Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

MED EGNA ORD
KORT SAGT
Bloggen är beroendeframkallande
När jag började blogga i
februari 2009 så trodde jag aldrig
att jag skulle få det gensvar och
den uppskattning som jag fick.
Nu sitter jag inlåst men jag gör
det bästa av tiden och bloggar
via post (skickar mina inlägg till
tidningen som skriver in på min
blogg). Det innebär att jag ju inte
kan läsa de kommentarer som
kommer in på en gång eftersom
man inte har tillgång till Internet i
fängelset. Men jag bloggar vidare
och ser fram emot brevet från
redaktionen som dimper ner ca en
gång i veckan med kommentarer
från mina senaste inlägg.
Att det gått mer än ett år
sedan sen jag skrev mina första
inlägg är svårt att ta in faktiskt.
Det var personalen på tidningen
som övertalade mig att ge
bloggen en chans och det är
jag väldigt tacksam över idag
eftersom det gett mig så mycket
tillbaka. Det blev även ett sätt
för mig att hantera vardagen
och lätta på trycket mentalt när
det behövdes. Ungefär som att
gå i terapi. Att alla på tidningen
peppade mig och fanns där när
jag behövde dem och gav sin
ärliga åsikt om det jag skrev var
också viktigt.
Som ni förstår själva har allt
sammantaget varit positivt. Ni
har gett mig mer än jag någonsin
kommer att kunna klä i ord. Det är
också tack vare er som läser min
blogg jag fortsätter trots att jag
får sköta allt per postkorrespondens.
Jag vet att många undrar
vart jag tog vägen och om jag
var okej. Många gånger lyckades
jag inte logga in faktiskt och då
slutade det med att jag gav upp.
Men, ja. Jag är okej och mår bra!
Jag vill också passa på att tacka
för ert stöd och intresse.
Gå gärna in på bloggen och
kolla för med jämna mellanrum
kommer det att dyka upp nya tankar
och funderingar. Tack för att ni
gör mitt skrivande meningsfullt
PATTE ÖHRN
50
”EN GOD VÄN GICK NER O LA SIG PÅ ISOLERINGEN IDAG. HAN HADE VARIT HÄR RÄTT LÄNGE OCH VI
HADE BLIVIT GANSKA GODA VÄNNER. DET ÄR JU SÅ NÄR MAN TRÄNGS IHOP FLERA STYCKEN PÅ EN
LITEN YTA ATT MAN TILL SIST LÄR KÄNNA VARANDRA GANSKA BRA.” PATTE ÖHRN PÅ BLOGGEN, ONSDAG 19 MAJ
På rullande fot i södern, del 3
Inte nog med att jag missbedömt
allt, jag hade dessutom fått Richard
att tro på mina fantasier om Casablanca.
Jag kände mig rätt dum som
trott att Casablanca skulle se som de
filmtrailers man sett.
När vi inte fått tag på ett charmigt
och rullstolsvänligt hotell fick Richard
nog och sa åt chaffisen att stanna vid
hotell Safir som låg bredvid Sheraton.
Vi anade förstås att prisklasserna
var ganska lika men vi var trötta och
halvt avtända. Vi hyrde ett svindyrt
dubbelrum, jag säger inte hur dyrt.
Sju på morgonen vaknar vi av att
det är någon som borrar i väggen
på andra sidan om oss och när jag
ändå var vaken hade jag tänkt att jag
skulle raka mig och ta en dusch men
ur kranarna kom bara brun sörja. Så
jag gick ned till receptionen med
bara en handduk runt midjan och
raklödder i ansiktet och rödsprängda
ögon och ställde till en liten scen då
jag högljutt sa, på en blandning av
franska och engelska, typ att ”vi har
inte väntat oss att vakna av att de
borrar sju på morronen och sen att
det bara kommer brun smörja från
kranarna, vad är det här för hotell, vi
förväntar oss lugn och ro”.
Jag fick ner rumspriset till hälften
i alla fall. När abstinensen passerat
flyttade vi ut till en mysig liten by en
bit utanför Casablanca Där tillbringade
vi någon vecka eller så. Lärde
känna lite folk som vi blev hembjudna
till ett par gånger. Gubben, Richard
och jag satt i ett rum täckt av orientaliska
mattor överallt i en soffa kring
ett bord . Där satt vi och rökte fett,
drack mintthe och Heineken.
KVINNORNA ÄGNADE HELA dagen i
köket med att förbereda mat.
Det gick ett tag men vi började
längta tillbaka till Portugal. Problemet
var att pengarna började ta slut. Vi
flyttade tillbaka till Casablanca och
ett ännu billigare hotell. Hotell Washington.
I det rummet tillbringade vi
en dryg vecka i väntan på att Richard
skulle få pengar för nu var dom slut.
Helt slut. Vi kunde bara skriva upp
det som hotellet hade att erbjuda på
rummet.
Vi levde på rödvin, mackor, vatten
och gurka och kollade på Star Trek
på arabiska. Pengarna dröjde och
hotelledningen måste ha trott att vi
inte tänkte betala, för en dag sade
han att vi bara fick beställa en macka
var och en flaska vatten per dag. Vi
blev så småningom lätt uttorkade.
Och pengarna dröjde, dom var i
banksystemets giriga klor. Valiumen
var slut så ångesten kom med full
styrka. Och jag var sugen på alkohol.
En kväll gick jag ut från rummet
och till ett annat hotell, där dök en
servitör upp. Jag min idiot beställer
en drink och ber han sätta upp den
på rumsnumret som om jag hade
bott där. Sedan en till. Och en till
tills jag blev lite lagom berusad. Jag
tänkte sen att nu drar jag, det är
ingen som märker något. Gick mot
utgången och var nästan ute då jag
känner en hand på min axel. Shit!
tänkte jag. Vakten och kyparen och
en massa nyfikna undrade när jag
tänkte betala.
Vad fan ska jag säga, jag har
inga pengar. Dom förde mig till ett
rum och frågade vad jag sysslade
med egentligen. Jag sade att jag får
pengar om ett par dagar. Dom höll
kvar mig någon timme och skrämde
mig med att jag kommer att hamna i
fängelset och jag vart djävligt nojjig
när dom sade att det första man får
är att smaka på batong och sen kuk.
Primalångest.
TILL SLUT SLÄPPTE dom mig och
sade att jag får betala när jag får
pengar. Richard blev inte så glad när
jag berättade om mitt idiotäventyr.
En morgon kom pengarna. Nu var
det bara att hoppas att det skulle
räcka att betala hotellräkningen och
en resa till Europa. Då var vi på vår
kontinent i alla fall. Vi checkade ut,
svepte varsin Pastis och drack en
stor flaska vatten på det.
Och det skulle få sina konsekvenser,
tro mej.
MIKAEL GALLONI
FOTO: UGG-BOY/CREATIVE COMMONS