för sent 

att skapa något annat? Vi 

kan inte veta, det tror jag 

är svaret, och så länge vi inte vet att det är 

kört finns det skäl att kämpa. Frågan är hur. 

Söderqvist lyfter fram människans sociala 

förmågor, frågan om vad frihet egentligen 

är, och den potential som finns i samarbete 

och gemensam förståelse. Det ger hopp. 

Han går också till skarp och konkret at- 

tack mot patriarkatet, och poängterar att 

vi behöver tänka i nya banor – det går inte 

att lösa ett problem med samma medel som 

orsakade det, som Einstein sa. 

Linda Ellegaard Nordström 

Du vet väl om att Fältbiologerna har ett eget förlag? Vi har billiga böcker om alltifrån utomhuspedagogik och miljökamp 

till bållevermossor och rovfåglar. Många av våra böcker fördjupar sig i natur- och miljöfrågor som andra förlag kanske 

inte sett som viktiga att publicera. Fältbiologernas förlag tar saken i egna händer och ger ut de böcker vi själva vill läsa! 

LuPPAR finns i två varianter. En 

nybörjarmodell och en lyxvariant. 

NycKEL öVER SVERIGES BROMSAR är en pdf som finns att 

ladda ner gratis från Fältbiologernas hemsida. 

LINNEN av ekologisk bomull. 

Motiv: skogsmyra och stensöta. 

För att se hela vårt utbud och göra beställningar: gå in på förlagets hemsida www.faltbiologerna.se/forlag. 


experten och krönika 

UTELIV: Erik Börjesson är ute – extremt mycket. Han jobbar 

som natur- och landskapsvårdare och sover ute. Erik har både 

haft en tvestjärt i örat och en sädesärla på magen. 

Jag vill gärna veta om planterad 

snabbväxande tall (eller gran) tar upp 

lika mycket koldioxid som gammal 

urskog. Jan Örnfjärd 

Hej Jan! Din fråga sysselsätter många forskare och ständigt 

kommer det nya resultat som vrids för eller emot storskaligt 

kalhyggesbruk. Det finns också flera sidor av saken, 

varför det är ett tacksamt område för den som vill förvirra eller 

bli förvirrad. 

Skogsindustrin lyfter gärna fram att de unga träden genom 

sin snabba tillväxt omvandlar mycket koldioxid till ved, tillväxten 

stagnerar som bekant då trädet åldrats. Man hävdar att kolet 

lagras genom att träden omvandlas till stolar och andra trävaror 

som binder koldioxiden för lång tid. Samtidigt kan hygget ge plats 

för nya plantor som kan binda nytt kol. 

Linus Malmqvist har lyft fram forskning som talar för urskogen 

som kolsänka i en artikel i Fältbiologen (1/2009). Han skriver att 

urskogarna lagrar mycket koldioxid och ständigt lagrar in mer. 

Denna teori skiljer sig från vad man tidigare trott, att urskogar 

skulle vara klimatneutrala, det vill säga att de tar upp lika mycket 

som de avger. 

Det finns också studier som visar att kalhyggesbrukets totala 

utsläpp av koldioxid är större än deras förmåga att binda, om man 

räknar in all den koldioxid som frigörs från marken vid avverkning. 

Man kan också sätta skogens kollagring och roll i klimatdebatten 

i ett annat perspektiv genom att fråga ”Men vad är de stora 

riskerna med klimatförändringarna?” Och sedan liksom jag tänka 

”Tja, det är väl att den har stor skada på jordens ekosystem som 

får konsekvenser för oss och andra arter”. Med en sådan utgångspunkt 

har jag svårt att se den odlade skogen som en lösning. De 

gamla urskogarna står för en oerhörd biologisk mångfald som 

är just vad som krävs för att fixa stora klimatförändringar med 

bibehållna ekosystem. 

Avslutningsvis kan man fundera över alternativen för att både 

få föremål gjorda av trä eller cellulosa och samtidigt inte påverka 

klimatet. Jag tror starkt på att tillämpa kontinuitetskogsbruk, som 

Lübeckmodellen (Fältbiologen 1/2012), där skogen brukas utan 

att kalavverkas och markens koldioxid inte påverkas så mycket. 

Hoppas att dessa nedslag och tankar bringar dig klarhet! 


I varje nummer har Fältbiologen en gäst som skriver om natur och miljö. 

Fråga vad som helst! Fältbiologens experter kan svara på allt. 

Skicka din fråga till redaktion@faltbiologerna.se. 

