Bibliotekarien och professionen - BADA - Högskolan i Borås

ma tankar som biblioteksutbildningen i Umeå 1993 ser som centrala visar sig allt mer
stilriktiga även på andra håll i landet, men detta visar sig fullt ut några år senare.
Efter Umeå kom Lund med sin bibliotekarieutbildning 1994, en utbildning som skulle
vara mer inriktad på en viss slags studenter, som var utåtriktade och kommunikativa,
och där problemlösning var central (Almerud 1993b, s.6-7). Därefter hade vi slutligen
fått en utbildning i Uppsala 1995, och den inriktade sig på tillgången till yrkespraktik
som sin specialitet.
Det uppstår under denna tid sålunda en stor vidd av biblioteksinriktningar för den som
vill studera biblioteksämnet och här gör både DIK och BBL speciella reportage i artikelform
där man diskuterar vad denna studieindelning innebär på gott och ont. Mest framhävs
dock det positiva och det är slående hur lite kritik som förs i tidskriftsartiklarna i
båda tidskrifterna kring utbildningarnas utformning, med tanke på de drastiska förändringar
detta för med sig kring bland annat olika synsätt på yrkesprofilen. Klagar man på
något i anslutning till utbildningarna är det i de flesta fall kopplat till vissa särskilda
ämnesval inom utbildningsfälten, i första hand centrerad kring bristen på utbildning
kring skönlitteratur.
Något dock, som i anslutning till de olika biblioteksutbildningarnas utformande dyker
upp i både DIK och BBL under 1990-talet, är en mindre diskussion kring utbildningens
utformning ifråga om den akademiska statusen. Med akademisk status och utformning
menas då en rent vetenskapligt baserad utbildning där den teoretiska ramen inom ämnet
biblioteks- och informationsvetenskap (B & I) är det mer centrala i själva utbildningen,
än den mer yrkesinriktade och yrkesförberedande utbildning som förut mer genomsyrat
den blivande bibliotekarien. Man märker här en skillnad mellan de bägge tidskrifternas
sätt att gestalta diskussionen. Den handlar i mångt och mycket om att BBL mer kritiskt i
några diskussioner granskar några negativa följder av just den akademiska utbildningsfrågan,
där DIK istället antyder vikten av fördelar med en mer renodlad akademisk utbildning.
Vid ett tillfälle i BBL uppstår just en sådan kritisk diskussion med utgångspunkt från i
första hand folkbibliotekariens nya plats i den skiftande utbildningsprofilen. Det är en
övergripande granskning av vad akademiseringen av bibliotekarieyrket för med sig när
det handlar om ett i grunden ganska praktiskt yrke. Debattören Tommy Olsson skriver
att bibliotekarieutbildningen i praktiken är avskaffad, eftersom utbildningens akademiska
profil gått från ämnen som yrkespraktik till att sätta forskning och teori som ledstjärna.
Detta kan enligt Olsson innebära att de som attraheras att söka och har genomgått en
sådan utbildning många gånger inte har något intresse av det mera praktiska yrke som
folkbibliotekarie ofta innebär (Olsson 1998, s.20).
Bibliotekshögskolan i Borås dåvarande prefekt Staffan Lööf tonar ner situationen genom
att i en kommentar besvara Olsson att denna akademiska utveckling är ett måste
för att kunna bredda och förnya biblioteksyrket, och därmed stärka dess kompetens på
arbetsmarknaden. Lööf antyder också att ett skäl till att folkbiblioteken kan anse sig få
svårt att finna personal, kan komma sig ur det faktum att man erbjuder för låga löner i
konkurrensen med andra arbetsgivare (Lööf 1998, s.20-21).
Som ett tydligt märkbart exempel på vad IT-tänkandet och utformningen av biblioteksutbildningen
kreativt har att förmedla för yrkesutövandet, uppstår den artikelsamling
19