Tidningen Reality till elever i Ã¥rskurs 9 och 2 - Landstinget SÃ¶rmland

More documents

Recommendations

Info

Du är vacker precis som du är… eller? – Du borde ställa upp i Top Model. När min jobbarkompis fällde detta påstående häromdagen blev jag helt ställd. Sedan började jag skratta. Jag, i Top Model? Jag kunde se bilden framför mig: min korta, kurviga kropp – med sin beskärda del av övervikt på alldeles fel ställen – inpressad i en laxrosa bikini, framför den svenska motsvarigheten till Tyra Banks. Yeah, right. – Varför inte? sa hon enkelt, som svar på mitt hånande skratt, och gick därifrån. Jag tror inte att hon är medveten om att hon satte mig på plats då. Hon vände bara på klacken och lämnade mig ensam med skammen. Hur kan jag, som jämt talar om att alla är vackra oavsett hur de ser ut, nedvärdera mig själv på det sättet? Så länge jag minns har jag klagat på dagens skönhetsideal, på plastikopererade kvinnor och vältränade män som pryder löpsedlarna, på tjejer och killar som svälter ihjäl sig för att de inte kan se sin egen skönhet. Men vad gör mig mer klarsynt än dem? Det är skrämmande att upptäcka hur dagens skönhetsnormer har krupit in och gömt sig i ens medvetande. Det spelar ingen roll hur mycket du har kritiserat eller protesterat mot dem – idealen bor fortfarande och frodas inom dig. Hur många gånger har inte jag funnits som stöd för en vän som mått dåligt på grund av sitt utseende? Hur många gånger har jag inte tröstat med orden ”du är vacker precis som du är”? Men när jag väl står där själv – ansikte mot ansikte med min egen spegelbild – kryper parasiten fram, och jag börjar tvivla på mina egna ord. Är jag vacker precis som jag är? Tröjan sitter ju alldeles för tajt runt magen, och låren är inte så smala de heller. Kanske om jag gick ner tio–femton kilo… När man är utelämnad på egen hand med sitt skönhetsmonster är det svårt att rycka sig ur sådana tankegångar. Anorexi. Bulimi. När vi hör om fall av ätstörningar har vi en tendens att förbanna samhällets normer, men vi glömmer bort en viktig faktor. Visst är det samhället som sår fröet av tvivel i oss – genom att gång på gång mata bilden av den ideala kvinnan och mannen in i våra sinnen – men det är vi som får växten att frodas. Vi tillåter oss själva att tvivla på vår egen skönhet. Att tro att vi behöver banta, gå upp i vikt, operera läpparna eller brösten för att vara vackra. Fastän vi vet bättre. Vi måste ta oss ut från denna onda cirkel – utrota parasiten som livnär sig på vår osäkerhet. För det är när vi väl har börjat döma våra kroppar och ansikten rättvist, som vi kan ta död på de skönhetsideal som råder. Text: Janna Wotinsev Så många tjejer och killar har mått dåligt i minst två veckor de senaste 12 månaderna: Konsekvensen av att tjejer i åk 2 mår dåligt. Andel som angett att följande påverkats negativt: Åk 2 Andelen missnöjda med sina kroppar: Åk 2 Tjejer Killar 2006 21 % 6 % 2008 19 % 5 % Andelen nöjda med sina kroppar: Åk 2 Tjejer Killar 2006 52 % 74 % 2008 58 % 74% Så många elever ser ljust på sin framtid: Tjejer Killar 2006 79 % 84 % 2008 78 % 80 % Källa: Liv & Hälsa ung– Landstinget Sörmland 2006 och 2008 Layout: Susanne Csanadi och Anna Andersson 16 reality
En annan smärta att fokusera sig på För Theresé Levin är tanken på att göra sig själv illa inte alls främmande. I två år skar hon sig på armarna, låren och benen för att ge uttryck för de känslor som rasade inom henne. Idag har ärren på 18-åringens kropp bleknat bort, men önskan att straffa sig själv återkommer fortfarande då och då. Varför skar du dig? – Jag mådde psykiskt dåligt. Det var under högstadiet, då det ställdes krav på mig från olika håll – omgivningen och hemifrån. Jag var tvungen att passa in, samtidigt som jag saknade självförtroende. Jag började skära mig för att det fick mig att glömma insidan ett tag – jag fick en annan smärta att fokusera mig på, istället för den inuti mig. Samtidigt så var värken ett straff. Jag förtjänade att ha ont eftersom jag hade gjort fel. Sedan gjorde jag det också för uppmärksamheten skull; så att folk runtomkring mig skulle inse att jag hade problem. Sökte du hjälp? – Jag hade svårt att lita på andra då, så jag gick inte runt och pratade om mina problem. Ändå var det många som visste att jag brukade skära mig – min bror, mina vänner och kuratorn. Men ingen kunde hindra mig från att göra det. Fast min dåvarande pojkvän var till stor hjälp – han lyssnade på mig. Vad fick dig att sluta? – Gymnasiet. Jag slutade skära mig sommaren innan ettan för att jag insåg allvaret; jag höll på att växa upp. I och med gymnasiet skulle jag börja på ett nytt liv, med nya