Slut i tanken 

Sötsug och sockrets funktion för kroppen – att skriva 

den där artikeln jag lovat känns ogörbart. Jag har skjutit 

upp det till efter terminens sista tentor och nu sitter jag 

här och måste leverera. Jag drar ut på det, bokar några 

tågbiljetter så länge och ringer ett samtal. Allt går trögare än 

normalt och trots att jag inte har lust att prata babblar jag på i 

telefon, helt oförmögen att uttrycka mig effektivt. 

Att solen skiner genom mitt norrfönster hade kunnat ge mig 

en ledtråd, men det är först när jag får syn på klockan som jag 

inser vad problemet är. Den är åtta på kvällen och jag har inte 

ätit något annat än smörgåsar och jordgubbar idag. Det är mitt 

låga blodsocker, inte artikeln, som är problemet. 

Hjärnan drivs huvudsakligen av druvsocker, glukos. Det 

transporteras till hjärnan med blodet. När blodsockret är lågt 

är det lätt att känna sug efter socker. Socker är de kortaste kolhydraterna. 

Om vi äter glukos går det direkt ut i blodet. Vanligt 

strösocker, vars molekyler är sammansatta av en glukos och en 

fruktos, går fort att dela upp i sina byggstenar. Blodsockernivån 

skjuter genast i höjden men efter en stund dyker den lika plötsligt. 

De längre kolhydraterna, som stärkelse, är långa kedjor 

av sockerbyggstenar. Dessa tar längre tid att sönderdela och 

ger mjukare höjningar och sänkningar av blodsockerhalten 

än socker. 

Eftersom det är inte bara är min hjärna som skriker efter 

energi, även min magsäck känns otrevligt tom, blir det inte 

sötsaker den här gången utan så kallad riktig mat. 

Med en behaglig mättnadskänsla och förnyade tankekrafter 

går jag tillbaka till att leta information till artikeln. 

Vid varje sökning på nätet blir jag påmind om hur het socker- 

och kolhydratdebatten är. Mängder av träffar är bloggar och 

forum om den så kallade LCHF-dieten (lite kolhydrater och 

mycket fett). 

Det är nog någonstans bland LCHF-bloggarna som artikeln 

jag skulle skriva går om intet. Jag har svårt att scrolla förbi 

predikningarna för lågkolhydratkosten, svårt att låta bli att läsa 

och dissekera det de skriver. Den enkla lösningen att dra ner på 

kolhydraterna appliceras på alla viktproblem och kostrelaterade 

sjukdomar utan reservationer. Jag blir mest trött. Skräckbilden 

av kolhydrater känns helt oproportionerlig. 

För ett år sedan reste jag till Färöarna med Fältbiologerna. 

När vissa förfasade sig över den stora mängd sötsaker som en 

av oss åt svarade han: ”Socker är den renaste energin!” 

Hans ord har följt mig sedan dess. I en mening fångade han 

både styrkan och problemet med socker. Socker ger energi. 

Kolhydrater ger energi. Men mycket mer än så är det inte. 

Kristin Axelsson är fältbiolog och utbildad inom 

kemi. Hon tror sig bäst kunna förstå världen 

genom att studera dess byggstenar – molekylerna.

foto: Kleo Bartilsson 

De sista sidorna i Fältbiologen är reserverade för Fältbiologernas interna rapporter om vad fältbiologer runt om i landet har för sig. 

Har du, din klubb, ditt crew eller din miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat 

en blockad? Skicka in en bild och skriv en kort text. redaktion@faltbiologerna.se är adressen. 

Det goda livet i Mittlandet 

Vi ligger på mage i gräset mitt bland gullvivior 

och orkidéer. Solen skiner i dag också och 

till Mittlandsskogen på öland hittar inte den 

kyliga vinden in. Runt omkring oss surrar insekterna 

förbi med målmedveten fart. Gläntan 

vid Ismantorp, under den skira grönskan, med 

de gamla ekarna, enarna som står i givakt och 

Sankt Pers nycklar som lyser upp marken, är 

verkligen en plats för liv. Någon skulle kanske 

säga att det är lugnt och stilla, men det är det 

här som är liv. Allt lever här. 

Det kommer fram en man till oss. Han har 

fångat ett spännande djur på några oskarpa 

digitalbilder. Djuret är åtminstone en skalbagge, 

så långt kan vi artbestämma. Men liknar det 

inte mer en myra med sin tjocka bakkropp och 

små antenner? Småningom hittar vi ett levande 

exemplar och får reda på att det här är lite 

av en raritet (och dessutom rödlistad) och att 

den tjocka kroppen är en svällande äggsamling 

som honan bär i sig. Majbaggen, i vårt fall 

svart majbagge, finns inte på så många ställen i 

Sverige, men här kryper den långsamt omkring 

i solgasset. 

