April - Skogsbruket
April - Skogsbruket
April - Skogsbruket
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
NATUR vård<br />
Ansvar och samarbete<br />
– räddningen för våra vatten<br />
Surhet, metaller, näring och fasta<br />
partiklar är några av hoten mot<br />
vattnen och deras invånare. Ansvaret<br />
för vården av våra vatten<br />
ligger på dig och mig.<br />
Sura sulfatjordar, alunjordar och svartmocka<br />
är alla benämningar på samma sak. Även<br />
mindre kära barn har många namn. De svavelrika<br />
lerorna bildades för ungefär 4 000–<br />
8 000 år sedan under Litorinahavet, ett<br />
förstadium till Östersjön. I och med landhöjningen<br />
har lerorna stigit upp ur havet.<br />
Längs kusten kan sulfatjordarna ligga bara<br />
några tiotals centimeter under markytan<br />
men i medeltal hittar vi dem 1–2 meter ner<br />
i marken. Sulfatjordarna är näringsrika och<br />
lättbearbetade, varför de ofta blivit uppodlade.<br />
Men lerorna finns också i skogar och<br />
tätorter.<br />
metallerna DöDar fisk<br />
Problemet med lerorna uppstår först då<br />
svavlet i marken kommer i kontakt med<br />
syret i luften, till exempel efter att marken<br />
dränerats eller muddermassor lyfts upp på<br />
land. Då bildas svavelsyra. Surheten gör att<br />
metaller som till exempel aluminum, nickel,<br />
koppar och kadmium löser sig ur marken.<br />
Syran och de lösta metallerna spolas<br />
ut i vattendragen vid regn. När stora mängder<br />
surt vatten når en sjö, till exempel efter<br />
långvarig torka, är surchocken ett faktum.<br />
Metallerna orsakar den synligaste effekten<br />
genom att fällas ut på fiskarnas basis-<br />
18 <strong>Skogsbruket</strong> 4/2012<br />
ka gälar, varefter fiskarna i princip kvävs till<br />
döds. Fiskarnas förökning påverkas också.<br />
Sura regn eller våra humusrika och därmed<br />
naturligt sura skogsvatten är ingenting<br />
i jämförelse med avrinningsvatten från sulfatjordar.<br />
Man brukar säga att varje 10 centimeter<br />
dränerad sulfatjord ger upphov till en<br />
surhet som motsvarar 1 000 år av sura regn.<br />
Metallhalten i avrinningsvatten från sulfatjordar<br />
är dessutom många gånger högre<br />
än i vatten utanför stora industrier. Surheten<br />
och framför allt metallerna gör att kalkning<br />
av de här markerna är en allt annat än<br />
kostnadseffektiv metod: i teorin behöver vi<br />
blanda ner runt 3 000 ton kalk per hektar<br />
sulfatjord för att se någon effekt.<br />
mot en förbättring<br />
Sulfatjordar förekommer i hela världen,<br />
mest i Sydostasien. Europas största och nästan<br />
enda förekomst finns i Finland och omkring<br />
80 procent av de finska sulfatjordarna<br />
ligger i Österbotten. I flacka Österbotten<br />
är vi mer eller mindre tvungna att dränera<br />
marken för att överhuvudtaget kunna leva,<br />
verka och bo.<br />
Problemen som torrläggning av sulfatjordar<br />
orsakar har vi känt till länge. År 1834<br />
beskrevs fenomenet i Kyro älv, vattnet sades<br />
vara så klart samtidigt som fiskarna<br />
dog. Surt vatten är ofta klart. Det beror på<br />
att de lösta metallerna binder till humusen<br />
i vattnet, varefter komplexet blir tungt och<br />
sjunker till bottnen.<br />
Trots att problemet är känt vet vi ännu<br />
inte exakt var de sura områdena finns och<br />
hur vi kan bekämpa försurningen. Arbetet<br />
med både kartering och utveckling av<br />
hänsynsfull arbetsmetodik inom jord- och<br />
skogsbruk är på gång. Finska staten har de<br />
senaste åren börjat ta sulfatjordsproblematiken<br />
på allvar, nu produceras både åtgärdsprogram<br />
och nationella strategier. Det viktigaste<br />
just nu är att vi alla inser att sulfatjordar<br />
utgör ett verkligt miljöhot och att de sura<br />
sulfatjordarna bör beaktas vid all markanvändning:<br />
jordbruk, skogsbruk, byggande<br />
och muddringar.<br />
syrebrist fortfaranDe ett hot<br />
Även om surhet varit på tapeten de senaste<br />
åren har de ”gamla” problemen med näring<br />
och fast substans inte försvunnit. Med<br />
fast substans avser vi till exempel humus,<br />
det vill säga halvt nedbrutna växtdelar. Humusrika<br />
vatten är ofta mörka medan näringsrika<br />
vatten kännetecknas av rik vattenväxtlighet.<br />
Under hösten och våren är nederbörden<br />
stor och vattnet rinner över de bara åkrarna<br />
och skogarna, vilket leder till att fast<br />
substans och näring förs till dikena. Vattnet<br />
transporteras vidare mot bäckar, åar, sjöar<br />
och vikar.<br />
Den ökade mängden näring, främst kväve<br />
och fosfor, gör att växterna får fart. Allt<br />
levande behöver näring, men för mycket av<br />
det goda kan vara skadligt. I en övergödd<br />
sjö jobbar mikroorganismerna effektivt för<br />
att bryta ner både det som växer och dör i<br />
sjön och det som tillförs sjön utifrån via dikena.<br />
Allt detta nedbrytande förbrukar syre.<br />
De fasta partiklarna kan också orsaka igenslamning<br />
av bottnen, vilket påskyndar igenväxningen.<br />
Vid riktigt stora mängder humus<br />
kan solljuset inte längre tränga igenom<br />
det mörka vattnet. Utan syre, ljus och lekbottnar<br />
trivs inga fiskar i sjön mera, och inte<br />
mycket annat levande heller.<br />
Det är viktigt att vi vid både jordbruk och<br />
skogsbruk månar om noggrann arbetsplanering<br />
och fullgod vattenvård. Metoderna<br />
är många och en kombination av flera ger<br />
oftast bäst resultat. •<br />
TEXT OCH FOTO: NINA JUNGELL
Change language