Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

DANSAR ENSAM
Snoop Dogg är gangstarappare inriktning
pimp och även porrfilmsproducent. Feminister
uppfattar honom som manschauvinist…
– Ja och det är fult men det använder jag
mig av i vår nya låt som släpps på någon av
de två efterföljande skivorna. När man hör
låten fattar man. Låten är inte klar så jag
kan inte säga mer än så…
I språk och attityd använder Robyn sig av
hiphop. Hon sjunger bland annat ”I still run
this thing like a dancehall queen” (”Dancehall
Queen”).
– En stark referens eftersom jag växt upp
med hiphop. Det var som min punk, tonårsmusiken
som jag kunde rebellera med.
Hiphop, pop, arty, sex utan att bli extrem som
Peaches eller ytlig som Madonna. Som artist
är du svårdefinierbar.
– Ja, he, he. Men jag skulle definiera mig
som popartist för det jag gör är väldigt enkelt.
Det är mycket referenser att ta ställning till
men för mig är grunden låtarna och min personlighet
som artist som handlar om att vara
en ”kick ass girl” men samtidigt en person
med känslor. Den kontrasten är viktig.
I USA har du setts som konstig lesbisk blondin.
– Det finns ett stigma i allt som är annorlunda.
Vare sig det är gay eller mentalt
sjukt. Människor som är annorlunda har
alltid ansetts som något fult. Jag hoppas att
det håller på att förändras. USA är konservativt.
Ser du ut på ett speciellt sätt kan det
bara betyda en sak. Det finns ingen förståelse
för att man vill leka med kläder och
identifikation, att en hård yta kan betyda
att man har ett mjukt inre.
Nu har Lady Gaga slagit igenom som konstig
lesbisk blondin. En journalist på Rolling
Stone berättade för mig att Britney Spearsmallen
var menad åt dig men att du bangade
ur och turen gick till Britney. Kan man säga
att du legat före din tid?
– Så var det nog. Jag kan verkligen förstå
vad Britney Spears har gjort och förstå
delar av hennes liv utan att ens ha träffat
henne. Jag kan också uppskatta Lady Gaga
och tycker det är coolt att hon vågar ta såna
risker. Men jag känner mig också klar över
vad jag vill göra. Jag är glad över att jag har
fått chansen att göra det utifrån mig själv
och inte utifrån någon sorts framgångskrav.
22
Jag fick aldrig frågan ”vill du bli en sån här”
som Britney senare blev. Jag gick snarare på
känn att det här gick åt ett håll som jag inte
riktigt förstår och gjorde allt för att göra det
svårt för skivbolaget.
Handlar första singeln ”Fembot” om att
skaffa eller inte skaffa barn?
– Det kanske den gör. Den handlar i alla
fall inte om en robot utan om ytterst mänskliga
känslor som har att göra med samhällets
strikta regler om hur man ska leva sina liv.
– Även män känner vid en viss tidpunkt
JAG DEFINIERAR MIG SOM POPARTIST
FÖR DET JAG GÖR ÄR VÄLDIGT ENKELT
att de behöver stadga sig och skaffa barn,
att ens känslor och de yttre kraven inte alltid
går ihop.
Singel nummer 2, ”Dancing On My Own”,
är ösig och låter besläktad med ”With Every
Heartbeat”. I breaket låter Robyn röst snarlik
Kate Bush.
– Jag har inte tänkt på det men Kate Bush
är en stor idol. Jag har lyssnat jättemycket
på henne. Hon är en av de bästa artisterna
som har funnits.
– ”Dancing On My Own” är som en fortsättning
på ”With Every Heartbeats”. Den
har ett melodispråk som är typiskt för mig.
Den är också som en fortsättning på ”Be
Mine” eftersom den handlar om samma
sak, ensamhet. För mig var låten viktig att
ha med eftersom den säger något om hur
jag blivit inspirerad av klubbkultur. Klubben
är inte bara en plats där du är glad. Du
kan vara ledsen på ett dansgolv liksom arg
eller frustrerad eller peppad. Jag har alltid
lyssnat på gammal disco och gayanthems,
sånt som Ultravox ”Dancing With Tears In
My Eyes”. Kombinationen och kontrasten i
att dansa och vara ledsen samtidigt är viktig
för den här skivan och för mig.
Skivan avslutas med medeltida folkvisan
”Jag vet en dejlig rosa” där Robyns fina röst
verkligen kommer fram.
– Klas skaffade en mikrofon som är den
mick som Monica Zetterlund på 60-talet
spelade in just den låten med. Han köpte
den när vi var i studion och eftersom jag
sjungit den låten tidigare kom idén om en
nyinspelning upp.
Din första hit ”Do You Really Want Me” var
lite barnvisa över. Gillar du visor?
– Absolut. Jag gillar popmusik och vackra
melodier. Det kan vara alltifrån något som
känns barnsligt till något riktigt hårt. ”Don’t
Fucking Tell Me What To Do” har ingen
melodi alls men är poppig och catchy. Den
sätter sig. Det är vad som gör den intressant.
Jag tycker om ett melodispråk som är enkelt
men kvalitativt. Att skriva poplåtar är inte
lätt. Det mesta har gjorts förut. Poplåtar är
ingenting man bara kan freestyla fram. För
att det ska hålla länge måste man jobba på
det ett tag. Det är spännande och alltid en
utmaning att skriva låtar på det sättet.
Föräldrarna är skådespelerskan Maria
Ericson och regissören Wilhelm Carlsson.
Nio år gammal scendebuterade Robyn på
Dramaten i Peter Stormares uppsättning av
Kronbruden.
– Jag höll på lite med teater men var aldrig
imponerad av den världen. Mina föräldrar
hade aldrig några pengar och jag såg teater
som ett osmart livsval. Jag hade en sjukt speciell
uppväxt. Vi var på turné halva året runt
om i Europa i ett teatersällskap bestående av
tio vuxna typiska skådespelare; lekfulla och
roliga människor som jag spenderade mycket
tid med. Det var fantastiskt att vara nära
så fina vuxna människor som bjöd på sig
själva. De blev som en extra familj. Det var
också en förmån att vara nära sina föräldrar
och se dom jobba med något de tyckte om.
Se dom vara kreativa tillsammans. Allt det
där har stimulerat och påverkat mig.
I mina öron låter det ensamt. Att vara barn på
resande fot med bara vuxna.
– Det var det också. Jag längtade ofta till
dagis och när jag väl var hemma kände jag
mig annorlunda. Men jag fick ju fina upplevelser
och jag var inte bara ensam, ibland
men inte ofta fanns andra barn med.
I tonåren var hon en kickersbrud. Inom
kickerskulturen lyssnade man på vitt skild
musik som hiphop, reggae, rock och visade
sina skills i form av kampsport och graffiti.
Du framstår som väl ung för den kulturen?
– Det började med kravallerna i Kungsträdgården
1986 men den var alive and
kicking även när jag var liten. Men den var
mer anonym och uppdelad då. Jag slogs
inte utan det handlade mer om en tuff
attityd. Hur man klädde sig, vad man lyssnade
på för musik och hur folk blandades,
upplevde och refererade till populärkultur:
musik, film och konst. Vårt gäng var killar
och tjejer från olika platser av Stockholm,
därför var det så roligt. Det var inte lika
segregerat som idag. Jag umgicks med folk