Men mest ligger vi faktiskt i gräset för att vi 

här har gjort upp en fjärilsartbestämningsstation. 

Våra håvar sveper i gräset och vi skyndar 

oss tillbaka till litteraturen för att se vilken art vi 

fångat. ”Denna art håller revir på små solfläckar 

längs stigar genom skuggig skog”, kan vi läsa 

– det var precis där vi hittade den, kvickgräsfjärilen. 

En mycket liten mörkbrun fjäril med vita 

jämnt utspridda fläckar som flyger i maj – det 

kan bara vara smultronvisslare. Aurorafjäril och 

citronfjäril kan alla nu känna igen utan att ens 

håva in dem. Men det är alltid roligare att titta 

nära! 

Den stora fjärilen, körsbärsfuksen, fick jag 

inte tag i trots att jag jagade den flera hundra 

meter. Men den lilla fjärilen lyckades vi håva in: 

mindre båvinge, Cupido minimus på latin – det 

säger allt. 

Magnus Bjelkefelt 

Svandansen 

internt 

Lördag kväll den 21 april 2012, klockan är runt 

nio. På teveapparaterna surrar underhållningsprogram, 

krogarna börjar få sina första gäster, 

på restaurangerna springer servitörerna med fat 

i högsta hugg och Fältbiologerna är på fågeläventyr. 

I närheten av Hornborgasjön står en grupp på 

runt tio personer helt knäpptysta i mörkret och 

lyssnar efter ett enda ljud: dvärgbeckasinens galopperande. 

I fascinationen över denna gemensamma 

tystnad är det svårt att förstå de andras 

val av helgnöje. Samtidigt är det kanske just 

ett sådant, liknande liv, som vi beskådat under 

dagen. Tranor, svanar, doppingar och änder av 

alla de slag som väljer att återkomma till samma 

plats, år efter år, och tränga ihop sig tillsammans. 

Efter en kort morgonskådning åkte vi till 

Trandansen. Jag undrade om det inte i stället 

borde kallas ”Svandansen” och min första fågelanteckning 

någonsin lyder ”sångsvanar har 

väldigt kraftiga ben jämfört med knölsvanar ...”. 

Efter en stund gick jag bort en bit för att skåda 

människor som skådar fågel. Kanske är det just 

såhär fåglarna gör? Måsarna kretsar över oss, 

övervakar och analyserar vårt beteende, duvor 

och sparvar kryssar mellan caféborden och avlyssnar 

samtal. Kajorna skvallrar i träden. Men 

kanske är det en alltför högmodig tanke, varför 

skulle de hysa ett sådant stort intresse för oss? 

uppmaningen ”ta med er alla era fågelböcker” 

i informationsmejlet innan gjorde mig obefogat 

nervös (jag ägde nämligen inga fågelböcker). 

Jag har aldrig varit med om några som på ett 

sådant ödmjukt och ärligt sätt vill dela med 

sig av sina kunskaper och sitt intresse. Denna, 

Fältbiologernas årliga resa till Hornborgasjön, var 

för mig den allra första men definitivt inte den 

sista. PS Jag har skaffat en fågelbok nu. 

Helena Rimme, Göteborgsklubben 

Fältbiologen 2/2012 | 31 

foto: Kleo Bartilsson

foto: Leo Rudberg 

internt 

Fågelskinn från hela världen 

Ringmärkningscentralen, på Naturhistoriska 

riksmuseet i Stockholm, är den centrala plats 

som ger ut tillstånd till ringmärkning av fåglar i 

Sverige. Det är också hit alla fågelstationer och 

ett par hundra privata märkare skickar datan om 

sina märkta fåglar. 

Efter att ha kollat på kartor som visade återfynden 

av svenska ringmärkta fåglar, läste vi en 

del roliga brev från människor som hittat ringar. 

En del brev är tämligen absurda – människor på 

platser där fågeljakt ger ett betydande bidrag 

till mattillgången frågar ibland varför man släppt 

fåglarna när de väl fångats istället för att äta upp 

dem! Alla som skickar in information om upphittade 

ringmärkta fåglar till Ringmärkningscentralen 

får ett brev tillbaka med information om var fågeln 

först ringmärkts. Väldigt kul! 

