Vårdprogram för ätstörningsvård vid Länssjukhuset Sundvall ...

För AN finns ingen evidens för enbart medicinering. Några små studier ger ett visst stöd för positiva
effekter på viktutveckling och tvångssymtom med neuroleptika t.ex. risperidon (1-2mg) och olanzapin
(2,5-5 mg),men detta får dock gälla f.f.a svårt sjuka anorexipatienter. Några studier har även
visat att fluoxetin minskar återfall hos patienter som redan ökat i vikt. Ångest i samband med måltider
är vanligt. Man kan pröva med Theralen(10 mg) eller Atarax (25mg) en halvtimme före måltid.
Det finns vetenskapligt stöd för att behandla BN med SSRI, och bör ges som ett komplement till
annan behandling. Man brukar använda Fluoxetin i dosen 60mg som bör pågå i minst 6 månader.
Psykologisk/psykoterapeutisk behandling
Motiverande inslag i behandling är vanligt då patienten ofta är negativ till behandling.
I akuta lägen, t ex då patienten är i akut svält eller då den psykiatriska bilden domineras av akut
ångest, är psykoterapeutiska insatser sällan motiverade eller meningsfulla. Istället är terapimotiverande
och/eller pedagogiska insatser nödvändiga, som kan medverka till att bryta det akuta läget
och lägga grunden för mera långsiktiga och läkande behandlingsinsatser.
Pedagogiska inslag är nödvändiga i all ätstörningsbehandling, då kunskap om hur kroppen fungerar
och hanterar maten är viktig. Ett annat viktigt inslag i all ätstörningsbehandling är pedagogiska måltider.
Detta innebär att personalen sitter tillsammans med patienten, individuellt eller i grupp, och
äter. Ibland kan även anhöriga vara med. Syftet med detta är att personalen ska fungera som stöd
och modell för patienten.
För yngre patienter med AN är familjeterapi den enda psykoterapeutiska behandling som har något
vetenskapligt stöd. Det handlar då framförallt om former av familjeterapi som syftar till att återställa
och styrka föräldraauktoriteten vid viktrestitution. När det gäller psykoterapeutisk behandling av
barn och ungdomar med en ätstörning i allmänhet talar mycket för att det är oerhört viktigt att tidigt
engagera patientens familj i arbetet. Detta behöver inte alltid ske i form av familjeterapi, utan via
anhörigutbildningar eller stödgrupper för anhöriga.
Det är här viktigt att notera att det skett en markant omsvängning i synen på föräldrars/anhörigas
plats i behandlingen. För 20-30 år sedan sågs de huvudsakligen som problem som måste hanteras
och eventuellt isoleras från patienten, medan man idag ser dem som den viktigaste resursen i behandlingen.
Ett allt större intresse noteras också för familjebaserat arbete med kategorin unga vuxna
patienter.
Psykoterapeutisk behandling individuellt eller i grupp riktar sig framförallt till patienter från övre
tonåren och uppåt. De psykoterapeutiska modeller som har ett tydligt stöd i vetenskaplig evidens är
kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell terapi (IPT) vid ätstörningar med hetsätningssymtom.
Många tror att dessa modeller kommer att visa sig fungera bra även för restriktiva (anorexiliknande)
ätstörningar.
Sedan Christoffer Fairburn 1981 utkom med sin modell för Kognitiv beteendeterapi för ätstörningspatienter
med hetsätning har detta blivit den normgivande modellen förbehandling av denna typ av
ätstörningar. För några år sedan kom en utveckling av modellen, KBT-E, som ska kunna användas
för samtliga patienter med olika typer av ätstörningar.
Ett problem med dessa psykoterapeutiska modeller är att det råder brist på utbildade terapeuter, varför
det i dagsläget är omöjligt att erbjuda dessa behandlingar i tillräckligt stor utsträckning.
Vårdprogram för ätstörningsvård vid Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand 19