vänner, och jag ville inte att de skulle se mig på ett visst sätt. Ingen skulle ha velat umgås med mig om jag visade min psykiska smärta öppet hela tiden. Ibland råkar jag ut för återfall – då jag vill göra mig själv illa igen – men då tänker jag efter och inser att det inte är värt det. Vad råder du andra som skär sig? – Hitta en person som du kan förlita dig på. Det finns fler än vad du tror. Och sök hjälp – att hålla problemen inne skadar bara dig själv. Det finns andra, bättre sätt som kan få dig att må bra än att skada dig själv. Text: Janna Wotinsev Visste du att... ... andelen tjejer i åk 9 som försökt skära eller rispat sig två gånger eller fler, under de senaste 12 månaderna är 13 procent? ... 3 procent av killarna i åk 2 har utsatt sig för samma sak? ... tjejer i åk 2 väljer att först prata med en kompis, syskon eller flick/pojkvän när de mår dåligt och att föräldrarna kommer på andra plats. Källa: Liv & Hälsa ung– Landstinget Sörmland 2008 Vardagsvåldet som vi glömde Det har skrivits mycket i media på sistone om misshandel – ungdomsvåld, kvinnomisshandel och vanliga fyllebråk. Men något har glömts. Gömts. Den misshandel som är bland de värsta, som är vanligare än vad vi tror. Barnmisshandel. Jag har alltid varit medveten om att det finns och att det är hemskt men aldrig ägnat mig mer åt tanken hur hemskt det faktiskt är. Tills man själv upplever det på nära håll. Varje gång det börjar smälla i lägenheten under samtidigt som man hör hur den lilla pojken på 1,5 år gråter får jag en klump i magen. Han är ju bara ett barn. En tanke som jag tänkt för många gånger. När mina vänner läser någon artikel om barnmisshandel är det alltid någon som tycker synd om barnet och menar på att; hur kan det hända? Någon måste väl märka? Svaret på den frågan är inte enkel och den får inte den oroande läsaren att bli mindre orolig. Det är ett svar som de flesta redan har facit på. Min granne under mig bor själv med sitt lilla barn och när man möter henne i trappan är hon alltid trevlig. En sådan granne som lånar ut socker och trallar på julsånger. En Dr Jekyll och Mr Hyde. För när hennes ord ”Håll käften, ungjävel!” hörs genom väggarna, så nära att det känns som det är mig hon skriker på, är det svårt att tro att det är samma person som jag brukar möta i trappan. Jag har gjort det jag kunnat för att få det att sluta. Men socialen och omvärlden blundar och stänger sina öron. De vägrar att se. Det är sådana människor som får det att fortsätta hända. Sådana som bara ser den leende grannen men vägrar att höra skriken. Kanske är jag också en av alla dem, eftersom jag gav upp så lätt när ingen annan hjälpte till. Kanske är jag också en av alla dem, eftersom jag lägger kudden över huvudet och försöker somna om när jag vaknar till ljudet av misshandel en trappa ner. Anmälningsplikt Text: Emma Brink I svensk lag finns det något som heter anmälningsplikt. Den är jätteviktig och finns till för att skydda barn och unga som inte har det bra hemma på olika sätt. När man är barn är det aldrig någonsin okej att behöva uppleva våld. Inte hemma eller någon annan stans heller. Alla vuxna som jobbar med barn och unga har anmälningsplikt. Det kan till exempel vara skolkuratorn, skolsköterskan, en lärare eller en fritidsledare. För att göra en anmälan kontaktar man Socialtjänsten. Hit kommer alla anmälningar om barn som inte har det bra hemma. Det är också här som man bestämmer om det ska göras en utredning eller inte. Socialtjänsten kollar upp hur barnet har det hemma egentligen, oftast genom samtal och besök. De flesta anmälningar leder inte till omplaceringar, utan oftast räcker det med samtal och stöd. reality 17
Page 1 and 2: Livsstilsmagasinet för gymnasieung
Page 3 and 4: Innehållsförteckning s.12 Livssti
Page 5 and 6: - De sa ”ta av dig slöjan!” At
Page 7 and 8: Emo, synthare, fashioncore, gothare
Page 9 and 10: Foto: Cecilia Stridh Grunge Lovisa
Page 11 and 12: Måsten som skapar stress Denna kv
Page 13 and 14: Stora, små, enfärgade, ifyllda oc
Page 15: Ett ideal för en skönhetsdrottnin
Page 19 and 20: På Thomasbadet kan du simma, bada
Page 21 and 22: Ett nyktert val Anna är 22 år och
Page 23 and 24: Sanningen om... Så många ungdomar
Page 25 and 26: Ludde var det just vår dåliga eko
Page 27 and 28: Kärlek VS Sex Hur många gånger h
Page 29 and 30: P-stav P-stav är en liten silikons
Page 31 and 32: Bokrecensioner ”Ego girl” av Ca
Page 33 and 34: Korsord Layout: Susanne Csanadi och
Page 35 and 36: Redaktionen Anna Andersson, grafike

Tidningen Reality till elever i Ã¥rskurs 9 och 2 - Landstinget SÃ¶rmland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?