Sedan var det äntligen dags att gå in i arkiven 

där samlingarna av fågelskinn finns. Lina, vår 

guide, hade plockat fram några vanliga svenska 


fågelarter och en del annat – kanske lite roligare – 

från den "önskelista" vi fått sätta ihop. De svenska 

fåglarna var kungsfåglar, löv- och grönsångare 

och koltrastar. Dessa förevisades samtidigt som 

Lina berättade om hur man åldersbestämmer när 

man ringmärker. Det handlar mycket om hur fåglarna 

ruggar och vi fick nära studera ruggränser, 

fjäderformer och liknande för att lära oss om 

detta. 

Havsörn och kungsörn var riktigt mäktiga att 

se på – klorna var oerhört imponerande. Därefter 

såg vi ett par biätare, ett par fjällugglor (som i 

Sverige häckar mycket sällsynt) och en albatross. 

Ännu fler avlägsna fåglar följde: praktfåglar av 

flera olika slag, från djungler i Oceanien och liknande. 

Många hade extremt långa stjärtspröt, 

och en ett par "örontäckare" som stack ut fågelns 

dubbla längd! 

Leo Rudberg, Stockholms City-klubb 

östersjöns förkämpar 

I mitten av maj åkte tre fältbiologer till Helsingfors 

för att träffa engagerade ungdomar i liknande 

organisationer från Finland, Ryssland och Estland. 

De har nämligen under fyra år drivit ett projekt 

som heter Baltic Sea Ambassadors, vilket innebär 

att de har hållit föreläsningar i skolor runtom i 

sina länder och informerat om de miljöproblem 

som anknyter till östersjön. Emellanåt har de 

mötts och utbytit erfarenheter mellan länderna 

Fågelmorgon 

i Hökälla 

Klockan 7 en tisdagsmorgon i slutet på maj 

var vi en grupp morgonpigga fältbiologer som 

samlades vid Hökälla på Hisingen. Det var 

mulet och hade regnat så vädret hade kunnat 

vara bättre för fågelskådning, men skam den 

som ger sig! John Thulin som är projektledare 

för ”Hökälla – grönt arbete och rehab” 

mötte upp oss och gav oss en introduktion 

till Hökällaprojektet och visade oss runt. Vi 

fick tjuvkika in i en fågelholk som var bebodd 

av blåmesar, och lärde oss att det är en myt 

att fåglar överger sina ägg eller ungar om en 

människa varit nära dem. 

Sedan gick vi runt i det återskapade kulturlandskapet 

med betad mark, ekdungar 

och dammar. Vi såg eller hörde lövsångare, 

svarthätta, törnsångare och rörsångare. Vi 

såg också tornfalk som satt i en holk och 

sist men inte minst backsvala. Man har återskapat 

sandbranter där arten häckar och de 

verkade trivas bra i sitt nya hem. Om du är 

intresserad av fåglar rekommenderas ett 

besök i Hökälla i sommar. 

Jacob Peterson, Göteborgsklubben 

och inspirerat varandra. Nu vill de att Sverige och 

därmed Fältbiologerna hakar på och gör något 

liknande. Är du lite nyfiken? Vi kanske kan börja 

med att väcka det gamla havsnätverket till liv? Vill 

du engagera dig för östersjön? Hör av dig: Linn 

Andersson, linn.andersson@faltbiologerna.se. 

Linn Andersson 

foto: Magnus Bjelkefelt

ojnarekampen går vidare 

Den 22–24 maj hade Fältbiologerna aktionsläger 

på Gotland för att påverka förhandlingarna som 

just då pågick om huruvida Nordkalk ska få bryta 

kalk i Ojnareskogen eller inte. 

Med ett kalkbrott ryker den skog som står där 

– inklusive den känsliga gaffelfibblan och den biologiska 

mångfalden. Det blir ett sår i landskapet. 

Ett hål. Men brottet riskerar också att förstöra 

vattnet. Grundvattennivån sänks och det finns 

forskare som är oroliga för att det kommer att 

tränga in saltvatten underifrån och på så sätt göra 

vattnet odrickbart. 

För att lösa detta och komma fram till en slutgiltig 

dom samlades mark- och miljööverdomstolen 

till förhandlingar. Representanter från alla olika 

parter, inklusive Fältbiologerna, åkte till Visby i 

tre dagar. 

Vi var tre ditresta fältbiologer och några från 

Gotlandsklubben som under veckan försökte 

påverka förhandlingarna i Visby så mycket som 

möjligt. Första förhandlingsdagen gjorde vi i en 

aktion utanför förhandlingarna. Vi klädde ut oss 

till poliser och hade en banderoll med texten 

”BEKÄMPA BROTTEN”. Kalkbrottet i Ojnareskogen 

är ett brott mot naturen – ett brott som ska bekämpas! 

