Ladda ner - Sveriges Arkitekter

Krönikör: Madeleine Brandin, madeleine@arkitekturpoesi.com arkitekten / 09 / september 2013 / krönika / 51
en skicklig
SIMMARE
Att vara stadsarkitekt är det roligaste som
finns. Ibland kallas det kommunarkitekt,
bygglovchef eller andra påhittade namn.
Stadsarkitektens roll har ändrats från ämbetsman
till tjänsteman. Att vara stadsarkitekt är också ett av
de svårare uppdragen i en kommun. Det är mycket
utsatt, ofta stressigt. Rena skärselden ibland.
Stadsarkitekten sitter på planen omgiven av spelare.
De är politiker, de är allmänheten, det vill säga
de som skriver arga insändare, de är byggherrar och
deras arkitekter, det vill säga stadsarkitektens yrkeskollegor.
Det gäller att passa på bollarna.
En stadsarkitekt är en tredjedel arkitekt, en tredjedel
jurist och en tredjedel psykolog. Arkitektkompetensen
och att kunna plan-och bygglagen, miljöbalken
mm är basen. Men, tro mig, den byggda miljön berör
människors innersta. Många sitter och gråter hos
stadsarkitekten för att grannen fått bygga en takkupa
och kan titta ned på mig, där jag nyss satt och drack
kaffe på kökstrappan i morgonrock medan vinden
susade i tallarna. Eller för att grannen byggt ett så fult
hus, i tre våningar, med fasadbelysning, som förstör
hela närmiljön. Då måste man på psykologvis dela ut
pappersnäsdukar, lyssna, trösta och medla. Många
oförätter, frustrationer eller tillkortakommanden tar
man ut på byggenskapen i närmiljön.
Den fjärde nödvändiga färdigheten är att vara
pedagog. Först måste man bygga upp ett förtroende
hos politikerna i byggnadsnämnd och kommunstyrelse.
De måste lita på att stadsarkitekten kan något
som de tycker är värdefullt. Genom att tillsammans
titta på många hus och gatumiljöer, utförligt förklara
vad som är bra och dåligt och varför, stimuleras
intresset. Stadsarkitektens entusiasm måste vara
stark och smittande.
Sen ska man ha örat mot marken. Lyssna efter vad
som blivit uppskattat och vad som ogillas. Politikerna
företräder dem som bor i husen och arbetar i stadsmiljön.
De kan vara verkligt svåra att jobba för. De
vill inte prata estetik, de vill ibland favorisera vissa
sökande. Tillsammans med politikerna ska man titta
i backspegeln, göra en rundresa med buss och se hur
de fattade besluten fallit ut i verkligheten.
”Den byggda miljön berör människors innersta.
Många sitter och gråter hos stadsarkitekten...”
Den pedagogiska talangen måste även användas
mot arbetskamraterna. De måste förstå uppgiften och
hur de ska tala med de bygglovsökande. Den största
yrkesskickligheten besitter den som ser till slutresultatet
och inte är en paragrafryttare. Kan huset bli ett
tillskott till miljön? Om så är fallet, baxa igenom ärendet,
töj vid behov på planbestämmelserna. Om inte, så
föreslå sökanden konkreta förändringar. Går det inte
vägen, så gör en sammanvägd bedömning av mindre
avvikelser eller ta till portalparagraferna om lämplig
utformning och helhetsverkan, och rekommendera
nämnden att begära omarbetning eller avslå ansökan.
Lär planarkitekterna att skriva planbestämmelser
som funkar. Det kan de ofta inte. För att förstå konsekvenserna
måste man ha sysslat med bygglovgivning
och helst även ha ritat hus själv. Precis som stadsarkitekten.
Att vara stadsarkitekt är att simma som en
fisk mellan skären. Kunna väja för hindren och hitta
nya utvägar. Och det kan verkligen vara det roligaste
arbete man kan tänka sig!
Madeleine Brandin är arkitekt och författare. Hon har tidigare
arbetat som planarkitekt och turistchef i Trelleborg och som
stadsarkitekt och stadsbyggnadsdirektör i Vellinge.
illustration: claes larsson