A L L M ƒ N G R A M M A T I K

• artikulationsstället, den fasta delen av talorganen, dvs. överläppen,
tänderna eller gommen, och
• artikulationssättet, dvs. huruvida luftströmmen t.ex. pressas genom en
trång passage, helt avspärras eller släpps ut genom näsan.
Beroende på artikulator kan följande konsonanttyper urskiljas:
• Labiala uttalas med hjälp av underläppen. Sådana är framför allt [b],
[p], [m], [v], [f].
• Apikala uttalas med hjälp av tungspetsen. Sådana är framför allt [l]
• Koronala (eller predorsala) uttalas med hjälp av främre delen av
tungan, det s.k. tungbladet. Sådana är framför allt [d], [t], [n], [r], [s],
[z], [S], [Z].
• Dorsala uttalas med hjälp av tungans ovansida, den s.k. tungryggen.
Sådana är framför allt [Ç], [≠], [¥], [g], [k], [N].
Beroende på artikulationsställe kan följande konsonanttyper urskiljas:
• Labiala uttalas mot överläppen. Sådana är framför allt [b], [p], [m].
• Dentala uttalas mot övertänderna. Sådana är framför allt [v], [f], [d], [t],
[n].
• Alveolara uttalas mot tandvallen, dvs. den kant tandbenet utgör bakom
övertänderna. Sådana är framför allt [s], [z], [r], [l], [S], [Z]
• Palatala uttalas mot den hårda delen av gommen som utgör ”tak” i
munnen. Sådana är framför allt [ç], [≠], [¥].
Förutom palatala konsonanter talar man även om palataliserade
konsonanter. Hos palataliserade konsonanter har ljudet i första hand
en annan artikulator och ett annat artikulationsställe. Sekundärt uttalas
dock ljudet med tungryggen höjd mot gommen. Detta kan låta som om
konsonanten i fråga åtföljs av ett lätt [j]-ljud. Ibland kallas
palataliserade konsonanter dessutom muljerade eller helt enkelt
mjuka.
• Velara uttalas mot den den mjuka bakre delen av gommen, det s.k.
gomseglet. Sådana är framför allt [g], [k], [x], [V] [N].
• Uvulara uttalas mot den s.k. tungspenen. Ett sådant ljud är t.ex. det
skorrande skånska r-ljudet.
Beteckningarna för artikulator och artikulationsställe kombineras ofta så
att t.ex. [b], [p], [m] kallas bilabiala, då de uttalas med båda läpparna,
och [v], [f] kallas labiodentala, då de uttalas med övertänderna mot
underläppen.
Beroende på artikulationssätt kan följande typer urskiljas för
obsturenter:
• Frikativor (eller spiranter) uttalas genom att luftströmmen får passera
genom en trång passage. Sådana ljud är framför allt [v], [f], [T], [D],
[s], [z], [S], [Z], [x], [V]. De olika s-aktiga ljuden ([s], [z], [S], [Z])
brukar vidare särskilt utskiljas med termen sibilanter.
• Klusiler (eller explosivor, eng. stops) uttalas genom att luftströmmen
blockeras för att sedan plötsligt släppas ut genom en trång passage.
Sådana ljud är framför allt [b], [p], [d], [t], [g] och [k].
• Affrikator uttalas genom att kombinera en klusil och en frikativa till ett
ljud. De består alltså först av ett blockeringsmoment och sedan av ett
moment med fri luftström genom en trång passage. Sådana ljud är
framför allt [t°s], [d°z], [t°S] och [d°Z] men även tyskans [p°f].
Följande artikulationssätt kan urskiljas för sonoranter:
• Lateraler uttalas genom att luftströmmen får passera utmed sidorna på
tungan. Ett sådant ljud är framför allt [l].
• Tremulanter (eller vibranter) uttalas genom att tungan slår ett antal
slag mot artikulationsstället. Ett sådant ljud är framför allt [r].
8