Andra förhandlingsdagen kom vi dit på morgonen 

och sjöng sånger och trummade för 

Ojnareskogen när förhandlarna anlände. Många 

fler hade anslutit sig. 

Sista förhandlingsdagen var det syn av 

området som Nordkalk tänkt förstöra. Det 

betyder att alla finklädda förhandlare med skjortor 

och kavajer tar på sig ett par stövlar och ger 

sig ut i Ojnareskogen för att i verkligheten se 

den skog som de pratat om i två dagar. Vi blev 

ett stort gäng som traskade runt i Ojnareskogen 

för att kolla på de källflöden, gaffelfibblor och 

den storslagna natur som hotas. Nordkalk var 

där, Naturvårdsverket, konsulterna, domstolen, 

Naturskyddsföreningen, Bevara Ojnareskogen, 

Botaniska föreningen, lokalbefolkning och till och 

med en häst. Vi hade hängt upp banderoller i 

träden på morgonen innan det stora följet kom 

till skogen. På banderollerna stod det ”Nordkalk 

kör Gotland i graven” och ”Törstig?” och längs 

hela vägen till området var skyltar uppsatta. 

”Stoppa brotten 500 m” och ”Eu ser er” stod 

det på några. När Nordkalk kom till skogen fanns 

där också en skylt från framtiden med information 

om nationalparken Bästeträsk. Den såg precis ut 

som de informationsskyltar som brukar finnas i 

nationalparker. På skylten stod: 

”Bästeträsk nationalpark är Gotlands största 

sammanhängande vildmarksområde. Gotland är 

unikt även ur ett internationellt perspektiv och 

nu har ön äntligen fått en nationalpark så att den 

hotade naturen även kan upplevas av kommande 

generationer. Innan bildandet av parken stod 

skogen under ett hot att för all framtid förstöras 

genom exploatering från kalkindustrin. Många 

hotade arter har fått sin sällsynta miljö skyddad.” 

Nu sitter domarna på sin kammare och ska 

försöka bestämma sig för om Ojnareskogen ska 

få stå eller om det ska bli ett stort hål. Den 5 juli 

kommer beskedet. Vi har tänkt oss ett stort läger 

i Ojnareskogen. Antingen blir det en stor fest eller 

så kedjar vi fast oss. 

Salomon Abresparr, Pontus Johansson, 

Felicia Lindh, Olof Åström 

Ensam med 

doppingarna 

Säsongens tredje fågelmorgon för 

Stockholmsklubben hölls vid den lilla pittoreska 

Kyrksjön i Bromma, inom gångavstånd 

från tunnelbanan vid Ängbyplan. Vädret var 

sämre än vid tidigare fågelmornar, och tyvärr 

dök ingen deltagare upp utom arrangören. 

Likväl blev exkursionen rätt lyckad, eftersom 

artlistan blev 19 arter. Däribland fanns den 

främsta målarten svarthakedopping, en rätt 

sällsynt häckfågel i Stockholm som dock finns 

i flera par i Kyrksjön. Dessa sågs mycket väl. 

Smådoppingen, svarthakedoppingens lilla 

släkting, hördes också kort. 

Allra mäktigaste intrycket gav dock kanske 

inte fåglarna, utan istället den trolska skog 

som en spång går genom, precis väst om 

sjön. De vackra träden står till vristerna i ett 

mörkt, lite Sagan om ringen-aktigt, vatten och 

grodor simmar omkring precis vid ens fötter. 

Leo Rudberg, Stockholms City-klubb 

Våra nya 

informatörer 

Tre informatörer har anställts i Fältbiologerna. 

Den 17 april hölls en kickoff där de nyanställda 

fick pepp och verktyg för att ta sig ut bland 

ungdomar och informera om Fältbiologerna. 

Informatörernas arbetsuppgifter är att 

informera om hur man som ungdom kan engagera 

sig för natur och miljö, inspirera till 

handling, hjälpa till att starta nya klubbar och 

slussa in nya medlemmar för mer verksamhet 

lokalt. Informatörerna kommer att jobba i ett 

år med att besöka skolor, evenemang och 

festivaler för att möta ungdomar och ge dem 

möjligheten att aktivera sig i Fältbiologerna. 

Isak Wadsö och Felicia Lindh att jobbar i 

Skåne och Jenny Luukkonen i Göteborg. 

