Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 0 7 en utvecklas allsidigt enligt sina egna förutsättningar. Det andra uppdraget är idrottens eget. Tävlandet är idrottens logik, det är tävlandet som drar de stora barn- och ungdomsgrupperna till den organiserade idrotten. Så idrottens uppdrag till oss som står som ideella ungdomsledare i verksamheten är tävlingsfostran, att lära ut hur man handskas med tävlandet; att vinna, att förlora, att i förekommande fall spela oavgjort, att förhålla sig till medspelare, motståndare, funktionärer och publik, att vara i laget, sitta på bänken eller vara utanför laget, att övning ger färdighet och att träningen är utgångspunkten för allt som händer under tävling eller match. Föreningsfostran står för den medborgarfostran som deltagande i föreningslivet antas leda till; tävlingsfostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. I flera bemärkelser är idrotten en central del av många barn och ungdomars ”avgörande år”, och detta i en dubbel mening - det vill säga både för ungdomarnas identitetsbildning och för den framtida idrottskarriären. Det gäller både vad idrotten gör med ungdomarna och vad ungdomarna gör med idrotten. I centrum för denna verksamhet står tävlandet. Idrottsverksamheten blir poänglös utan tävlan. Tveklöst är det också så att det är tävlingsverksamheten och inte föreningsverksamheten som drar de stora barn- och ungdomsgrupperna till idrotten. Det går inte heller att hävda att tävlingsverksamhet är oförenlig med föreningsverksamhet. Men de utgör inte ett konfliktlöst verksamhetspar. Tävling handlar om att bli bäst, och det finns ingen idrottsgren där den blir bäst som kämpar mest väl. Tävling leder till rangordning samtidigt som föreningsfostran eftersträvar jämbördighet och motverkar rangordning. Det hjälper inte att man i detta sammanhang försöker skilja rangordning efter idrottsprestation från rangordning utifrån mänskliga egenskaper, det finns alltför många studier på hur dessa båda faktorer korrelerar med varandra. Rangordning innebär inte automatiskt selektering och utslagning, men leder dit förr eller senare. Tidig specialisering påskyndar denna process. Faktorer som påskyndar eller motverkar denna utveckling finns både i samhället och inom idrotten. Hur löser man då dilemmat att å ena sidan sträva efter att utveckla varje individs möjligheter, och å den andra handskas med situationen då denna strävan kröns med framgång och det därmed uppstår 34 skillnader mellan individerna? För det första bör man betänka uppdraget: att i ena änden få in lekande barn och i den andra lämna ifrån sig vältränade ungdomar. Här finns den eviga frågan om tid och anpassning, eller timing, där det finns alla möjligheter att hamna fel - antingen är man för sent eller för tidigt ute. Denna situation är dock inte unik för idrotten, vilket epiteten brådmogen respektive efterbliven är exempel på. Idrottens logik tenderar att driva fram en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som samhällets intresse av att stödja idrotten som folkrörelse utgår ifrån att idrotten engagerar barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. För samhället är aktiviteten i första hand medborgarfostran, att barn och ungdom i organiserade former lär sig demokratiska former för umgänge, lär sig samarbeta, respekt för andra i en verksamhet där faktorer som klass, kön, religion, språk och etnisk tillhörighet är underordnad den gemensamma idrottsaktiviteten. Generellt kan man dock säga att ju längre upp i åldrarna man kommer, desto mer betonas tävlingsfostran, liksom att ju högre upp i seriesystemen föreningarna befinner sig desto mer betonas tävlingsfostran. Både anrikning och utslagning utvecklas genom tävlingsfostran. Fyra enkla verksamhetsprinciper Relationen mellan tävlings- och föreningsfostran är komplicerad, eftersom de både kan förstärka och försvaga varandra. Om idrottsrörelsen skulle börja propagera för att föreningarna skall uppmuntra tidig specialisering blir balansen mellan de båda uppdragen svår att upprätthålla. För min del anser jag att med hjälp av fyra väldigt enkla (och självklara) verksamhetsprinciper kan man skapa en verksamhet som både uppfyller samhällets mål (demokratisk fostran, en bra social miljö, idrott åt alla etc.) och idrottens mål (så många och så bra seniorutövare som möjligt). Ett villkor, dock: man måste tillämpa dem med absolut konsekvens. Och det räcker inte att bara en eller några av åldersgrupperna i en förenings ungdomsverksamhet arbetar på detta sätt. Hela föreningen måste stå bakom och principerna måste styra all dess barn- och ungdomsverksamhet. 1. Så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt. Detta är ju en självklar målsättning från samhällets sida, men jag menar att idrottens målsättning gynnas lika mycket av att ha detta som grundförutsättning. I de flesta andra sammanhang tas det ju som självklart att en selektion (likt den mellan ungdoms- och seniorverksamhet) blir mer ändamålsenligt ju större urval man kan välja mellan. 2. Varje individ skall utvecklas enligt sina egna, unika förutsättningar. Det är när de lämnar ungdomsverksamheten, vid nittonårsåldern, som de skall vara fullärda, färdigvuxna och redo att konkurrera på lika villkor. Vägarna dit är lika många som det finns individer. Det gäller att ha is i magen, att alltid tänka långsiktigt och att ha grundinställningen att varje individ kan bli den bästa till dess att motsatsen är bevisad. 