A L L M ƒ N G R A M M A T I K

slovenskan.
Hočem kupiti nov avto. ‘Jag vill köpa en ny bil.’ (infinitiv)
Šel bom kupit nov avto. ‘Jag skall gå och köpa en ny bil.’ (supinum)
I svensk grammatik betecknar dock supinum den form på -t, -it som
används i perfekt och pluskvamperfekt efter hjälpverben har, hade.
Observera alltså skillnaden mellan supinum, som bara är ett ord, t.ex.
arbetat, och de sammansatta tempusen perfekt, t.ex. har arbetat, och
pluskvamperfekt, t.ex. hade arbetat, som består av ett hjälpverb (har,
hade) följt av supinum. Supinum ingår alltså i perfekt och
pluskvamperfekt, men utgör bara en del av dessa tempusformer.
Hjälpverb
En rad verb används nästan uteslutande tillsammans med en infinitivform
av ett mer betydelsefull verb. Sådana verb kallas hjälpverb. Hjälpverb
delas in i
• temporala hjälpverb: ha, skola, komma, tänka()
Svenskan har tre temporala hjälpverb: ha, skola, komma att. Det
första används för att bilda perfekt (jag har ätit) och pluskvamperfekt
(jag hade ätit), de båda senare för att bilda futurum (jag skall äta, jag
kommer att äta). Även tänka kan ibland användas för att uttrycka
futurum.
• modala hjälpverb: kunna, vilja, få, skola, måste/vara tvungen, behöva...
• passivbildande hjälpverb: bli
Det är svårt att dra en hundraprocentig gräns mellan hjälpverb och
vanliga verb. Den mest bekväma tumregeln är dock att hjälpverb följs av
infinitiv utan infinitivmärket att, medan vanliga huvudverb följs av
infinitiv föregången av infinitivmärket att. Verbet älska är därför inget
hjälpverb i frasen Jag älskar att cykla.
Vidare har vissa språk verbkategorin aspekt. De slaviska språken har två
aspekter, en fullbordad (perfektiv) och en pågående (eller ofullbordad,
imperfektiv). De flesta svenska verb motsvaras därför av två snarlika verb
i de slaviska språken. Dessa båda verb skiljer sig åt genom prefigering
eller suffigering och utgör en viss kompensation för det enkla
tempussystemet. T.ex. slovenskan får på det här viset tre tempusformer i
vardera aspekten.
‘skriva’ 3 pers sing preteritum presens futurum
pågående pisal je piše pisal bo
fullbordat napisal je napiše napisal bo
Bland de traditionellt nio svenska ordklasserna återfinns vidare
prepositioner, interjektioner och konjunktioner, som samtliga innehåller
ord som inte kan böjas.
Prepositioner
Prepositioner är små relationsbetecknande ord som oftast binder samman
ett efterföljande nomen med ett föregående nomen eller verb.
Prepositionen och det efterföljande nomenet med eventuella ytterligare
bestämningar fungerar tillsammans som regel som adverbial (tid, rum och
abstrakta relationer) eller objekt:
Vi ses på tisdag. Vi ses på stan. Vi ses på allvar. Vi ser på teve.
Primära prepositioner, kallas sådana som ”alltid” varit prepositioner,
24