Vill du ha kontakt med informatörerna nås 

de alla på informator@faltbiologerna.se 


foto: Mose Agestam internt 

Vi behöver en ny skogsvårdslag 

Den 9 juni avverkade Fältbiologerna Landsbygdsdepartementet 

i en aktion för att belysa vilket 

stort behov Sverige har av en ny skogsvårdslag 

och en ny skogspolitik. Vi avverkningssnitslade 

Landsbygdsdepartementet, sågade 

itu den gamla lagboken med motorsåg och 

överlämnade våra förslag på förändring till 

Landsbygdsdepartementet och ansvarig minister 

Eskil Erlandsson. 

Inför aktionen skickade Fältbiologerna också 

in en avverkningsanmälan för att avverka 

Landsbygdsdepartementet. Vi fick inget svar så 

Fältbiologernas styrelse 

Bakre raden fr. vänster: Salmon Abresparr, Pontus Johansson, Lovisa Nilsson. 

Främre raden fr vänster: Carin Fröjd, Sara Vikström Olsson, Hilda Bergström, Andreas 

Hansen och Ann-Christine Troberg. På bilden saknas Marina Widén. Foto: Felicia Lindh 


då avverkade vi. Vi ville på detta sätt tydligt visa 

hur kass lagstiftningen är på skogsområdet. För 

att avverka en skog behöver nämligen skogsägaren 

enligt lag bara skicka in en avverkningsanmälan 

till Skogsstyrelsen, vänta i sex veckor, 

och om Skogsstyrelsen inte kommer med någon 

respons under den tiden är det sedan fritt fram 

att avverka. Enbart en bråkdel av de anmälningar 

som kommer in följs upp av Skogsstyrelsen. 

Salomon Abresparr, Uppsalaklubben 

Senast 1/11! 

Kom ihåg att skicka in motioner och verksamhetsförslag 

senast 1 november! 

Du som medlem har rätt att skicka in 

förslag till Riksårsmötet i januari, men för 

att alla ska hinna ta del av dina tankar 

behöver vi få in dem senast 1 november. 

Funderar du på vad en motion och ett 

verksamhetsförslag är kan du gå in på 

www.faltbiologerna.se/motioner. 

Du kan också mejla till Lovisa Nilsson 

lovisa.nilsson@faltbiologerna.se om 

det är något du undrar över. Motioner och 

verksamhetsförslag skickas sedan till: 

styrelsen@faltbiologerna.se 

Vill du läsa 

mer internt? 

Då är det dags att du skickar in text och 

bild till Fältbiologen. Alla vill läsa om vad 

ni har hittat på i din klubb, ditt distrikt 

eller ditt crew! Skriv och berätta! Skicka 

en bild! Det behöver inte vara så mycket. 

Fältbiologens internsidor väntar 

på att fyllas med allt fantastiskt fältbiologiskt 

världen kan tänka sig! 

redaktion@faltbiologerna.se är 

adressen. Redaktionen längtar efter 

ditt bidrag! 

Salomon Abresparr, ordförande 

0708-14 20 82 salomon.abresparr@faltbiologerna.se 

Sara Vikström olsson, vice ordförande 

0734-23 79 50 sara.vikstrom.olsson@faltbiologerna.se 

Pontus Johansson, vice ordförande 

0700-98 71 82 pontus.johansson@faltbiologerna.se 

Ann-Christine Troberg, sekreterare 

0735-65 24 12 ann.christine.troberg@faltbiologerna.se 

Lovisa Nilsson, kassör 

0739-51 89 45 lovisa.nilsson@faltbiologerna.se 

Carin Fröjd, kanslichef 

0732-29 88 36 cfrojd@gmail.com 

Andreas Hansen, fältbiologisekreterare 

0768-19 34 92 andreas.hansen@faltbiologerna.se 

Marina Widén, gruppdynamiksekreterare 

0737-59 28 33 marina.widen@faltbiologerna.se 

Hilda Bergström, ledamot 

0700-90 80 56 hilda.bergstrom@hotmail.com 

Hela styrelsen: styrelsen@faltbiologerna.se

Fältbiologerna i Almedalen 

1–8 juli, visby. För fjärde året åker 

Fältbiologerna till politikerveckan i 

Almedalsveckan på Gotland. Här samlas 

Sveriges makthavare för att lobba och diskutera 

politik under en vecka. Fältbiologerna kommer 

vara där för att se till att miljöfrågorna kommer 

högt på alla politikers dagordning! Vi kommer 

göra feta aktioner, gå på seminarier och ställa 

makthavarna mot väggen och kanske dansa lite 

på Visbys gator. Kontakt: Linn Andersson, linn. 

andersson@faltbiologerna.se 

Sommarläger i östergötland 

3–8 juli, S:t Annas skärgård. Äntligen sommarläger! 