3. Varje individ skall i sin utveckling endast jämföras med sig själv. Vilka resultat gjorde du förra året, vilka resultat har du gjort i år, vilka resultat vill du åstadkomma nästa år? Att jämföra individer med olika fysiska förutsättningar är i grunden som att jämföra äpplen och päron. Tävlingar för ungdomar är i regel blott samma sak som premiering av tidig pubertetsutveckling. 4. Ge alla en bra grenspecifik utbildning. Jag garanterar inga underverk. Men jag har praktisk erfarenhet av att arbeta enligt dessa principer från flera ålderskullar. Jag vet att många inte skulle spelat fotboll på seniorfotbollsnivå idag om vi inte hade behandlat dem som vi gjorde. När jag träffar dem så här 10-15 års efteråt erfar jag att de inte kommer ihåg särskilt många matcher, eller resultaten, de kommer inte ihåg vilka motståndarna var eller ens vem som gjorde målen. Men de har glasklara minnen av hur vi vuxna betedde oss mot dem. Och de blev aldrig utsatta för tidig specialisering. Referenser 1. Carlson, Rolf (1991): Vägen till landslaget. En retrospektiv studie av framgångsrikaungdomar i sju idrotter. Stockholm: Avd. för idrottspedagogisk forskning, Inst. För pedagogik och GIH, Högskolan för lärarutbildning 2. Peterson, Tomas (2002) ’Gammal är äldst.’ Svensk Idrottsforskning nr. 3/2002, se även Peterson, Tomas (2004) Selektions- och rangordningslogiker inom svensk ungdomsfotboll http://www.idrottsforum.org/articles/peterson/ peterson.html 3. Patriksson, Göran (1987) Idrottens barn : idrottsvanor, stress, ‘utslagning’. Stockholm : Friskvårdscentrum 4. Franzén, Mats & Peterson, Tomas (2004) ”Varför lämnar ungdomar föreningsidrott”? Riksidrottsförbundet, FoU-rapport 2004:3
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 0 7 Utveckling av kondition och ungdomars träningsbarhet Kondition är ett övergripande allmänt begrepp som sammanfattar och innehåller alla de olika fysiologiska och psykologiska faktorer som utgör fysisk prestationsförmåga. I fysiologiska termer har kondition oftast likställts med maximal syreupptagningsförmåga (VO 2max ) men det skall påpekas att det gäller inte bara syreupptagningsvärdet i form av liter syrgas per minut eller ”testvärde” – dvs ml syrgas per minut och kilo kroppsvikt – utan kondition innebär också en uthållighet som sammanfaller med ett visst värde av VO 2max . BJÖRN EKBLOM ÅSTRANDLABORATORIET GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN STOCKHOLM Inledning Uthålligheten är till största delen liktydigt med den perifera muskulaturens träningsgrad, men det finns andra faktorer som påverkar. Man kan således ha en god uthållighet men relativt lågt värde på VO 2max och vice versa. Detta är viktigt att komma ihåg när det gäller att värdera utvecklingen av kondition och fysisk prestationsförmåga hos växande barn och ungdomar, där individen också befinner sig i olika faser av sin kroppsutveckling. Det är mycket som talar för att de olika fysiologiska faktorerna som utgör fysisk prestationsförmåga är olika utvecklade i relation till t.ex. pubertetsutvecklingen. Om man därtill vill värdera hur barn och ungdomar är ”träningsbara” i denna snabba fas av kroppsutveckling är det nästan en omöjlig uppgift. Trots det finns det en del intressanta fakta och synpunkter att diskutera. En intressant och kontroversiell fråga som ofta leder till skarpa diskussioner är ”tidig specialisering”. Många debattörer har mycket bestämda åsikter i frågan men de bygger ofta mer på synpunkter än fakta. Att träna hårt är inte detsamma som tidig specialisering. Erfarenheter finns att de som senare blivit mycket duktiga t.ex. musiker eller idrottare inte utskiljt sig nämnvärt i unga år i olika prestationsmått jämfört med jämnåriga, men de har i allmänhet tränat mycket och under lång tid samt varit koncentrerade på sin färdighetsutveckling. Oftast har utgångsläget alltså inte varit exceptionellt bra. Att bli världsstjärna tar tid – inte sällan uppåt 15 år av hård träning. Träningsbarhet och utvecklingen av viktiga fysiologiska faktorer är förvisso beroende av utvecklingsfas, träning, arv och kön men i många fall kan det avgörande vara förmågan att tåla hård träning ur såväl fysiologisk och ortopedisk synvinkel som psykologiskt och socialt. Men det finns också negativa påverkande faktorer såsom kroniska sjukdomar, undernäring, olämplig kroppskonstitution och ”dämpande” social omgivning som tillsammans med de olika positiva delarna gör att det är mycket svårt att göra bedömningar om framtida prestationsförmåga. Talang syns inte alltid! Allmänna utvecklingen i Sverige Att skillnader mellan pojkars och flickors prestationsförmåga accentueras från 12-13-årsåldern är känt sedan länge. Men i SIH-projektet (Skola - Idrott – Hälsa) från GIH, där omfattande mätningar av barn och ungdomars vikt och fysisk prestationsförmåga gjordes år 2001, kunde också utvecklingen på senare tid bedömas genom jämförelser med motsvarande undersökning från 1987. Figur 1 och 2 redovisar förändringar i vikt och fysisk prestationsförmåga mellan undersökningarna. Det är uppenbart att även om c:a 2/3 av ungdomarna har samma BMI 2001 som 1987 så visar mätning- 35
Page 1 and 2: SVENSK Organ för Centrum för Idro
Page 3 and 4: INNEHÅLL NUMMER 1 2007 10 Ansvarig
Page 5 and 6: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 33: S V E N S K I D R O T T S F O R S K

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?