A L L M ƒ N G R A M M A T I K

av samma typ som svenskan. Den fogas till ordets slut, t.ex. alb. libër
‘bok’ men libri ‘boken’. Grekiskan har framförställda artiklar på samma
sätt som engelskan, t.ex. éna paiðí ‘a child’ men tó paiðí ‘the child’.
Kasus uttrycker nomenets uppgift i satsen. Vissa språk, t.ex. svenska,
bulgariska och makedonska, har inte kasusböjning och då måste bl.a.
subjekt och objekt markeras på annat sätt. I svenskan sker det genom att
de har en fast position i satsen. Ordföljden kallas då bunden. Den enda
rest av kasusböjning som återstår i svenskan är ändelsen -s. Denna form
kallas traditionellt genitiv, men endast en av de funktioner som är vanliga
hos genitiven i andra språk finns kvar i svenskan, nämligen att uttrycka
ägare. Termen possessiv vore därför mera adekvat.
Många språk uppvisar de fyra kasusen nominativ, ackusativ, genitiv och
dativ. Slaviska språk uppvisar ytterligare två, nämligen lokativ och
instrumentalis. Många språk har dessutom en vokativ. Turkiskan och
albanskan har kasuset ablativ.
Nominativ används huvudsakligen för att uttrycka satsens subjekt, men
ofta även satsens predikatsfyllnad.
Ackusativ används för att uttrycka det direkta objektet, alltså den eller
det som blir utsatt för handlingen i satsen, t.ex. Jag känner honom.
Genitiv används i en rad olika funktioner, framför allt som possessiv
genitiv, dvs. för att uttrycka ägare, vidare som partitiv genitiv, dvs.
för att uttrycka en obestämd mängd, t.ex. Vill du ha te liksom efter
olika ord som uttrycker mängd, t.ex. en massa bilar, ett glas öl, samt i
flertalet slaviska språk också efter siffror från fem och uppåt.
Dessutom förekommer negationens genitiv, dvs. att det direkta
objektet i en negerad sats står i genitiv, t.ex. Jag känner henne inte.
Lokativ används endast efter ett fåtal prepositioner, men historiskt sett
användes detta kasus självständigt för att ange befintlighet på en plats.
Ännu i dag är lokativen vanligast i denna betydelse men då
tillsammans med någon av prepositionerna i eller på.
Dativ används framför allt för att beteckna den som drar nytta eller blir
lidande av handlingen i satsen, oftast den som får något eller den man
tar något ifrån, t.ex. Jag skall ge henne en present, Jag har gömt
glasögonen för honom.
Instrumentalis används framför allt för att uttrycka det redskap man
använder för att utföra en handling, men det är också vanligt att
predikatsfyllnaden står i instrumentalis, t.ex. Jag skriver med en
penna, Vi skall åka bil dit. Han valdes till kung.
Ablativ används för att markera förflyttning från en plats eller det
material eller de beståndsdelar som något består av, t.ex. Barnet
kommer ut ur huset, en fyrarumslägenhet, druvbrännvin.
Vokativ används för att markera direkt tilltal och är därför allra vanligast
av egennamn, t.ex. Helena, kom hit! Vokativ förekommer inte inuti
satser utan utgör självständiga utrop. I göteborgskan finns en särskild
form dô som bara kan användas när man tilltalar någon till skillnad
från den vanliga formen du som subjekt i en sats.
Adjektiv
Adjektiven böjs i de flesta språk, precis som i svenskan i genus (bilen är
stor, huset är stort) och numerus (bilarna/husen är stora). På BKS heter
det t.ex.
sg. m. star momak ‘en gammal pojke’ pl. stari momci
f. stara kuća ‘ett gammalt hus’ stare kuće
n. staro polje ‘en gammal åker’ stara polja
18