A L L M ƒ N G R A M M A T I K

Fonologi eller ljudlära
Fonologin är läran om hur ljuden används i språksystemet, vilka olika
uttalsvarianter (allofoner) som i ett visst språk räknas som varianter av
samma grundljud (fonem) samt om hur språkets olika ljud kan
kombineras till ord. Fonologisk transkription skrivs mellan snedstreck / /.
Gränsen mellan fonetiken och fonologin är dock omstridd och i många
framställningar används termen fonetik även om en del av de spörsmål
som här presenteras under rubriken fonologi.
Som ett belysande exempel på skillnaden mellan fonetik och fonologi kan
man ta svenskans fonem /a/ som har två allofoner, ett ljusare, mera
främre [a] och ett mörkare, mer bakre [A]. Svenskar är som regel helt
överens om att det bara är frågan om olika varianter av i grunden samma
ljud. Fonetiken måste här räkna med två helt olika ljud eftersom de
faktiskt låter olika och uttalas med talorganen i olika positioner, medan
fonologin kan nöja sig med att behandla dem som ett ljud eftersom de
upplevs på så sätt och fungerar som ett ljud i det svenska språksystemet.
T.ex. växlar uttalet i de olika böjningsformer av samma ord, jfr. ha, har,
hade, haft. Avgörande för vilken allofon som skall uttalas är helt enkelt
vokalens längd (som markeras med … eller :). Kort /a/ uttalas [a] medan
långt /a:/ uttalas [A…]. Denna typ av automatisk fördelning av de olika
allofonerna kallas komplementär distribution, eftersom de båda
uttalsvarianterna kompletterar varandra i olika kontexter.
Svenskan erbjuder även två olika sätt att uttala sj-ljudet, [S] eller [Í]. Här
finns det dock inget annat än personlig smak (och dialektal och/eller
social bakgrund) som styr valet av uttalsvariant. När två olika allofoner är
fritt utbytbara mot varandra talar man om fri variation.
Vid sidan av fonetiken bör alltså även fonologin inbegripas i ett språks
ljudlära. Fonologin abstraherar från det faktiska uttalet och ser bara på
ljuden som delar i språksystemet. Ett r är ett r oavsett om det är rullande
eller skorrande eller av annan typ. Fonologin laborerar alltså med ett enda
r oavsett hur det egentligen låter. Fonemen sammanfaller alltså mera med
lekmannens intuitiva uppfattning om vad ett ljud är och vilka ljud vi
uttalar, än den detaljerade verklighet som fonetiken beskriver.
När det gäller fonemens kombinationsmöjligheter kan t.ex. ng-ljudet inte
inleda ett svenskt ord, medan tj-ljudet endast kan förekomma i initial
position (eller efter prefix, t.ex. förtjusande).
Modersmålets fonologi kan därför göra det svårt att i ett främmande språk
uttala ett ljud som finns i modersmålet om det i det främmande språket
förekommer i en position där det är omöjligt i modersmålet. Ett exempel
är ljudet [N] som i svenskan är ett självständigt fonem och alltså
förekommer självständigt som t.ex. i ordet ung. I de flesta språk finns inte
detta ljud som fonem. Det blir därför svårt att uppfatta och ännu svårare
att producera. Det förekommer dock i de flesta språk som en uttalsvariant
av fonemet n före k och g. Detta leder till att man gärna utnyttjar detta
förhållande som en räddningsplanka för att kunna uttala det aktuella
ljudet med den följd att man uttalar ordet ung som [uNk].
Betoning eller (tryck)accent
Betoningen är i vissa språk förutsägbar och i andra oförutsägbar. I
finskan ligger den alltid på ordets första stavelse, i franskan alltid på den
sista stavelsen, i polskan på näst sista stavelsen och i makedonskan på
10