Och dessutom i undersköna Östergyllen. 

Vi planerar att upprätta en fältstation i Sankt 

Annas skärgård. Andra planer är att fixa kajaker 

och cyklar. I Sankt Annas skärgård finns 

massor av fin natur och gött med badplatser i 

härliga Östersjön. Vi bor i tält och lagar mat på 

stormkök. Hör av dig om du är intresserad av att 

komma, eller om du vill hjälpa till att fixa något! 

Mer information kommer, så håll utkik på hemsidan! 

Kontakt: Magnus Bjelkefelt, 0702 911 772, 

Jenny Luukkonen, 0703 68 89 61. 

Stora Karlsöläger 

19–21 juli, Stora Karlsö. Under tre dagar så 

kommer vi att skåda fåglar, kolla på något överblommade 

orkidéer samt köra artrace. Stora 

Karlsö är den större av Karlsöarna, de två öarna 

utanför Gotlands kust som har en stor alkepopulation 

med tusentals sillgrisslor och tordmular, 

samt några par tobisgrisslor. Och massvis med 

övriga fågelarter. Ön är ett naturreservat som är 

lammbetat om sommaren, vilket gör att den har 

ett rikt växtliv och mycket öppna ytor, perfekt 

för att nörda runt med lupp och flora. Lägret 

kostar 300 kronor! Då ingår mat, furstligt boende 

och reseersättning. Så vad väntar ni på? 

Anmäl er till Olof Åström på 

olof.astrom@faltbiologerna.se 

YEE:s årsmöte 

27– 29 juli, Oucmanice, Tjeckien. 

Fältbiologernas europeiska paraplyorganisation 

YEE har sitt årsmöte 27–29 juli i Tjeckien och 

Fältbiologerna måste skicka en person till att 

rösta på mötet. Det finns även rum för att en till 

fältbiolog kan få åka med på mötet. Kontakt: 

Salomon Abresparr salomon.abresparr@faltbiologerna.se 

070-8142082 

Expedition Pulsujärvi 

30 juli – 10 augusti, Pulsujärvi. Längst uppe 

i nordöstra Sverige, mitt i en grov triangel 

som bildas av Karesuando, Övre Soppero och 

Treriksröset, finns en märklig plats, Pulsujärvi. 

Området är unikt i åtminstone Sverige på grund 

av de stora inlandssanddynerna och tundrabiotoperna 

som breder ut sig främst väster om sjön 

Dàvvajàvri. Vad som gör den här lokalen så intressant 

är att det är Sveriges enda kända lokal för 

tundratrollslända. Men även i övrigt är området 

en hotspot! För anmälan kontakta Robin Pranter, 

robin.pranter@gmail.com eller 0738-41 38 77. 

Gotska sandön 

1– 5 augusti, Gotska sandön. Denna underbara 

ö ligger mitt i Östersjön, 38 km norr om Fårö 

och 85 km sydost om Landsort. 1909 bildades 

öns första nationalpark, vilken några år senare 

utvidgades och täcker numera i stort sett hela ön. 

Ön har en unik miljö och man finner både kristallklara 

vatten, stora tallskogar, lummiga ängar 

samt ett djur- och växtliv som man annars sällan 

ser. Sista anmälningsdag är 8 juli, men hör gärna 

av er så snart som möjligt om ni vill följa med! 

Kontakt: Anna Karlsson 0734-456 458 annakarlsson88@hotmail.com. 

Fältbiologerna på urkult 

2–5 augusti, Näsåker. I år kommer 

Fältbiologerna att finnas på plats på Urkult för 

att värva nya medlemmar och sprida information 

om världens bästa förening. Urkult är en 

världsmusikfestival som äger rum 2–4 augusti i 

Näsåker utanför Sollefteå. Vi kommer skicka 10 

medlemmar som vill kampanja för fältbiologerna 

och varje person kommer få 300 kr i ersättning 

för festivalbiljetten. Biljetterna kostar 700 kr och 

Fältbiologerna står varken för mat eller reseersättning. 

Däremot kommer vi fixa tält så att vi 

alla kan bo tillsammans. Anmälan görs till sara. 

vikstrom.olsson@faltbiologerna.se och det är 

först till kvarn som gäller. Häng med! 

Värva nya fältbiologer på WoW 

9–11 augusti, Göteborg. För sjätte året i rad 

kommer Fältbiologerna befinna sig på festivalen 

Way Out West i Göteborg, denna gång mellan 

9–11 augusti! Förutom att ha ett tält där vi värvar 

medlemmar hjälper vi även festivalen med 

återvinning och sortering. För det får vi mat och 

gratis inträde! Man jobbar 4–6 timmar varje 

dag och det finns plats för cirka 12 personer. Är 

du intresserad hör av dig till jenny.luukkonen@ 

faltbiologerna.se. 

Inventeringsläger med Skogsnätverket 

13–17 augusti, norra Dalarna. Det finns 

många viktiga saker att jobba med i dessa 

jordklotskris-tider och bland dem är bevarandet 

av vår biologiska mångfald bland de viktigaste. 

Skogsbruket idag är långt ifrån tillräckligt för att 

se till att Sveriges skogars biodiversitet bevaras. 

Skogsnätverket bjuder in till inventeringsläger för 

alla nya och gamla fältbiologer som är nyfikna 

på skogen, dess struktur och arter. Vi kommer 

att röra oss i oskyddade skogar i norra Dalarna 

ihop med flera erfarna och kunniga inventerare. 

Det kommer att hållas nybörjarvänliga pass om 

allt från vad som skiljer skog från trän i grupp 

till hur man finner de arter som signalerar 

höga naturvärden. Vi bor i tält och är ute i fält 

hela dagarna. Det blir tickor, lavar, insekter, 

skogspolitik och en sabla massa trevligt häng! 

Reseersättning erhålles, men maten under lägret 

står vi för själva. Begränsat antal platser! Anmäl 

dig genom att mejla namn, mobilnummer och 

om du har körkort eller tält senast 13/7 till alva. 

anderberg@gmail.com så får du vidare information, 

hemläxa och packlista. Frågor? Ring Alva 

0734-41 67 07 eller Julia 0702-56 51 66. 

Antikärnkraftssegling 

23 augusti – 10 september, östersjön. 

Fältbiologerna kommer att delta i på 

AntiAtomBündnis NORDOST:s resa längs den 

svenska kusten ner till Greifswald, Tyskland. 

Målet: Vi kräver en effektiv förändring av energisystemet 

i hela världen, nu! Medan vi åker längs 

Östersjön har vi utbyte med aktivister från olika 

länder, startar internationella nätverk, försöker 

hitta former för protest och visar oss aktivt ute på 

gator och torg. Vårt andra planeringsmöte kommer 

att äga rum i Stockholm 12–15 juli. Kom och 

lär känna gruppen och våra idéer. Har du frågor 

eller vill anmäla dig, hör av dig till Linnéa 

linnea.andersson@faltbiologerna.se 076-2608207 

redaktionsmöte – planeringshelg 

24–26 augusti, Skattungbyn. Redaktionen 

kavlar upp ärmarna och slår både sina klokaste 

och dummaste sidor ihop för att producera ännu 

ett nummer av vår tidning Fältbiologen. Är du 

intresserad av redaktionsarbete, vill vara med och 

påverka tidningens innehåll eller bara vill kolla 

in vad vi är för ena ska du självklart dyka upp! 

Hör av dig till Alva för mer information. alva. 

anderberg@gmail.com 

Power Shift 2012 

21–23 september, Stockholm. Power Shift är en 

väldigt cool sak som Fältbiologerna är med och 

arrangerar och som det nu är fritt fram att anmäla 

sig till! Power Shift arrangeras för dig som 

är 16–30 år och vill träffa andra som delar ditt 

intresse för klimat och hållbarhet. Under en helg 

i september ska vi lära av varandra och tillsammans 

visa samhället att vi unga är redo att ställa 

om! Under helgen får du delta i olika workshops, 

förbereda en flashmob, lyssna på inspirerande 

unga förebilder och lära känna miljöhjältar från 

hela Sverige. Om du är fältbiolog får du såklart 

reseersättning. Kontakt: Alva Snis Sigtryggsson 

alva.snis.sigtryggsson@faltbiologerna.se eller 

0760-535242.

POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Brunnsgatan 62 

802 52 Gävle 

ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds 

försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med 

nya adressen sänds till postkontoret. 

110 06 Stockholm 

dra åt sKogen! 

SkogSfeStivalen 11–15/7 • inventeringSläger 13–17/8 

Ute i naturen. Inne i miljödebatten. 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa 

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne 

i miljödebatten: Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga 

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem GrATIS genom att sms:a ”Fä + ditt personnummer” till 724 56!

Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?